Norsk politik inför stortingsvalet den 13 september

Norge går till stortingsval den 13 september. Det ser ut som att Erna Sohlberg, statsminister sedan 2013, nu får lämna över till en socialdemokratiskt (Arbeiderpartiet) ledd ministär under Jonas Gahr Støre.

Sohlbergs eget parti Høyre såg länge ut att klara sig hyfsat. Fram till och med februari/mars låg man i opinionsundersökningarna i nivå ´med valresultatet från 2017 på 25 procent. Efter det har man börjat tappa och enstaka mätningar visar nu på riktigt risiga siffror under 20 procentsnivån. Vi får se om tappet är tillfälligt för Høyre men regeringssamarbetet har definitivt malt ner samarbetspartierna, så någon stortingsmajoritet är inte i sikte för Erna Sohlberg.  Det är en intressant observation från svensk horisont, eftersom Høyres regeringsunderlag varit mycket likt det som Ulf Kristersson arbetar med att bygga upp i Sverige; högerpopulistiska Fremskrittspartiet, KD:s motsvarighet Kristelig Folkeparti (Krf) samt liberala Venstre.

Fremskrittspartiet (Frp) klarade inte av att ta ansvar, i alla fall inte att göra det och samtidigt behålla sina väljare.  Man gick in i Sohlbergs regering redan från början efter valet 2013. Sitt bästa valresultat nådde Frp dock redan 2009 på 22,9 procent. Dåvarande partiledaren Siw Jensen gjorde sedan ett gott jobb för att göra partiet regeringsfäiga. Men redan det kostade väljare. I valet 2013 fick man 16,3 procent. Siw Jensen nådde dock sitt mål och kunde gå in i regeringen i en central roll som finansminister.  Men i opinionen fortsatte utförslöpan och i januari 2020 valde partiet att lämna regeringen. Som lägst var man nere på drygt 7 procent. Siw Jensen avgick för en månad sedan som partiledare och ersattes av förre invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug. Nu ser det ut att bli ”back to basics” med mer fokus på utlänningsfrågorna.

Kristelig Folkparti och Venstre ligger bägge en bra bit under spärren till stortinget, men just nu ser de ändå ut att kunna ta vardera ett par av de fasta mandaten. Men hamnar de under fyra procent så får de inte vara med i fördelningen av utjämningsmandaten. Venstres situation skrev jag en del om i en tidigare blogg i februari i år. Under Sohlbergs första mandatperiod valde man precis som Krf att stå utanför regeringen men ingick genom ett formellt avtal i regeringsunderlaget. Dåvarande partiledaren Trine Skei Grande tyckte dock att man fick alldeles för dålig respons av väljarna för den klimatpolitik man lyckades driva igenom under Sohlbergs första mandatperiod. Det var tufft motstånd för att få stöd för de reformer man ville driva igenom, men när det väl skulle genomföras satt det ministrar från andra partier och tog åt sig äran av förslagen. Den erfarenheten gjorde att Venstre valde att gå in i regeringen efter förra valet. Men opinionen har inte blivit mer positiv för det.

Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Partiets liberala narkotikapolitik är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött (mer om detta nedan).

Den röda sidan ser alltså ut att ha ett betryggande flertal för att ta majoriteten i Stortinget och därmed också regeringsmakten. Detta trots att Arbeiderpartiet ser ut att gå mot sitt sämsta val någonsin. I opinionsmätningarna låg man i maj på runt 24 procent. Det naturliga regeringsalternativet är en regering med Arbeiderpartiets (Ap) Jonas Gahr Støre som statsminister och Senterpartiet (Sp) samt Sosialistisk Venstreparti (SV) som koalitionspartners.  Sp är systerparti till svenska Centerpartiet men väldig annorlunda. SV ligger nära Vänsterpartiet men har inte samma kommunistiska rötter.

Tanken på Støre som den naturlige statsministern har dock utmanats av Senterpartiet som för någon vecka sedan formellt tog beslut om att utse sin partiledare Trygve Slagsvold Vedum till statsministerkandidat. Man har också retat upp den samlade vänstern genom att säga sig föredra en tvåpartiregering med Sp och Ap. I vintras låg dessa två partier också jämnt i opinionsmätningarna på 20 procent – nivån. Under våren ökade emellertid Ap medan Sp tappade stöd ner till strax under 18 procent. Så just nu lutar det mest åt Gahr Støre.

