Opinionskrönika maj 2023 – och reflektioner över Liberalernas regerande

Publicerat 2023-05-17 av Christer

Svara

Det mest anmärkningsvärda I väljaropinionens utveckling den senaste månaden är att gapet mellan regeringsunderlaget och oppositionen nu är hela 8,4 procentenheter – en sving sedan valet med hela 9,1 procentenheter. Det är inget annat en ett monumentalt misstroende för den sittande regeringen. Många väljare känner sig väldigt svikna av regeringen och SD. Väljare som det kan bli svårt att vinna tillbaka även om regeringen nu börjar leverera på en del av vallöftena.

Men notera samtidigt april 2023 som den månad som Socialdemokraterna (kanske) toppade i väljarstöd. Man nådde då 36,7 procent (6,4 procentenheter högre än valresultatet), en notering som det kan bli svårt att överträffa framöver. Partiets uppåtgående trend ser ut att vara bruten.

Väljaropinionen i maj 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
maj 23	17,9	20,0	3,8	3,2	4,6	36,4	4,1	8,2
April 23	18,2	20,0	3,8	3,4	4,6	36,7	4,1	7,6
	-0,3	0	0	-0,2	0	-0,3	0	+0,6
valet 22	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Trots mina inledande observationer är det väldigt små rörelser i väljaropinionen för närvarande. För flera av partierna inga alls och sannolikt går en del av förlusterna till soffan. Vänsterpartiet har vunnit en del på partiledarens höga svansföring (eller möjligen skenfäktande) när det gäller inflationen och kraven på att regeringen ska göra något åt matpriserna.

När nu Socialdemokraternas uppåtgående trend ser ut att vara bruten, så finns det inget parti som över en längre period visar upp en tydligt positiv trend. Däremot har vi tre partier som har negativa trender C, KD och L. För de två förstnämnda kan nedgången ha bromsats upp kring eller över fyra-procentspärren. Vi får ser framöver. För L däremot ser det riktigt illa ut. Man ser ut att vara på väg mot tre procent eller till och med under det.

Nedan också ett diagram där utvecklingen för regeringen respektive oppositionen från valet och fram till nu redovisas. Trots att rörelserna över blockgränsen för närvarande är små, så är det tydligt hur gapet växer. Här spelar troligen rörelser till och från ”soffan” in. Andelen väljare som inte uppger någon partisympati alls är ganska hög i den mätningar som redovisar detta.

Några reflektioner över Liberalernas regerande

Jag har lyft tidigare i mina krönikor att det inte brukar gå särskilt bra i opinionen för tidigare Folkpartiet och nuvarande Liberalerna när partiet regerar. Man har regelmässigt gått tillbaka när man gått till val i regeringsställning. Om man den här gången ska ändra på det och göra ett historiskt framgångsval 2026, så måste man börja med att bygga förtroende för partiets politik i de områden man har sakansvaret i regeringen. Då måste man börja nu, jobba strategiskt i såväl arbetsmarknads- som utbildningsdepartementen samt inom miljö- och klimatområdet. Just nu går det väl sisådär.

Min första reaktion när partiet fick ta hand om miljö- och klimatfrågorna var mycket positiv. En möjlighet att samtidigt hamna centralt i debatten, göra skillnad inom ett viktigt politikområde samt utveckla den egna politiken. Min positiva inställning varade tills jag fick se departementsindelningen och särskilt budgetpropositionen. Som jag beskrivit tidigare hade rödpennan gått friskt över de anslag som handlar om klimat- och miljö. Det handlar inte om några omfördelningar utan om rena nedskärningar. Det var inget som Romina Pourmokhtari kunde styra. Tidöpartiernas budgetgrupp hade jobbat ett bra tag innan hon med all sannolikhet visste om sin utnämning. Det verkar snarare som det runt bordet satt någon ivrig adrenalinstinn SD-are och någon hö-hö moderat som med någon okunnig och passiv liberals goda minne lät rödpennorna gå varma när budgeten för miljö- och klimatfrågorna fastställdes. Anslag efter anslag, till naturvård, havsmiljö, internationellt samarbetet o.s.v. skars ned, inte med några enstaka utan med en massa procent.

En miljö- och klimatminister med kraft hade säkert varit en tillgång för Liberalerna. Frågan är om en vingklippt sådan är det? Jag har inte gett upp hoppet – ännu. Men i längden kommer inte Pourmokhtari klara sig ur varje knipa med att prata bort problemen. Det var i alla fall lite imponerande i början men håller inte i längden. Nu måste det till mera substans i form av kunskap och analys men framförallt realism och konkretion. Det går inte längre att ändra politiken och samtidigt med en drucken papegojas envishet hävda att vi ändå ska nå målen.

Jag är inte så bekymrad för reduktionsplikten. Ändringarna där var nödvändiga för att de andra partierna skulle kunna leverera på sina vallöften. Men framförallt blir effekterna på klimatet försumbara, obefintliga eller rätt och slätt inga alls. Här hade det gått att gå på offensiven istället för att framstå som den som förlorat förhandlingarna. Jag är inte heller så bekymrad för transportmålet. Jag frågar mig om Sverige nu alls behöver några egna klimatmål och en egen heltäckande klimatpolitik. EU:s nya klimatpaket är det kraftfullaste som antagits av något land eller konstellation av länder i hela världen. Vi bör, ska och måste implementera det.

Jag ser det som positivt att regeringen kommit till sans och balans och står emot SD när det gäller kraftbalans. Både ny vindkraft och kärnkraft samt för den delen solkraft och överföringskapacitet behövs för att vi ska möta kommande års kraftigt stigande elefterfrågan.

En annan som pratar mycket är Johan Pehrson. Vi får ofta höra vad han tycker, till exempel om arbetslösa som inte flyttar till jobben. Men har Pehrson överhuvudtaget levererat någon (ny) politik inom sitt ansvarsområde arbetsmarknad och integration? När jag går igenom de pressmeddelande som ligger på departementets hemsida så verkar ministern mest göra PRAO på olika håll i landet. Det borde snart vara dags för ett riktigt jobb i politikverkstaden. Satsningen i tilläggsbudgeten på vuxenutbildningen och att ukrainare får tillgång till SFI är positiva och viktiga integrationsåtgärder men de frågorna hör till Mats Perssons ansvarsområde.

Det borde finns utrymme för mer liberalt nytänkande både när det gäller integrationspolitiken och matchningen på arbetsmarknaden. Men istället så underpresterar man på båda områdena, till exempel på något så viktigt som mottagande av ukrainarna. Det har också lett till interna protester. Skåneliberalerna Roku Kursar och Mia Honeth skrev tidigare i veckan i Sydsvenskan och krävde ett snabbspår för ukrainarna och pekade över sundet där de fått jobb i ”en mångdubbelt större utsträckning” än i Sverige. I själva verket ligger väl Sverige på bottennivå i Europa när det gäller mottagandet av ukrainarna. Det har knappast skett någon matchning alls mellan kompetens och lediga jobb. Och dagsersättningen är ett skämt, 71 kronor om dagen. Beslutet om den nivån beredde jag som ansvarig statssekreterare – för trettio år sedan.

En som pratar mindre och förefaller göra mer är Mats Persson. Men det kan bli fel det också. Undrar vem som kläckte idén om att motivera den kortare perioden för universitets- och högskolestyrelserna med att man snabbt behövde få in säkerhetspolitisk kompetens på lärosätena. Vilket klavertramp. Alla med någorlunda insyn förstår att det syftet når man bättre på andra vägar, även Persson själv. Men det krävdes uppenbarligen någon sorts Potemkinkuliss för att dölja något annat – högst troligen att SD strulat i beredningsprocessen och att den kortare mandatperioden var en kompromiss till följd av detta. Tyvärr skedde det på ett område där L hade en viss trovärdighet sedan tidigare. Lärosätenas självständighet var en viktig fråga senast då L ledde utbildningsdepartementet. Bygga trovärdighet är en lång och mödosam process, att förskingra den går snabbare.

Nu tror jag ändå att Mats Persson här, är rätt man på rätt plats. Det är också en man med prestige. Det positiva är att jag inte tror att det blir fler misstag av den kalibern på det departementet i fortsättningen.

Lotta Edholm tycker jag hitintills har skött sitt fögderi med skicklighet och kompetens. Hon når väl inte alls upp till de övrigas kapacitet när det gäller debatt och offentliga framträdanden. Det är säkert en av anledningarna till att det inte är så mycket tomt prat från det hållet. Det är torrt men kompetent, substans och fokus på sak när hon yttrar sig eller blir intervjuad.

Med hennes och partiets utgångspunkter har hon hanterat frågan om Skolverkets digitaliseringsstrategi alldeles utmärkt. Hon visar att det är ministern och regeringen som styr. Själv är jag dock rädd för att bilden blir en aning teknikfientlig. Begreppet ”skärmtid” som ministern använder ofta är en fälla. Själv brukar jag mycket skärmtid. På min iPad Pro läser jag dagens tidningar och jobbar med dokument där jag både kan göra understrykningar och noteringar med penna. Tidskrifter läser jag i appar som Readly och Arcy – bättre och behändigare än i pappersformat. Jag gillar att läsa traditionella böcker men de allra flesta böcker läser jag på min Kindl. Det är säkert skärmar och appar som på grund av sina kostnader ännu inte introducerats i skolan. Men teknikutvecklingen går snabbt. Papper hör inte framtiden till.

Många läsare tycker säkert att jag ger en orättvis skildring av ministrarna och att mina exempel bara är en bråkdel av alla de initiativ som tas och de aktiviteter som sker på departementen. Att om jag grävde och frågade så skulle det komma fram en både bredare och mer nyanserad bild. Det är säkert så men den bild jag förmedlar är den som dominerat i media och är nog den som sitter på näthinnan hos de flesta, även politiskt initierade. Det är utifrån bilden av det som uträttas som förtroende byggs eller raseras. Det finns ett stort behov av bättre prestationer.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2023 – hur presterar L i regeringen?

Publicerat 2023-04-18 av Christer

Svara

Det är nu relativt lugnt i väljaropinionen. De trender som triggades igång efter valet och fick sin energi från Tidöavtalet, regeringsbildningen och besvikelsen över svikna vallöften har stannat av. Två saker är dock värda att notera i april-siffrorna. S når återigen en ny toppnotering med 36,7 procent. Ökningstakten är nu dock mycket måttliga 0,2 procentenheter – samma som förra månaden. KD hamnar för första gången på flera år under fyra-procent spärren.

