Opinionskrönika september 2021. Nu har vi högerblock och vänsterblock i svensk politik, och ett absolut jämnt läge.

På väg in i valåret är det fortsatt turbulent i svensk politik. I juni fälldes en svensk statsminister för första gången någonsin i en misstroendeomröstning i Sveriges riksdag. Vänsterpartiets tålamod tröt i den infekterade frågan om marknadshyror. Moderaterna gjorde märkliga krumbukter, trots att man inte hade några invändningar i sakfrågan utan tvärtom är för en friare hyressättning, så slöt man upp bakom Vänsterpartiet.

Löfven återkom som bekant så småningom på statsministerposten men spelplanen i svensk politik förändrades. Liberalerna lämnade januariavtalet och Löfven lämnades med den prekära uppgiften att sy in både Centern och Vänsterpartiet i nästa statsbudget där en av förutsättningarna är att den förstnämnda partnern förhindrar honom och regeringen att förhandla med den andra. Inte undra på att det politiska läget till slut får även Sveriges historiskt stryktåligaste statsminister att kasta in handduken. Socialdemokraterna väljer ny partiledare i november. Sedan får vi se om hen också blir utsedd till statsminister.

Men väljarna är märkligt tålmodiga. Mot bakgrund av allt som händer är väljaropinionen förvånansvärt stabil. Nedanstående tabell jämför läget i augusti med siffrorna i juni samt hur det såg ut för ett år sedan. Juni – siffran härrör sig till absolut största delen från intervjuer som instituten gjorde före regeringskrisen. Därför ger en jämförelse mellan juni och augustisiffrorna en bra bild av effekterna i väljarkåren av regeringskrisen. 

Väljaropinionen i augusti 2021

 MLCKDSVMPSD
aug 2122,02,58,94,724,911,24,220,0
juni 2122,52,59,95,425,39,83,619,5
 -0,50-1,0-0,7-0,4+1,4+0,6+0,5
aug 2020,73,47,66,027,48,83,820,5
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Det är tydligt att den som utöste krisen, Vänsterpartiet, också är vinnaren med en uppgång på 1,4 procentenheter till 11,2 procent – den högsta siffran V har haft sedan Gudrun Schymans bästa tid. Centerpartiet ser ut att vara den stora förloraren, inte främst för nedgången på en procentenhet utan för att man före krisen var inne i en tydlig positiv trend. I stället för fortsatt uppåt, innebar krisen att trenden knäcktes och det vände nedåt för C. Kristdemokraternas nedgång behöver inte vara kopplad till regeringskrisen utan beror nog mer på att Ebba Bushs personliga problem åter lyfts fram i media. 

Socialdemokraterna ser ut att ha klarat regeringskrisen relativt oskadda, men siffran 24,9 är historiskt låg. Den positiva effekt för partiet som pandemin i sina första faser bidrog till är nu i stort sett helt utraderad. Miljöpartiet är åter över spärren och Liberalerna fortsatt en bra bit under. Sverigedemokraterna har gått upp en halv procentenhet och Moderaterna ned en halv (förändringar som väl får anses ligga inom felmarginalen). Sammantaget handlar det om enstaka förändringar för alla partier, några tydliga uppåtgående eller nedåtgående sex-månaders trender är inte längre skönjbara i materialet.

I och med att Liberalerna lämnade januarisamarbetet så finns det nu definitivt fog för att prata om två nya block i svensk politik. Ett högerblock med M, KD, L och SD samt ett vänsterblock med S, MP, C och V. Jo, jag hör protesterna. L är inte höger, M:s partiledare Ulf Kristersson distanserar sig nu också från tanken på att ha SD i regeringen (SvD 210902), C och V står för långt ifrån varandra för att räknas till samma block etc. Men från ett analytiskt perspektiv, för att bedöma vilket parti som kommer att besätta statsministerposten är den här uppdelningen den enda relevanta just nu. C förblir dock även i det här perspektivet en joker. Vi får se om och i så fall hur Annie Lööfs fotarbete utvecklas i framtiden men idag står hon och Centerpartiet med båda fötterna i vänsterblocket.

Mellan de här två blocken är det helt jämt. Det är dramatiskt så det förslår. Ännu mer dramatiskt blir det om man betänker att Liberalerna ligger en bra bit under riksdagsspärren, så i riksdagsmandat räknat är det ett klart överläge för vänsterblocket.

