Opinionskrönika april 2023 – hur presterar L i regeringen?

Det är nu relativt lugnt i väljaropinionen. De trender som triggades igång efter valet och fick sin energi från Tidöavtalet, regeringsbildningen och besvikelsen över svikna vallöften har stannat av. Två saker är dock värda att notera i april-siffrorna. S når återigen en ny toppnotering med 36,7 procent. Ökningstakten är nu dock mycket måttliga 0,2 procentenheter – samma som förra månaden. KD hamnar för första gången på flera år under fyra-procent spärren.

Förutom de vanliga siffrorna och trenderna, gör jag i månadens krönika ett försök att bedöma de liberala statsrådens insatser i regeringen så här långt. Det är naturligtvis svårt att hitta ett objektivt mått på vad statsråden presterar men om man tittar på hur väjarnas förtroende för partiet utvecklas i de sakfrågor statsråden har ansvar för så bör man i alla fall ha ett mått som det är adekvat att följa över tid. Med det måttet mätt så har det inte börjat bra för Liberalerna i regeringen.

Väljaropinionen i april 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
april 23	18,2	20,0	3,8	3,4	4,6	36,7	4,1	7,6
mars 23	18,4	20,2	4,1	3,5	4,5	36,5	3,8	7,5
	-0,2	-0,2	-0,3	-0,1	0,1	0,2	0,3	0,1
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Alla förändringar håller sig klart under en halv procentenhet, alltså i princip ingen förändring alls. Men det är uppenbart att vi hamnat i ett helt nytt läge i svensk politik. Tre stora partier SD, M och S där det sistnämnda partiet är nästan dubbelt så stort som de två andra tillsammans, fyra partier som dansar på riksdagsspärren och endast ett (V) som är medelstort med tydlig distans till spärren. Det är mycket som tyder på att det politiska landskapet kommer att se sådant ut för en tid framåt.

Av tidigare trender är det endast en som den här månaden fortsätter i linjär riktning – KD:s nedåtgående och nu är man alltså även under fyra procent. Ebba Busch har definitivt inte fått en bra start som statsråd. På flera sätt illustrerar det att talesättet ”som man bäddar får man ligga” i hög grad gäller för politiker. Det är inte lätt att gå från att vara en oppositionspolitiker som är lika tydlig som vidlyftig i sina vallöften till att sedan också ta ansvar för vad man sagt i regeringsställning. Falukorven som var dyr redan i valrörelsen har blivit ännu dyrare. Dieseln är långt ifrån att sjunka med nio kronor vid pump och elstödet till både privatkunder och företag visade sig var långt svårare att administrera än vad hon i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Lägger man till interna problem som de med Sara Skyttedal och Johan Ingarö, så är det verkligen kris i Kapernaum. Det inte längre en högoddsare att vi kan få se en annan person än Ebba Busch i ledningen för KD före nästa valrörelse.

När det gäller blocken så är gapet mellan regeringsunderlag och opposition nu hela 7,6 procentenheter

Det går alltså inte bra för regeringsunderlaget. Men det finns en vinnare. M:s opinionsstöd är nu 0,9 procentenheter högre än valresultatet. De övriga tre har tappat i förhållande till valresultatet – SD 2,3, KD 1,5 och L 1,2 procentenheter.

Liberalerna (och tidigare) Folkpartiet har inte tidigare kunnat omsätta regeringsmakt till valframgångar. Regelmässigt har regeringsperioder inneburit valresultat som är sämre än föregående val. Nu är läget besvärligare än någonsin. Senast lyckades man ta sig in i Riksdagen tack vare kamrat fyraprocentröster från Moderaterna. Nu är man åter parkerade (troligen långtidsparkerade) under spärren.

Jag har på nära håll kunnat följa alla folkpartiledare efter andra världskriget som suttit i en regering (Per Ahlmark, Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Jan Björklund). De har en sak gemensam. De gjorde regerandet till partistrategi. Genom att vara skickliga i regerandet så skulle man också vinna väljarnas förtroende. Det fanns väldigt lite utrymme att diskutera någon annan alternativ eller kompletterande strategi. Och jag har själv erfarit hur fokus flyttats. Jobbar man i Regeringskansliet så kommer man in i en extremt händelsestyrd verklighet. Det finns inte mycket tid, kraft och energi över till något annat och i ”mappen annat” hamnade definitivt partiet.

Nu följer Johan Pehrson i tidigare fotspår. Han har uppenbarligen redan gett upp att tänka och agera annorlunda. I en intervju i SvD (13 feb) är han tydlig ” Jag har en enda strategi och det är att lösa Sveriges omfattande samhällsproblem”. Någon tid för att ta fram en mer långsiktig partistrategi finns inte, enligt Pehrson. ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”.

Nåväl jag tar Johan Pehrson på orden och ska i fortsättningen försöka redovisa mätningar för vad L presterar i Regeringskansliet med fokus på det som skulle kunna ge ett ökat opinionsstöd och ett valresultat en bit över spärren, nämligen förtroendet för hur partiet hanterar de sakfrågor man har ansvaret för i Regeringskansliet.

Novus mäter med jämna mellanrum vilket parti som anses ha bästa politiken i olika sakfrågor. Jag redovisar nedan hur många procent av väljarna som ansåg att L hade bästa politiken i de sakområden man ansvarar för i regeringen i februari månad jämfört med augusti 2022 – alltså månaden för förra valet. Det är avrundade siffror och det är endast de politikområden som finns med i Novus mätningar. I några fall följer inte Novus indelning ansvaret i Regeringskansliet. Det gäller till exempel Invandring/integration där M har ansvaret för migrationsfrågorna och Liberalerna genom Johan Pehrson för integrationsfrågorna.

På alla områden utom arbetsmarknad hade partiet alltså lägre förtroende i februari än vad man hade strax före valet. På arbetsmarknad är det oförändrat 3 procent som anser L har bästa sakpolitiken. Invandring/integration har sjunkit från 4 till 3. Skola och utbildning har sjunkit från 17 till 13, miljö/klimat från 3 till 2 och jämställdhet från 5 till 4 procent.

Man skulle på goda grunder kunna anta att L:s dåliga resultat beror på att det generellt går dåligt för regeringen, att den som helhet har lågt förtroende. Men det stämmer inte. KD visar på samma svaga utveckling som L men M har stärkt sitt förtroende inom de flesta områden där de fått regeringsansvar, i några fall handlar det om remarkabla förbättringar. Till exempel lag och ordning, invandring/integration och försvaret. Men det är tydliga förbättringar också för landets ekonomi, utrikespolitiken samt för EU/EMU.

Nu finns det ju lång tid kvar. Men ”de första hundra dagarna” brukar sätta en blid som det är svårt att ändra på. Jag kommer i alla fall att följa och redovisa hur det går med Johan Pehrson huvudstrategi (tillika enda kända strategi) också framöver.

Men bilden idag, både opinionssiffrorna och förtroendet i sakfrågor, pekar på en vinnare av regeringssamarbetet (M) och två förlorare KD och L.

Christer Hallerby