Förutom de vanliga siffrorna och trenderna, gör jag i månadens krönika ett försök att bedöma de liberala statsrådens insatser i regeringen så här långt. Det är naturligtvis svårt att hitta ett objektivt mått på vad statsråden presterar men om man tittar på hur väjarnas förtroende för partiet utvecklas i de sakfrågor statsråden har ansvar för så bör man i alla fall ha ett mått som det är adekvat att följa över tid. Med det måttet mätt så har det inte börjat bra för Liberalerna i regeringen.

Väljaropinionen i april 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
april 23	18,2	20,0	3,8	3,4	4,6	36,7	4,1	7,6
mars 23	18,4	20,2	4,1	3,5	4,5	36,5	3,8	7,5
	-0,2	-0,2	-0,3	-0,1	0,1	0,2	0,3	0,1
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Alla förändringar håller sig klart under en halv procentenhet, alltså i princip ingen förändring alls. Men det är uppenbart att vi hamnat i ett helt nytt läge i svensk politik. Tre stora partier SD, M och S där det sistnämnda partiet är nästan dubbelt så stort som de två andra tillsammans, fyra partier som dansar på riksdagsspärren och endast ett (V) som är medelstort med tydlig distans till spärren. Det är mycket som tyder på att det politiska landskapet kommer att se sådant ut för en tid framåt.

Av tidigare trender är det endast en som den här månaden fortsätter i linjär riktning – KD:s nedåtgående och nu är man alltså även under fyra procent. Ebba Busch har definitivt inte fått en bra start som statsråd. På flera sätt illustrerar det att talesättet ”som man bäddar får man ligga” i hög grad gäller för politiker. Det är inte lätt att gå från att vara en oppositionspolitiker som är lika tydlig som vidlyftig i sina vallöften till att sedan också ta ansvar för vad man sagt i regeringsställning. Falukorven som var dyr redan i valrörelsen har blivit ännu dyrare. Dieseln är långt ifrån att sjunka med nio kronor vid pump och elstödet till både privatkunder och företag visade sig var långt svårare att administrera än vad hon i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Lägger man till interna problem som de med Sara Skyttedal och Johan Ingarö, så är det verkligen kris i Kapernaum. Det inte längre en högoddsare att vi kan få se en annan person än Ebba Busch i ledningen för KD före nästa valrörelse.

När det gäller blocken så är gapet mellan regeringsunderlag och opposition nu hela 7,6 procentenheter

Det går alltså inte bra för regeringsunderlaget. Men det finns en vinnare. M:s opinionsstöd är nu 0,9 procentenheter högre än valresultatet. De övriga tre har tappat i förhållande till valresultatet – SD 2,3, KD 1,5 och L 1,2 procentenheter.

Liberalerna (och tidigare) Folkpartiet har inte tidigare kunnat omsätta regeringsmakt till valframgångar. Regelmässigt har regeringsperioder inneburit valresultat som är sämre än föregående val. Nu är läget besvärligare än någonsin. Senast lyckades man ta sig in i Riksdagen tack vare kamrat fyraprocentröster från Moderaterna. Nu är man åter parkerade (troligen långtidsparkerade) under spärren.

Jag har på nära håll kunnat följa alla folkpartiledare efter andra världskriget som suttit i en regering (Per Ahlmark, Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Jan Björklund). De har en sak gemensam. De gjorde regerandet till partistrategi. Genom att vara skickliga i regerandet så skulle man också vinna väljarnas förtroende. Det fanns väldigt lite utrymme att diskutera någon annan alternativ eller kompletterande strategi. Och jag har själv erfarit hur fokus flyttats. Jobbar man i Regeringskansliet så kommer man in i en extremt händelsestyrd verklighet. Det finns inte mycket tid, kraft och energi över till något annat och i ”mappen annat” hamnade definitivt partiet.

Nu följer Johan Pehrson i tidigare fotspår. Han har uppenbarligen redan gett upp att tänka och agera annorlunda. I en intervju i SvD (13 feb) är han tydlig ” Jag har en enda strategi och det är att lösa Sveriges omfattande samhällsproblem”. Någon tid för att ta fram en mer långsiktig partistrategi finns inte, enligt Pehrson. ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”.

Nåväl jag tar Johan Pehrson på orden och ska i fortsättningen försöka redovisa mätningar för vad L presterar i Regeringskansliet med fokus på det som skulle kunna ge ett ökat opinionsstöd och ett valresultat en bit över spärren, nämligen förtroendet för hur partiet hanterar de sakfrågor man har ansvaret för i Regeringskansliet.

Novus mäter med jämna mellanrum vilket parti som anses ha bästa politiken i olika sakfrågor. Jag redovisar nedan hur många procent av väljarna som ansåg att L hade bästa politiken i de sakområden man ansvarar för i regeringen i februari månad jämfört med augusti 2022 – alltså månaden för förra valet. Det är avrundade siffror och det är endast de politikområden som finns med i Novus mätningar. I några fall följer inte Novus indelning ansvaret i Regeringskansliet. Det gäller till exempel Invandring/integration där M har ansvaret för migrationsfrågorna och Liberalerna genom Johan Pehrson för integrationsfrågorna.

På alla områden utom arbetsmarknad hade partiet alltså lägre förtroende i februari än vad man hade strax före valet. På arbetsmarknad är det oförändrat 3 procent som anser L har bästa sakpolitiken. Invandring/integration har sjunkit från 4 till 3. Skola och utbildning har sjunkit från 17 till 13, miljö/klimat från 3 till 2 och jämställdhet från 5 till 4 procent.

Man skulle på goda grunder kunna anta att L:s dåliga resultat beror på att det generellt går dåligt för regeringen, att den som helhet har lågt förtroende. Men det stämmer inte. KD visar på samma svaga utveckling som L men M har stärkt sitt förtroende inom de flesta områden där de fått regeringsansvar, i några fall handlar det om remarkabla förbättringar. Till exempel lag och ordning, invandring/integration och försvaret. Men det är tydliga förbättringar också för landets ekonomi, utrikespolitiken samt för EU/EMU.

Nu finns det ju lång tid kvar. Men ”de första hundra dagarna” brukar sätta en blid som det är svårt att ändra på. Jag kommer i alla fall att följa och redovisa hur det går med Johan Pehrson huvudstrategi (tillika enda kända strategi) också framöver.

Men bilden idag, både opinionssiffrorna och förtroendet i sakfrågor, pekar på en vinnare av regeringssamarbetet (M) och två förlorare KD och L.

Christer Hallerby

Opinionskrönika mars 2023 – Moderaternas dilemma

Publicerat 2023-03-30 av Christer

Det håller på att lugna ner sig i väljaropinionen. Rörelserna är inte lika stora som tidigare och trenderna tappar kraft. Socialdemokraterna når en ny högstanotering men uppgången är den här månaden begränsad till 0,2 procentenheter. Centerns kräftgång fortsätter, nu med en nedgång på 0,4 procentenheter. Jag konstaterade förra månanden att Centerpartiet och Liberalerna tillsammans då stod för en historisk bottennotering. Aldrig någonsin hade de två forna mittensyskona tillsammans haft så lågt stöd i opinionen. Tyvärr blir det nytt rekordet även denna månad. Liberalernas lilla uppgång på 0.1 procentenhet väger inte upp Centerns nedgång. Nu har man bara 8 procent tillsammans.

Väljaropinionen i mars 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
mars 23	18,4	20,2	4,1	3,5	4,5	36,5	3,8	7,5
feb 23	18,0	19,6	4,2	3,4	4,9	36,3	4,2	7,6
	+0,4	+0,6	-0,1	+0,1	-0,4	0,2	-0,4	-0,1
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Förutom S så är det SD och M som går något framåt under mars. Det håller på att utkristalliseras en helt ny struktur i det svenska partilandskapet.Tre större partier och fyra små som kämpar kring fyra-procentspärren. Det är bara Vänsterpartiet kvar som kan kalla sig mellanstort med viss marginal till spärren. Står sig detta så kommer det säkert också att påverka den politiska dynamiken.

I trenddiagrammet nedan ser vi tydligt att KD och C befinner sig i nedåtgående trender medan S är i en uppåtgående. Men som jag skrev inledningsvis så håller de här trenderna nu på att tappa kraft, vilket indikerar ett något stabilare opinionsläge framöver. Det mesta av de vinster som finns att göra för S är redan gjorda medan KD och C börjar närma sig sina respektive kärnor.

När det gäller blocken så återhämtade sig regeringsunderlaget något den här månaden tack vare uppgångarna för M och SD. Men glappet till oppositionen är fortfarande med svenska historiska mått mätt gigantiskt – 6,2 procentenheter att jämföra med valresultatets 0,7

Mot bakgrund av den utveckling när det gäller partistrukturen som jag beskrev ovan med tre dominanter, så är den intressanta frågan hur Ulf Kristersson tänker manövrera framöver. Vad vill egentligen Moderaterna? Inför valet fanns ett enda tydligt strategiskt mål, att nå statsministerposten. För Ulf Kristerson var det är ett självändamål. Många moderater har självbilden av M som ett så kallat statsbärande parti och som sådant måste man ju då och då leda en regering.

Partiet konstaterar också i sin valanalys att man lyckades nå målet om än med hjälp av att låna ut ett antal röster till Liberalerna och möjligen också till KD. Det var ju också Kristerssons strategi och den bar hela vägen. Men några tiondelar lägre stöd så hade Kristersson varit rökt inte bara som statsminister utan även som partiledare. Men valanalysen andas bekymmer och vånda inför framtiden. Inte minst pekar man på förlorade storstadsväljare och det lägre stödet bland kvinnorna. En förklaring man pekar på är närheten till Sverigedemokraterna.

Men den struktur som nu växer fram tyder på att beroendet av Sverigedemokraterna växer. Det blir allt tydligare att vi har en höger som står mot en vänster – mitten håller på att utplånas. Om inget händer så är ett av Kristerssons få valmöjligheter i valet 2026 att gå till val i en högerunion där han får konkurrera med Jimmie Åkesson om att vara högsta hönset.

Mot den bakgrunden kan det vara intressant att titta på Danmark. Venstre är inte, som svenska medier ibland gör gällande, Moderaternas systerparti i Danmark, utan ett liberalt parti. Men dess position i dansk politik har på många sätt liknat Moderaternas i Sverige. Venstres partiledare Lars Løkke Rasmussen var inför valet 2019 tydlig med att han var trött på samarbetet med Dansk Folkeparti. De blir aldrig nöjda, de drivs hela tiden av att kräva mer och mer av ytterkantspolitik. Danmark behövde en ny typ av samarbete över blockgränserna, menade han. Venstre gick framåt i det valet men förlorade regeringsmakten och Lars Løkke fick sparken. Han startade ett nytt parti och kom tillbaka med besked i valet 2022. Men det är inte det jag fokuserar på här utan på ”de små stegens tyranni” som till slut fick Lars Løkke att tröttna.

