Vilken sorts liberaler är Liberalerna

Jag har gjort en typologi på dagens aktiva i Liberalerna. Fram träder tre olika politikertyper, karaktäristiska med ett visst knippe värderingar och åsikter. Självfallet är det här schabloner där långt ifrån alla passar in. I verkligheten finns även blandvarianter och andra varianter. Men jag ser ända att den här typologin har ett visst förklaringsvärde när det gäller att förstå vilket parti Liberalerna är idag och vart det möjligen är på väg. Mina politikertyper är (1) klassiska socialliberaler eller ibland också kallade westerbergliberaler[*], (2) kravliberaler eller möjligen leijonborgare och (3) alliansliberaler.

Men innan jag går in på typologin så lite bakgrund om vägen hit. Jag ser att framförallt tre relativt separata idétraditioner har format den moderna politiska liberalismen. Alltså den som utgör grunden för den politik som drivs av liberala partier framförallt i västvärldens demokratier; den ekonomiska, den frihetliga och den sociala. (De tre politikertyperna och de tre idésystemen är inte kopplade till varandra, att bägge är tre är en tillfällighet).  

Den ekonomiska handlar om att marknadsekonomi med fri konkurrens mellan fria näringsidkare är det ekonomiska system som effektivast sköter resursallokeringen i samhället, som skapar tillväxt och främjar nytänkande och innovation. Grunden är Adam Smiths bok, ”The wealth of nations” från 1776.  Efter hand har ytterligare byggstenar lagts till. En av de viktigaste är att ett fungerande rättssamhället är en förutsättning för en sund ekonomi. Äganderätten är ett viktigt fundament. Regleringar som till exempel avtalsrätt och konkursordning är nödvändiga. Men statens roll handlar inte bara om att sätta upp det legala ramverket. Med stockholmsskolan och med den brittiske nationalekonomen John Maynad Keynes fick staterna också en mer övergripande roll i att styra den ekonomiska utvecklingen.

Den frihetliga handlar om att varje människa är unik och har rätt att bestämma över sitt eget liv. Liberalism är frihet där individen står över varje kollektiv, vare sig det handlar om religion, politik eller familj.  Varje människa har grundläggande rättigheter, till exempel tanke- och yttrandefrihet. John Stuart Mills skrev i ett av liberalismens grundläggande verk ”Om friheten” 1859: ”Om alla människor utom en enda hyste en åsikt och blott denna enda vore av motsatt mening, skulle mänskligheten lika litet ha rätt att tysta denna enda. Som hon, om hon hade makt därtill, skulle ha rätt att tysta ned hela mänskligheten.” FN antog 1948 en deklaration om de mänskliga rättigheterna som tydliggjorde deras universella natur. Sverige fick grundlagsfästa fri- och rättigheter först 1974 efter en lång liberal kamp.

Den allmänna rösträtten, den representativa demokratin och parlamentarismen var avgörande liberala genombrott men den liberala demokratin är mer än så. Där begränsas en majoritets möjligheter till förtryck av minoriteter och oliktänkande. Viktiga inslag är ett fristående rättsväsende och fria medier. Det finns system för granskning och revision av maktens utövande.

Den sociala handlar om att vi lever i sammanhang, i ett samhälle, tillsammans med andra människor. Även om liberalismen i grunden och först och främst handlar om frihet, så kan denna frihet aldrig frikopplas från ansvar. All frihet begränsas av när den inkräktar på andra människors frihet. Det finns ingen rätt att i frihetens namn skada eller begränsa en annan människa. Tvärtom måste varje samhälle ge varje individ en chans att utvecklas, att förverkliga drömmar och ambitioner. Det måste också finnas möjligheter att komma igen, få nya chanser när man misslyckas, hamnar i eller riskerar att hamna i utanförskap. Bra skola och utbildning för alla liksom ett socialt ansvarstagande har alltid varit viktiga liberala hörnstenar.

