Valrörelsen har börjat. Det har blivit alltmer uppenbart efterhand som innehållet i nästa års budget har rullats ut. Vi ska nu låna till konsumtion. Grundläggande moderata och liberala principer kastas överbord. Väljarna ska vinnas till varje pris. Nu är vi alla populister. Budgeten är en fråga som jag tar upp i månadens opinionskrönika. En annan är den norska valrörelsen. Den ger svenska partistrateger, inte minst Liberalernas, en del att hämta och reflektera över.
Trots en långt ifrån händelselös sommar så är förändringarna i opinionen små. Jämförelsesiffrorna i tabellen nedan är från juni månad, för att täcka hela sommarperioden. SD har gått fram 1 procentenhet och är klart största Tidö-parti. C minskar med 1, MP ökar med 0,7 och S minskar med lika mycket. Övriga förändringar är inte signifikanta.
Väljaropinionen i september 2025
Men bakom siffrorna kan vi se flera trendbrott. Avståndet mellan blocken växer inte längre utan Tidögänget knaprar istället in en del. Gapet minskar från 9.9 procentenheter i juni till 7,5 i september. Besvärande för regeringen är att detta är SD:s förtjänst, man är nu nästan tre procentenheter större än Moderaterna. SD ligger på sitt valresultat medan M ligger under sitt.
Efter en vår med mer diffusa trender kan vi nu skönja lite större tydlighet. Vi kan se att S uppenbarligen har passerat sin topp och är på väg nedåt. SD kan återigen vara på väg uppåt. Hatteffekten är bortblåst. Kanske är MP på väg uppåt igen. Vänsterpartiet är märkbart oberörda trots ständigt blåsväder, verkar ha ”funktionella kläder”.
Det har varit ett Stortingsval i Norge som väcker tankar även ur ett svenskt perspektiv. Moderaterna sneglar naturligtvis på regerande Arbeiderpartiets (Ap) remarkabla upphämtning. I början på året var man uträknade, rörde sig kring 15 procent i opinionsundersökningarna och de borgerliga partierna var i klar majoritet. I valet kammade Ap hem 28 procent och gick framåt även i förhållande till förra valresultatet. De rödgröna fick majoritet.
Två saker anses vara den huvudsakliga förklaringen till vändningen. Statsminister Jonas Gahr Støre lyckades värva avgående NATO-chefen Jens Stoltenberg tillbaka till den norska regeringen och koalitionspartnern Senterpartiet (Sp) tvingades lämna regeringen. Ap och Sp är onekligen ett omaka par. Sp:s ledare Trygve Slagsvold Vedum gillar gamla dieselbilar och är mot nästan allt vad europeisk integration heter. Nu ska partierna regeringsförhandla igen och inte nog med det, även Miljöpartiet och två socialistiska partier en bra bit till vänster om Ap ska också med på tåget. Tillsammans kallas de rödgröna i Norge för tuttifrutti-gjengen. Støres intention är att fortsätta regera i eget majestät, men det kommer i så fall att kosta politiskt. Vi får se hur det går. Kanske en föraning om vad som händer i Sverige om Magdalena Andersson kommer i motsvarande position i september 2026.
Men det är nog scenariot byggt på utvecklingen för högersidan i norsk politik som är mest intressant att tillämpa på Sverige. Högerytterpartiet Fremskridspartiet (Frp) fick en rejäl framgång, detroniserade Höyre (H) (Moderaternas systerparti), som största borgerliga parti. Høyres ledare, tidigare statsministern Erna Solberg var sedan tidigare skadeskjuten genom sin mans aktieaffärer under hennes tid som statsminister men det var knappast huvudanledningen till att det gick så illa. Høyre och Sohlberg framstod som blekt och blodfattigt vid sidan av Sylvi Listhaug och Frp. Ett exempel var en av valrörelsens stora frågor – förmögenhetsskatten. När H vill gå försiktigt fram och ta bort den på arbetande kapital, så vill Frp ta bort den helt. Så var det i fråga efter fråga. Høyre kom tydligt i skuggan av Frp och Solberg i skuggan av Listhaug. Høyre backade 5,7 procentenheter och landade på 14,6 procent medan Frp gick fram 12,2 procentenheter och fick totalt 23,9 procent.