Inte heller Sverigedemokraterna kommer att bli nöjda, aldrig någonsin. Den dagen man kommer att sluta kräva eller omvandlas till något annat, ja då kommer partiet att gå upp i atomer. Där har vi Kristerssons dilemma. Markerar han distans riskerar han att förlora alla möjligheter till fortsatt regerande. Blir det för mycket av högeromfamning så riskerar han Moderaternas identitet som ett liberalt/konservativt parti.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2023 – hur ska liberalismen få ny energi?

Publicerat 2023-02-21 av Christer

Svara

Socialdemokraterna går fram och går fram. Den här månaden ökar man med 2,3 procentenheter till 36,3 procent. Detta egentligen utan att göra någonting alls. Samtidigt måste man konstatera att Moderaterna har kvar i stort sett samma förtroende som i valet, nu 19,6 jämfört med då 19,1 procent. Det är de andra partierna i högerblocket samt Centern som fått betala för Socialdemokraternas framgång. De två liberala partierna är i djup kris med rekordlågt stöd hos väljarna. Samtidigt märks inte mycket till krismedvetande vare sig inom Liberalerna eller inom Centerpartiet. Skygglapparna är på, det är långt till nästa val. Men om man ska dra igång förändringsprocesser så är den tiden nu. Ju längre man väntar ju mer minskar handlingsmöjligheterna. Därför fokuserar jag i månadens krönika särskilt på Muharrem Demiroks och Johan Pehrsons ledarskap.

Väljaropinionen i februari 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
feb 23	18,0	19,6	4,2	3,4	4,9	36,3	4,2	7,6
jan 23	19,1	19,3	4,3	3,4	5,6	34,6	3,9	8,0
	-1,1	+0,3	-0,1	0	-0,7	+2,3	+0,3	-0,4
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

I trenddiagrammet nedan som visar utvecklingen sedan valet är Socialdemokraternas framgångsvåg tydlig. M och V har en i stort sett platt utveckling medan övriga partier är inne i nedåtgående trender. Möjligen har MP brutit sin men partiets siffra den här månaden kan också vara en tillfällighet. Det är alltså småpartierna som just nu är de stora förlorarna. KD, L, C och MP ligger alla i närheten av riksdagsspärren, värst är det för L som återigen parkerar en bit under fyra procent. En intressant iakttagelse är att M klarar sig hyfsat med SD förlorar stöd. En utveckling, som om den fortsätter, kan komma att påverka regeringsdynamiken.

När det gäller blocken så är nu oppositionen i klar ledning. Sedan valet har regeringsunderlaget minskat med 4,4 procentenheter till 45,2 procent medan oppositionen ökat med 4,0 procentenheter till 52,9 procent. Det ger en sving på hela 8,4 procentenheter och ett gap på 7,7.

Så till läget för ALDE-partierna[1] Centerpartiet och Liberalerna. Det blev alltså ett nytt lågvattenmärke i februari. Aldrig någonsin[2] har de tillsammans varit så små och aldrig någonsin har liberala partier i Sverige haft ett så svagt stöd. Jag vet inte vilket som är värst, märket i sig eller avsaknaden av den energi som skulle få strategier, tankar och idéer som skulle få vattnet att flöda igen.

När Centerpartiet i början på månaden valde ny partiledare så blev det den kandidat som minst av de tre signalerade förändring. Muharrem Demirok annonserade att det behövs ett nytänkande inom skolpolitiken, säkert välbehövligt men ingen kioskvältare precis. Dessutom en fortsättning på Maud Olofssons och Annie Lööfs väg att fokusera på sakområden där det andra liberala partiet är starkt. Inget fel med konkurrens, men det är ju inte ett område som valanalyserna pekat ut som den viktigaste orsaken till det bedrövliga valresultatet, särskilt på landsbygden.

Demirok har överhuvudtaget inte resonerat om den rävsax man sitter i när det gäller strategisk positionering, troligen den viktigaste orsaken till misslyckandet i valet. Enligt självbilden har man den mest utpräglade borgerliga ekonomiska politiken (Annie Lööf i Dagens Industri 15 juni 2022), samtidigt ingår man i samma regeringsunderlag som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vem som helst kan ju se att det finns något som haltar här.

Det enda jag sett av Demirok sedan han valdes är att han fikat med statsministern. Demirok är i opposition, tyngs inte av den tunga arbetsbelastning som ett ministeransvar innebär. Det borde finnas mer utrymme för en aktivare och kreativare opposition. Från kommunpolitiken i Linköping fanns signaler om att Demirok visserligen är en trevlig person, god kommunikatör och debattör men som mest flyter ovanpå och inte går på djupet. Han har också många år i partistyrelsen där han varit omvittnat omtyckt, samtidigt finns det under den här långa perioden inte mycket av debattartiklar eller andra politiska spår som vittnar om ett djupare politiskt tänkande. Det återstår att se om Demirok är den person som kan ge Centern tillräcklig energi för ett nödvändigt förändringsarbete.

En som dock tyngs av arbetsbelastning och ministeransvar är den andre liberale partiledaren Johan Pehrson. Att det inte finns tid till någon långsiktig strategi har han deklarerat öppet (SvD 13 feb). ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”, säger han istället. Jag har full förståelse för att dygnet bara har 24 timmar och att även en partiledare behöver sova några av dem, förutom att ibland också vara människa och umgås med barn och familj. Men en partiledare kan vare sig välja bort eller delegera ansvaret för partiet, då går det år pipan.

Pehrson följer i spåren efter tidigare folkpartiledare som kommit i regeringsställning. Själva regerandet är det viktiga, det är hur partiet lyckas där som är avgörande för hur väljarnas stöd i nästa val, har varit mantrat. Man har vanligtvis vaknat upp när valplanen ska tas fram och beslutas, men då är det så dags, det finns inte längre utrymme för någon långsiktighet. Och det har aldrig varit bra, partiet har regelmässigt backat när man suttit i regeringsställning.

Det är dessutom så att om inte partiledaren ägnar sig åt långsiktig strategi, så finns det inte utrymme för någon annan att göra det heller. Partisekreteraren kan visserligen räcka upp handen och säga att det är min uppgift. Det har hänt förr och det händer nu. Men utan partiledarens engagemang och drivkraft så händer inget. Det blir för mycket bortviftande ”det där får vi ta sedan”. Det blir inga diskussioner i partistyrelsen, eftersom det blir för jobbigt att hantera andra och avvikande uppfattningar. Det blir inga ordnade processer för strategidiskussion och strategiutveckling om inte partiledaren tar initiativet och deltar med engagemang.

Det finns skäl att ifrågasätta om det idag verkligen finns tillräckligt med kraft och energi inom Centern och Folkpartiet för den typen av nytänkande och förändring som skulle kunna ge liberalismen en nytändning i Sverige. Det är uppenbart så att organisationerna i sig är begränsande, de interna kulturerna hämmande och konfliktriskerna dämpande. När det gäller det sistnämnda så river vägvalsdiskussionerna djupa sår – den Liberalerna gått igenom, som fortfarande ligger latent och den som Centerpartiet med nödvändighet står inför. Det verkar också vara så, vilket särskilt Liberalerna fått erfara, att ju färre man blir ju svårare blir det att hantera interna konflikter på ett anständigt sätt. Oförsonligheten står i omvänd proportion till storleken.

Om de här två partierna känns kraftlösa och den energi som finns främst används för att strida internt, kan då kraften och energin komma någon annanstans ifrån? Jo sådant har ju hänt., Frankrikes president Macron kom från en ministerpost i en socialistregering och skapade en ny liberal rörelse. I Danmark tvingades Lars Løkke Rasmussen bort som Venstres partiledare. Inför det här valet kom han tillbaka i spetsen för ett nytt parti. Det har bidragit till att rita om den politiska kartan i Danmark.

I Sverige finns exempel på kommunal nivå. Förra mandatperioden tvingades Michael Cocozza bort från Liberalerna i Linköping. Istället bildade han ett nytt parti Linköpingslistan och flera gamla folkpartister valde hans sida. I kommunvalet fick man 9 procent och blev därmed betydligt större än Liberalerna som stannade på 5,1 procent. Nu ska jag inte peka ut Cocozza som en kommande nationell kraft, men det är intressant att se hur mycket energi som frigörs när någon slipper ur en destruktiv inre maktkamp och samtidigt har resurser och kreativitet att skapa något nytt.

Christer Hallerby

[1] Bägge partierna är medlemmar i Alliance of Liberals and Democrats for Europé (ALDE) tillsammans med 73 andra politiska partier från 44 länder till exempel tyska FDP, danska och norska Venstre, finska Svenska Folkpartiet.

[2] Sedan demokratins införande och vi fick politiska partier i Sverige.

Opinionskrönika januari 2023 – historiskt låg siffra för liberala partier i Sverige

Publicerat 2023-01-23 av Christer

Svara

Det är små förändringar sedan föregående månad men ändå dramatik. Opposition leder stort över regeringsunderlaget. Både L och MP är nu under spärren. Fyraprocentkamraterna ser ut ha lämnat. De liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet gör tillsammans ett historiskt bottennapp i opinionen. Mina siffror stäcker sig tillbaka till 2010 och denna månads 9 procent är den lägsta siffran hittills. Det sämsta valresultatet är från 1998 på 9,8 procent då L fick 4,7 och C 5,1.
Om ett par veckor väljer Centerpartiet ny partiledare. Valberedningens förslag är Muharrem Demirok. I denna krönika synar jag honom lite närmare i sömmaren och skriver också om hans och partiledarkollegan Johan Pehrsons gemensamma utmaningar.