Redan på 1800-talet fanns det svenska liberaler som verkade från en plattform där de tre idétraditionerna knöts samman till en politisk och ideologisk helhet. Man drev till exempel igenom en allmän folkskola 1842. Det främsta exemplet är Adolf Hedin som satt i riksdagen mellan 1870 och 1905. Han var för allmän rösträtt och frihandel men också sociala reformer som ålderspension. Men den främste ideologen och praktikern är professorn i nationalekonomi Bertil Ohlin som blev Folkpartiets ledare 1944. Han formulerade ”socialliberalismen” som partiets ideologiska grund. Folkpartiet var för socialt ansvarstagande och sociala reformer men motsatte sig Socialdemokraternas socialism och tankar på planekonomi. Istället pläderade han för en fri ekonomi, som dock inte kunde lämnas otyglad av samhället. Han föreslog ramekonomi eller ramhushållning, som innebar att samhället genom politiska beslut satte ramar för den arena där ekonomins aktörer kunde verka.

Jag går inte här in på andra definitioner på liberaler som libertarianer, klassiska liberaler, nyliberaler eller marknadsliberaler. Jag anser att de saknar betydelse när man ska beskriva utvecklingen inom Folkpartiet/Liberalerna. De har inte varit många och har inte satt några större avtryck i partiets historia. Det är socialliberalismen som varit partiets ideologi.

Ohlins efterträdare på partiledarposten fortsatte i hans anda och politiska riktning. På valaffischer jag minns stod ”För ett mänskligare samhälle”, ”Det måste löna sig att arbeta”, ”Sociala reformer utan socialism”. Bengt Westerberg blev partiledare 1985. Han lyfter i sin nya bok ”Westerbergeffekten” fram tre politiska reformer som han medverkade till som särskilt viktiga; den stora skattereformen där de högsta marginalskatterna sänktes till 50 procent; jämställdhetsreformen pappamånaden; LSS-reformen som han ser som en frihetsreform för många med funktionsnedsättning.  En tung reform i linje med var och en av de ekonomiska, frihetliga och sociala idétraditionerna.

Socialliberalismen står fortfarande stark i Liberalerna. Det leder mig fram till min första politikertyp ”westerbergliberalen”. Hen betecknar sig inte gärna som enbart ”liberal” utan ser prefixet ”social” som helt nödvändigt för att på ett riktigt sätt beskriva sin politiska tillhörighet. Den kombination av reformpolitik som Westerberg lyfter fram i sin bok är dock tämligen okontroversiell i partiet. I stort sett alla är för pappamånaden, det finns ett brett stöd för LSS och marginalskatterna blev en del av januariöverenskommelsen. Den stora vattendelaren på senare år har varit migrationspolitiken. Westerbergliberalen har konsekvent motsatt sig varje ny restriktion, betonat att det måste finns rätt till asyl på humanitär grund och försvarat en generös anhöriginvandring. Ett annat utmärkande drag är aversionen mot det man kallar ”högern”. Det har genom hela Folkpartiets historia funnits ett behov av att distansera sig från tidigare högerpartiet, numera Moderaterna. Det gällde Bertil Ohlin. I valrörelsen 1976 vägrade Per Ahlmark att ställa upp på fotografering tillsammans med Gösta Bohman, trots att bägge ville avsätta den socialdemokratiska regeringen och bilda en icke-socialistisk regering. I sin bok skriver Bengt Westerberg om sina erfarenheter av borgerligt samarbete: ”Min slutsats är att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler”. Dagens westerbergliberaler är de i partiet som är mest tillfreds över och försvarar januariöverenskommelsen.

 I början på 2000 – talet fick vi en debatt om “snällismen” i Folkpartiet. Den politik man drev på flera områden ansågs bygga på en alltför naiv syn på människans drivkrafter. Det var orimligt att ha en politik på flera områden som utgick ifrån att människor enbart hade goda avsikter. Ur denna växte det som kom att kallas kravliberalism fram (utan att egentligen de som drev diskussionen använde eller gillade detta begrepp). Det handlade om ordning och reda i skolan, hårdare och tuffare tag mot brottsligheten, jobb istället för bidrag, invandrare skulle lära sig svenska för att kunna bli medborgare med mera. Själv tycker jag egentligen inte att detta står i motsats till socialliberalismen, snarare en väg för att få välfärdssamhället att fungera och medborgerlig acceptans för de sociala systemen. De främsta företrädarna Lars Leijonborg och Jan Björklund uttryckte också ”att ställa krav är att bry sig”. Men utvecklingen skapade klyftor i partiet. Många kände olust, om inte för annat så för retoriken. Lars Leijonborg skriver i sina memoarer om dåvarande riksdagsledamoten Mauricio Rojas som ”i delar av partiet ansågs använda sig av en för hård retorik”.

