Från januariavtalet 2019 och framåt har de interna stridigheterna om partiets vägval rasat i Liberalerna. Sprickorna fördjupades efterhand och det blev alltmer uppenbart att partiet höll på att klyvas i två falanger. Med Mohamssons starkt symbolladdade SD-kram i mars tog falangen med ambitionen att fast förankra partiet i ett högerblock hem segern mot den falang som förespråkat en mer självständig position i mitten. Mönstret från tidigare strategiska vägvalsbeslut upprepade sig, många förtroendevalda och nyckelpersoner på den förlorande sidan valde att lämna partiet.
I min rapport om Folkpartidiasporan beskriver jag hur förödande den här processen varit. Man påminns om barnvisan Prästens lilla kråka som skulle ut och åka; än slank hon hit; och än slank hon dit; och än slank hon ner i diket. Jag skriver i rapporten om vad vägvalstriderna inneburit; ”inte bara väljare som bytt parti utan drösar av aktiva medlemmar och förtroendevalda som inte längre ansett sig kunna företräda partiet i nämnder och styrelser eller representera dess åsikter i politiska debatter och kampanjer. Ett kompetenstapp utan dess lika långt in i partiets innersta kärna.”
I en kommentar på FB med anledning av min blogg om hur Folkpartidiasporan kommer att rösta i höstens val reflekterar Waldemar Ingdahl över detta: ”Det som sticker ut är inte partisympatierna utan fragmenteringen. När tidigare medlemmar sprids mellan M, C, MP och i viss mån S kan det vara ett tecken på att den organisatoriska koalition som höll ihop svensk liberalism har blivit svårare att upprätthålla.”
Det är i högsta grad en relevant fråga. I de länder i Europa där liberalismen för närvarande är som mest framgångsrik, Nederländerna och Danmark, har det länge funnits både ett socialliberalt parti och ett mer högerinriktat liberalt mittenparti. I Danmark finns det nu ytterligare två partier som betecknar sig som liberala. I de svenska Liberalerna blev till slut socialliberalerna de uppenbara förlorarna. Vad de gör nu är en intressant fråga som jag återkommer till. I den här bloggen fokuserar jag på Ingdahls fråga, var det som hände oundvikligt?
Mitt svar är ett bestämt nej. Både Moderaterna och Socialdemokraterna är breda åsiktskoalitioner som fungerar och lyckas hålla ihop. Det borde även Liberalerna haft förutsättningar att göra. I Moderaterna finns allt från strikt värdekonservativa till radikala marknadsliberaler. I Socialdemokraterna allt från socialliberaler till radikala socialister.
Lars Leijonborg pläderar i sina memoarer för större partier: ”Sekterismen är ett klart problem inom partiväsendet. Några kämpar hellre för det man anser är helt rätt och förblir små än accepterar något som är ganska rätt och blir större.” Frågan är då om liberaler är mer principfasta och ovilliga att kompromissa än andra och/eller om liberalismen som ideologi är för bred som bas för ett enskilt parti.
Fraktionsstrider i politiska partier är inget ovanligt, vare sig i Sverige eller i andra demokratier. Därför har det också utvecklats strategier för att hantera dem. Det har till exempel blivit en vana för en nytillträdd partiledare i Socialdemokraterna att betona att hens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet. Det är en förutsättning både för att vinna val och att styra landet. Partiet har också byggt upp strukturer där olika intressegrupper kan organisera sig och via olika kanaler utöva inflytande, ”att lyssna på rörelsen” är ett annat viktigt mantra för en socialdemokratisk partiledare. Det finns en stor tolerans för ”föreningar i föreningen”, vilket Reformisterna är ett exempel på. Här samlas vänstersocialister som i annat fall kanske blivit hemlösa eller gått till ett annat parti.
En luttrad ledare för italienska Kristdemokraterna som gick igenom många kriser i slutet på 1970-talet, Amintore Fanfani, sammanfattade sina erfarenheter ungefär så här: En partilednings viktigaste uppgift är att se till att mitten i partiet är bred och att den politiska tyngdpunkten måste ligga där. Samtidigt är det viktigt att vårda flyglarna, de är viktiga för debatt och politisk utveckling. Men flyglarna får aldrig tillåtas växa sig så stora att de kan ta över. Då riskeras hela partiets existens.