Väljaropinionen i januari 2023

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
jan 23	19,1	19,3	4,3	3,4	5,6	34,6	3,9	8,0
dec 22	18,6	19,3	4,3	3,7	6,1	34,7	4,1	7,7
	+0,5	0	0	-0,3	-0,5	-0,1	-0,2	+0,3
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

När det gäller blocken så har stödet för regeringsunderlaget krympt från valets 49,6 procent till 46,1 procent. Den samlade oppositionen har ökat från 48,9 procent till 52,1 procent. Gapet är nu alltså hela sex procentenheter till oppositionens fördel.
Regeringen fick ingen smekmånadsperiod utan väljarna visar istället ett tydligt missnöje. Som jag skrev i förra månadens krönika ”Många, allt från villa- och bilägare till småföretagare har anledning att vara besvikna. De har alla skäl i världen att både häpnas och förvånas över att dieselpriset inte redan sjunkit kraftigt vid pump och att ett högkostnadspris för el inte fanns på plats den 1 november. Många som valt höger efter att ha gjort sina valbarometrar och valkompasser med tydliga ”varudeklarationer” har all anledning att vara förbannade när de nu upptäcker att de köpt grisen i säcken.” Sedan är det är helt annan sak att det både finns skäl och förnuft bakom hur regeringen agerat – i en del fall. Men att säga en sak före valet och göra en annan efter valet kostar. Jag tror att valkompasserna (eller vad de kallas) spelar en allt större roll. De är inte partiernas egna men framtagna av media och bygger oftast på statsvetares tolkningar av partiernas program. Man prickar i vad man tycker och får sedan fram vilket parti som ligger närmast.
I trenddiagrammet nedan ser vi hur KD, L och MP befinner sig i tydligt nedåtgående trender och Socialdemokraterna i en tydligt uppåtgående. De större partierna S, M och SD tar ett allt fastare grepp om opinionen. Det brukar vara så mellan valen. Valrörelsen är de mindre partiernas chans att tränga igenom bruset. Men den här gången gick det ovanligt snabbt.

Muharrem Demirok
Centerpartiet har extrastämma den 2 februari för att välja ny partiledare efter Annie Lööf. Valberedningens förslag är Muharrem Demirok. Efter valet 2022 riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson, tidigare under drygt tre mandatperioder kommunalråd i Linköping.
Demirok är född i Sverige. Hans far kom enligt uppgift hit som 17-åring och föräldrarna är från Kulu i distriktet Konya på det turkiska höglandet några mil norr om Ankara. Från detta område kom en stor del av den turkiska arbetskraftsinvandringen till Sverige i slutet på 1960-talet med en påföljande anhöriginvandring några år senare. Totalt beräknas cirka 7000 personer från det här område emigrerat till Sverige – både kurder och etniska turkar. Idag präglas byn Kulu i hög grad av den svenska anknytningen. I ett reportage i DN för några år sedan beskrivs hur semesterfirande och återvändande ”svenskar” sätter sin prägel på hembyn. Under somrarna vimlar det av S-märkta Volvo. De investerar i industriverksamhet och restauranger.
Många kulusvenskar har fastigheter i området. Det har även Demiroks familj. Expressen rapporterar i ett reportage 2016 om hur han och familjen är fast på släktgården under efterdyningarna av militärkuppen då. Kulusvenskarna är ett intressant exempel på lyckad migration. Fattiga bönder, många unga bondsöner, tar sig till Sverige får jobb och etablerar sig. Återknyter kontakten med hemlandet och bygger nya broar mellan länder.
Men Muharrem Demiroks bakgrund skulle trots detta sätta säkerhetsansvariga i vilket parti som helst på ”high alert”. För några år sedan tvingades Miljöpartiets Mehmet Kaplan, då bostadsminister, att avgå efter vad som ansågs vara kopplingar till den turkiska ultranationalistiska och nyfascistiska gruppen Grå Vargarna. Centerpartiet har också egna erfarenheter. Mikail Yüksel, idag partiledare för partiet Nyans, var tidigare centerpartist och kandiderade till riksdagen inför valet 2018. Men även han anklagades för samröre med Grå Vargarna, togs bort från riksdagslistan och uteslöts ur partiet. I ett reportage i turkiska Hurriyet (31 juli 2018) beskrivs hur Mikail Yüksel, Muharrem Demirok och ytterligare en person bedriver valkampanj bland turksvenskar i Kulu. Demirok uppgavs i svenska medier inte själv vara på plats, utan kampanjen bedrevs av släktingar och vänner.
De svenska kampanjerna hade borgmästarens stöd och han uppmanade också de invånare som hade möjlighet att rösta i valet. Borgmästaren tillhör AKP och överhuvudtaget uppges Erdoğan ha ett starkt stöd i byn. Muharrem Demirok har också, så vitt jag kan bedöma, legat lågt när det gäller turkisk politik. En Erdoğankritisk artikel hittar jag dock på nätet. Den handlar om demonstrationerna på Taksim-torget 2013.
Det finns alltså gått om stoff för konspirationsteorier och misstänkliggöranden. Det är också i full gång i den politiska undervegetationen på nätet. Att Demirok haft dubbelt medborgarskap – både svenskt och turkiskt – är naturligtvis ytterligare bränsle på elden.
Inte heller i den svenska inrikespolitiska debatten har Demirok lämnat så mycket spår, trots alla år som aktiv politiker. Jag hittar egentligen inga nationella sakpolitiska frågor där han engagerat sig. Enligt uppgifter från Linköping är han bra på att ”liksom flyta ovanpå”. Hans starka sidor är att han är en skicklig kommunikatör och debattör, som ofta vann debatterna i fullmäktige. Politiskt har han i kommunpolitiken varit ganska mycket av en allianspolitiker.
Nu får han en tuff uppgift att hantera om han blir vald som centerledare, även utan ryggsäcken med sin bakgrund som också tyngs av de domar för misshandel som redovisats. Men jag utgår från att Centerpartiet, inte minst vis av tidigare erfarenheter, synat Demirok ordentligt i sömmarna och att det ska vara fullt möjligt att hantera såväl media och nätet som eventuella framtida SÄPO-granskningar om en statsrådspost skulle bli aktuell.
Då framstår en social, konstruktiv och samarbetsinriktad politiker som är bra på att framföra och kommunicera sitt budskap och som dessutom har förmåga att sätta sina meningsmotståndare på plats i den politiska debatten. I princip samma positiva egenskaper som Annie Lööf haft. Men arvet efter Lööf är besvärligt.

Liberalism i kris
På Centerpartiets hemsida presenterar sig Demirok som trippelliberal. Marknadsliberal i vissa avseenden, socialliberal eller grön liberal i andra. Men som jag skrev inledningsvis är den organiserade liberalismen nu i kris i Sverige. För oss liberaler reser det många strategiska frågeställningar som också Demirok kommer konfronteras med. Hur ska de två liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet förhålla sig till varandra? Partierna är med i samma grupp i Europaparlamentet, medlemmar i ALDE (alliansen mellan liberala och demokratiska partier i Europa) och i Liberala Internationalen. Men i Sverige är man nu politiska fiender med det ena partiet i regering och det andra i opposition och tillsammans får man nu det minsta stödet någonsin för liberala partier sedan rösträtten infördes i Sverige.
I en del länder, särskilt Danmark och Holland, har vi länge haft två konkurrerande liberala partier uppdelade efter en sorts ideologisk skiljelinje. Ett parti mera till höger med betoning på marknadsliberalism och ett mera till vänster med betoning på socialliberalism. Men jag tror inte detta passar vare sig för Liberalerna eller för Centerpartiet – som bägge är mera av en mix.
Jag ser också att uppdelningen i socialliberaler och marknadsliberaler blir allt mera otidsenlig i länder där den faktiskt finns – främst då Danmark och Nederländerna. Här har ju tidigare gröna partier tagit mindre plats, vilket gett de socialliberala alternativen möjlighet att ikläda sig någon sorts grön borgerlig kostym, vilket i sin tur gjort dessa alternativ tydligare för väljarna. Men när alla anständiga partier blir allt mer gröna minskar den möjligheten. Och det är i alldeles för få frågor som olika nyanser av liberalism ger så väsensskilda svar på aktuella samtidsfrågor att det motiverar olika partibildningar.
Jag har alltså svårt att se klokheten i att göra en varken formell eller informell arbetsfördelning mellan två liberala partier i Sverige. Det liberala armbågsutrymmet mellan Kristerssons moderater och Anderssons socialdemokrater är för smalt för det. Ska liberalismen spela en större roll i Sverige måste det bli i ett sammanhållet större parti. Både M och S är bredare partier. Kan M fungera och hålla samman med konservativa, allmänborgerliga och marknadsliberaler samt S fungera med socialister, kooperativister, och vänsterliberaler så borde vi liberaler kunna hantera åsiktsskillnader mellan alla sorts liberaler i en och samma organisation. Vi är de som pratar allra mest om vikten av mångfald, öppenhet och debatt men har svårast att ta kritik och visar minst tolerans mot meningsmotståndare.
Jag inser fuller väl svårigheterna med att nu dra igång en sammanslagningsdiskussion. Det finns både historiska och dagsaktuella skäl mot. Bara att föra en sådan diskussion mellan ett regerings- och ett oppositionsparti är ett stort aber. Men att se på när dessa partier äts upp inifrån samtidigt som de kannibaliserar varandra på ett krympande mittfält är faktiskt plågsamt. Jag hoppas att partiledningarna ser till att hålla åtminstone några konstruktiva kanaler öppna mellan varandra.
Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2022 – Motigt för regeringen och S på rekordnivå. Dessutom en analys av L:s stödröstare och svikare i valet.

Publicerat 2022-12-20 av Christer

Svara

Ingen smekmånad för regeringen och Socialdemokraterna på rekordnivå, så kan man sammanfatta opinionen i december. Liberalerna är åter under 4 procent. Jag kommenterar också SCB:s stora mätning som kom tidigare i månaden. I en särskild analys (eller åtminstone en kvalificerad och hyfsat underbyggd gissning) kommer jag fram till att Liberalerna fick stödröster från 1 procent moderater samt sveks av 1,3 procent socialliberaler som valde S och C istället. Antalet svikare var alltså större än antalet stödröster.

Väljaropinionen i mars 2020

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
dec 22	18,6	19,3	4,3	3,7	6,1	34,7	4,1	7,5
nov 22	19,1	20,5	4,7	3,8	5,9	32,2	4,3	8,0
	+0,5	-0,8	-0,4	-0,1	+0,2	2,5	-0,2	-0,5
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

S noterar 34,7 procent. Man får gå långt tillbaka i tiden, till Alliansens första mandatperiod 2006 – 2010 för att hitta en motsvarande nivå. Sedan valet har även V gått fram. M ligger kvar på ungefär samma nivå. Övriga partier har tappat. Liberalerna är nu åter under fyra-procent. SCB hade för någon vecka sedan en något högre siffra för L – 4,1 procent. Men trenden sedan valet har varit nedåtgående och de ingående mätningarna i min sammanvägning är gjorda senare än SCB.