En del av det som fördes fram i diskussionen har nu blivit politiskt allmängods i partiet. Knappast någon känner nu något obehag av prata om ordning och reda i skolan. Men jag tycker ända att utvecklingen skapade en politisk klyfta i partiet som motiverar att kravliberalismen får utgöra grunden för en egen politikertyp – leijonborgaren. Klyftorna blev som tydligast i migrations- och integrationspolitiken där de också blivit bestående. Dagens leijonborgare är pragmatiska i samarbetsfrågor men föredrar Alliansen framför Socialdemokraterna.

Leijonborgarna omskapade partiet. Det fick en tydlig borgerlig inriktning. Ahlmarks och tidigare partiledares beröringsskräck med högern fanns inte längre kvar. Fram träder ett tydligt profilerat men pragmatiskt borgerligt parti. Detta samt förändringar även inom Moderaterna och Centerpartiet möjliggjorde Alliansen succé i valet 2006. Det kom en hel del nya medlemmar till partiet under de här åren. Medlemmar som nu utgör en viktig del av partiets ryggrad med förtroendeuppdrag i kommuner och regioner – på många håll dagens aktiva generation. De formar den tredje politikertypen – alliansliberalen. De gick med i ett parti som präglats av kravliberalismen men det fanns mer som attraherade allmänborgerliga väljare. Liberalerna var det mest EU – positiva partiet, man låg till höger om högern i försvarsfrågor och man hade en tydlig energipolitik där kärnkraften skulle utvecklas inte avvecklas. För en rättvisande beskrivning bör man också lägga till en stark jämställdhetsprofil och ett socialt ansvarstagande.

Det som framförallt skiljer alliansliberalen från westerbergliberalen och leijonborgaren är att här inte alls finns samma koppling till partiets historia och rötter. Hen har inte skolats in i socialliberalismen via ungdomsförbundet alternativt lagt det tankegodset bakom sig. Den allmänborgerliga inriktningen gör att hen tar bestämt avstånd från samverkan med Socialdemokraterna. En moderat statsminister är nästan alltid att föredra framför en socialdemokratisk.   

En slutsats av denna genomgång är att det huvudsakligen är det politiska spelet, vem som tar vem, som skapar klyftor mellan dagens Liberaler. Där är de olika politikertyperna mer oförsonliga än i sakpolitiken. I migrationspolitiken finns det naturligtvis kvar grundläggande skiljelinjer men Fredrik Malms arbete och ställningstaganden i den migrationspolitiska kommittén har inte lett till några nya palavrer. Även Bengt Westerberg erkänner i sin bok att det finns dilemman i asylpolitiken och anger egentligen ingen väg för att lösa dessa. I övrigt lutar jag åt att de politiska skiljelinjerna mellan westerbergliberaler och leijonborgare i princip suddats ut, inte ens retoriken utgör något större bekymmer. Det finns naturligtvis underliggande konfliktfrågor och då kanske framförallt med alliansliberalerna. Bengt Westerberg redovisar till exempel i sin bok en tydligt avvikande uppfattning i försvarsfrågan men avstår från all polemik.

Socialliberalismen är fortfarande partiets ideologiska bas. Arvet efter Bertil Ohlin och hans föregångare är i högsta grad påtaglig. Samtidigt är liberalismen i hög grad en levande ideologi, den blir aldrig färdig. Nya byggstenar har lagts till och läggs till efterhand som världen förändras och vekligheten utvecklas. Men grundstenarna den ekonomiska, den frihetliga och den sociala finns kvar. Jag är övertygade om att det är ett synsätt som alla tre poltikertyper i partiet är överens om. De interna skillnaderna är trots allt mindre än vad de är till andra partier.

