Stanna kvar i JA – men var inte rädd för att lämna.

Många inom Liberalerna hävdar att partiet står inför ett vägval och att man måste ta ett beslut om att lämna januariavtalet ”nu”. Några av dessa menar verkligen ”nu” i meningen att så snart som möjligt bryta upp från det pågående samarbetet.

Min bestämda uppfattning är att partiorganisationen inte bör mobiliseras ”nu” för att göra ett sådant vägval, vare sig genom medlemsomröstning eller andra processer.  Det finns inget vägval att göra ”nu” när det gäller januariavtalet. Den vägen är vald. Nyamko Sabuni har hela tiden varit tydlig med att Liberalerna stannar i samarbetet så länge som parterna lever upp till sina åtaganden, inför att hon valdes och efteråt. På den vägen är det och den linjen har också bekräftats på landsmöten och i flera andra sammanhang.

Å andra sidan ligger det helt inom ramen för partiledarens mandat att markera och agera när andra parter agerar i strid mot avtalet. Det var fullt rimligt att göra det i LAS-frågan och som jag skrev i min förra blogg (se nedan) är det också rimligt och proportionerligt att nu markera mot Socialdemokraterna i migrationsfrågan. Nu vet jag inte hur väl förankrat det sistnämnda var i beslutande organ som partiledning och riksdagsgrupp, men som partiledare måste man kunna lyssna, ta råd och förankra. Å andra sidan kan man inte låta sig bli handlingsförlamad av interna låsningar. Patiledaren är ytterst ansvarig inför landsmötet och endast inför detta.

Januariavtalet är ett tydligt ”barn av sin tid”, en konstruktion för att Sverige skulle få en fungerande regering efter valet 2018. Avtalet är också just för en tid. Det finns ingen fortsättning för avtalet. Det handlar om innevarande mandatperiod – inget annat. Det finns inte ens en antydan i avtalet om någon förlängning. Tvärtom är hållbarheten i avtalet mycket försiktigt formulerad: ”Samarbetet gäller budgetår för budgetår, så länge som parterna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden”. När vi går in i valrörelsen så innebär avtalet inga som helst bindningar för framtiden. Partierna har heller inga som helst förpliktelser om hur man ska agera i förhållande till varandra i valrörelsen och efter valet. Liberalerna kan förorda precis vilken statsminister man vill och precis vilken politik man vill.  

Man kan ha synpunkten att Liberalerna under processen med att vaska fram en statsminister borde ha agerat annorlunda. Jag själv ansåg att Ulf Kristerssons i spetsen för en Alliansregering borde ha fått chansen, att stödet för en sådan lösning borde ha prövats av riksdagen. Det hade krävt att inte bara Liberalerna, utan även Centerpartiet förordat en sådan lösning och sedan att SD i riksdagsomröstningen lagt ner sina röster utan motkrav. Kanske inte helt realistiskt. Men Liberalerna borde ha drivit det alternativet till sin spets. Nu blev det inte så, den dåvarande partiledningen och partirådet beslutade annorlunda.

Sedan blev andra serven också fel, när man valde modell för samarbetet med S, MP och C, att då inte gå fullt in och ta plats i regeringen. Dubbelfelet fullbordades, Liberalerna fick den svåraste av alla politiska positioner, att vara regering och opposition samtidigt. Det var det arvet som Nyamko Sabuni tog över, men med den uttryckliga utfästelsen att stanna i avtalet så länge som de andra partierna levde upp till det.

Nu har vi det här avtalet och det gäller att gilla läget. Det är ett bra avtal och det innebär att flera liberala reformer kan genomföras. Det kommer ibland kritik, främst från höger, att avtalet har brister, att det är ett hopkok, en pytt i panna av de ingående partiernas favoriter. Det skulle saknas en genomtänkt holistisk syn på samhällsutvecklingen, saknas en gemensam vision och därmed en röd tråd för reformagendan.

Jo, det ligger en del i detta. De fluffiga formuleringarna saknas, dokumentet är krasst sakligt och visst finns det reformer som inte riktigt går in under en liberal kontext. Men ta till exempel punkterna om skatter, arbetsmarknad och företagande. Det skulle vara fullt möjligt att skriva en ideologisk visionär kappa kring dessa. Den skulle bli mycket liberal med flera liberala värdeord. Den liberala karaktären på överenskommelsen skulle bli ännu tydligare, säkert helt omöjlig för Socialdemokraterna att acceptera. Samtidigt kan man konstatera att flera av de här liberala reformerna var helt omöjliga för Liberalerna och Centerpartiet att få igenom under de åtta Alliansåren. Moderaterna blockerade trots alla fina skrivningar om Alliansens gemensamma värdegrund. Nej, januariöverenskommelsen är ett realpolitiskt dokument för ett realpolitiskt samarbete. De liberala framgångarna, den liberala reformagendan, den ideologiska grunden och färdriktningen är något som Liberalerna och särskilt dess partiledare borde bli bättre på att lyfta fram.

Det skulle vara en stor liberal förlust om januarisamarbetet bryter ihop och flera reformer därigenom inte kommer att genomföras. Det skulle vara svårt att förklara för väljarna om Liberalerna lämnar bara för att det vägvalet har röstats fram inom partiet.

Men inriktningen att inte spräcka avtalet får inte innebära en rädsla för att spräcka det. Liberalerna är ett litet parti i ett utsatt opinionsläge. Det finns inget utrymme att lägga sig. De flesta punkterna i januariavtalet är detaljerade. Kompromisserna är redan gjorda. Det finns inget utrymme att kompromissa med utgångspunkt från den kompromiss som redan ligger. Där det finns tolkningsutrymme, som i migrationsfrågan, gäller det att vara tydlig med var gränsen går, precis som Nyamko Sabuni varit.

Stefan Löfvens hot om nyval är något som Liberalerna borde gilla. Visst, han har väl fog för att vissa i partiet blir nervösa på grund av det utsatta opinionsläget. Men tvärtom bör man se detta som en möjlighet. Om januariavtalet faller på en spricka mellan Stefan Löfven och Nyamko Sabuni, så sätter det henne och Liberalerna i centrum för valet på ett helt annat sätt än vad som kommer att gälla under nästa ordinarie val. Nu tror jag hot om nyval mest är som ”tomma tunnor som skramlar”, det hinner rinna mycket vatten under broarna innan vi kommer dit. Men rädsla, nervositet och intern splittring är det bästa förhandlingskortet som man kan ge motståndarna.

Sammanfattningsvis: Januariavtalet är för nu. Det är huvudsakligen liberal politik. Gör det bästa av det. Samtidigt är framtiden fri. Här bör partiorganisationen komma in. Här är det öppet för vägval. Partiets framtida strategi måste bli tydlig, ju förr desto bättre.

Christer Hallerby  

Opinionskrönika februari 2021 – med en analys av Liberalerna, migrationspolitiken och januariavtalet

Väljaropinionen är för närvarande ganska stabil. Det är små förändringar i januari. De största justeringarna står C som går upp 0,6 procentenheter och SD som går ned 0,6 procentenheter för. MP fortsätter balansera på fyraprocentspärren. Med 4,1 procent är man där här månaden över. L slår för andra månaden i rad historisk lägstanivå. En tillbakagång på 0,1 procentenheter innebär att man nu ligger på 2,8 procent.

