Ukraina-krisen skakar om i den svenska väljaropinionen. Socialdemokraterna fortsätter uppåt och når sin högsta siffra under mandatperioden med 32,3 procent. Den tidigare högsta nivån är från maj 2020 (30,8 procent) då Stefan Löfven red på den förtroendevåg som präglade inledningen av pandemin.

Det är utrikes- och säkerhetspolitiken med Nato-frågan i spetsen som dominerar den inrikespolitiska debatten. En stor fråga är om den kommer att leva och prägla också slutskedet av valrörelsen – jag tror inte det. När jag skriver detta har också nyheten om att Nyamko Sabuni avgår som partiledare för Liberalerna precis kommit. Finns det då någon chans för efterträdaren Johan Persson att göra något åt partiets hopplösa läge. Jag kommenterar bägge dessa frågor i min analys nedan.

Väljaropinionen i april 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
april 22	21,8	2,3	7,1	5,4	32,3	8,3	3,1	18,3
mars 22	21,2	2,5	7,0	5,4	30,7	9,2	3,2	19,1
	+0,6	-0,2	+0,1	0	+1,6	-0,9	-0,1	-0,8
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Magdalena Andersson förtjänar sitt starka väljarstöd och även de rekordhöga nivåer hon når i mätningar över partiledarnas förtroende. Det stöd S har nu är högre än de tre senaste valresultaten. Visst handlar en del om att väljarna i kristider tyr sig till det trygga och kända, vilket gynnar större maktbärande partier. Men Andersson första tid vid makten visar att det gör skillnad när en rutinerad fullblodspolitiker tar över som partiledare. Hon skiljer sig klart från sina tre närmaste företrädare. Hon är inte trevande och sökande efter orden som Stefan Löfven. Hon är inte yvig och politiskt äventyrlig som Håkan Juholt. Hon är inte sårbar som Mona Sahlin. Samtidigt är det troligt att man nu nått en peak i opinionen. De senare mätningarna i mitt underlag visar på en klart avtagande tendens. För att komma högre än så här krävs något som ytterligare rejält skakar om väljaropinionen. S har nu plockat maximalt bland de lägst hängande frukterna – och lätt fångat är också lätt förgånget.

Förlorarna är främst ytterkanterna där Vänsterpartiet den här månaden gå tillbaka med 0,9 procentenheter och SD med 0,8. Moderaterna ser ut att vara inne i en svagt uppåtgående trend och ökar den här månaden med 0,6 procentenheter. För övriga partier är förändringarna obetydliga. Både Liberalerna och Miljöpartiet ligger parkerade klart under fyra – procent spärren.

Centerpartiets nedåtgående trend ser ut att vara bruten och siffrorna ser ut att stabiliseras runt 7 procent. Förutom frågan om det finns mer att hämta för Socialdemokraterna uppåt, så är det intressant observera att både V och SD kan vara i nedåtgående trender. Men de är ännu för korta för att avgöra om det är tillfälliga nedgångar på grund av den kristid vi befinner oss i eller om det handlar om mer djupgående förändringar.

Månadens siffror innebär ingen större förändring när det gäller blockens inbördes styrkeförhållande. Det är fortfarande klar fördel för vänsterblocket. Men för att Magdalena Andersson ska kunna fortsätta som statsminister krävs fortsatt stöd från Annie Lööf och Centerpartiet. Det enda som egentligen skulle kunna kasta om det till Ulf Kristerssons fördel är att Liberalerna kommer över spärren samtidigt som miljöpartiet inte gör det. Jag har denna månad lagt till S+M. Jag ser en sådan regering efter valet som allt mindre osannolik.

Analys

När detta skrivs (9 april) så förefaller det nästan klart att Finland inom några veckor kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag ser det då som mest sannolikt att Sverige följer efter, att vi när valrörelsen kommer igång på allvar är inne i en process med medlemskap i Nato som mål. Om det innebär att vi också kommer att koordinera vår ansökan med Finlands, vill jag låta vara osagt. Men Sverige kommer också att ha satt igång sin process.

När Finlands besked blir offentligt, så svänger Sverigedemokraterna i frågan och därmed kommer det att finnas en majoritet i Sveriges riksdag för medlemskap. Magdalena Andersson kommer säkert inte att vilja gå in i en valrörelse där S fortfarande håller frågan öppen. Hon kommer sannolikt få partiet med sig i en omsvängning. Detta innebär att Nato inte blir en stridsfråga i valet. Utan valdebatten kommer att fokusera på annat. Vad?