Men samarbetsfrågorna är som sagt ett stort bekymmer. Så snart Nyamko Sabuni pekar på Stefan Löfven eller Ulf Kristersson som statsminister, så risker partiet att spricka. Lars Leijonborg beskriver i sina memoarer sekterismen i partiet som ett stort problem. ”Några kämpar hellre för det man anser helt rätt och förblir små än accepterar något som är ganska rätt och blir större”. Tyvärr så ser det inte ut som sekterismen minskar i ett krympande parti. Litenheten innebär snarare att sekterna blir mer aggressiva i kampen om det utrymme som finns kvar. Det är med det perspektivet ett ganska stort och farligt gap mellan Bengt Westerbergs slutsats att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler och alliansliberalernas avståndstagande från alla tankar på en socialdemokratisk statsminister.

Christer Hallerby


[*] Jag väljer att stava alla slags liberaler med liten bokstav.

Opinionskrönika oktober 2020

Detta är min första krönika efter sommaren, så istället för att som vanligt jämföra den senaste månadens siffror med den förra, beskriver jag vad som hänt i opinionen sedan juni. Det blir ett stort tapp för Socialdemokraterna på 3 procentenheter. Det handlar om att covid-effekten har avtagit. Ett starkt förtroende för våra myndigheter och ett förstärkt förtroende för statsministern gav också effekt på det ledande regeringspartiets opinionssiffror – ett tag, men under sommaren vände det. Det bör dock understrykas att S har ytterligare 3 procentenheters marginal till nivån som rådde före corona, strax över 23 procent.  

Väljaropinionen i september 2020

 MLCKDSVMPSD
sept 2020,93,37,95,926,88,94,020,5
juni 2019,63,17,76,429,79,23,519,3
 +1,3+0,2+0,2-0,5-2,9-0,3+0,5+1,2
valet 1823,35,46,14,631,05,76,912,9

I övrigt är det inga anmärkningsvärda förändringar, förutom att Miljöpartiet nu når upp till 4 procent för första gången sedan man trillade under spärren i april. Det innebär att partiet nu brutit den längre trend med små myrsteg utför ett sluttande plan som man var inne i under våren. Under sommaren har myrstegen gått åt andra hållet.

Den mest tydliga och hållbara trenden står nu Moderaterna för. Partiet har sakta men säkert klättrat uppåt sedan bottennivån i slutet på förra året. KD hamnade för första gången den här mandatperioden under sex procent, bröt därmed igenom sitt golv och möjligen kan det indikera början på en trendmässig nedgång. Centern står och stampar runt 8 procent, där har man legat hela mandatperioden. Liberalerna har parkerat under fyraprocentspärren. SD håller, som jag förutspådde i förra krönikan, på att konsolidera sig på en nivå som är högre än valresultatet men lägre än sin tidigare topp under mandatperioden. Vänstern är stabila något över sitt valresultat.

Kommentar

Det politiska läget stabilt verkar lugnt och stabilt. Det är också svårt att se något som skulle skaka om rejält. Regeringen och januaripartierna kan råka ut för ett eller annat nålstick om den oheliga oppositionskoalitionen av vänster och höger går ihop i någon fråga i riksdagen. Man kan få interna spänningar att hantera när det gäller Arbetsförmedlingen och LAS – avtalet. Men i huvudsak kan man nu fokusera på att beta av januariavtalet och hantera pandemin. Den senare bidrog i hög grad till att januaripartierna än en gång kunde samsas om en statsbudget. De knappa resurser som alltid brukar prägla ett budgetarbete var nu mindre knappa än någonsin. Något politiskt post-corona läge skymtar ännu inte.

Stefan Löfvens och Socialdemokraternas förhoppningar stiger nu säkert också om att kunna driva januarisamarbetet in i mål. Därmed skulle Löfven kunna gå in i valrörelsen som sittande statsminister och fortsatt socialdemokratisk partiledare.  

En av mina tidigare prognoser, att Miljöpartiet kommer att lämna regeringen i höst men stanna kvar i januarisamarbetet, har blivit mindre sannolik. Mitt scenario byggde mycket på Preem-frågan, att den skulle vara en smärtgräns för partiet. Dessutom en utmärkt fråga för partiet att lämna regeringen på. Nu har Preem dragit tillbaka sin ansökan, vilket säkert var mer än välkommet i Regeringskansliet. Men kanske inte i partiets ”rank and file” som hade hoppats på en kampfråga och möjligen också en liten extra krydda i det förestående språkrörsvalet. Migrationsfrågan finns kvar som sprängstoff i Regeringskansliet men är knappast lika fördelaktig för partiet att ta som förevändning för att tåga ut ur regeringen. Miljöpartiet sitter alltså just nu nog lugnt i båten, åtminstone tills språkrörsvalet är avklarat den 31 januari nästa år.