Under den långa tidsperiod som jag nu kan överblicka (57 år) som aktiv i först Folkpartiet och sedan Liberalerna var partiet institutionellt som starkast våren 2006. Partiledaren Lars Leijonborg med medarbetare hade förvaltat valsegern från 2002 väl (Lejonkungen-valet). Man låg i opinionen visserligen ett par procent under valresultatet från 2002, men förutsättningarna inför valet 2006 var goda. Jag vill nog påstå att vi varken förr eller senare haft en så bred topp med flera profilerade personer och genomslag över hela det sakpolitiska fältet. Cecilia Malmström ledamot av Europaparlamentet och tung i Europadebatten. Carl B Hamilton ständigt synlig med finans, ekonomi och handel som specialitet. Jan Björklund då nydanande i skoldebatten och borgarråd i Stockholm. Allan Widman som försvarspolitisk talesperson. Två senare långvägare hade sina bästa år i politiken, Johan Pehrson som stark och synlig ordförande i Riksdagens justitieutskott och Mauricio Rojas som nydanande integrationspolitisk talesperson. Ett något yngre garde med Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Christer Nylander var på gång. Alla dessa och flera andra i Riksdagsgruppen bidrog till att det faktiskt var Liberalerna som dominerade den politiska debatten med nytänkande och vassa inlägg.
Lars Leijonborg var som ledare bra på att lyfta fram och ge plats åt andra. Programutveckling och nytänkande över hela det politiska fältet var ett signum. Leijonborg var just ledaren i mitten som balanserade olika krafter mot varandra. Det fanns kritik mot att han var för återhållsam, kompromissinriktad och inte tillräckligt vass och profilerad i debatten. I backspegeln framstår just detta kombinerad med förmågan att ge plats åt andra som en styrka.
Det som hände sedan var dataskandalen som briserade när det bara återstod ett par veckor till valet i september 2006. Det är kanske riktigt att sätta början här på den utförslöpa som sedan drabbade Liberalerna och fortsätter än idag – nu ner i avgrunden. Men Liberalerna klarade trots allt valet 2006 efter omständigheterna hyfsat och kunde sedan också träda in i Alliansregeringen.
Viktigare för partiets framtida utveckling var, skulle jag vilja säga, att en makthungrig Jan Björklund pressade Leijonborg att lämna partiledarskapet 2007. Med Jan Björklund kom en helt annan typ av ledarskap. Här fick vi en partiledare som mer och mer koncentrerade makten till sig själv och sin stab. Det blev efterhand tunnare på toppen. Men partiet blev inte bara smalare i personuppsättningen utan också smalare i politiken. Med Björklund skulle skolan överordnas allt annat i partiets profilering. Liberalerna blev skolpartiet. Med strategin ”vattna där det växer” lämnades mycket annat för fäfot. Resurser skulle prioriteras till geografiska områden där partiet redan var starka och till politiska områden där förtroendet var som högst. Men resultatet blev inte tillväxt utan missväxt. Partiet krympte geografiskt, kompetensmässigt och politiskt.
Januariavtalet 2019 blev den vattendelare som slutligen klöv partiet i två hälfter, där flyglarna tog över. Jag menar inte att avtalet i sig var fel. I det fanns många politiska framgångar för Liberalerna. Men jag menar att processen innan man hamnade där man gjorde kunde hanterats på ett annat sätt. Liberalerna borde ha ställt upp på att pröva Ulf Kristersson som statsminister även om en framgång för det alternativet skulle krävt SD:s nedlagda röster. Då hade en Alliansregering kunnat tillträda, förvisso med ett besvärligt parlamentariskt underlag men ändå. Hade SD röstat nej och fällt Kristersson, så hade det funnits en helt annan legitimitet i partiet för att förhandla med Socialdemokraterna eller kanske också för andra lösningar som också omfattat Moderaterna.
Nu fick vi istället en situation där det var bäddad för flyglarna att ta över partiet, vilket också manifesterades i partiledarstriden mellan Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni. Johan Pehrson skulle kanske där framstå som ett mittenalternativ men det var då alldeles för svagt. Mitt ställningstagande i den striden byggde på att jag mest såg Erik Ullenhag som en förlängning på Jan Björklunds ledarskap. Jag såg större möjligheter till en nystart med Nyamko Sabuni.
Jag hade också goda erfarenheter av att samarbeta med Sabuni och såg möjligheter till att hon skulle kunna fylla ut den klyfta som nu var på väg att spräcka partiet. Det var också skälet till att jag accepterade att bli hennes stabschef.