Väljaropinionen i januari 2021

 MLCKDSVMPSD
Jan 2122,42,88,45,026,89,94,119,0
dec 2022,22,97,85,326,610,23,919,6
 +0,2-0,1+0,6-0,3+0,2-0,3+0,2-0,6
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Det är två trender som fortsatt lever även den här månaden. M går upp och KD går ned.  Moderaternas är väldigt uthållig och uppgången har pågått i ett år nu. Det är inga stora steg man tar varje gång. Det handlar om några tiondels procent varje månad. I enstaka mätningar så ligger i princip alla uppgångar inom det som kan betraktas som felmarginalen. Men den samlade uppgången på mer än fem procentenheter är definitivt reell. M fick sitt bottennapp i slutet på hösten 2019 efter att med buller och bång lämnat förhandlingarna med regeringen om den grova gängkriminaliteten. Väljarna gjorde tummen ned för den föga konstruktiva attityd som Ulf Kristersson och partiets rättspolitiske talesperson Johan Forssell visade upp den gången. Men Kristersson tog uppenbarligen lärdom och har sedan dess manövrerat försiktigare och till exempel hållit sig ganska nära Stefan Löfven och regeringen under hela coronapandemin. Nu tar man dessutom väljare från SD. Utan några större åthävor eller spektakulära utspel ser det ut som att Kristersson håller på att växa in i statsministerkostymen. Det ska bli intressant att se om han håller fast vid den lågmälda taktiken och i så fall om den bär ända fram.

KD har svårare att hitta ingångar i den politiska debatten. Googlar man ”Ebba Busch” idag så dominerar hennes privata husköp träffbilden. Ebba Busch hamnar lätt i en uppfostrande, för att inte säga mästrande, ton i debatter och utspel. Ibland kan det vara effektfullt men att ständigt hamna i det tonläget kan utvecklas till en belastning. Särskilt om man är likadan i en privat affär med en äldre man som vill häva ett köp där han anser sig förledd. Läste någonstans att man är bekymrade i KD:s ledning över hur den här affären kan utveckla sig. Det har man fullt fog för att vara.  

Socialdemokraterna verkar nu stabiliserat sig på en nivå mellan 25 och 27 procent. Det är något högre än för ett år sedan före pandemin. Sommarens och höstens nedåtgående trend är definitivt bruten.

Istället börja vi skönja en ny nedåtgående trend och det gäller SD. Vi får se om det är ett tillfälligt hack i kurvan eller om nedgången fortsätter. Det skulle i så fall vara något nytt i svensk politik. Men faktum är att partiet inte har så mycket nytt att bidra med nu när det finns andra restriktiva alternativ i migrationspolitiken. Partiet har också problem med de lokala styrena i Skåne. I Bromölla och Hörby, som efter valet fick sverigedemokratiska KS-ordföranden har det blivit i kaos i kommunpolitiken.

När det gäller blocken så är det ingen större förändring när det gäller de röd/gröna i förhållande till Alliansen – klar fördel för de röd/gröna med drygt två procentenheter. Däremot har JA – partierna knappat in på det konservativa blocket, skillnaden är nu 4,4 procentenheter mot 5,9 föregående månad. Ulf Kristersson är i bägge de här tävlingar beroende av SD:s stöd för att kunna bli statsminister. Men det ser inte helt ljust ut trots att det går bra för M för närvarande. Centern och Liberalerna villkorade 2018 att stödja en M-ledd regering med att Alliansen skulle vara större än de röd/gröna. Där har inte skett någon förändring i opinionen och inte heller i centerns attityd som just nu, med L under spärren, ser ut att bli helt avgörande. Det andra alternativet, att nå statsministerposten i spetsen för ett konservativt block, är inte heller ”on track” när både KD och SD tappar i opinionen. Skulle dagens opinionssiffror bli valresultat så är Stefan Löfven den mest sannolike statsministern men det är C och V som sitter med var sin nyckel.

Analys Liberalerna, migrationen och januariavtalet

I stora partier finns utrymme för åsiktsskillnader, till och med olika falanger som respekterar varandra och kan samexistera. I små partier är taket lägre och toleransen mindre. I ett litet krympande parti som Liberalerna kan även små åsiktsskillnader upplevas som oöverstigliga diken. När krubban dessutom är tom (finns inget att glädja sig åt) så biter hästarna varandra. Just nu verkar det inte finnas något viktigare för en liberal än att ta kål på andra liberaler. Det interna fokuset tar tid och kraft. Tänk om all denna energi istället kunde riktas mot att övertyga väljarna, att ett liberalt parti är precis vad samtiden behöver.

När Nyamko Sabuni häromdagen hotade med att lämna januariavtalet om Socialdemokraterna går vidare med den migrationspolitik man kommit överens med MP om att sicka på remiss, så tog det hus i helvete i partiet med långa sittningar med riksdagsgruppen och krismöte i partistyrelsen. När en av de tyngsta ledamöterna i partiledningen, Jan Jönsson, går ut i en stor intervju i DN och där kritiserar och ställer frågor till Sabuni och samtidigt uppmanar till att hon ska uttala sig i en viss riktning, visar han inför öppen ridå vilka samarbetssvårigheter som präglar partiets högsta ledning.

Bakgrunden är att L och S i migrationspolitiska kommittén var överens om utformandet av en humanitär grund för uppehållstillstånd. Den skulle användas för personer som saknade grund för asyl men ändå hade synnerliga skäl för att stanna i landet. Det handlar om ett ganska smalt fönster. SD, M och KD ville vara ännu mer restriktiva medan C, MP och V gick på en generösare linje. När utredningens förslag skulle ut på remiss hade S gjort upp med MP om den generösare varianten.

Kritiken internt handlade både om sakfrågan och om att Sabuni tänkte använde migrationspolitiken för att spräcka januariavtalet. När det gäller sakfrågan så finns det nog ingen tvekan om att en stor majoritet sluter upp bakom Sabuni. Särskilt som Fredrik Malm på ett utmärkt sätt har klargjort de betydande skillnader som finns mellan det utredningsförslag han ställt sig bakom i migrationspolitiska kommittén och det förslag som regeringen skickat på remiss. Det handlar inte bara om en ventil för utsatta människor utan en helt ny grund för uppehållstillstånd för människor som inte har skyddsbehov i asylrättens mening. Migrationsverket har också i sitt remissvar pekat på det ökade tryck på asylsystemet det skulle innebära med kraftigt stigande kostnader som följd.

När det gäller Januariavtalet så har Sabuni det svårare. När både Löfven och Lööf hävdar att det inte strider mot avtalet så blir det tufft att hävda motsatsen. Rent objektivt så är också hennes argumentation något skakig. I avtalet står det att man ska göra upp om migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté samt att partierna är överens om att driva en ny humanitär skyddsgrund i kommittén. Problemet är att partierna i kommittén kom fram till olika resultat om hur bred denna skyddsgrund ska utformas. Regeringens remiss har med en humanitär skyddsgrund och därmed otvivelaktigt följt avtalets bokstav. Å andra sidan, om partierna inte är överens om innehållet i denna skyddsgrund så uppstår en faktisk spricka i januariavtalet.