Ulf Kristersson behöver Liberalernas stöd för att bli statsminister. Det är också en viktig parameter i både Moderaternas och Liberalernas strategi inför valet. Men för att ett sådant stöd ska materialiseras måste Liberalerna över spärren och då kommer det med all sannolikhet krävas moderata/borgerliga stödröster. Det är både M och L fullt medvetna om. Just nu verkar det som om partierna ingått en icke-angreppspakt. Kristersson har uppenbarligen valt bort alternativt att gå efter och vinna över Liberalernas få återstående väljare att rösta på Moderaterna. Alternativet att släppa till stödröster verkar säkrare. Det är sannolikt också något som Sabuni och Liberalerna räknar in i sin kalkyl.    

Men Liberalerna lever farligt. Är det för långt upp till spärren så minskar möjligheterna till stödröster. Dessutom verkar Kristdemokraterna närma sig spärren uppifrån, så det kan bli konkurrens om de borgerliga kamrat fyra – procent väljarna.

Det finns även en stort antal andra faktorer som gör båda ”de nya blocken” svajiga som regeringsunderlag. Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna kommer inte att agera knähund i en regeringsbildning till höger och bara släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. När börjar kraven därifrån bli omöjliga för Kristersson att hantera och balansera? Vilket inflytande ska till exempel SD få över public service och det statliga kulturstödet? Symbolik kommer inte att räcka, SD kommer att vilja ha något substantiellt. Till vänster är Lööf och Dadgostar inte ens överens om att kunna förhandla för att komma överens.

Det är långt ifrån säkert att de här blocken är hållbara ens över valrörelsen, ännu mindre över hela nästa mandatperiod. Det kan därför komma att krävas viss parlamentarisk ekvilibristik av de ledande partiföreträdarna för att få till en fungerande regering även efter nästa val. Heliga kor kan återigen behöva slaktas.

Det är mot den bakgrunden svårt att förstå vilka signaler Ulf Kristersson ville sända när han häromdagen sa att både decemberöverenskommelsen och januariavtalet var resultat av att man mixtrat med demokratin. För det första så är det ju rent sakligt ett uttalande helt bort i tok. Överenskommelsen och avtalet var snarare exempel på att demokratin och parlamentarismen både fungerar och levererar även i svåra lägen. Riksdagsledamöterna använde de mandat väljarna gett dem till att hitta lösningar som de kunde acceptera helt i enlighet med konstitutionen. Själv hade jag helst sett att andra alternativ prövats innan man landade i de här lösningarna. Och förvisso såg jag stora risker med att decemberöverenskommelsen långsiktigt skulle kunna skada demokratin, genom att undergräva förtroendet hos väljarna. Men att Kristersson nu anklagar sin företrädare Fredrik Reinfeldts för att ha mixtrat[1] med demokratin är ganska magstarkt.

Detta särskilt som han samtidigt nyligen varit med om att fälla en regering i en ohelig allians mellan höger och vänster på en fråga där Moderaterna sakligt sätt gick emot sin egen politik. Den maktpolitiska demonstrationen sågs som viktigare än det sakpolitiska innehållet. Ett agerande dessutom utan synbarliga vinster, eftersom Löfven strax återkom på taburetten. Möjligen var den hjälpande handen till Nyamko Sabuni, som nu kunde komma ur ett samarbete hon djupt ogillat, något som kunde sättas på pluskontot.

Men var Kristersson också ute för att markera att han är och förblir en kantspelare, att medverka i eller släppa fram en regering med mer tyngdpunkt i mitten – är att mixtra med demokratin? En signal till Annie Lööf, att om hon vill ha en uppgörelse med sina gamla allianskollegor, så är det förutsättningarna till höger som gäller. Lööf ska inte tro att hon ska kunna bli statsminister för en vågmästarregering.

Jag är gammal nog att ha kunnat följa Ulf Kristerssons hela politiska karriär från striden mot den mer konservative Reinfeldt i ungdomsförbundet som han förlorade, till tiden som empatiskt socialborgarråd i Stockholm, inträdet i alliansregeringen som socialförsäkringsminister etc. Jag har lärt känna honom som värderingsmässigt i grunden liberal samt som en analytisk och resonerande person. Men för mig blir han nu allt mer konturlös, fången i en partistrategi där maktspelet blir allt mer överordnat politikens innehåll.

Det är riskminimering som gäller, att hålla ihop partiet internt (vi fäller en socialdemokratisk regering alla dagar i veckan om vi får chansen) och hålla kvar SD i regeringsunderlaget. Det är ingen lätt uppgift att gå till val på ett regeringsunderlag som inte samtidigt är ett regeringsalternativ med ett samlat regeringsprogram. Där skälet till detta är att ett av partierna är för extremt och politiskt avvikande. Där man då dessutom ska undvika att provocera varandra och trampa på ömma tår.  Då kan det ju vara skönt om också den lilla liberala partnern håller sig i skinnet, avstår från angrepp både på både den ena och den andre.