Centerpartiet sitter nog också lugnt som partner i januarisamarbetet. Liberalerna däremot har en ledning som inte riktigt gillar läget. Men det är svårt att lämna ett samarbete där man får det mesta som man pekar på. Liberalerna blir nog också kvar ett tag till i brist på skäl att lämna.

Därmed ser den politiska spelplanen ut att vara ganska fastlåst. Men det skulle förvåna mig om alla pjäser står kvar när vi går in i valrörelsen. Det finns för mycket sprängstoff i opinionssiffrorna för att partiernas strateger också skulle sitta lugnt. För eller senare är jag övertygad om att någon känner att man måste göra något för att skaka om. Jag hoppas det blir Centerpartiet och Liberalerna tillsammans, att centerpartisterna inte sitter för nöjda och liberalerna för rädda.

Om det hade varit val idag skulle det konservativa blocket (M+KD+SD) blivit mer än fem procentenheter större än regeringsunderlaget. Räknar vi bort Liberalerna som ligger under fyraprocentspärren skulle skillnaden bli hela 8,6 procent. Men trots detta skulle inte Ulf Kristersson kunnat räkna med att bli statsminister för här kommer Vänsterns 8,9 procent in och väger över på andra sidan.

Därför är Liberalerna viktiga för Ulf Kristersson. Med dessa på den konservativa sidan skulle det blocket med dagens siffror komma över 50 procent. På samma sätt blir det viktigt för mitten/vänstern att inte tappa Liberalerna. Det vore detsamma som att tappa regeringsmakten. Jag bedömer det som mest sannolikt att Liberalerna klarar fyraprocentspärren och därmed kommer in i riksdagen – i alla fall kan ingen på förhand räkna bort dem.

Liberalerna kan alltså få en helt avgörande roll i den nya regeringsbildningen. På samma sätt som Centerpartiet hade den rollen senast. Då spelade det ingen roll vilken sida Liberalerna valde. Centerns mandat räckte för att vågskålen skulle väga över åt ena eller andra hållet. Men trots Liberalerna i vågskålen blir Ulf Kristersson allra mest beroende av Sverigedemokraterna. På samma sätt kommer Stefan Löfven att bli mer beroende av Vänsterpartiet för att fortsätta som statsminister.

Nästa gång har Vänsterpartiet en ny ledare, allt tyder på att det blir Nooshi Dadgostar. Hon kommer att ha ett stort behov av att visa var skåpet ska stå. Det inte är sannolikt att Vänsterpartiet finner sig i samma förödmjukande behandling vid nästa regeringsbildning, som den Löfven med flera utsatte partiet för vid den förra. Den här gången kommer Vänsterpartiet att kräva reell makt.  

En Ulf Kristersson beroende av Sverigedemokraterna eller en Stefan Löfven beroende av Vänsterpartiet och där övriga partier måste inordna sig, ska det verkligen bli den tråkiga meny som väljarna har att plocka ur i valet 2022? Eller är det dags för ett tredje alternativ att börja formera sig. Den frågan borde var den viktigaste för Annie Lööf och Nyamko Sabuni att brottas med just nu. Sverige – En Marche.

Om liberalismen och den politiska mitten i Sverige inte ska marginaliseras av allt starkare höger- och vänsterkrafter, så som sker i flera andra länder, då är det kanske dags att göra något. Om inte januariavtalet ska bli den period då man segrade ihjäl sig, då krävs ny energi och ny entusiasm i det politiska arbetet. Då måste man ta ifrån tårna, ifrågasätta gamla låsningar och slänga in nya kreativa lösningar. Då handlar det inte om att före valet peka på Ulf Kristersson eller Stefan Löfven som statsminister utan peka någon helt annanstans.

Christer Hallerby