Men jag upptäckte snart att det redan fanns ett väldigt tydligt ”vi och dom”. Falangerna klöv partiet mitt itu. Jag hade varit för naiv. Partiledarstriden hade fördjupat och manifesterat klyftan. Jag upptäckter snart att Sabunis, och i ännu högre grad Mats Perssons, viktigaste mål och ambition var att nagla fast Liberalerna i borgligheten. Det handlade inte om att samla Liberalerna som parti. Det handlade om att högerfalangen skulle vinna striden.
Jag försökte få Sabunis förtroende att driva en strategiprocess med hela partistyrelsen. Jag ansåg mig med min bakgrund som managementkonsult och erfarenhet från att tidigare leda sådana processer med företag och organisationer väl skickad för att ta hand om en sådan. Men motståndet var kompakt. Rädslan för att ”dom” skulle ta över var för stor.
Efter Sabunis avgång kom Johan Pehrson. Även han hade en möjlighet att fylla ut klyftan. Men Johans mål och drivkrafter var luddiga. Men han lyckades med en utpräglad kamrat fyra-procent strategi i valet 2022 rädda kvar partiet i Riksdagen. Tidöavtalet blev dock för magstarkt för rätt många socialliberaler. Andra valde att stanna kvar och avvakta utvecklingen. Inte minst därför att Johan Pehrson faktiskt såg ut att räcka ut en hand genom att göra Lotta Edholm och Romina Pourmokhtari till statsråd, två personer som många identifierade som tillhöriga den socialliberala sidan.
Till mångas besvikelse har dessa snarare utvecklats i högerliberal riktning än kompletterat med ett annat perspektiv. De har definitivt inte på något synligt sätt ansträngt sig för att fylla ut klyftan. Utan tvekan har partiet under den här mandatperioden förändrats ideologiskt och programmatiskt med en kraftig högerkantring. Jag har tidigare skrivit om detta i ”Folkpartiet rivs upp med rötterna”. Tidöpolitiken har i hög grad också blivit Liberalernas politik.
Nytt socialliberalt hopp väcktes med Simona Mohamsson. Hon hade faktiskt en chans och ett tillräckligt starkt mandat för att byta strategi och sikta på en mer självständig position i mitten. Men för de socialliberaler som fanns kvar har väl sällan begreppet ”Trojansk häst” varit mer befogat. De fick något helt annat än förväntat. Med sitt Jimmie-moment och SD-kramande så förankrade hon slutligen Liberalerna som ett högeralternativ. Hur mycket av detta som ”var i säck innan det kom i påse” är svårt att veta. Eller om Mohamsson helt enkelt som ett oerfaret rö blev ett offer för rådande vindar.
För att från denna processbeskrivning återgå till ursprungsfrågeställningen; ja jag är övertygad om att ett bredare liberalt parti är möjligt. Det går att samsa högerliberaler, mittenliberaler och vänsterliberaler, ekonomiska liberaler, socialliberaler och författningsliberaler i ett och samma parti. Det finns tillräckligt mycket av gemensamt tankegods och grundläggande principer. Alla kan inte alltid få sin vilja igenom men tillsammans skulle de vara betydligt starkare än var för sig. I mitt Liberalerna (eller Folkparti) skulle det funnits plats både för Torkild Strandberg och Jan Jönsson. Jag känner båda tillräckligt väl för att kunna uttrycka en stark värdegemenskap med bägge.
Nu är dock frågan om det inte redan har gått för långt. Den nuvarande ledningen verkar omfamna inte bara SD utan nu också begreppet höger. Det är lättare att i ett retroperspektiv peka på vad som hade varit möjligt än att nu peka på en realistisk väg framåt. Högerliberalerna har vunnit. Det är liberaler i mitten och till vänster i partiet, många (men inte alla) betecknar sig som socialliberaler, som är de stora förlorarna och i hög grad gett upp. Men i folkpartidiasporan finns också personer som står mera till höger och inte kan tänka sig att rösta röd/grönt, men inte heller på Liberalerna på grund av bland annat friskolefrågan. Även de goda liberaler.
För de sistnämnda är Moderaterna det givna alternativet. Värre är det för socialliberalerna. Kan de få ett nytt hem i Centern – jag är skeptisk. Kan socialliberalismen göra comeback i Liberalerna – jag är skeptisk. Kan socialliberalismen bli basen för ett nytt parti med möjlighet att komma in i Riksdagen – jag är skeptisk åtminstone på kort sikt. Men den folkpartidiaspora jag beskrivit i min rapport, skulle behöva en gemensam ”lägereld” för att diskutera och utveckla vägen framåt.
Christer Hallerby
2026-08-16
Lämna ett svar