Även för KD och MP ser vi tydligt nedåtgående trender.

Från att ha vunnit valet, knappt men tydlig, med 0,7 procentenheter, så ligger regeringsunderlaget nu under mot opposition med 6,7 procentenheter – alltså en sving på 7,4. Det är anmärkningsvärt.

Reaktionerna på Tidö-avtalet kan vara en del av förklaringen. Det står nu klart för alla väljare vilken som blir SD:s roll och att de faktiskt får igenom en hel del politik. Men framförallt handlar det om svikna vallöften. Här handlar det inte om vilja, mer om förmåga. Regerandets verklighet visar att allt inte går så snabbt, smidigt och enkelt som SD, KD och M gav sken av och förmodligen till viss del trodde före valet (jag skonar L för de var inte riktigt lika vidlyftiga). Många, allt från villa- och bilägare till småföretagare har anledning att vara besvikna. De har alla skäl i världen att både häpna och förvånas över att dieselpriset inte redan sjunkit kraftigt vid pump och att ett högkostnadspris för el inte fanns på plats den 1 november. Många som valt höger efter att ha gjort sina valbarometrar och valkompasser med tydliga ”varudeklarationer” har all anledning att vara förbannade när de nu upptäcker att de köpt grisen i säcken.

SCB:s stora partisympatiundersökning kom som sagt i början på månaden och föranleder flera reflektioner. Svaren på frågan ”hur du skulle rösta om det vore val idag” blir numera dock snabbt obsolet. SCB har ställt frågor under en lång period, 27 oktober till 24 november, till sina drygt 4000 respondenter. Det resultat jag redovisar här bygger på mätningar som huvudsakligen ligger något senare i fas. När trenderna är så starka som just nu blir därför SCB snabbt inaktuell. Därför hävdar jag bestämt att siffrorna både för till exempel S och L är mera korrekta i min redovisning och andra poll of polls.

Men SCB erbjuder fördjupning i och med att man kan dela upp i så många undergrupper – inte minst geografiska- och även visa flöden mellan partierna. I nedanstående bild visas nettoflöden från riksdagsvalet fram till november:

Det enda signifikanta flödet för L skulle alltså vara en förlust till S på 0,3 procent av väljarkåren. Uppgiften har föranlett en del att ifrågasätta att det verkligen var moderata kamrat fyra procent väljare som räddade kvar Liberalerna i Riksdagen. Borde de i så fall inte återvänt till M under hösten? Nja, inte alls säkert! Men i vilket fall känner jag mig apostroferad eftersom jag tidigare hävdat:

Att partiledningens strategi var framgångsrik och räddade Liberalerna kvar i riksdagen. Man la sig politiskt mycket nära M, var entydiga med att stödja Ulf Kristersson som statsministerkandidat och polemiserade under valrörelsen knappast alls med andra partier i regeringsunderlaget. Eftersom Liberalerna var helt nödvändiga i regeringsunderlaget för att Ulf Kristersson skulle kunna bli statsminister hoppades och lyckades man med att locka moderata stödröster (därmed inte sagt att det inte skulle ha funnits alternativa strategier som också skulle kunnat bli lyckosamma).
Det momentum L fick efter att Johan Pehrson tillträdde som partiledare i våras kom i valrörelsen av sig genom att flera socialliberaler valde att rösta på S och C.

Den siffra jag framförallt har haft som stöd för punkt 1 är SVT:s stora valundersökning som visar att en fjärdedel av de som röstade på L 2022, röstade på M 2018. Alltså tidigare moderatröstande stod för en signifikant del av L:s väljarunderlag och utan dessa skulle partiet inte klarat spärren. Nu behöver naturligtvis inte alla dessa vara stödröster – ju fler som inte är det desto bättre. Men tyvärr tror jag att flertalet stödröstare fortsätter svara L i november när de får frågan ”hur de skulle rösta idag”. Rösten på L är ju minst lika viktig för regeringsunderlaget nu som i september.

Men än viktigare i sammanhanget är Novus stora eftervalsundersökning. Jag har inte tillgång till materialet men så vitt jag förstått handlar det om ca 11 000 respondenter och frågorna fokuserar på de beteenden och överväganden som väljarna gjorde vid själva valet. I sin kommentar till december månads väljarbarometer redovisar Novus VD Torbjörn Sjöström också en tabell från eftervalsundersökningen om taktikröstande. Varken L eller MP hade klarat spärren utan stödröster. När det gäller L så uppskattas dessa motsvara en procentenhet.

Strömmen från L till S i diagrammet ovan ser jag som ganska naturlig och en bekräftelse på slutsatsen i punkt två. Strömmen av socialliberaler till S i valrörelsens slutskede har fortsatt också efter valet, säkert fick den lite förnyad energi av Tidöavtalet.

Det finns ytterligare en siffra gällande L i SCB som är mycket intressant och något som den borne optimisten faktiskt kan ta fasta på. Förutom frågan ”hur du skulle rösta om de vore val idag”, så ställer SCB sedan gammalt också frågan ”vilket av partierna som står dig närmast”. Partisympati handlar alltså varken om vilken politisk nivå det handlar om eller hur man faktiskt röstar, utan om partiet som sådant. Här nådde L i november upp till 4,9 procent, vilket är en tydlig uppgång från siffran i maj som var 3,6 procent.

Man ska egentligen inte blanda siffror från olika undersökningar, men man kan ändå lite oseriöst leka med tanken att av de 4,6 procent som röstade på L i valet så var 1 procent stödröster. Alltså återstår 3,6 procent. Det skulle alltså vara 1,3 procent (4,9 – 3,6) som i första hand sympatiserar med L som parti, som inte röstade på partiet i riksdagsvalet. Med de mätningar och underlag som finns till förfogande så tror jag detta är det närmaste man kan komma svaret på frågan hur många socialliberaler det var som svek partiet i riksdagsvalet för då i första hand C eller S. Intressant är att antalet svikare alltså i så fall var större än antalet stödröster. Detta motsägs inte av den tidigare nämnda tabellen över stödröster från Novus där S får 3,2 procent.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2022 – taskig utnämning av miljö- och klimatminister med mera.

Publicerat 2022-11-17 av Christer

Svara

Det har inte hänt så mycket i den politiska opinionen så den här krönikan ägnar jag främst åt regeringsbildningen och särskilt då utnämningen av Romina Pourmokhtari till miljö- och klimatminister. Med de förutsättningar hon fått, var det ett i det närmaste taskigt beslut av Johan Pehrson. Jag frågar mig också vilken som blir den nya partisekreteraren Gulan Avcis huvuduppgift, att hålla lugn och ro i partiet eller att jobba med strategiutveckling. Kommenterarar också två pinsamheter, Kristersson i Turkiet och Liberalerna i konstitutionsutskottet.

Men först opinionssiffrorna för november. M återigen större än SD. Det kommer inte att ha någon praktisk betydelse i regering och riksdag, men betyder säkert en del för Moderaternas och Ulf Kristerssons självkänsla. S går framåt och befäster sin ställning som största parti. Ställningen mellan regering och opposition är nästan helt lika. De två partier som nästan hela förra mandatperioden låg under riksdagsspärren, MP och L, närmar sig återigen 4 procent nu uppifrån. För åtminstone L är nog siffran 4,1 procent lite väl hög när detta skrivs, trenden sedan valdagen är nedåtgående.

Väljaropinionen i november 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
nov 22	20,3	4,1	6,0	4,8	31,6	7,8	4,1	19,8
valet 22	19,1	4,6	6,7	5,3	30,3	6,8	5,1	20,5
	+1,2	-0,5	-0,7	-0,5	+1,3	+1,0	-1,0	-0,7

Regeringsbildningen

Regeringsbildningen blev en framgång för Liberalerna. Efter Tidö-avtalet förlorade jag nästan hoppet om att det här regeringsprojektet skulle innebära något positivt alls för partiet. Men perioden mellan slottet (Tidö) och slottsbacken där de nya ministrarna tågade ut efter konseljen med kungen, innebar dock en klar förbättring i sak och därmed även av mitt stämningsläge.

Regeringsförklaringen ser jag som fullt acceptabel och som ett liberalare dokument än Tidö-avtalet. Det blev en bra utdelning i fördelningen av ministerposter. Liberalerna fick tunga, viktiga och intressanta departement och sakområden som det bör finnas förutsättningar att göra något av.

Miljö- och klimat

Partiledaren var inte snäll mot Romina Pourmokhtari när han valde henne som miljö- och klimatminister. Det är inte det att hon inte skulle platsa i regeringen och inte heller att miljö- och klimatministerposten skulle vara oviktig – tvärtom Romina Pourmokhtari är en talangfull politiker som kommer att betyda mycket för Liberalerna om hon inte mals ner i det lite taskiga uppdrag hon fått nu. Miljö- och klimatministerposten är och förblir en av regeringens viktigaste, men de förutsättningar som Pourmokhtari fått är helt annorlunda än vad som gällde för företrädaren

För det första kommer Miljö- och klimat inte längre att vara ett eget departement. Romina Pourmokhtari får Ebba Busch som departementschef. Det innebär inte att Busch kan gå in och styra i Pourmokhtaris sakområden. De förfogar hon själv över som alla ministrar. Men det innebär att hon och hennes statssekreterare inte alls förfogar över och kan styra den personal som inte tillhör de egna sakenheterna. Det innebär också att hon alltid kommer i andrahandsprioritet när departementets interna resurser ska fördelas. Det innebär även att hon ligger under i tyngd och auktoritet när gemensamma sakfrågor ska beredas internt i departementet. Alla inser att gränssnitten mellan till exempel energi och klimat eller industripolitik och miljö är ganska stora. En av finesserna med ett fristående Miljö- och klimatdepartement är att de här frågorna ska väga lika tungt som till exempel exploateringsintressena i Regeringskansliets beredningsprocesser. Så blir det inte nu.

För det andra är det inte precis någon reformbudget hon får starta med. Tvärtom blir det en rejäl nedskärning i budgeten för miljö, klimat och naturvård – 4,2 miljarder i förhållande till budgeten för 2022. Det motsvarar en minskning med nära 18 procent. Det bör dock påpekas att jämfört med det prognosticerade utfallet för 2022 så handlar det om en något mindre nedskärning. Å andra sidan ligger det också en pott som är en ren pris- och löneomräkning i de anvisade medlen. Dessutom, ännu mer anmärkningsvärt, är att det i långtidsbudgeten fram till 2025 handlar om mer än en halvering av de medel hon kommer att ha till sitt förfogande.