Sabuni har också kopplat förslaget till budgetförhandlingarna och menat att om regeringen driver igenom förslaget i riksdagen med stöd av C, MP och V så bryter de mot principerna för budgetsamarbetet. L kan inte gå med på de ökade kostnader som blir följden av förslaget. Men självfallet måste varje budget utgå från vad riskdagen beslutat. Några andra principer kan inte styra. Ett regeringsunderlag i minoritet kan inte själva bestämma. Å andra sidan står det i avtalet att budgetsamarbetet ska omfatta ”de större reformer som partierna är överens om”. Detta kan mycket väl tolkas som om man inte är överens, så ska inga budgetmedel avsättas. I den här frågan är man inte överens, så då kan man säga att i den delen har Sabuni avtalets bokstav på sin sida.

Sammanfattningsvis så finns det utrymme att tolka och argumentera för vilken linje som helst. Det här handlar om politik och taktik. Bestämmer sig Liberalerna för att Löfven och S bryter mot avtalet i den här frågan så är det de facto på det sättet. Det är Liberalernas tolkning som gäller för det är de som har beslutet i sin hand – stanna kvar eller lämna. Det måste S och övriga partier i överenskommelsen förhålla sig till.

Då kommer nästa fråga upp, vilket är syftet med Sabunis utspel? Är det att spräcka januariavtalet eller att sätta politisk press i sakfrågan. Uppenbarligen är den frågan viktig för några centrala personer i partiet. Jag tror att det i första hand är det sistnämnda att sätta press, men samtidigt skulle Sabuni inte bli ledsen om avtalet gick hädan. Jag vill först betona att det senare utfallet är ett taktiskt vågspel, hur partiet kommer ut ur detta, om det blir regeringskaos eller ej, hur man i så fall lyckas kommunicera det man gör till väljarna.

Men mycket talar för att Sabunis taktik går hem. Socialdemokraterna agerar kluvet. Man går emot sitt eget ställningstagande i kommittén. Det här är ingen fråga som Löfven vill spräcka vare sig januarisamarbetet eller regeringen på. Att gå till val tillsammans med MP och V i en migrationsfråga måste vara en mardröm för varje socialdemokratisk strateg.

Tar Sabuni då till för grov ammunition när hon villkorar utfallet i sakfrågan med januariavtalet? Nej, jag tycker inte det, för på andra hållet kan MP göra en kabinettsfråga av det hela. Det är väl uppenbart för var och en att Löfven gick med på den här remissen, inte för att han tyckte det var bästa alternativet i sak, utan för att få lugn på MP. Förmodligen blockerade de remissen i kanslihuset och detta blev en enkel lösning. Nu har Sabuni tydligt markerat, att när det blir dags för proposition så blir det betydligt svårare. Det är ett högt pris satt på att fortsatt låta MP diktera villkoren för svensk migrationspolitik.

I SvT:s 30 minuter (210203) visade Nyamko Sabuni att hon har ett tydligt grepp om händelseförloppet. Äntligen ett TV-framträdande som var både väl förberett och väl genomfört. Ett starkt och gediget externt agerande som stärker Sabunis position också internt. Förloraren i den interna processen ser ut att bli Jan Jönsson. Förhoppningsvis drar han den erfarenheten, att stå emot bättre när omgivningen i Stockholm nästa gång sjunger i kör ”nu måste du ut och markera”.  Ett handslag över diket mellan Sabuni och Jönsson är det som Liberalerna behöver bäst just nu.  

Christer Hallerby

Opinionskrönika januari 2021. Historiskt lägsta för Liberalerna

Opinionsinstituten är på grund av helgerna i december som vanligt tidiga med att publicera sina siffror denna månad. Därav kommer 2021 års första opinionskrönika redan nu. Jag passar också på att göra ett avslut på 2020 och redovisar en liten egenrevision över mina utsagor i tidigare krönikor detta år.

Men vi börjar med opinionsläget och höstens två dominerande trender, Moderaternas uppåtgående och Socialdemokraternas nedåtgående.  Moderaterna fortsätter ytterligare uppåt (+0,9) medan det nu är tydligt att Socialdemokraterna fått stopp på sin nedgång och i december till om och med går upp något (+0,8).

Både Liberalerna och Miljöpartiet är kvar under spärren även om det för det sistnämnda partiet handlar om en tiondels procentenhet. För Liberalerna däremot noterar jag den sämsta siffran någonsin – 2,9 procent. Liberalerna (och tidigare Folkpartiet) har aldrig någonsin legat på en så låg nivå.

Väljaropinionen i december 2020

 MLCKDSVMPSD
dec 2022,22,97,85,326,610,23,919,6
nov 2021,33,18,15,725,810,33,820,7
 +0,9-0,2-0,3-0,4+0,8-0,1+0,1-1,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Det finns nu en tendens till en nedåtgående trend för Kristdemokraterna, 5,3 procent är den lägsta siffran den här mandatperioden och klart lägre än valresultatet 2018 på 6,3 procent.

Det konservativa blocket är fortfarande den klart största konstellationen – 47,1 procent jämfört med januaripartiernas 41,2 procent. Trots Moderaternas uppgång har dock övertaget minskat något den här månaden. Det beror på att både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna backar. Det tyder på att Moderaternas uppgång nu främst beror på att man tar från dessa två partier. Både Alliansen och de rödgröna ligger en bra bit från sina historiska formtoppar.

Ett valresultat i enlighet med månadens opinionssiffror med både L och MP utanför riksdagen innebär med största sannolikhet att vi får en M+KD+SD regering (se analysen i förra opinionskrönikan).

Egenrevision 2020

Då är det dags att utvärdera 2020 års opinionskrönikor. Vilket betyg kan jag ge till mig själv för mina analyser, förutsägelser och bedömningar? Opinionsanalys handlar i första om att beskriva nuet och hur vi kommit dit. Men i mina krönikor gör jag även bedömningar om hur den politiska kartan kan komma att utvecklas i framtiden. Men det enda vi säkert vet om framtiden är att vi inte säkert vet. Jag uttrycker mig därför gärna i form av scenarier, gärna alternativa om hur framtiden skulle kunna se ut om olika förutsättningar slår in. Jag använder mig också av termer som sannolikt eller mindre sannolikt.  Men ibland slinker det ut ett mer tvärsäkert påstående, som jag inte sällan ångrar i samma ögonblick som jag publicerar krönikan.

Vad är då ett godkänt betyg? Jag värderar i det följande några av mina spekulationer om framtiden genom att jämföra dem med faktiskt utfall så långt det går att se idag. Inte dem där jag hållit flera alternativ öppna utan de fall där jag varit mera kategorisk. När jag genom åren hållit föreläsningar i omvärldsanalys brukar jag säga att en omvärldsanalytiker som bara beskriver nuet och inte vågar spekulera om framtiden är ganska ointressant. Men en tumregel är då 80/20 – regeln. Har hen inte rätt i åtminstone 80 procent av sina förutsägelser, så är hen inte seriös – tar antingen ut svängarna alldeles för mycket eller är helt enkelt oskicklig. Å andra sidan har hen inte fel i 20 procent av fallen så är det för mycket hängslen och livrem på samtidigt. Hen är för feg för att ha något intressant att säga.