Men mot bakgrund av att det är absolut jämnt mellan höger- och vänsterblocket måste Kristersson och Moderaterna (och även Liberalerna) snart ställa sig frågan, riskerar de valda strategierna att Annie Lööf drar fler liberala röster från Liberalerna och Moderaterna än hon förlorar av borgligt sinnade åt andra hållet. I så fall blir Liberalerna utslagna från riksdagen samtidigt som statsministerposten blir omöjlig att nå för Ulf Kristersson. Jag antar att detta är en fråga som partierna har stort fokus på i sina egna interna mätningar just nu.

Christer Hallerby


[1] Jag slog upp ordet ”mixtra” i Svensk Ordbok: ”Plocka eller syssla med ngn mekanism…”

Opinionskrönika juni 2020

Socialdemokraterna fortsätter sin uppgång i opinionen även i maj. Den här månaden stannar ökningen på 1,4 procentenheter (pe) och man når totalt 30,8 procent. Under coronakrisen har man dock ökat totalt med 7,6 pe sedan bottennoteringen i februari på 23,2 procent. Samtidigt fortsätter SD sin tillbakagång och tappar 1,5 pe.

I övrigt handlar det om marginella förändringar. Anmärkningsvärt är att Liberalerna med 3,0 procent får sin lägsta siffra någonsin. Under maj tappade partiet ytterligare 0,4 pe.

Väljaropinionen i maj 2020

 MLCKDSVMPSD
Maj 2019,43,07,66,230,88,83,719,2
April 2018,73,47,76,129,49,03,820,7
 +0,7-0,4-0,1+0,1+1,4-0,2-0,1-1,5
valet 1823,35,46,14,631,05,76,912,9

Vårens trender fortsätter också i maj. Den längsta och tydligaste står SD för som nu går tillbaka för femte månaden i rad. Den nedåtgående trenden påbörjades innan coronapandemins utbrott. Man bör dock var uppmärksam på att SD:s siffror fortfarande ligger klart över valresultatet. S är också inne i en trend som stått sig hela våren. Det stora skuttet på 6 pe gjorde man under april. Även M har nu ökat fem månader i rad men i betydligt mer modesta steg. Nu ligger man dock endast några tiondelar under valresultatet. V är stabila på nivån 8 – 10 procent. MP:s nedåtgående trend håller också i sig även om förändringarna för varje månad inskränker sig till tiondelar av procent. Men fortsätter detta ett tag till så har man snart tappat hälften av det stöd man fick i valet och för andra månaden i rad ligger man nu under 4-procentspärren.

Där ligger också Liberalerna parkerade. Nu har man dessutom brutit igenom sitt tidigare golv, vilket brukar indikera början på en nedåtgående trend. Partiet är nu dock så litet att det är tveksamt om det finns kraft i en sådan trend. Rimligen ligger man på en bottennivå. Frågan är om det finns kraft att ta sig uppåt.  

När det gäller de politiska blocken så har Socialdemokraternas kraftiga uppgång förändrat kartbilden en del. Regeringsunderlaget med S, Mp, C och L är nu återigen större än det konservativa blocket M+KD+C. S bidrar också till att de rödgröna ökar. Alliansen ligger långt efter. Jag skrev förra månaden om Liberalismens kris. L+C tappar även denna månad.

Analys

Jag fokuserar den här månaden särskilt på Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Den stora frågan är ju hur hållbar den socialdemokratiska uppgången är. Utan tvekan beror den på corona, några andra förklaringsgrunder finns inte (se min opinionskrönika för april). Det är ett genomgående mönster i Europa att största partiet i sittande regeringskoalitioner fått ett ökat stöd, oavsett vilken strategi man valt. I Sverige är det också uppenbart att svenska folket gillat den svenska strategin, inte minst är tankefiguren ”en särskild svensk modell som sticker ut” attraktiv.

Men den typen av stöd är opinionsmässig färskvara. Socialdemokratin måste fortsätta att leverera för att behålla den nivå man uppnått idag. Det kan bli svårare när nu andra länder öppnar upp, när utvärderingen och jämförande studier av olika strategiers effekter kommer igång, när det partipolitiska stilleståndet bryts och vi istället får en öppnare och fränare debatt.

Till detta kommer att regeringssamarbetet med Miljöpartiet och januarisamarbetet med Centern och Liberalerna nu går in i en besvärligare fas. Flera kontroversiella sakfrågor lämnar beredningsfas och går över i beslutsfas. Det gäller till exempel migrationspolitiken, försvarspolitiken och lagen om anställningsskydd. Hela den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken måste också omprövas efter att allt har skakats om under corona-krisen. Det kommer minst sagt att bli en spännande process innan nästa statsbudget klubbas i riksdagen i november/december. Det är inte långt kvar tills regeringen ska lägga sin budgetproposition i september.  