Det handlar inte bara om den uppmärksammade bonusen till miljöbilar, utan rödpennan har använts flitigt på hela området miljö, klimat och naturvård. Realt får Naturvårdsverket en minskande ram de närmaste åren. Anslaget till miljöövervakning och miljömålsuppföljning skärs ned. När det gäller värdefull natur så försvinner hälften av medlen. Klimatbonusen för bilar tas bort helt. Åtgärder för havs- och vattenmiljö trappas ned för att minska med en tredjedel fram till 2025. Anslaget till internationellt miljösamarbete minskar från 47 till 37 miljoner nästa år. Medlen till skydd av värdefull natur trappas ned från 1,7 miljarder 2022 till 685 miljoner 2025.

De politiska signalerna i statsbudgeten är tydliga. Miljö, klimat och naturvård är områden som ska nedprioriteras. Detta samtidigt som samma regering i samma budget konstaterar att de allra flesta målen på de här områdena inte kommer att nås till det utsatta målåret. Det gäller inte minst allt som har med växthusgasutsläpp och luftföroreningar att göra.

Partiledaren kände sig nog ganska nöjd med valet av miljö- och klimatminister. Och visst det var smart och även viktigt för partiets sammanhållning att Romina Pourmokhtari kom med i regeringen (och även Lotta Edholm). Hoppas att uppgiften kan utvecklas från att ”snacka bort” försämringar och nedskärningar till att utveckla ett grönt liberalt miljöalternativ. Får inte Romina Pourmokhtari den uppbackningen så kommer inte den här posten att bli den ”boost” för partiet som jag först hoppades, utan ett rejält sänke både för den ytterst talangfulle politikern Pourmokhtari och för partiet Liberalerna. Det som gör att jag ändå har en viss positiv känsla är Romina själv, de ambitioner hon trots allt måste ha med det här uppdraget samt att hon fått en statssekreterare (Daniel Westlén) som kan sakfrågorna och en pressekreterare (Niki Westerberg) som kan det politiska spelet.

Ny partisekreterare och ny strategi (?)

Liberalerna har också fått en ny partisekreterare i Gulan Avci, en tuffing för ett tufft uppdrag i ett sargat och åderlåtit parti. Mina erfarenheter från tidigare regeringsperioder är att statsråden, departementen deras sakfrågor och förhandlingar tar i princip all uppmärksamhet. Partiet tyngsta företrädare har annat att göra än att tänka på Liberalernas framtid. Hur man lyckas i regeringen blir synonymt med hur det går för Liberalerna. I partiorganisation ska man inte ägna sig åt strategi och taktik. Inte minst för att partiledaren och statsråden inte har tid med att ha koll på vad som händer. Det blir riskminimering och locket på.

Men här måste Gulan Avci stå på sig. Jag menar att partiet måste utveckla en strategi som handlar om att fylla diket i mitten. I allt fler länders val ställs en allt mer högerinriktad höger mot en – om inte allt mer, så i alla fall – klart vänsterinriktad vänster. Senast i Brasiliens presidentval Lula mot Bolsonaro. Det nya vägvalet handlar nu om Liberalerna på längre sikt ska växa fast i ett svenskt högeralternativ, eller om man ska bidra till att utveckla ett svenskt starkare mittfält. Den frågan och den debatten måste nu få leva, utan att locket läggs på och utan vare sig förutfattade meningar eller falangbildningar.

Pinsamheter

Till sist till avdelningen pinsamheter. Statsminister Kristersson besök hos Erdoğan i Turkiet hör avgjort dit. Jag blir allt mer tveksam till om detta inställsamma, förödmjukande bugande och bockande är något Sverige ska ägna sig åt. Visst NATO-medlemskapet är värt ett pris, men det börjar bli för högt nu. Jag är övertygad om att Sverige förr eller senare blir medlem, men hellre att det tar lite längre tid än detta krälande i stoftet.

En annan pinsamhet var att se Liberalernas ledamot i konstitutionsutskottet Malin Danielsson förklara att Liberalerna nu kommer att rösta för den grundlagsändring som innebär införandet av ett nytt yttrandefrihetsbrott, utlandsspioneri, som man röstade emot under förra mandatperioden. Skälet var inte att man ändrat åsikt, utan att man nu till skillnad från förra omröstningen, sitter i regeringen. Men hallå så ryggradslöst kan man inte agera i en liberal principfråga. Fullständigt orimligt att göra en grundlagsfråga avhängig av om man sitter i regeringen eller inte. Dessutom var det här ingen regeringsfråga. Det hade knappast blivit regeringskris om man stått upp för sin uppfattning.

Christer Hallerby

Opinionskrönika valrörelsen 2022 – osvuret är bäst inför valspurten

Publicerat 2022-08-31 av Christer

Svara

Valrörelsen ser just nu ut att bli en mindre katastrof för Ulf Kristersson. I statsminsterkampen har Magdalena Andersson en dryg vecka före valet viss marginal. Hennes underlag skulle få 177 mandat i den nyvalda riksdagen medan Ulf Kristerssons ”sida av politiken” skulle få 172. Därtill så är Sverigedemokraterna nu tydligt största parti på den sidan. Skulle detta stå sig så kan vi nog vänta en rejäl självprövning både inom Moderaterna och inom den så kallade borgerligheten i stort.

Men osvuret är bäst. För en dryg vecka sedan såg det i mina siffror ut som om Kristerssons sida höll på att gå om Anderssons underlag. Mycket kan hända under de dagar som går.

Jag kommer i den här krönikan att undvika mer djupgående analyser av valrörelsen utan sparar detta till vi har ett slutligt resultat. Förutom några ord om Liberalernas läge så redovisar jag istället hur jag själv redan röstat och varför – till kommunfullmäktige i Lidingö, till regionfullmäktige i Stockholm och till riksdagen.

Hur har då partierna klarat valrörelsen hittills? Ja, de stora förlorarna är de två stora, i en del betraktares ögon, statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna.

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
aug	18,3%	5,2%	6,6%	6,2%	29,2%	8,1%	5,1%	19,7%
juni	21,4%	3,6%	6,3%	5,8%	31,6%	8,4%	3,2%	17,9%
	-3,1%	1,6%	0,3%	0,4%	-2,4%	-0,3%	1,9%	1,8%
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8	4,4	17,5

M har tappat 3,1 procentenheter och S 2,4 sedan juni. Vinnare är förutom SD, de två partier som då låg under spärren L och MP. Alla mätningar i mitt underlag pekar entydigt på att L och MP kommer att klara spärren liksom att SD nu är näst största parti efter S.

Mandatfördelning

M	61
SD	72
KD	20
L	19
		172
S	105
MP	19
V	28
C	25
		177

Liberalerna förefaller nu att vara på hyfsat säker sida om fyra – procentspärren. För Johan Pehrson är detta en stor personlig framgång. För inget har ju egentligen ändrats i partiets positioneringar – varken politiskt eller strategiskt. Pehrson fortsätter den kurs som partiet slog in på under Nyamko Sabuni. Den enda skillnad jag egentligen kan se är att Johan Pehrson lyckats bättre i TV – sända debatter. Forum som jag menar underskattades av Sabuni. Betygen från både ”pundits” och vanliga tittare har varit betydligt högre efter Johan Pehrsons framträdanden än de var efter Sabunis. I takt med Pehrsons framgångar har också den interna splittringen över partiets vägval tonats ned. Något som säkert också varit positivt för bilden av partiet. Men kärnkraftskampanjen, eller om man nu ska kalla det för studiebesöket på Forsmark visar hur känsligt det fortfarande är i partiet. En storm i ett vattenglas – visst. Men utan den stormen, vad hade då den här kampanjen blåsts upp till? Lite mer fingertoppskänsla vore på sin plats – tack.

Det är också för tidigt för Liberalerna att ropa hej. Flera mätningar nu visar på resultat över fem procent – det ger viss säkerhetsmarginal. Men nästa dag kan samma mätning vara nere på till exempel 4,6 – fullt rimligt om man också ser på felmarginalen. Men det här med kamrat fyra procent gör det svajigt och riskabelt. Partiet har surrat sig fast vid Moderaternas strategi och otvetydigt är Ulf Kristersson Liberalernas statsministerkandidat. Många moderata väljare har också förstått att det är helt nödvändigt att Liberalerna kommer in i riksdagen för att Kristerssons regeringsunderlag ska ha en chans att bli störst. Vi vet dock inte idag hur många av dem som nu stödjer Liberalerna som är röster till låns från Moderaterna. Ju större marginalen till spärren blir, ju mindre benägna kan dessa väljare bli att rösta på Liberalerna. Särskilt som det ju inte går särskilt bra för Moderaterna själva i opinionen just nu. Om de är många och om de bestämmer sig för samma sak samtidigt kan effekterna bli stora. Ytterligare ett argument för hur viktigt det är med fingertoppskänsla i hur partiet agerar.

De andra partierna har länge förbigått Liberalerna med tystnad. Det är ju ingen poäng med att slå på ett parti som inte ser ut att komma in riksdagen. Men Johan Pehrsons framgångar gör att partiet kommer mer i fokus. Det är nu också uppenbart för alla att utan ett Liberalerna över fyra – procent spärren, så kan aldrig Ulf Kristersson bli statsminister. Det kanske till och med är Pehrson som blir Magdalena Anderssons huvudsakliga måltavla i valspurten. Effekterna kan bli både positiva och negativa.

Jag förtidsröstade i veckan. Det blev Liberalerna i alla tre valen. Föga förvånande anser säkert de flesta av mina läsare. Och visst, som aktiv i Liberalerna, så har jag ofta gått på autopilot i valbåset. Men det har varit val där jag tänkt efter lite extra och detta var definitivt ett sådant.

När det gäller kommunvalet på Lidingö, så var det ingen tvekan alls. Liberalerna på Lidingö är egentligen det enda alternativet om man vill ha en levande stad som utvecklas och inte bara en konservativ sovande förort till Stockholm.

När det gäller regionvalet i Stockholm måste jag medge att jag inte har något större förtroende för det sittande styret och Liberalernas lista inför nästa mandatperiod inger föga entusiasm. Men alternativet är värre, en rödgrön röra under Aida Hadzialic är absolut inget som jag ser fram emot. Jag övervägde ett tag att rösta blankt, men insåg att detta skulle bli ett indirekt stöd till röran. Därför blev det Liberalerna, men jag fick gå en bit ner på valsedeln för att hitta någon att kryssa. Jag instämmer med KD att Regionerna bör avvecklas som en egen politiskt styrd nivå. Ett annant styrsystem för sjukvården bör utvecklas.