Jag återupptog krönikorna i maj efter ett knappt års uppehåll:

Där kommenterar jag att Socialdemokraterna stärkt sin ställning under corona-krisen. Samtidigt frågar jag mig hur hållbar den uppgången är och menar att post-corona kan utvecklas till ett drömläge för Moderaterna. Vi har inte nått post-corona än men när första vågen var över så vände det för Socialdemokraterna. Moderaterna hade i april 18,7 procent. I december så är siffran 22,2 procent efter en trendmässig uppgång hela hösten.

Jag spekulerade i om Löfven kommer att avgå nästa partikongress i maj 2021 och menade att ett besked bör komma kring årsskiftet. Även om svaret ännu inte är givet, så verkar detta inte särskilt troligt.

Om Liberalerna skrev jag att det i längden inte är en framgångsrik strategi att endast fokusera på sakpolitik. Liberalismen som idéstruktur och samhällsmodell måste lyftas fram. Man måste ta den ideologiska striden. Nyamko Sabuni framhärdar i att fokusera endast på sakpolitik. De ideologiska markeringarna år både höger och vänster är obefintliga. Jag framhärdar i att detta är en helt felaktig strategi – för liberaler är ideologi livsluft.

Jag skrev också att jag inte riktigt litar på Centern som liberalt parti: ”Jag är helt övertygad om vi från det hållet kommer att få mera tal om närodlat och härgjort, mindre om globalisering och frihandel.” Nja, ser inte riktigt att Centern ännu väger över åt det ena eller andra hållet. Man har inte fallit ner i det nationalistiska diket.

I juni skrev jag att mitt grundtips är att S majsiffra är den högsta som man kommer att nå under hela mandatperioden. Den månaden toppade Socialdemokraterna sin uppåtgående trend med 30,8 procent. Sedan vände det verkligen. Om jag får rätt för hela mandatperioden återstår att se. Även för SD förutsa jag att de passerat sin opinionsmässiga topp för mandatperioden (25,1 procent i december 2019) men att man kommer att ligga kvar en bit över valresultatet 2018. Hittills har även detta stämt.

I juli skrev jag att om M ska utnyttja sitt drömläge så krävs det betydligt mer av partiet och partiledaren. Det räcker inte med att framstå som en mer anständig variant av Sverigedemokraterna. Jag undrade om det fortfarande fanns plats för Carl Bildts internationalism, för Fredrik Reinfeldts tolerans, Anders Borgs liberalism och Gunnar Hökmarks Europaengagemang? Vilken är i så fall den röda tråden och idémässiga grunden? Nja, så mycket ”mer” har man väl inte presterat. Vi har fått ett förslag till nytt partiprogram men det har inte riktigt blivit något riktigt lyft kring diskussionen om detta.  Den svagt uppåtgående trenden har dock varit stabil och fortsatt. Fortsatt drömläge men inte så många tillvaratagna målchanser.

Jag trodde i juli att Miljöpartiets kris skulle leda till en regeringskris under hösten, att partiet då möjligen skulle lämna regeringen men stanna kvar i januarisamarbetet. Här fick jag fel. Möjligen var det Preems tillbakadragande av ansökan om utbyggnaden i Lysekil, som lättade på trycket. Men två tunga statsråd, ett språkrör och ett tidigare språkrör, väljer nu att lämna politiken. Något hände men inte det jag trodde. Jag skrev dock också att januarisamarbetet och Stefan Löfven som statsminister överlever ett tag till. I detta fick jag rätt. Det överlevde hösten och kommer även att övervintra.

I oktober skrev jag att Liberalerna blir kvar i januarisamarbetet ett tag till i brist på bra skäl att lämna. Ett tämligen ofarligt påstående, ”taget” gäller ett tag till. Jag bedömde det också som mest sannolikt att Liberalerna klarar fyraprocentspärren och därmed att de kommer in i riksdagen även efter nästa val. Kanske ett lite mera vågat påstående och inget som jag lovar att äta upp min hatt för om jag har fel. Men jag står för det fortfarande.

I november skrev jag också att V inte kommer att driva sitt hot om misstroendevotum till sin spets. Det står jag fortfarande för och utvecklingen sedan dess har gjort ett misstroende än mindre sannolikt.  Jag skrev vidare att Stefan Löfven hanterar LAS-frågan skickligt, att jag är övertygad om att han även lotsar fram den till en slutlig lösning. När jag skrev detta så präglades debatten fortfarande av LO:s hårda hållning. Det var innan Metalls och Kommunals omsvängning. Ett rätt som också pekar mot att jag får rätt till slut.

Men trots detta bedömde jag då det som osannolikt att Stefan Löfven kan fortsätta som statsminister efter ett nyval eller efter nästa ordinarie val. Det återstår ju fortfarande att se om jag hade rätt eller fel då. Men redan i decemberkrönikan reviderade jag denna uppfattning. Med den analys av möjliga regeringar efter nästa val som jag gjorde där går det inte att så kategoriskt utesluta en socialdemokratiskt ledd regering. Jag hävdade också att L aldrig kommer att peka på Stefan Löfven som en framtida statsminister. Detta står jag fortfarande för.

Decemberkrönikan avslutade jag med att det blir allt mer sannolikt att vi får en konservativ/nationalistisk regering efter nästa val. Det går inte längre att avfärda tanken på regeringskoalition mellan M, KD och SD. Att jag valde att skriva ”mer sannolik” behöver inte betyda att jag inte ser den som ”mest sannolik”. Konstaterar dock att alternativet inte blivit mindre sannolikt under den månad som gått sedan det skrevs.

Avslutar alltså med ett riktigt orakelsvar – alltså ett påstående som låter klokt men aldrig kan bli helt fel. Det är kanske ofta så jag uttrycker mig. Men genom att jobba med scenarier och sannolikheter så ökar vår förståelse och vår beredskap för det som kan komma att hända. Men ibland finns det tillräckligt underlag för att sticka ut huvudet och göra ett tydligare ställningstagande. Men kom ihåg att ställningstaganden om framtiden alltid är osäkra hur sannolika de än förefaller att vara. Sammantaget ger jag mig själv godkänt för det helt osannolika året 2020. 

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2020

Moderaterna och Socialdemokraterna är inne i långa tydliga trender. För Moderaterna pekar det uppåt medan det för Socialdemokraterna går åt andra hållet. Under november förstärker Moderaterna sin uppgång medan Socialdemokraterna bromsar sin nedgång. Jag tittar också på SCB som kom i veckan och hävdar bestämt att mätningen underskattar Sverigedemokraterna medan man överskattar Socialdemokraterna. Avslutningsvis tittar jag också på mandatfördelningen om det vore val idag, alltså vad som kan hända om Liberalerna trillar ur riksdagen. Två regeringsalternativ mer sannolika än andra kommer ur analysen.