Liberala Venstre backade 0,9 procentenheter och hamnade under spärren på 3,7 procent. Nu är spärren inte lika drakonisk som i Sverige. Den gäller utjämningsmandaten, så partiet får behålla sina vunna tre fasta mandat, ett av dessa innehas dessutom av partiledaren Guri Melby, så partiet överlever i rikspolitiken. (Ett system som jag för övrigt tycker bör övervägas också i Sverige. Det blir mer rättvis. Det borde också kunna accepteras av de stora partierna, eftersom kamrat fyraprocent-effekten inte blir lika avgörande. Läs gärna Richard Appelboms valblogg om detta – https://www.richardappelbom.se/.)
Venstres position liknade i hög grad den som Liberalerna riskerar att hamna i nästa val. Tydligt förankrat i det borgerliga lägret, förespråkande Høyres Solberg som statminister. Men där statsministerkandidaten blir överflyglad av högeryttern Listhaug i lyskraft, storlek och politisk tydlighet. Det var öppet mål för motståndarna när de påpekade att en röst på Venstre mycket väl skulle kunna resultera i att Listhaug blev statsminister. Det mest Europavänliga partiet, som gick till val på en ny folkomröstning om EU-medlemskap, skulle alltså genomföra sin politik i en koalition med ett parti som i hög grad förespråkar motsatsen. Det borde inte gå ihop – och det gick inte ihop.
I Sverige rullas budgeten för nästa år ut. När detta skrivs har jag ännu inte sett helheten. Men den svenska stramheten, som tjänat oss så väl i flera decennier, är nu som bortblåst. Det så kallade reformutrymmet har beräknats till 80 miljarder kronor. Och mycket kommer att gå till att stimulera konsumtionen. Det är uppenbart att de reformer som valts mer handlar om att vinna nästa val än att hantera den ekonomiska situationen. Rent valfläsk med andra ord. Läs gärna vad ekonomijournalisten Johan Schück, en gång FPU-ordförande, skriver om detta http://www.johanschuck.se/politiskt-valflask-baddar-for-samre-fungerande-svensk-ekonomi/
Jag förstår mycket väl att bland det viktigaste i jobbet för politiker är att vinna val och dessutom att i en envist kvardröjande lågkonjunktur stimulera ekonomin. Men det är skillnad på reformer och reformer. Att sänka matmomsen är mer populism än realpolitik. Jag trodde att man kunde lita på åtminstone Moderaterna (och även Liberalerna) när det gällde principen om neutralitet och likformighet i skattesystemet. Och en matpriskommission ska tillsättas för att övervaka matpriserna – så omoderat och så oliberalt! Nu ser jag dessutom att man ska sänka arbetsgivaravgiften för unga, något som dessa partier varit emot i alla år.
Finansminister Svantesson underströk på presskonferensen att momssänkningen är tillfällig. Men vem fan tror på det (svära är ju ok politiskt språkbruk numera) – att SD ska gå med på en höjning, att C eller V skulle göra det om andra blocket vinner valet. På presskonferensen ställde Dagens Nyheter frågan om vilken finansminister som i framtiden skulle våga återställa momssatsen. Jimmie Åkesson svar: ”Vi kommer i alla fall inte att erbjuda någon sådan finansminister” (sic).
Jag kan förstå om Liberalerna tvingats till en kompromiss, men knappast acceptera det. Då känns det extra hårt när Liberalerna tar åt sig ”äran” när man på FB deklarerar: ”Nu halverar Liberalerna skatten på mat!”. Partiledningens mantra nu är sakpolitik, sakpolitik, sakpolitik. Men med sakpolitik utan ideologi och principer som styråra går det så småningom åt helvete. Det gäller även för Moderaterna, i det här fallet kanske i synnerhet Moderaterna, som har byggt upp en stor trovärdighet när det gäller budgetdisciplin. Möjligheten att i framtiden med trovärdighet opponera mot godispåsar och populism i skattepolitiken har undergrävts. Nu är vi alla populister. Hur det kan gå då? De som inte var gamla nog 1992 och såg den svenska budgetkrisen kan ju titta på Frankrike idag.
Christer Hallerby
Lämna ett svar