När det gäller Riksdagen så har jag egentligen aldrig tvekat. Jag kommer aldrig att medverka till att Liberalerna (arvtagare till gamla Folkpartiet) kommer att trilla ur Riksdagen. Men opinionsläget med ett växande SD och ett krympande M gör att jag förstår att många socialliberaler tänker efter en extra gång.

Liberalerna surrade sig tidigt den här mandatperioden fast vid Ulf Kristersson och i princip så har man gjort Moderaternas valstrategi till sin egen. Det är en strategi som jag inte har gillat men en överlevnadsstrategi som kan försvaras. Den politiska spelplanen visade tydligt ett ömsesidigt beroende mellan de här två partierna. Ulf Kristersson var beroende av ett Liberalerna över fyraprocentspärren för att kunna bli statsminister. Liberalerna var beroende av moderata kamrat fyra procent röstare för att klara spärren.

Sedan har jag blivit väldigt besviken på Ulf Kristersson. Istället för att hålla rågången högerut mot nationalism och populism, mot Sverigedemokraterna, så har han sänkt trösklarna och ägnat sig åt SD-washing. Jag har tidigare försvarat samtal, diskussioner och sakpolitiska uppgörelser med SD och det gör jag fortfarande. Det är rimligt att det val som väljarna gör också får bestämma det sakpolitiska utfallet i såväl riksdag som i kommunfullmäktige. Parlamentarisk konstruktivism där man också ibland gör upp med sina fiender i syfte att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik, måste vara en ledstjärna för liberaler.

Men gemensam opinionsbildning, till exempel gemensamma debattartiklar eller kampanjaktiviteter finns det inga som helst skäl för. Vi måste se på SD både med dess historiska tradition och i ett europeiskt sammanhang. Högernationalister var starka utmanare i det franska presidentvalet, vinner förmodligen valet i Italien om ett par veckor, styr redan i Ungern och Polen. Att liberaler i Sverige (ja, jag räknar Ulf Kristersson till dem) uppträder tillsammans med högerpopulismens representanter här skapar knappast något förtroende bland liberala väljare. Ännu värre är att man helt tycks ha lagt ner stridsyxan. Det borde vara precis lika viktigt för liberaler och moderater att förklara för väljarna skillnaderna högerut som att förklara skillnaderna vänsterut. Men Kristerssons strategi har hela tiden mer varit att betona gemenskapen i ”hans sida av politiken”. SD fick till och med beröm i Kristerssons Almedalstal för sin historiska migrationspolitik.

Kristersson har sänkt trösklarna högerut och byggt barriärer vänsterut. Det kan sluta i en katastrof för Moderaterna. Trots detta så ser jag flera goda skäl för en socialliberal att rösta på Liberalerna.

Jag instämmer helt med Olle Wästberg om att jag inte vill vara medskyldig till att det parti som införde demokratin i Sverige åker ur riksdagen.
Jag är övertygad om att Liberalerna inte bara har en viktig historia, utan också en viktig framtid. I dagens internationella omvärld är liberalismen, liberala värderingar och liberala partier viktigare än någonsin.
Ulf Kristersson har varit tydlig med att det inte kommer att bli några statsrådsposter för SD i hans regering. Jag tror det är ett löfte som han kommer att hålla.
För att nå resultat i flera viktiga sakpolitiska områden så behöver vi ett maktskifte. Det gäller bland annat energipolitiken, kriminalpolitiken, rättsväsendet, förorterna,
Magdalena Anderssons regeringsunderlag (och även hennes eget parti) inger farhågor när det gäller näringspolitiken, skattepolitiken, miljöregleringen, valfriheten för att nämna några områden.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2022 – pangstart för Johan Pehrson

Publicerat 2022-06-13 av Christer

Svara

Det är ingen tvekan. Det går uppåt för Liberalerna. Johan Pehrson har fått en pangstart. Dessutom med perfekt timing – i uppsving när valrörelsen snart inleds. Partiet når nu 3,6 procent, plus 1 procentenhet sedan i maj.

Väljaropinionen i juni 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
juni 22	21,4	3,6	6,3	5,8	31,6	8,4	3,2	17,9
maj 22	21,6	2,6	7,0	5,7	31,9	8,6	3,1	17,8
	-0,2	+1,0	-0,7	+0,1	-0,3	-0,2	+0,1	+0,1
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Samtidigt backar Centerpartiet med 0,7 procentenheter och når sin lägsta siffra (6,3 procent) under mandatperioden. I övrigt handlar det om ytterst marginella förändringar. Miljöpartiet ligger stabilt på strax över tre procent. Socialdemokraterna ligger något lägre (31,6 procent) än den siffra som redovisades i SCB:s stora undersökning för några dagar sedan, 33,3 procent om det vore val idag. Om detta kan sägas att SCB:s undersökning redan är historia när den publiceras samt att den alltid haft en tendens att överskatta Socialdemokraterna. SCB:s stora värde är underlaget som gör att man även kan se utvecklingen på regional nivå samt på nationell nivå även kunna analysera strömningar mellan partierna. När det gäller att ge ett relevant aktuellt läge på nationell nivå så är olika ”poll of polls”, som den jag sammanställer sedan flera år tillbaka, klart bättre.

När det gäller de mer långsiktiga trenderna så är Centerpartiets utförskana mest tydlig. Den stannade upp under ett par månader på 7 procent nivån men tycks nu fått ny kraft. Möjligen är det främst här som Liberalerna får sina nya sympatier. I så fall positivt för Ulf Kristersson i kampen om statsministerposten. Jag antog förra månaden att Socialdemokraterna redan toppat och knappast kan överträffa april månads 32,3 procent i valet. Men det bör understrykas att S trots nedgångarna de två senaste månaderna ligger på en hög nivå. Det ger både fallhöjd och möjligheter. SD är också i en nedåtgående trend som, just nu i alla fall, ser ut att ha planat ut på nivån för förra valresultatet. V fortsätter sin nedgång. Det är intressant att inget parti är i en tydligt uppåtgående trend utom möjligen KD, men den är svag och handlar om att man knaprar någon tiondels procent varje månad. Vi får se om Liberalerna nu påbörjar en sådan, en del talar för det men ökad uppmärksamhet kan också sätta igång motkrafter (se nedan).

Det är inga större förändringar när det gäller mandatfördelningen om det vore val idag. Det är fortsatt fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten under förutsättning att hon får stöd av C, MP och V. Men om vi omfördelar 0,5 procentenheter från M till L, så blir det majoritet (179 mandat) för Ulf Kristersson regeringsunderlag. Å andra sidan om vi också tar 0,5 procentenheter från vardera S och V och ger till MP så svänger pendeln över till Magdalena Anderssons fördel igen, hennes regeringsunderlag får då precis de nödvändiga 175 mandaten.

Kommentarer till Liberalernas opinionsläge och till misstroendeomröstningen i riksdagen.

Liberalerna

Johan Pehrson surfar på en framgångsvåg just nu, frågan är hur hållbar den är. Det är viktigt att ha med sig att Liberalerna under Nyamko Sabuni hade två tillfälliga uppgångar. Vid båda tillfällena, i november 2021 och i februari 2022, toppade man på 3,1 procent. Men månaden efter tappade man direkt, också vid båda tillfällena, hela uppgången. Snabba vinster som inte underbyggs av en längre uppåtgående trend kan lätt förloras och det är på sin plats med en varning om att detta kan ske igen.

Jag tror dock att Liberalerna den här gången fortsätter uppgången. Jag bygger det på följande faktorer:

Uppgången den här gången är större. Partiet bryter igenom den nivå (3,1 procent) som varit ett tak under hela Nyamko Sabunis tid. Ett sådant genombrott brukar vara början på en uppåtgående trend.
Att det är en trend styrks också av att stödet för L blivit starkare över tid. De senare mätningarna i mitt underlag ger en högre nivå än de tidigare. Nästa SIFO, som bör komma om någon vecka, är en viktig indikation om vartåt det bär.
Nivån 3,6 procent är gör det realistiskt att tro att Liberalerna kommer att klara riksdagsspärren. Ulf Kristersson behöver L för att bli statsminister. Det gör att Liberalerna nu bör bli ett intressantare alternativ för de som står och väger mellan M och L.
Uppgången i opinionen stöds av att även förtroendesiffrorna för Johan Pehrson ökar.
I SVT:s debatt häromveckan vann Johan Pehrson en av kvällstidningarnas mätningar om vem av partiledarna som var bäst och kom tvåa i den andra. Det är rätt så unikt att en partiledare för ett litet parti placerar sig så högt i den typen av mätningar.

Det ser alltså ganska solitt ut. Ännu bättre är att uppgången sker i början på en valrörelse. Under valrörelserna får de mindre partierna större uppmärksamhet och vanligtvis vinner man också väljare på de störres bekostnad. Detta gäller inte alltid och inte för alla mindre partier samtidigt, men åtminstone oftast för en eller ett par.

Ett parti i uppgångsfas brukar dock även dra till sig ökad uppmärksamhet från sina motståndare, man granskas hårdare och får en tuffare debatt. I en kort valrörelse hinner dock sällan motståndet att lägga om taktik och formera sig. Men nu kom Pehrsons ”genombrott” strax före den egentliga valrörelsen. De andra partierna fick en förvarning. Särskilt Annie Lööfs medarbetare sitter nog just nu och funderar på hur man ska förhålla sig till L under valrörelsen.

Grundtipset är fortsatt uppåt för L men vi bör nog fortfarande helgardera.

Misstroendeomröstningen i riksdagen

Morgan Johansson fick förtroendet av riskdagen att fortsätta som justitieminister i Magdalena Anderssons regering. Riksdagen har en annan terminologi men uteblivet misstroende från parlamentet är detsamma som ett förtroende att få fortsätta jobbet.

En alldeles onödig förtroendeförklaring och något som ingen annan än SD ville ha. Ulf Kristersson menade till exempel att M själva inte skulle aktualiserat en förtroendeomröstning så nära valet, men när de ställdes inför frågan så var det självklart att rösta mot Morgan Johansson. Ebba Busch menade att KD inte hade utrymme att rösta på annat sätt än M. Johan Pehrson uttryckte något likande.

Nu tror jag att den här omröstningen snabbt blir glömd och inte kommer att påverka vare sig opinionssiffror eller valrörelse. Men med tanke på det alvarliga säkerhetspolitiska läget och möjliga skadeverkningar på Nato-förhandlingarna finns det skäl att analysera partiledarnas agerande. Det säger nämligen en del om läget i svensk politik just nu och om hur partierna kommer att formera sig i valrörelsen.