Men Vedum är värd ett eget kapitel. Världen över talas det om högerpopulister och vänsterpopulister men här kan Norge presentera en riktig mittenpopulist. Politiskt står han ganska långt från sin svenska partiledarkollega Annie Lööf.  Senterpartiet är dock som Centerpartiet ett traditionellt landsbygdsparti. Nu har man i Trygve Slagsvold Vedum fått en folklig partiledare som skrattar och går genom rutan. Partiet beskriver sig som ett grönt alternativ, men har utan tvekan lyckats med att exploatera den trötthet över klimatpolitiken som finns på vissa håll i Norge, inte minst manifesterat inför kommunvalet 2019 med bompengupproret i Oslo. Vedum kör själv en bränsleslukande diesel utan att försöka dölja det.

Han påpekar att elbilar mest är för folk med pengar, och något som många inte har råd med. Därmed blir det också en markering mot de subventioner som gynnar elbilar och de restriktioner som drabbar bensin och diesel. Han poserar också gärna med en rejäl köttbit.

Partiet är motståndare till att bygga ut vindkraften och man värnar inhemska jobb inte minst inom oljeindustrin. En stortingsledamot poserade nyligen i vargpäls. Senterpartiet drar väljare från flera håll. Det är inte förvånande att det finns en övervikt för materialistiskt orienterade väljare, något äldre med lägre utbildning. Det är uppenbart att flera tidigare röstat på Fremskrittspartiet.

Möjligen nådde Senterpartiet och Vedung sin formtopp för tidigt för att riktigt kunna utmana Gahr Støre om statsministerposten. Men Vedung är onekligenen en politikertyp som tar plats i en valrörelse, så osvuret är bäst. Att Erna Sohlberg får lämna är dock sannolikt, likaså att både Arbeiderpartiet och Senterpartiet tar plats i den nya regeringen.

Christer Hallerby

Liberaler på jakt efter relevans – också i Danmark och Norge

Liberalerna i Sverige brottas med positioneringen och en strategi där man blir relevanta för väljarna. Detsamma gäller för syskonpartierna i Danmark och Norge. Det är ett historiskt krisläge för alla de fyra liberala partier som har sina rötter i demokratins genombrott runt förrförra sekelskiftet.

I Danmark har Venstre kollapsat. Sedan valet har stödet halverats från drygt 23 till 12 procent (feb 21). I valet 2019 kunde den då sittande statsministern Lars Løkke Rasmussen inkassera en klar framgång med en ökning från valet 2015 med hela 4 procentenheter. Trots detta tvingades han att avgå eftersom stödet i Folketinget var större för Socialdemokraternas Mette Fredriksson, som efter ett skickligt politiskt spel kunde ta över med en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Därefter tvingades Lars Løkke också bort från partiledarposten efter ett internt fulspel, skildrat i hans läsvärda memoar ”Om de fleste og det meste”.

Lars Løkke har väl blivit mest känd (och föraktad) i Sverige för sitt samarbete med Dansk Folkparti, vars stöd han var beroende av för att regera under förra mandatperioden. Det är djupt orättvist. Han har framförallt varit en folklig realpolitiker med liberal kompass som fått och vill få saker och ting gjorda. Och Lars Løkke hade tröttnat på att förhandla med flygelpartier. Mitt under valrörelsen kom en intervjubok med honom där han ville lägga en större tyngdpunkt på det breda politiska mittfältet. Kort sagt, han öppnade för en regeringssamverkan med Socialdemokraterna.

Så blev det nu inte. Trots framgången i valet tvingades han lämna partiledarposten och ersattes av Jakob Ellemann-Jensen. Den politiska kursen var tillbaka på ruta ett med en fast förankring i det blåa borgerliga blocket. Men Venstre tappade sin ledande roll. Istället har De Konservative har ryckt fram som det ledande oppositionspartiet. Ellemann-Jensen är ett frågetecken för många danskar. Det har inte heller varit lätt att komma ut med några framtidsvisioner under Corona. Det mediala fokuset ligger i stort sett helt på personer som lämnat partiet. Förre vice ordföranden Inger Støjberg är en av dem. Hon står också inför riksrätt för ett beslut hon fattade som utlännings- och integrationsminister. Men framförallt är det Lars Løkke som nu uppträder som vilde i Folketinget och som är i full färd med att starta ett nytt parti i det politiska mittfältet. Han arbetar metodiskt och det finns goda förutsättningar för att han ska lyckas med sitt projekt.