Väljaropinionen i november 2020

 MLCKDSVMPSD
nov 2021,33,18,15,725,810,33,820,7
okt 2020,63,28,26,025,89,94,520,3
 +1,3-0,1-0,1-0,30+0,4-0,7+0,4
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Socialdemokraterna kan ha fått stopp på sin nedåtgående trend som pågått hela hösten. I november blev det inga ytterligare förluster. Men vi får avvakta för att se om det är tillfälligt hack. Just ett tillfälligt hack i sin starka uppgångstrend fick Moderaterna i oktober. Nu är man ”back on track” igen i en uppåtgående trend som pågått sedan bottennoteringen på 17,2 procent i december förra året.

Miljöpartiet hamnar återigen under spärren men de i modellen ingående mätningarna spretar en del. Demoskop noterade i början på månaden 3,1 procent medan SIFO ett par veckor senare hade 4,2 procent. Vi får avvakta nästa månadssammaställning. I övrigt inga signifikanta och intressanta förändringar.

Den som kan noteras när det gäller blocken är att det konservativa blocket i och med Moderaternas uppgång förstärks en del. förstärks en del. Man ligger nu 7 procentenheter före januaripartierna

Kommentar och analys

SCB kom i veckan och det kan vara intressant att jämföra den med min sammanvägning.

MLCKDSVMPSD
CsS21,3%3,1%8,1%5,7%25,8%10,3%3,8%20,7%
SCB22,1%3,0%7,6%5,4%29,4%9,3%4,2%17,6%

I princip så ligger resultaten i samma härad för de flesta partier, differensen är inte större än man kan förvänta sig av olika mätningar. Men två partier avviker rätt kraftigt från mönstret och det är S och SD. När det gäller SD så har alltid SCB underskattat partiets styrka. Andra institut verkar ha kommit över denna ”bias”. Förvånande att SCB fortsätter redovisa låga siffror. Även när det gäller Socialdemokraterna tror jag SCB är fel ute. Man redovisar i och för sig under hösten samma tillbakagående trend som övriga institut. Men deras toppsiffra på 33,7 procent under maj är det inget annat opinionsinstitut som i någon enstaka mätning varit i närheten av. Detta borde ha hänt någon gång för något institut för att SCB:s siffra ska vara trovärdig. Jag tror alltså (eller till och med är ganska övertygad om) att ”C2S poll of polls” är mera i överenstämmelse med väljarnas preferenser än vad SCB är.

Vilken regering skulle det bli med ett val idag. Jag har använt mig av Valmyndighetens simulator för att ta fram mandatfördelningar baserade både på C2S och SCB:s siffror. Utfallen blir så olika så att de förmodligen ger de två realistiska alternativen i det fall Liberalerna faller ur riksdagen.

 C2SSCB
SD7964
M8181
KD2120
L
C3128
MP15
S98107
V3934

I det första fallet (C2S) blir det ett tydligt utslag med det konservativa blocket i klar majoritet med 181 mandat (175 krävs). I det här fallet blir Ulf Kristersson statsminister och jag skulle då nästan äta upp min hatt om inte SD går in i regeringen. Jimmy Åkesson kommer inte att avstå från att kräva detta. Även om populistiska partier, enligt alla erfarenheter, förlorar på att sitta i regering så kommer han och partiet inte att avstå. Valutslaget skulle också bli så tydligt att även Kristersson skulle se detta som både nödvändigt och fördelaktigt. Åkesson har varit partiledare i femton år och att fortsätta som stödparti i riksdagen till en sittande regering kan inte vara särskilt lockande. Mera troligt är att han får ett tungt ansvar som justitie- och migrationsminister. Ebba Bush går in som social- och sjukvårdsminister.

Med SCB:s siffror som valutslag blir situationen en helt annan. Centerpartiet skulle sitta i mitten och få en helt avgörande roll i regeringsbildningen. Hur Vänsterpartiet agerar här kan få avgörande betydelse. Accepterar man en fortsatt stödpartiroll i riksdagen blir det troligen en regering med tyngdpunkten vänsterut, men kräver man regeringstaburetter får Löfven och Lööf en besvärlig resa. Mitt tips är att det efter en turbulent regeringsbildning blir en tvåpartikoalition i minoritet bestående av Socialdemokraterna och Centerpartiet med stöd av Miljöpartiets och Vänsterpartiets motvilligt nedlagda röster.

Men som alla förstår efter min genomgång av SCB:s siffror tidigare ser jag det som allt mer sannolikt att vi får konservativ/nationalistisk regering efter nästa val.

Christer Hallerby

Opinionskrönika November 2020. Januarisamarbetet lever vidare och lever ett tag till.

Socialdemokraternas nedåtgående trend fortsätter. För femte månaden i rad så tappar man väljarstöd och takten är ungefär en procentenhet per månad. Sedan toppsiffran i juni har man alltså tappat fem procentenheter. Det återstår nu två innan hela coronauppgången under våren är utraderad. Det som också är värt att notera i de sammanvägda oktobermätningarna är att Miljöpartiet går upp med en halv procentenhet och har därmed skaffat sig viss marginal till riksdagsspärren. Sedan juni månads bottennotering på 3,5 procent har man successivt kravlat sig uppåt och denna månads uppgång var den största hittills.  Vänsterpartiet håller sig i spannet mellan nio och elva procent, denna månad gick det uppåt med 1 procentenhet.

Väljaropinionen i oktober 2020

 MLCKDSVMPSD
nov 2020,63,28,26,025,89,94,520,3
okt 2020,93,37,95,926,88,94,020,5
 -0,3-0,1+0,3+0,1-1,0+1,0+0,5-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Vi ser ett tydligt brott i Moderaternas uppåtgående trend. Därutöver är det inget intressant att notera när det gäller de forna allianskollegorna. Liberalerna är parkerade strax under 3,5 procent. Centerpartiet fluktuerar med små variationer kring 8 procent. Detsamma gör Kristdemokraterna men kring 6 procent.

Sverigedemokraterna har ett tag legat stabil kring 20 procent. Det är en bit från toppnoteringen på 25,1 procent i december förra året men klart över valresultatet.

Inget block når över 50 procent. Det är långtifrån säkert att nästa val utkristalliserar en given regeringsbildare. Närmast ligger det konservativa blocket. Men Ulf Kristersson behöver antingen Liberalernas stöd eller Liberalernas väljare för att samla tillräckligt stöd. Det kan komma att ställa Moderaterna inför ett taktiskt dilemma inför nästa val, ska man försöka krossa Liberalerna så man kan ta över en del av deras väljare eller ska man låta moderata kamrat fyra procent väljare rädda Liberalerna kvar I Riksdagen.

Noteras bör också att Januaripartierna med dagens väljaropinion behöver Vänsterpartiets stöd för att fortsätta regera. Detta kommer inte att ske villkorslöst. Partiet kommer inte att kapitulera fler gånger utan kommer att kräva ett verkligt och formellt inflytande. Det kan inte Liberalerna gå med på och knappast heller Centerpartiet. Det ter sig allt mer osannolikt att januarisamarbetet blir annat än en parentes i svensk politisk historia. Det blir därför också alltmer osannolikt att Stefan Löfven kan fortsätta som statsminister efter ett nyval eller efter nästa ordinarie val. Vilken möjlig konstellation man än väljer, den röd/gröna eller januarisamarbetet kommer han att ha nära 60 procent av riksdagen mot sig. Visst läget kan förändras fram till valet och under valrörelsen. Men rådande opinionsläge påverkar de beslut som partierna tar nu och under den närmaste framtiden. Partierna gör sina risk-kalkyler. Jag kan dra bestämda slutsatser i två aktuella frågor:

Vänsterpartiet kommer inte att driva ett misstroendevotum till sin spets. Därmed inte sagt att de inte fortsätter skramla. Men om det blir ett ”chicken-race” så kommer de inte att köra över stupet.

