Mars var en händelserik månad, särskilt för de forna mittenpartierna Liberalerna och Centern. Den 13:e presenterades den smått sensationella uppgörelsen mellan L och SD. Den 19:e tillkännagavs att den forna liberalprofilen Birgitta Ohlsson kandiderar till Riksdagen för Centerpartiet. Opinionsmässigt mest anmärkningsvärt var nog ändå bomben som Demoskop gick ut med den 25:e att Liberalerna efter ett lyft på nästan 100 procent, nu låg över riksdagsspärren. Det sågs av vissa som ett snabbt kvitto på ett synnerligen lyckat strategiskifte. Andra kom istället att starkt kritisera och ifrågasätta Demoskops sätt att mäta. Mer om detta opinionsmätningarnas kvalitét längre fram i bloggen. Jag avslutar med personliga reflektioner om LSD-uppgörelsen den 13 mars.
Mest anmärkningsvärt i mars är att S backar med 2 procentenheter. Även SD och M tappar med 0,6 respektive 0,4 procentenheter. Övriga partier står på grönt – går alltså framåt. Månadens siffror bör alltså dock tas med en nypa salt. Särskilt gäller det Liberalernas. Demoskops mätning slår igenom även i min sammanvägning där både L och C går fram med 0.8 respektive 0,9 procentenheter.
Ser vi på blocken så vägs de stora partiernas förluster i stort sett upp av framgångar för de mindre partierna på respektive sida. Men totalt så minskar gapet den här månaden med 0,4 till 6 procentenheter. Den röd/gröna oppositionen leder med 51,9 procent mot regeringsunderlagets 46,0 procent.
Tittar vi på trenderna så är det framförallt KD som under en längre period haft en uppåtgående trend, vilken också fortsätter den här månaden. Avståndet till fyraprocentspärren blir allt mer betryggande. SD har bytt höstens uppåtgående trend med en nedgång under årets första månader. Detta utan en motsvarande uppgång för M. När det gäller L så blev det den här månaden ett skarpt hack i den nedgång man varit inne i rätt länge nu, men vi får som sagt se om det håller i sig.
På den röd/gröna sidan så är S nedgång under mars anmärkningsvärd. Utvecklingen har tidigare varit ganska stabil. Det kompenseras som sagt nästan med uppgångar för övriga. Men några tydliga trender kan man inte säga att det handlar om.
När det gäller de inledningsvis refererade händelserna i mittenpartierna, så handlar LSD-utspelet strategiskt framförallt om att skapa rörelser inom det egna blocket i syfte att lyfta L över fyraprocentspärren. Att övriga partier i regeringsunderlaget accepterar denna liberala kannibalism beror naturligtvis på de L-röster som skulle gå helt förlorade om partiet inte klarar riksdagsspärren. Det finns nog även de som tror att enigheten i sig på Kristerssons sida politiken, samtidigt som man kan peka på splittringen bland de röd/gröna, skulle kunna locka en del väljare över blockgränsen. Jag är dock tveksam.
Birgitta Ohlssons C-kandidatur har däremot goda förutsättningar att skapa en strömning åt motsatt håll genom att locka framförallt socialliberaler över blockgränsen. Om månadens C-uppgång beror på detta är dock tveksamt, eftersom S ju samtidigt gör ett rejält tapp.
Demoskops marsmätning har satt opinionsinstitutens mätmetoder i fokus. Det är svår att se någon annan orsak till L:s uppgång än LSD-uppgörelsen. Samtidigt har jag aldrig upplevt en så omedelbar opinionsmässig reaktion på en enskild politisk händelse. Demoskop skiljer ut sig från övriga institut, där de andra huvudsakligen använder sig av slumpmässiga urval, så har Demoskop en självrekryterad webbpanel. De som är intresserade anmäler sig själva. Detta behöver enligt min mening inte vara fel, eftersom det finns statistiska verktyg som kan justera panelens resultat så att det trots snedrekrytering speglar en rimlig representativitet av väljarna.