Det andra liberala partiet Radikale Venstre har på senare år varit fast förankrat i det röda blocket och satt också i den socialdemokratiskt ledda regeringen mellan 2011 och 2015. I februari ligger man på cirka 6 procent i opinionsmätningarna, vilket är en tillbakagång från valets 8,6 procent. Radikale har omhuldat positionen som kungamakare mellan Venstre och Socialdemokraterna, vilket gett dem en oproportionerligt stort inflytande i dansk politik.  Samtidigt har man varit idépolitiskt drivet med ideologiskt engagerade medlemmar. Att framgångsrikt kunna balansera det parlamentariska maktspelet med det egna ideologiska engagemanget har varit något av de Radikales signum.  Som kungamakare har man nu hamnat offside. Stödparti utanför regeringen var inte den roll man eftersträvade. Kanske är man på väg att hamna offside även i idépolitiken. En av dansk politiks på sistone många avhoppare Jens Rohde betecknade sitt tidigare parti som klimataktivistiskt och hyperfeministiskt. Man har till råga på allt haft en egen meeto-affär som tvingade bort partiledaren Morten Østergaard. Dessutom står partiet för en annan invandringspolitik än vad som nu håller på att bli mainstream i dansk politik

Den långa diskussionen i Liberalerna, om vilket av syskonpartiernas strategi som vore mest relevant i Sverige, Venstres eller Radikale Venstres, har nog inte så mycket nytt bränsle att hämta i dagens danska utveckling.  Bägge partierna är i svårigheter och bägge har förlorat sina strategiska positioner. Mest intressant blir det nog att följa Lars Løkke Rasmussens vidare öden och äventyr.

I Norge är det Stortingsval den 13 september i år. Erna Sohlberg från Høyre har varit statsminister i två mandatperioder, sedan 2013. Venstre gick in i regeringen 2018 efter att dessförinnan varit stödparti till regeringen i Stortinget. Men nu är stora omvälvningar på gång i norsk politik och det ser inte ut som om regeringen Sohlberg kan sitta kvar efter valet.

Det är inte bara regeringen som Venstre ser ut att behöva lämna. Med det opinionsstöd man har idag, så ramlar man med största sannolikhet också ur Stortinget.

Guri Melby är partiledare i Venstre sedan Trine Skei Grande avgick i höstas. I regeringen är hon kunskaps- och integreringsminister. Venstre har satsat hårt på en grön profil och drivit på om klimatpolitiken både i Stortinget och i Regeringen. Det har också blivit flera framgångar. I sitt tal efter att ha blivit vald lägger också Melby en stark tyngdpunkt på klimatet. Det är uppenbart att man taktiskt inför valet lägger stor vikt vid klimatpolitiken och lägger upp för en konfrontation med främst Fremskrittspartiet och Senterpartiet. Det andra området hon lyfter fram i talet är kunskap och skola, Fast mest omtalat på senare tid är att Venstre fått igenom ett regeringsförslag om liberalisering av narkotikapolitiken där mindre innehav för personligt bruk inte längre ska vara straffbart – en reform som man enligt hemsidan kämpat för att få igenom i mer än 20 år. Reformen har dock ännu inte gått igenom i Stortinget.

Med detta får Venstre en förhållandevis stark profil i norsk politik, men något fattas för att attrahera väljarna. Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Narkotikapolitiken är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som redan rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött.

Den problematiska utvecklingen för de liberala partierna i både Danmark och Norge sammanfaller med de högerpopulistiska partiernas kräftgång. Både Dansk Folkparti och Fremskrittspartiet i Norge har gått kraftigt tillbaka och bägge är på väg att förlora sina tidigare så inflytelserika positioner. Både liberalism och högerpopulism på tillbakagång samtidigt alltså. Vad är det som kommer istället? Vad är det som växer? Jag kommer att ta mig an de här frågeställningarna i kommande bloggar.

Christer Hallerby