Opinionskrönika januari 2022 – S fortsätter sin kraftiga uppgång. Valet kan bli en katastrof för mitten.

Socialdemokraterna ökar med 1,9 procentenheter (pe) och når för andra gången den här mandatperioden en månadsnotering över 30 procent. Förra gången var maj 2021 efter en kraftig uppgång under inledningen av pandemin. Då nådde man 30,8 procent, nu 30,3 procent. Frågan är om det är en ny peak eller om Magdalena Andersson är bättre på att konsolidera nivån än vad Stefan Löfven lyckades med då.

Den andra större förändringen är Moderaternas nedgång med 1,3 pe. Det är intressant och bekräftar vad vi sett tidigare, att när S går upp så går M ned och vice versa. Jag kan inte med säkerhet säga att det handlar om direktövergångar mellan partierna men mycket tyder på det.

Centerpartiet minskar med 0,8 pe. De var på väg uppåt i höstas innan januarisamarbetet sprack och måste betraktas som den ena stora förloraren på händelseutvecklingen kring misstroendeförklaringar, regeringsbildningar och budgetprocess. Den andra stora förloraren är Miljöpartiet som med 3,3 procent noterar sin lägsta siffra under mandatperioden och partiet kommer allt längre ifrån fyraprocentspärren.

I övrigt är det små förändring L ökar marginellt men har fortfarande långt till fyra procent. Även för SD och KD noteras marginella förändringar.

Väljaropinionen i januari 2022

 MLCKDSVMPSD
Jan 2220,12,87,25,330,39,83,319,4
Dec 2121,42,58,05,228,49,63,619,6
 -1,3+0,3-0,8+0,1+1,9+0,2-0,3-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Trenderna är tillbaka i svensk politik. Socialdemokraterna är klart på uppåtgående men förra gången de var på den här nivån så slog man i taket. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer nu. Får vi ett genombrott och en fortsatt uppgång så börjar valåret med att rejält skaka om i opinionen.

Både Moderaterna och Centerpartiet är inne i klart nedåtgående trender. Båda brottas med strategiska problem.

Ulf Kristerssons regeringsalternativ knakar i fogarna. Det bygger på att L kommer in i riksdagen och att SD fogar sig i att vara stödparti utanför regeringen. Båda dessa förutsättning brister alltmer i trovärdighet. L är långt ifrån spärren och SD betonar att självfallet vill man ha regeringsposter. Senast är det partisekreteraren Richard Jomshof som i Dagens Industri (220115) betonar att partiet ska ha ett inflytande i proportion till valresultatet. I samma tidning beskrivs hur M-politruker nu är med och förbereder och utbildar SD – tjänstemän för Regeringskansliet (sic).

Annie Lööf och Centerpartiet agerade helt i konsekvens med partiets politiska linje när man valde att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister samtidigt som man valde att stödja en M/KD – budget. Men en röd linje mot politiskt ledarskap till höger och samtidigt en röd linje mot politik till vänster, är inget trovärdigt budskap för framtiden och valrörelsen För att nå framgång i valet så måste Annie Lööf mejsla ut en mer övertygande politisk positionering. F-n vet hur!

Förra månaden hade Ulf Kristersson fortfarande ett övertag om man såg till mandatfördelningen och skulle med de siffrorna sannolikt röstats fram som statsminister. Nu är det istället fördel Magdalena Andersson. Om de partier som släppte fram hennes senast, skulle göra samma sak igen efter valet, så skulle hon bli statsminister. Men frågan är om den politiska ekvilibristik som skulle krävas för att få ihop C och V i samma regeringsunderlag en gång till, överhuvudtaget är möjlig att åstadkomma. Vi går mot en minst lika besvärlig regeringsbildning som efter valet 2018.

Mittenpartierna Centern och Liberalerna får den här månaden tillsammans 10,0 procent. Det är den sämsta siffran under hela mandatperioden. Ganska nära partiernas bottennotering i val, som är från 1998, 9,8 procent (C 5,1% och FP 4,7%).  Opinionsläget nu indikerar en kommande katastrof för liberalism, modererande mittenkrafter och borgerlig vänster.

Är detta då något att bekymra sig över förutom för de närmast sörjande? Den liberala ideologin går väl inte under bara för att explicit liberala partier försvinner från arenan? Det finns väl liberala krafter även inom Moderaterna och Socialdemokraterna? Jo, och dessa skulle kunna förstärkas om vi fick en regeringskoalition mellan just dessa två partier. Men mer sannolikt är att vi får ett växande tomrum i mitten genom att flyglarna förstärks. Exemplet från USA med utvecklingen i republikanerna och demokraterna är tydlig – tyngdpunkten förskjuts åt höger respektive vänster, mittenkrafterna blir svagare, samhällsklimatet blir hårdare och mer konfrontativt. En svagare mitt i Sverige kommer på samma sätt att ge ett större inflytande för politiker som Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar. Det är de som kommer att sätta villkoren för Ulf Kristersson respektive Magdalena Andersson.

De som vill kan dock söka tröst och förväntan i statistiken. Riksdagsvalet efter 1998, det vill säga 2002, blev en stor framgång för mittenpartierna som då fördubblade sitt stöd. Men att förlita sig på att historien ska upprepa sig räcker inte. Det krävs ny inspiration och mer energi i mittenpartierna – nu.

Christer Hallerby

Putin en politisk gangster och lilleputt. Både EU och Sverige borde stå upp bättre.