Jimmy Åkesson skapade krisen och politiker av hans typ skapar gärna så mycket oreda som möjligt i de parlamentariska processerna för att kunna peka på hur odugliga motståndarnas politiker är och hur dåligt det demokratiska systemet fungerar, för att sedan när de själva får makten skapa maximal ordning och rätlinjighet med illiberala och repressiva metoder. Han agerade som förväntat.

Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller. Då kan han även slå knut på sig själv.

För Ulf Kristersson var det bara för ett par veckor nationell samling som gällde, nu var det nationell konfrontation. Vem som helst kunde väl räkna ut med lilltån att ett misstroendevotum skulle sätta Kakabaveh i centrum igen. Vare sig särskilt lämpligt eller särskilt ansvarsfullt i det säkerhetspolitiska läget Sverige befinner sig i just nu. I Ulf Kristerssons riskkalkyl måste det funnits med att agerandet samtidigt både kunde stärka Magdalena Andersson och försvaga Sverige. Vare sig Ulf Kristerssons ledarskap eller hans taktiska fingertoppskänsla övertygar.

Magdalena Andersson valde att agera som socialdemokratisk partiledare och inte som samlande statsminister i ett kritiskt läge. Hon hade som regeringschef utan tvekan kunnat släppa Morgan Johansson. Det hade säkert till och med kunnat bli en fördel i valrörelsen med en ny fräsch socialdemokrat på posten, som kunnat distansera sig från hela Johanssons belastningsregister. Men partiet hade precis gått igenom en smärtsam Nato-process där inte minst radikala socialdemokrater från Skåne haft stora invändningar. Morgan Johansson är en stark representant för den gruppen men som slutit upp bakom Andersson i Nato-frågan. Magdalena Andersson gjorde säkert bedömningen att det skulle kosta partiet för mycket att kasta ut honom i kylan. Magdalena Andersson började med att snabbt växa in i statsministerkostymen, nu visade hon att hon även förstår partiet och att en socialdemokratisk partiledares viktigast uppgift är att hålla samman arbetarrörelsen. Sammantaget gick Magdalena Andersson stärkt ur den här processen – också!

Ebba Busch visade att KD underordnar sig M i viktiga strategiska frågor, att det finns en kalkyl som visar att gå emot Kristersson innebär förlorade väljare. Busch var dock en av överraskningarna i processen när hon erbjöd Magdalena Andersson en sorts borgfred fram till valet mot att hon släppte Morgan Johansson. Det var en underförstådd kritik mot det onödiga spektakel som SD och M hade skapat. Det var väl dock Magdalena Andersson lika överraskande svar om att hon skulle tänka på saken, som höjde Ebba Buschs inlägg till närmast statsmannamässiga nivåer.

Annie Lööf gjorde vad hon skulle och borde. Centerpartiet har målat in sig i ett hörn, vilket har kostat partiet förtroende. Att ta sig ur hörnet riskerar att kosta ytterligare förtroende, framförallt om det sker i en process där SD dikterat förutsättningarna. Det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Johan Pehrson gjorde vad han skulle och borde. Liberalerna har underordnat sig Moderaternas valstrategi och det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Nooshi Dadgostar gjorde det förväntade och var väl den enda förutom Åkesson som gillade läget.

Amineh Kakabaveh var vilden som vann. Processens enda segrare. Men hon ställer inte upp i valet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2022 – kamrat fyraprocent kan rädda L och göra Kristersson till statsminister, men är hans plan B en ”grand coalition”?

Publicerat 2022-05-10 av Christer

Svara

Precis som jag förmodade i min förra krönika (april) så nådde Socialdemokraterna då en topp i väljaropinionen. Men med en mindre tillbakagång i maj (0,4 procentenheter) ligger man fortfarande på en hög nivå, klart över valresultatet från 2018. Magdalena Andersson står stark när valrörelsen börjar men det ska mycket till för att hon ska lyckas svinga sig upp på ännu högre nivåer, något riktigt omskakande faktiskt. Risken är snarare att jobbet nu handlar om att begränsa nedgången. Ett valresultat på dagens opinionsnivå skulle vara en seger för Magdalena Andersson.

Även för de andra partierna är opinionsrörelserna små den här månaden, för alla handlar det om förändringar på mindre än en halv procent.

Liberalernas nyvalde ledare Johan Pehrson har en tuff uppgift framför sig. Med fyra månader kvar till valet ligger partiet fortfarande parkerade en bra bit från fyraprocentspärren. Mer om den utmaningen i min analys nedan. Där frågar jag mig också hur hållbar Ulf Kristerssons Plan A ser ut att vara några månader före valet. Finns det månne en Plan B i bakfickan som kan tas fram efter valet.

Väljaropinionen i maj 2022

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
maj 22	21,6	2,6	7,0	5,7	31,9	8,6	3,1	17,8
april 22	21,8	2,3	7,1	5,4	32,3	8,3	3,1	18,3
	-0,2	+0,3	-0,1	+0,3	-0,4	+0,3	0	-0,5
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

När det gäller de mer långsiktiga förändringarna så är det nu tydligt att Sverigedemokraterna är inne i en nedåtgående trend. Maj månads siffra 17,8 procent ligger bara obetydligt över valresultatet från 2018. Det ska bli mycket intressant att se vart det bär av framöver. Däremot ser Vänsterpartiet ut att hämta sig efter nedgången de senaste månaderna. Partiet bör också ha en del att hämta från positionen att vara negativ till NATO-medlemskap, framförallt då från vänsterlutande socialdemokrater.

Moderaterna har gått svagt uppåt under våren men tappar den här månaden. Det ser inte ut att vara så mycket energi i den uppåtgående trenden.

Det blir självfallet heller inga större förändringar när jag kör månadens opinion i valsimulatorn. I förhållande till förra månaden förlorar SD två och S ett mandat. KD vinner två och V ett. De olika blocken blir oförändrade förutom S+M som förlorar ett mandat. I statsministerkampen är det fortfarande stor fördel för Magdalena Andersson, men för att hon ska få majoritet krävs fortsatt stöd från både C och V.

Ulf Kristerssons ”Plan A” är att bli statsminister på ett regeringsunderlag bestående av M, KD, SD och L. Den bygger i hög grad på att L får tillräckligt med röster för att klara fyraprocentspärren. Med L fortsatt utanför riksdagen så når detta underlag endast 171 mandat i månadens mätning. Men om vi omfördelar bland rösterna och lånar 1,5 procentenheter från M och istället lägger motsvarande andel på L så når Ulf Kristersson precis upp till de nödvändiga 175 mandaten för att kunna bilda regering.

Det visar på att det finns viss realism både i Kristerssons ”Plan A” och i Liberalernas strategi att lägga sig nära M och i princip också underordna sig Moderaternas strategi för att den vägen klara fyraprocentspärren.

Men om vi dessutom lånar 0,5 procentenheter från S och 0,5 procentenheter från V och lägger dessa på MP, så att vi simulerar ett valresultat där både L och MP når 4,1 procent- ja då är det återigen fördel Magdalena Andersson. Men fortfarande behöver hon stöd inte bara från MP utan också från både V och C.

Det är inte särskilt troligt att valrörelsen undanröjer all ovisshet och pekar ut en klar segrare. Valnatten kommer att bli en nagelbitare och troligen blir det sedan rätt så mycket dramatik innan en ny regering är på plats.

I en intervju i Svenska Dagbladet (7 maj) så understryker Johan Pehrson att för honom och L finns det endast en röd linje som gäller, att inte medverka till en regering där SD ingår. Jag tycker det är rimligt. Sakpolitiskt hamnar L och SD numera allt oftare i samma slutsatser. Det är framförallt SD som anpassar sig. Men ideologiskt och långsikt är och förblir L och SD varandras huvudmotståndare. Att bidra till att ett auktoritärt högerpopulistiskt parti kommer i regeringsställning måste vara uteslutet för ett liberalt parti. Men sakpolitiskt och med den politiska spelplan vi har i Sverige idag är det dock inte orimligt att båda skulle kunna ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister.

Men mest realistiskt är då en minoritetsregering med M och KD. Kristersson har varit tydlig med att det inte blir aktuellt att släppa in SD i regeringen. Därmed är M och L på samma linje i den frågan. Men jag tror då också att Kristersson tvingas att stänga dörren för L. Jimmie Åkesson vill väldigt gärna bli justitieminister. Han kommer aldrig acceptera att stanna utanför om dörren samtidigt öppnas för Johan Pehrson.

Ulf Kristersson jobbar därför i sin Plan A med ett regeringsunderlag, inte med ett regeringsalternativ. Men trots det, så är det uppenbar moderat strategi att de fyra partierna ska skriva ihop sig om så mycket politik som möjligt och visa detta offentligt i debattartiklar. Skälen kan vara att avväpna SD under valrörelsen samt underlätta förhandlingarna efter valet om det nu skulle formas en majoritet. Det är dock beklagligt att även L måste underordna sig denna moderata strategi. Gemensam opinionsbildning med ett högerpopulistiskt parti borde varit lika uteslutet som att medverka till att det kommer in i regeringen.

Men det är utan tvekan hög risktagning i Ulf Kristerssons strategi. Moderaterna gör kompromisserna till sin egen politik. Det handlar inte om ett regeringsalternativ (som Alliansen en gång) som med gemensam kraft kan attrahera nya väljargrupper. Det är svårt att se hur detta underlag i valrörelsen ska kunna attrahera några nämnvärda rörelser över blockgränsen.

Med få nya väljare och dessutom ett kamratfyraprocent tapp till L, så kan M till slut hamna under förra valresultatet. Därmed kan Ulf Kristerssons politiska karriär vara över. Moderaterna brukar göra processen kort med partiledare som inte uppfyller förväntningarna. Att snubbla på målsnöret två val i rad är ingen merit. Om inte!

Här tror jag Kristerssons Plan B trillar in. Får han ingen egen majoritet, så är det troligast att inget block får det. Magdalena Andersson kommer att vara beroende av både C och V, samtidigt som man återigen måste dra in MP i regeringsförhandlingarna. Allt vad vi sett av Magdalena Andersson hittills pekar på att detta är ett sällskap hon inte är särskilt bekväm med. De Röd/Gröna är lika döda som Alliansen. Jag vet inte om Ulf och Magda talade om detta i mars, där i regeringsplanet, i den gemensamma utflykten till militärövningen i Norge. Men fältet ligger öppet för en ”grand coalition”.

Christer Hallerby