Liberalerna kommer aldrig att peka på Stefan Löfven som en framtida statsminister.

Men jag tror att januarisamarbetet kommer att hålla ett tag till. Min förra opinionskrönika inledde jag med att beskriva det politiska läget som lugnt och att samverkanspartierna nu kunde fokusera på att beta av januariavtalet och hantera pandemin. Jag hade knappt hunnit trycka på knappen innan Jonas Sjöstedt återigen var ute och skramlade med misstroendevotum I LAS – frågan. Och Ulf Kristersson han ändrade sig, från att först ha sagt att han inte ställer sig bakom Vänsterpartiets försök att fälla regeringen på LAS -frågan för Sjöstedt är bara ute efter att fälla bra politiska förslag men behålla en dålig regering, så gällde nu att Moderaterna ställer upp på att fälla regeringen i vilken fråga som helst varje dag i veckan.

Plötsligt såg det ut som om det omöjliga skulle kunna hända. Men Kristersson tror inte heller att Vänsterpartiet kommer att fälla Löfven när det väl kommer till kritan. Därför kunde han kosta på sig att delta i skramlandet ett tag.

Nu efter något som ser ut som en månads politisk kuling med stormbyar dristar jag mig återigen till att påstå att det mest är en laber bris som präglar arbetet I regeringens och samverkanspartiernas kanslier. Stefan Löfven hanterar LAS-frågan skickligt. Jag är övertygad om att han även lotsar fram den till en slutlig lösning. Det är heller ingen bra fråga för Liberalerna och Centerpartiet att gå till nyval på. Men även det politiska priset av att vika ned sig skulle bli väl högt för de två mittenpartierna. Löfven förstår att han måste hitta en lösning, som åtminstone kan tolkas som att januariavtalet gäller.

Miljöpartiet kommer också att sitta still i båten, nu när man räddats från en grundstötning i Preem – raffinaderiet. Jag spekulerade ett tag i våras i att MP skulle välja att lämna regeringen men kvarstå i januarisamarbetet. Då skulle man kunna gå in i nästa valrörelse i en friare roll och efter att ha tagit strid i klimatfrågan. Den andra stora konfliktfrågan, migrationspolitiken, är ingen bra fråga som utgångspunkt för liknande taktiska dispositioner. Just nu har man dessutom viss marginal ner till de fyra procenten och är inne i en positiv trend. Bara det är en rogivande faktor.

Kommer då januarisamarbetet att hålla mandatperioden ut. Jag börjar mer och mer luta år att det faktiskt kan bli så. Men att de ingående partierna i så fall går in i valrörelsen med andra och olika agendor för framtiden. Att man tillsammans skulle begära väljarnas förtroende att fortsätta samarbetet bedömer jag som osannolikt.

Ett annat minst lika troligt scenario är att partierna i samband med att vårproposition 2022 konstaterar att nu är alla punkter i januariavtalet avprickade samtidigt som förhandlingarna har visat att det inte länge finns några förutsättningar att komma överens om den ekonomiska politiken. Man väljer mot den bakgrunden att avsluta samarbetet. Regeringen fortsätter dock att regera. Det som då kan hända är att M, KD och SD lägger ett misstroende i riksdagen med motiveringen att grunden för Löfvens mandat som statsminister inte längre gäller. Då prövas Liberalerna och framförallt Centerpartiet vars röster krävs för att fälla Löfven.

I vilket fall som helst är vi vid den tidpunkten för nära ordinarie val för att det ska utlysas nyval. Trots ett misstroende kommer därför Stefan Löfven fortsätta att regera och gå in i valrörelsen som sittande statsminister.

Christer Hallerby

Vilken sorts liberaler är Liberalerna

Jag har gjort en typologi på dagens aktiva i Liberalerna. Fram träder tre olika politikertyper, karaktäristiska med ett visst knippe värderingar och åsikter. Självfallet är det här schabloner där långt ifrån alla passar in. I verkligheten finns även blandvarianter och andra varianter. Men jag ser ända att den här typologin har ett visst förklaringsvärde när det gäller att förstå vilket parti Liberalerna är idag och vart det möjligen är på väg. Mina politikertyper är (1) klassiska socialliberaler eller ibland också kallade westerbergliberaler[*], (2) kravliberaler eller möjligen leijonborgare och (3) alliansliberaler.

Men innan jag går in på typologin så lite bakgrund om vägen hit. Jag ser att framförallt tre relativt separata idétraditioner har format den moderna politiska liberalismen. Alltså den som utgör grunden för den politik som drivs av liberala partier framförallt i västvärldens demokratier; den ekonomiska, den frihetliga och den sociala. (De tre politikertyperna och de tre idésystemen är inte kopplade till varandra, att bägge är tre är en tillfällighet).  

Den ekonomiska handlar om att marknadsekonomi med fri konkurrens mellan fria näringsidkare är det ekonomiska system som effektivast sköter resursallokeringen i samhället, som skapar tillväxt och främjar nytänkande och innovation. Grunden är Adam Smiths bok, ”The wealth of nations” från 1776.  Efter hand har ytterligare byggstenar lagts till. En av de viktigaste är att ett fungerande rättssamhället är en förutsättning för en sund ekonomi. Äganderätten är ett viktigt fundament. Regleringar som till exempel avtalsrätt och konkursordning är nödvändiga. Men statens roll handlar inte bara om att sätta upp det legala ramverket. Med stockholmsskolan och med den brittiske nationalekonomen John Maynad Keynes fick staterna också en mer övergripande roll i att styra den ekonomiska utvecklingen.

Den frihetliga handlar om att varje människa är unik och har rätt att bestämma över sitt eget liv. Liberalism är frihet där individen står över varje kollektiv, vare sig det handlar om religion, politik eller familj.  Varje människa har grundläggande rättigheter, till exempel tanke- och yttrandefrihet. John Stuart Mills skrev i ett av liberalismens grundläggande verk ”Om friheten” 1859: ”Om alla människor utom en enda hyste en åsikt och blott denna enda vore av motsatt mening, skulle mänskligheten lika litet ha rätt att tysta denna enda. Som hon, om hon hade makt därtill, skulle ha rätt att tysta ned hela mänskligheten.” FN antog 1948 en deklaration om de mänskliga rättigheterna som tydliggjorde deras universella natur. Sverige fick grundlagsfästa fri- och rättigheter först 1974 efter en lång liberal kamp.

Den allmänna rösträtten, den representativa demokratin och parlamentarismen var avgörande liberala genombrott men den liberala demokratin är mer än så. Där begränsas en majoritets möjligheter till förtryck av minoriteter och oliktänkande. Viktiga inslag är ett fristående rättsväsende och fria medier. Det finns system för granskning och revision av maktens utövande.