Det är dags för EU att ”tuffa till sig” mot Ryssland och Putin och för Sverige att revidera sin försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland har lämnat ett säkerhetsförslag till USA och Nato med krav som måste uppfyllas för att man inte ska anfalla andra länder (läs Ukraina). Det är inga måttfulla krav. Det skulle innebära en nygammal säkerhetsordning för Europa med en återgång till de intressesfärer som gällde under kalla kriget.

Men EU är ingen egentlig part i de förhandlingar som pågår. Ryssland har vänt sig direkt till USA och NATO. Med toppmöten mellan USA och Ryssland, med förhandlingar inom NATO:s ram och möten inom ramen för OSSE, så är EU sidsteppat. För Europa är det de tunga medlemsländerna Tyskland och Frankrike som anger och kommer att ange tonen. De uppges vara mer försiktiga och förhandlingsinriktade än USA. De länder inom EU som berörs mest spelar en andraplansroll, till exempel Sverige och Finland som skulle hindras från ett framtida NATO-medlemskap och NATO-medlemmarna i öst (Sovjets gamla intressesfär) som skulle få sitt medlemskap devalverat. EU:s Ursula von der Leyen och den så kallade höge utrikesrepresentanten Josep Borrell är panelhönor i sammanhanget.

Men Ryssland är inte Sovjet. Ryssland är vare sig en supermakt eller en stormakt. Putin är ingen världsledare som förtjänar respekt. Putin är en politisk gangster som mördar oppositionspolitiker, fuskar till sig makt och visar förakt för mänskliga rättigheter.  Precis som andra gangstrar överdriver han sin styrka och sin betydelse, vilket även omvärlden tenderarar till i all för hög grad.

Några siffror. Den ryska ekonomin är en lilleputt jämfört med EU, USA och Kina. De nordiska länderna Sverige, Norge, Danmark och Finland har tillsammans en BNP som är något större än Rysslands. Visst, är Rysslands militärutgifter betydligt högre, 2,7 gånger år 2020 enligt SIPRI. Men det är ingen dramatisk skillnad, framförallt inte om vi ser till den totala balansen i Nordeuropa. Lägger vi de övriga östersjöländernas (Baltikum, Polen och Tyskland) militärutgifter till de nordiska ländernas så hamnar vi på 91 miljarder USD. Ryssland ligger på en betydligt lägre nivå knappt 62 miljarder USD.

Putin förtjänar ingen respekt vare sig för sin mänskliga storhet eller för sina muskler. Men ändå måste politiken utformas med respekt för den terror och skada han kan åstadkomma. Ryssland är fortfarande en kärnvapenmakt och det finns kapacitet att invadera grannländer som Ukraina. Därför är det bra att NATO finns och kan garantera säkerheten inte minst för Estland, Lettland och Litauen.

Men denna respekt får inte resultera i undfallenhet och eftergifter. En gangster sitter aldrig mätt, tvärtom stegras aptiteten med framgångar och de goda krafternas reträtt. Det är dags för EU inse att man kan agera gentemot Ryssland utifrån en styrkeposition. NATO är en försvarsallians och som sådan viktig för att garantera medlemsstaternas säkerhet. USA vill helst parkera problemet Ryssland och lägga sitt säkerhetspolitiska fokus på annat håll. OSSE är konfliktlösningsmekanism, bra att den finns, men för svag för att spela en större realpolitisk roll. Därför måste EU steppa in på arenan.

Det är EU som kan och bör göra de politiska markeringarna. Man bör möta Rysslands säkerhetsförslag med en egen kravlista. Markera att i Europa hotar vi inte militärt och framförallt invaderar vi inte andra länder. I Europa är det demokrati och respekt för mänskliga rättigheter som gäller. Ryssland måste ge politiska partier och oppositionspolitiker samma rätt och möjligheter att verka som i Europas demokratier och stärka deras säkerhet. Ryssland måste acceptera internationella valobservatörer. Ryssland måste avhålla sig från att hålla diktatorer i grannländer under armarna.

Den svenska regeringen bör markera att de ryska kraven och hoten om en invasion i Ukraina gör att ett svenskt medlemskap i NATO kommit närmare – inte tvärtom. Försvarsministerns och statsministerns uttalande om att inte förändra eller störa den nuvarande säkerhetsordningen i Nordeuropa är direkt kontraproduktiva – precis vad Putin och Kreml vill höra. Istället borde nu Peter Hultqvist och Magdalena Andersson säga sådant som pressar Kreml, sådant de inte vill höra där borta.

Den politik som bär Peter Hultqvists signum, istället för ett riktigt och fullvärdigt NATO – medlemskap, bygga ett korthus av försvarssamarbeten och säkerhetspolitiska avtal med en rad individuella NATO-länder, har tyvärr fortfarande stöd i Sveriges riksdag. Det är obegripligt hur man föredrar en massa bilaterala mer eller mindre förpliktigande avtal med NATO:s medlemsländer framför ett medlemskap i organisationen som sådan med reella försvars- och säkerhetsgarantier.

De som främst står emot ett svenskt NATO-medlemskap idag är en ohelig allians mellan nationalistiska sverigedemokrater och fredsrörelsenaiva kosmopolitiska socialdemokrater. Det borde finnas tillräckligt många realister i bägge dessa partier för att snart vända på kuttingen. I väntan på detta kan man räkna in det positiva att SD i riksdagen åtminstone gått med på en svensk NATO-option. Men regeringen vägrar leverera, tvärtom går man aktivt mot riksdagsmajoriteten. Det verktyg riksdagen har mot en trilskande regering – är misstroendevotum mot enskilda statsråd eller mot hela regeringen.

Christer Hallerby