Regeringsdugligheten kommer att sättas på hårda prov. Och oppositionen – både till vänster och till höger – kommer att göra allt man kan för att dessa prövningar ska bli så besvärliga som möjligt. Den bräckliga regeringen och det ännu bräckligare regeringsunderlaget är inte den organisatoriskt stabila lösning man skulle önska i statens ledning för att hantera de utmaningar som kommer. Detta kommer att påverka opinionssiffrorna inför nästa val, en utveckling som i sin tur kommer att skapa en egen dynamik.

Mitt grundtips är att S nu ligger på den högsta nivå som man kommer att uppnå den här mandatperioden. Möjligen räcker kraften i den uppåtgående trenden också till en förstärkning i juni men sedan bör partiet ha nått sin peak. Min analys förra månaden om ett drömläge för Moderaterna kvarstår.

En annan stor fråga är hur SD kommer att hantera situationen. Det bör betonas att partiet fortfarande har ett betydande väljarstöd och dessutom noterar siffror klart över valresultat. Men man har egentligen aldrig riktigt prövats i en nedgångsfas som den man är inne i nu. Man är inte heller ensamma. De närstående partierna i Danmark och Norge som ju tidigare legat före SD i sina utvecklingskurvor och nått betydande inflytande över regeringspolitiken, tappar också stöd.

I Danmark är ”Dansk Folkeparti” inte längre det parti man en gång varit. I folketingsvalet 2019 tappade man kraftigt till 8,7 procent (från 21,1% 2015). Den nivån, med någon förstärkning, låg man sedan också på månaderna efter valet. Men under corona har kräftgången fortsatt. Nu är man ner på 7 procent i mätningarna.

Genomgående i analyserna efter var valet var bedömningen att DF hade segrat sig till döds. Den valvinnande socialdemokraten Mette Frederiksen var i valrörelsen tydlig med att invandringspolitiken (utlänningspolitiken) inte kommer att liberaliseras. Och utan sin paradfråga var det inte mycket kvar i skafferiet som DF hade att erbjuda väljarna.  

I Norge lämnade Fremskridspartiet regeringen i januari. Regeringen hade då beslutat att hämta hem en norsk-pakistansk kvinna och hennes sjuka barn från ett läger i Syrien. Frp:s ledare Siv Jensen menade att det beslutet fick bägaren att rinna över. Och det var säkert just det – att tvingas till den kompromissen som fick bägaren att rinna över. Frp orkade inte regera längre, att ta ansvar och kompromissa. Politiken blev för grå och gav inte möjligheter för Frp att profilera sig. Man gav dock stöd till Höyres Erna Solberg att fortsätta regera tillsammans med Venstre.

I den första opinionsmätningen som kom i början av februari så gick Frp kraftigt framåt med 5,7 pe till 16% (Aftenposten/Norstat). Samtidigt gick H tillbaka med 4,1 pe till 18,3%.

Men coronakrisen vände på den utvecklingen. I mätningen som presenterades i början på maj har Frp tappat till 10,1% medan H har gått fram kraftigt till 26,5%. Frp har alltså tappat 6 pe under krisen.

Erfarenheterna från Danmark och Norge kommer säkert att prägla SD:s agerande framöver. En första prövning är arbetet i migrationspolitiska kommittén som ska formulera sina slutsatser efter sommaren. Hur mycket en del andra partier än närmar sig SD så kommer de säkert att sträva efter en egen unik position. Med andra ord, ju mer de andra partierna strävar efter att sudda ut skillnaderna i förhållande till SD, ju längre höger ut pressar man partiet. Men det absolut största frågetecknet är om SD har kraft, kreativitet och förmåga att utveckla en ny stark politisk profilfråga. Kultur och svenskhetspolitik kommer knappast att räcka. Gängkriminaliteten och situationen i våra förorter ligger nära till hands. Egentligen är det bra om Moderaterna ger SD så lite utrymme som möjligt här. Då kan andra partier, till exempel Liberalerna, fokusera på positiva utvecklingsfrämjande åtgärder istället.

Precis som för Socialdemokraterna är mitt grundtips att SD haft sin opinionsmässiga topp den här mandatperioden men man bör inte räkna ut partiet. Rimligen kommer man att ligga kvar en bit över valresultatet. Det enda som skulle kunna ändra på detta är att dynamiken i regeringsfrågan får en del av de sympatisörer SD har till låns att återvända till M och S.

Christer Hallerby