Den sociala handlar om att vi lever i sammanhang, i ett samhälle, tillsammans med andra människor. Även om liberalismen i grunden och först och främst handlar om frihet, så kan denna frihet aldrig frikopplas från ansvar. All frihet begränsas av när den inkräktar på andra människors frihet. Det finns ingen rätt att i frihetens namn skada eller begränsa en annan människa. Tvärtom måste varje samhälle ge varje individ en chans att utvecklas, att förverkliga drömmar och ambitioner. Det måste också finnas möjligheter att komma igen, få nya chanser när man misslyckas, hamnar i eller riskerar att hamna i utanförskap. Bra skola och utbildning för alla liksom ett socialt ansvarstagande har alltid varit viktiga liberala hörnstenar.

Redan på 1800-talet fanns det svenska liberaler som verkade från en plattform där de tre idétraditionerna knöts samman till en politisk och ideologisk helhet. Man drev till exempel igenom en allmän folkskola 1842. Det främsta exemplet är Adolf Hedin som satt i riksdagen mellan 1870 och 1905. Han var för allmän rösträtt och frihandel men också sociala reformer som ålderspension. Men den främste ideologen och praktikern är professorn i nationalekonomi Bertil Ohlin som blev Folkpartiets ledare 1944. Han formulerade ”socialliberalismen” som partiets ideologiska grund. Folkpartiet var för socialt ansvarstagande och sociala reformer men motsatte sig Socialdemokraternas socialism och tankar på planekonomi. Istället pläderade han för en fri ekonomi, som dock inte kunde lämnas otyglad av samhället. Han föreslog ramekonomi eller ramhushållning, som innebar att samhället genom politiska beslut satte ramar för den arena där ekonomins aktörer kunde verka.

Jag går inte här in på andra definitioner på liberaler som libertarianer, klassiska liberaler, nyliberaler eller marknadsliberaler. Jag anser att de saknar betydelse när man ska beskriva utvecklingen inom Folkpartiet/Liberalerna. De har inte varit många och har inte satt några större avtryck i partiets historia. Det är socialliberalismen som varit partiets ideologi.

Ohlins efterträdare på partiledarposten fortsatte i hans anda och politiska riktning. På valaffischer jag minns stod ”För ett mänskligare samhälle”, ”Det måste löna sig att arbeta”, ”Sociala reformer utan socialism”. Bengt Westerberg blev partiledare 1985. Han lyfter i sin nya bok ”Westerbergeffekten” fram tre politiska reformer som han medverkade till som särskilt viktiga; den stora skattereformen där de högsta marginalskatterna sänktes till 50 procent; jämställdhetsreformen pappamånaden; LSS-reformen som han ser som en frihetsreform för många med funktionsnedsättning.  En tung reform i linje med var och en av de ekonomiska, frihetliga och sociala idétraditionerna.

Socialliberalismen står fortfarande stark i Liberalerna. Det leder mig fram till min första politikertyp ”westerbergliberalen”. Hen betecknar sig inte gärna som enbart ”liberal” utan ser prefixet ”social” som helt nödvändigt för att på ett riktigt sätt beskriva sin politiska tillhörighet. Den kombination av reformpolitik som Westerberg lyfter fram i sin bok är dock tämligen okontroversiell i partiet. I stort sett alla är för pappamånaden, det finns ett brett stöd för LSS och marginalskatterna blev en del av januariöverenskommelsen. Den stora vattendelaren på senare år har varit migrationspolitiken. Westerbergliberalen har konsekvent motsatt sig varje ny restriktion, betonat att det måste finns rätt till asyl på humanitär grund och försvarat en generös anhöriginvandring. Ett annat utmärkande drag är aversionen mot det man kallar ”högern”. Det har genom hela Folkpartiets historia funnits ett behov av att distansera sig från tidigare högerpartiet, numera Moderaterna. Det gällde Bertil Ohlin. I valrörelsen 1976 vägrade Per Ahlmark att ställa upp på fotografering tillsammans med Gösta Bohman, trots att bägge ville avsätta den socialdemokratiska regeringen och bilda en icke-socialistisk regering. I sin bok skriver Bengt Westerberg om sina erfarenheter av borgerligt samarbete: ”Min slutsats är att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler”. Dagens westerbergliberaler är de i partiet som är mest tillfreds över och försvarar januariöverenskommelsen.

 I början på 2000 – talet fick vi en debatt om ”snällismen” i Folkpartiet. Den politik man drev på flera områden ansågs bygga på en alltför naiv syn på människans drivkrafter. Det var orimligt att ha en politik på flera områden som utgick ifrån att människor enbart hade goda avsikter. Ur denna växte det som kom att kallas kravliberalism fram (utan att egentligen de som drev diskussionen använde eller gillade detta begrepp). Det handlade om ordning och reda i skolan, hårdare och tuffare tag mot brottsligheten, jobb istället för bidrag, invandrare skulle lära sig svenska för att kunna bli medborgare med mera. Själv tycker jag egentligen inte att detta står i motsats till socialliberalismen, snarare en väg för att få välfärdssamhället att fungera och medborgerlig acceptans för de sociala systemen. De främsta företrädarna Lars Leijonborg och Jan Björklund uttryckte också ”att ställa krav är att bry sig”. Men utvecklingen skapade klyftor i partiet. Många kände olust, om inte för annat så för retoriken. Lars Leijonborg skriver i sina memoarer om dåvarande riksdagsledamoten Mauricio Rojas som ”i delar av partiet ansågs använda sig av en för hård retorik”.

En del av det som fördes fram i diskussionen har nu blivit politiskt allmängods i partiet. Knappast någon känner nu något obehag av prata om ordning och reda i skolan. Men jag tycker ända att utvecklingen skapade en politisk klyfta i partiet som motiverar att kravliberalismen får utgöra grunden för en egen politikertyp – leijonborgaren. Klyftorna blev som tydligast i migrations- och integrationspolitiken där de också blivit bestående. Dagens leijonborgare är pragmatiska i samarbetsfrågor men föredrar Alliansen framför Socialdemokraterna.

Leijonborgarna omskapade partiet. Det fick en tydlig borgerlig inriktning. Ahlmarks och tidigare partiledares beröringsskräck med högern fanns inte längre kvar. Fram träder ett tydligt profilerat men pragmatiskt borgerligt parti. Detta samt förändringar även inom Moderaterna och Centerpartiet möjliggjorde Alliansen succé i valet 2006. Det kom en hel del nya medlemmar till partiet under de här åren. Medlemmar som nu utgör en viktig del av partiets ryggrad med förtroendeuppdrag i kommuner och regioner – på många håll dagens aktiva generation. De formar den tredje politikertypen – alliansliberalen. De gick med i ett parti som präglats av kravliberalismen men det fanns mer som attraherade allmänborgerliga väljare. Liberalerna var det mest EU – positiva partiet, man låg till höger om högern i försvarsfrågor och man hade en tydlig energipolitik där kärnkraften skulle utvecklas inte avvecklas. För en rättvisande beskrivning bör man också lägga till en stark jämställdhetsprofil och ett socialt ansvarstagande.