Klimatet kommer sannolikt återkomma. Skolan finns alltid där. Pensionsfrågan är en bubblare med en intressant dynamik mellan M och SD. Regeringsdugligheten kommer att lyftas av S. Men mitt tips är gängkriminaliteten, och då menar jag gängkriminaliteten inte utanförskapsområden/förorter. Det kommer fortsätta att skjutas, fler unga män kommer att dö före valet i september. Det finns också påtaglig risk för mer spektakulära händelser där också utomstående, kanske barn, kommer att drabbas. Inte bara i områden som Järva, Rosengård eller Biskopsgården utan även i städer som Kalmar, Sundsvall, Kristianstad.

Inget parti talar idag klartext om detta gigantiska svenska misslyckande. Polisens katastrofala uppklarningsprocent, statliga myndigheters abdikation och flykt från problemen, socialförvaltningarnas brist på kompetens och oförlåtliga underlåtelser, lagstiftarnas dragande av fötter efter sig när det gäller att undanröja hinder för effektivt myndighets- och polisarbete. Detta är en äkta skandal. Det har nu satt sig i strukturer som innebär att om polisen för en gångs skull lyckas få undan buset från gator och torg, så finns det genast nya där för att fylla tomrummet. Det paradoxala inträffar att konkurrensen hårdnar om marknaden (oftast knark), skjutningarna blir fler ju fler skurkar som polisen får bakom lås och bom.

Det räcker inte längre med parlamentariskt arbete, nya resurser, ansvarskrävande för att komma åt de här problemen. Det krävs något extraordinärt. En kraftsamling utan dess like. Fältet ligger öppet för det parti som vill exploatera de här frågorna i valrörelsen. Men innovativt, inte program i punktform på temat mer och fler.

Till sist också några ord om Liberalernas skifte på partiledarposten.

Jag stödde Nyamko i medvetande om att det var ett riskabelt val. Ett betydligt mer riskabelt val än alternativet Erik Ullenhag. Men med övertygelsen om att möjligheterna var så mycket större. Jag såg möjligheterna i att hennes starka personlighet, bakgrund och övertygelser skulle påverka fler än mig. Det visade sig att partiledarkostymen var för stram och passade henne illa. Den gav inte utrymme för henne att bjuda på sig själv. Det blev inga snabbfotade replikskiften, avväpnande kommentarer och en charm som gick genom rutan.

Det blev istället för många illa förberedda debatter och för många pannkakor. En del av detta berodde nog på en nära omgivning som var alltför passiv när det gäller förberedelser och övning. Det blev också för mycket ”vi och dom” och för lite verklig vilja till internt brobyggande. Samtidigt lägger jag också en del av ansvaret på hennes motståndare. Jag menar att det så kallade ”vägvalet” gjordes när Nyamko valdes till partiledare, att då på landsmöte efter landsmöte, partistyrelse efter partistyrelse försöka få till en annan politisk riktning än den partiledaren pekat ut var inget annat än att undergräva hennes ställning och partiets.

Nu står det nog klart att Sabuni inte var tillräckligt förberedd för att ta på sig den utmaning ett partiledarskap innebär. Hon hade inte riktigt bredden att bottna över hela det politiska, ideologiska och strategiska fält som en partiledare måste. Det borde kanske också jag insett.

Om Nyamko Sabuni var ett riskfyllt val så blir även Johan Perssons kolumn med risker besvärande lång. När jag hört honom uttrycka sig privat så har jag ofta tänkt, men herregud tänk om han säger detta offentligt. Nu är Johan rutinerad och han brukar kunna hantera det där rimligt – nästan.  Men det som gör mig bekymrad är att som partiledare vill jag ha en person som är gedigen, sig själv rakt igenom. En som talar (och tänker) på samma sätt till sina närmaste som till folket. 

Johan är dock en tydlig liberal, som verkligen ser problemen i dagens samhälle utan skygglappar. Jag tror han är socialliberal men utan den socialliberala naivitet som gör att det politiska gränssättandet i samhället präglas av en missriktad och felslagen humanism. Får han ihop ”sig själv” med ”partiledarskapet” kan det här bli helt ok – kanske till och med fyra procent.

Christer Hallerby