Ett svenskt politiskt haveri. Det är vad som speglas i Stockholms ras i Economists ”liveability index” – alltså var i världen de bästa levnadsförhållandena finns – eller helt enkelt var det är bäst att bo. Indexet jämför främst huvudstäder (och några andra större städer) och väger samman flera olika faktorer som levnadsstandard, arbetsmarknad, trygghet, sjukvård, miljö, möjligheter till utbildning, kulturupplevelser etc.
Stockholm faller 2023 hela 22 placeringar jämfört med föregående år, till plats 43. Jag skriver ”politiskt haveri” därför att de faktorer som ingår i indexet är politiskt påverkbara och i Stockholms fall definitivt ett resultat av politiska misslyckanden – framförallt på nationell nivå. Det djupa fallet, det näst största i Economists hela material, beror förstås mycket på ökad otrygghet i form av terrorhot och gängkriminalitet. Men det är inte bara det som är haveriet. Det svenska misslyckandet blir ännu tydligare och bredare om man jämför utvecklingen med Danmark och Köpenhamn. En stad som det är rimligt att benchmarka mot, eftersom förutsättningarna är hyfsat likartade.
För tio år sedan (2013) var Stockholm högre rankat, på plats 14 strax över Köpenhamn. Därefter har Köpenhamn klättrat. Idag är man tvåa efter Wien. Köpenhamn är den stad med de näst bästa levnadsförhållandena i hela världen. Alltså Köpenhamn har kraftigt stärkt sin ställning under samma period som Stockholm gått sin kräftgång.
Svenskarna har blivit den fattiga kusinen från Europas utkant där lönen räcker till allt mindre. Vi har blivit ett land där turisterna ”får mer för pengarna” men varnas för terroristhot och gängkriminalitet. För oss själva blir det allt dyrare när vi åker utomlands. För en dansk krona får vi idag betala 1,60 svenska pengar. Det kan jämföras med augusti 2013 då motsvarande kurs var 1,17 SEK. Men det är klart att semestra kan man ju göra ”hemma” och affärsmöten kan man köra på Teams – eller?
Vi börjar bli ”oss själva nog”, nationalistiska värderingar sprider sig i samhället och smyger sig så sakteligt också in i det liberala partiet – där några till och med vill profilera en Liberal Nationalism. Universitet och högskolor blir all mindre attraktiva för utländska studenter och doktorander. Den nuvarande regeringen fokuserar mer på hur man ska kunna strypa arbetskraftsinvandringen än på hur man ska kunna attrahera mer utländsk kompetens.
Åker man idag till Köpenhamn eller Oslo (som numera också ligger före Stockholm i indexet) möter man kulturliv som blomstrar. Bägge städerna har nya fantastiska operahus medan Stockholm dras med ett som var fantastiskt vid förrförra sekelskiftet och nu måste stängas för att det rasar sten, läcker vatten, möglar och luktar bajs (SVT 221020).
I våras gick jag omkring i Björkvika, Oslos nya stadsdel med flera kulturinstitutioner. Det nya häftiga Operahuset, det nya Munch-museet med sin provocerande fasad och det nya stadsbiblioteket som verkligen blivit en träffpunkt med ett myller av besökare i alla generationer som pluggade, grupparbetade, forskade, läste, lyssnade på musik eller föredrag. I genomsnitt hade man de första månaderna efter öppnandet 8 000 besökare per dag. Besöket på Stockholms Stadsbibliotek veckan efter kändes ungefär lika avslaget i jämförelse som ett besök i Säffle.
Medan kulturen blomstrar i både Köpenhamn och Oslo ställs den i Stockholm på svältkost. DN rapporterar (220823) om att flera statliga kulturinstitutioner är i ett ekonomiskt nödläge. Verksamhetsbidragen går framförallt till att betala de så kallade marknadshyror som statens eget fastighetsverk plockar ut. Det nyligen renoverade Nationalmuseum måste dra ner på både utställningsverksamhet och öppettider. Planerna på ett nytt operahus är väl helt borta. Istället kommer säkert renoveringen av det gamla leda till att Statens Fastighetsverk höjer hyrorna även här med färre och billigare uppsättningar som följd.
Sverige är också krångligare än både Danmark och Norge och det har blivit extremt svårt att genomföra större systemförändringar för att råda bot på detta. I Danmark genomfördes en stor kommunreform 2007 där 207 kommuner reducerades till 98 och 13 så kallade Amt blev fem regioner. I Norge flyttades år 2002 ansvaret för sjukvården från fylkeskommunerna till fyra statligt styrda sjukvårdsregioner. Detta är en typ av förvaltningsreformer som också skulle behövas i Sverige. Men här lyckas inte regionerna ens komma överens om ett gemensamt journalsystem, utan alla regioner ska upphandla sina egna. I både Danmark och Norge finns det nationella kort för att åka med kollektivtrafiken. Men i Sverige ska varje länstrafikmyndighet ha ett eget biljettsystem.
Näringslivets utveckling är ytterligare en förklaringsfaktor till att Köpenhamn springer ifrån Stockholm i attraktionskraft. Vid sekelskiftet hade Danmark och Sverige vars ett ”flagship – företag”. Företag med hög innovationskraft som bägge ansågs höra framtiden till och var attraktiva arbetsplatser även i internationell konkurrens – Ericsson och Novo Nordisk.
Ericsson hade i mars 2000 ett börsvärde på nära 800 miljarder USD idag ligger det på drygt 16 miljarder. Börsvärdet för Novo Nordisk låg i början på år 2000 strax under 8 miljarder USD. Nu ligger det på 425 miljarder. Visst, jämförelsen haltar för Ericsson var 2000 kraftigt övervärderat och aktien imploderade sedan i dotcom – kraschen. Men efter den korrigeringen har Ericsson knappt haft någon tillväxt alls, samtidigt som Novo Nordisk växt med flera hundra procent. Det går inte att komma ifrån att Ericssons tillkortakommanden till stor del berott på en tveksam företagskultur, korruption (med påföljande rättsprocesser och böter) och bristande ledarskap.
Something is rotten, but not in the state of Denmark
Christer Hallerby
Lämna ett svar