Nu kan man ändå fundera på, om det som en del hävdar, går att manipulera utfallet av en sådan panel. L har fått många nya medlemmar de senaste veckorna. Det finns misstankar om att Medborgerlig Samling försöker ta över partiet. Det är inte omöjligt att en webbpanel ”tas över” på samma sätt. Jag är övertygad om att Demoskop nu gör en egen utvärdering och kvalitetsgranskning av den senaste mätningen. Men resultatet av denna kommer vi som utomstående sannolikt inte att få del av. För egen del tror jag att det till en de del handlar om att självrekryterade paneldeltagare är mer alerta, mer på tå vid ett aktuellt politiskt skeende än vad ett slumpmässigt urval är. De är helt enkelt mer samhällsintresserade än vad den genomsnittlige svensken är – och detta i varje enskild kohort (alltså statistisk grupp). Det kan ha fördelar och nackdelar. Det kan vara så att saker som händer just när en mätning pågår påverkar i ovanligt hög grad. Alltså är av mer tillfällig karaktär, något som snabb blåser över. Å andra sidan kan det vara så att en sådan panel är mycket bättre än de traditionella metoderna på att snabbt fånga också en bestående förändring i opinionen.
I min poll of polls ingår numera Verian, Demoskop, Indikator och Novus. För en tid sedan plockade jag bort IPSOS, inte av kvalitetsskäl utan för att de inte redovisar decimaler, vilket betyder att de inte kan vägas in på samma grunder som övriga mätningar. Jag väger sedan mot antal svarande i respektive mätning. Fler svarande ger alltså större tyngd. För att hantera olika mätmetoder väger jag också mot en kvalitetsfaktor. Den bygger på hur väl resultaten för respektive institut veckan före de senaste valen stämmer överens med de faktiska valresultaten.
Faktum är att sedan jag började med den här metoden för cirka 20 år sedan, så har kvalitetsfaktorn efterhand blivit mindre utslagsgivande. Svenska opinionsmätningar presterar bra och är rimligt tillförlitliga, oavsett metod och Demoskop (tidigare Inizio) skiljer inte ut sig på något särskilt sätt. Men det hindrar inte att något kan ha skett just nu med just Liberalernas siffra. Själv skulle jag också sätta större tilltro till de institut som använder sig av slumpmässigt urval helt eller delvis.
När det gäller Liberalerna så är det också anmärkningsvärt att det andra institutet som redovisar en uppgång Indikator, så säger man att denna var tydlig framförallt i de intervjuer som gjordes före LSD men sjönk tillbaka efter den 13 mars. Jag hävdar mot all denna bakgrund att det inte går att säga något säkert alls om Liberalerna, om uppgörelsen med SD inneburit en uppgång, ingenting alls eller en nedgång i opinionen. Alla får helt enkelt ge sig till tåls tills ytterligare mätningar presenteras. Till dess är min sammanvägning denna månad på 2,8 procent en rimlig approximation
Men oavsett vilket stöd LSD-uppgörelsen får i opinionen, så var den med mitt perspektiv helt orimlig. Jag ser nu hur många vänner runt om i landet som jag jobbat med, som jag uppskattar, som i hög grad varit det här partiets ryggrad avsäger sig sitt medlemskap och lämnar sina uppdrag. Runt om i landet kallas det till nya nomineringsmöten för att ersätta alla vakanser som uppstått på listorna till höstens val. Samtidigt väller det in nya medlemmar. Det stöper om partiet, man lämnar mitten och blir ett uttalat högerparti.
Partistyrelsens och landsmötets beslut i november var förvisso ett strategiskt missfoster och helt bort i tok. Det behövdes på något sätt korrigeras. Jag har aldrig gillat röda linjer. Men jag är heller ingen högermänniska, en positionering i mitten hade varit mera rimlig, i enlighet med partiets idé, tradition och politik. Nu är jag, tills vidare åtminstone, medlem i ett parti som deklarerat värdemässig gemenskap med högernationalister. Min partiledare har omfamnat högernationalisternas ledare i en symbolladdad kram. Liberalerna är det första liberala parti i Europa som går till val på ett gemensamt program med högernationalister och på förhand utlovar dem statsrådsposter vid gemensam framgång. Det blev mycket av för mycket.
Allt genomfördes under maktfullkomliga former i en väl regisserad kupp. Övriga statsråd slöt upp bakom partiledaren och sa att de alla avgår om hon inte får sin vilja igenom. När det gäller interndemokratin så hinns den inte med och ändamålet helgar medlen. Argument som vanligtvis används av världens allt fler maktfullkomliga autokrater. Demokratin och fungerande inkluderande demokratiska processer är vad liberalismen är till för – bland annat, men det mest fundamentala och viktigaste. Jag vet nu inte ens om jag kan ha förtroende för dessa statsråd från mitt eget parti att leda Sverige.
Christer Hallerby
Lämna ett svar