Det som framförallt skiljer alliansliberalen från westerbergliberalen och leijonborgaren är att här inte alls finns samma koppling till partiets historia och rötter. Hen har inte skolats in i socialliberalismen via ungdomsförbundet alternativt lagt det tankegodset bakom sig. Den allmänborgerliga inriktningen gör att hen tar bestämt avstånd från samverkan med Socialdemokraterna. En moderat statsminister är nästan alltid att föredra framför en socialdemokratisk.   

En slutsats av denna genomgång är att det huvudsakligen är det politiska spelet, vem som tar vem, som skapar klyftor mellan dagens Liberaler. Där är de olika politikertyperna mer oförsonliga än i sakpolitiken. I migrationspolitiken finns det naturligtvis kvar grundläggande skiljelinjer men Fredrik Malms arbete och ställningstaganden i den migrationspolitiska kommittén har inte lett till några nya palavrer. Även Bengt Westerberg erkänner i sin bok att det finns dilemman i asylpolitiken och anger egentligen ingen väg för att lösa dessa. I övrigt lutar jag åt att de politiska skiljelinjerna mellan westerbergliberaler och leijonborgare i princip suddats ut, inte ens retoriken utgör något större bekymmer. Det finns naturligtvis underliggande konfliktfrågor och då kanske framförallt med alliansliberalerna. Bengt Westerberg redovisar till exempel i sin bok en tydligt avvikande uppfattning i försvarsfrågan men avstår från all polemik.

Socialliberalismen är fortfarande partiets ideologiska bas. Arvet efter Bertil Ohlin och hans föregångare är i högsta grad påtaglig. Samtidigt är liberalismen i hög grad en levande ideologi, den blir aldrig färdig. Nya byggstenar har lagts till och läggs till efterhand som världen förändras och vekligheten utvecklas. Men grundstenarna den ekonomiska, den frihetliga och den sociala finns kvar. Jag är övertygade om att det är ett synsätt som alla tre poltikertyper i partiet är överens om. De interna skillnaderna är trots allt mindre än vad de är till andra partier.

Men samarbetsfrågorna är som sagt ett stort bekymmer. Så snart Nyamko Sabuni pekar på Stefan Löfven eller Ulf Kristersson som statsminister, så risker partiet att spricka. Lars Leijonborg beskriver i sina memoarer sekterismen i partiet som ett stort problem. ”Några kämpar hellre för det man anser helt rätt och förblir små än accepterar något som är ganska rätt och blir större”. Tyvärr så ser det inte ut som sekterismen minskar i ett krympande parti. Litenheten innebär snarare att sekterna blir mer aggressiva i kampen om det utrymme som finns kvar. Det är med det perspektivet ett ganska stort och farligt gap mellan Bengt Westerbergs slutsats att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler och alliansliberalernas avståndstagande från alla tankar på en socialdemokratisk statsminister.

Christer Hallerby


[*] Jag väljer att stava alla slags liberaler med liten bokstav.

Opinionskrönika oktober 2020

Detta är min första krönika efter sommaren, så istället för att som vanligt jämföra den senaste månadens siffror med den förra, beskriver jag vad som hänt i opinionen sedan juni. Det blir ett stort tapp för Socialdemokraterna på 3 procentenheter. Det handlar om att covid-effekten har avtagit. Ett starkt förtroende för våra myndigheter och ett förstärkt förtroende för statsministern gav också effekt på det ledande regeringspartiets opinionssiffror – ett tag, men under sommaren vände det. Det bör dock understrykas att S har ytterligare 3 procentenheters marginal till nivån som rådde före corona, strax över 23 procent.  

Väljaropinionen i september 2020

 MLCKDSVMPSD
sept 2020,93,37,95,926,88,94,020,5
juni 2019,63,17,76,429,79,23,519,3
 +1,3+0,2+0,2-0,5-2,9-0,3+0,5+1,2
valet 1823,35,46,14,631,05,76,912,9

I övrigt är det inga anmärkningsvärda förändringar, förutom att Miljöpartiet nu når upp till 4 procent för första gången sedan man trillade under spärren i april. Det innebär att partiet nu brutit den längre trend med små myrsteg utför ett sluttande plan som man var inne i under våren. Under sommaren har myrstegen gått åt andra hållet.

Den mest tydliga och hållbara trenden står nu Moderaterna för. Partiet har sakta men säkert klättrat uppåt sedan bottennivån i slutet på förra året. KD hamnade för första gången den här mandatperioden under sex procent, bröt därmed igenom sitt golv och möjligen kan det indikera början på en trendmässig nedgång. Centern står och stampar runt 8 procent, där har man legat hela mandatperioden. Liberalerna har parkerat under fyraprocentspärren. SD håller, som jag förutspådde i förra krönikan, på att konsolidera sig på en nivå som är högre än valresultatet men lägre än sin tidigare topp under mandatperioden. Vänstern är stabila något över sitt valresultat.

Kommentar

Det politiska läget stabilt verkar lugnt och stabilt. Det är också svårt att se något som skulle skaka om rejält. Regeringen och januaripartierna kan råka ut för ett eller annat nålstick om den oheliga oppositionskoalitionen av vänster och höger går ihop i någon fråga i riksdagen. Man kan få interna spänningar att hantera när det gäller Arbetsförmedlingen och LAS – avtalet. Men i huvudsak kan man nu fokusera på att beta av januariavtalet och hantera pandemin. Den senare bidrog i hög grad till att januaripartierna än en gång kunde samsas om en statsbudget. De knappa resurser som alltid brukar prägla ett budgetarbete var nu mindre knappa än någonsin. Något politiskt post-corona läge skymtar ännu inte.

Stefan Löfvens och Socialdemokraternas förhoppningar stiger nu säkert också om att kunna driva januarisamarbetet in i mål. Därmed skulle Löfven kunna gå in i valrörelsen som sittande statsminister och fortsatt socialdemokratisk partiledare.  

En av mina tidigare prognoser, att Miljöpartiet kommer att lämna regeringen i höst men stanna kvar i januarisamarbetet, har blivit mindre sannolik. Mitt scenario byggde mycket på Preem-frågan, att den skulle vara en smärtgräns för partiet. Dessutom en utmärkt fråga för partiet att lämna regeringen på. Nu har Preem dragit tillbaka sin ansökan, vilket säkert var mer än välkommet i Regeringskansliet. Men kanske inte i partiets ”rank and file” som hade hoppats på en kampfråga och möjligen också en liten extra krydda i det förestående språkrörsvalet. Migrationsfrågan finns kvar som sprängstoff i Regeringskansliet men är knappast lika fördelaktig för partiet att ta som förevändning för att tåga ut ur regeringen. Miljöpartiet sitter alltså just nu nog lugnt i båten, åtminstone tills språkrörsvalet är avklarat den 31 januari nästa år.

Centerpartiet sitter nog också lugnt som partner i januarisamarbetet. Liberalerna däremot har en ledning som inte riktigt gillar läget. Men det är svårt att lämna ett samarbete där man får det mesta som man pekar på. Liberalerna blir nog också kvar ett tag till i brist på skäl att lämna.

Därmed ser den politiska spelplanen ut att vara ganska fastlåst. Men det skulle förvåna mig om alla pjäser står kvar när vi går in i valrörelsen. Det finns för mycket sprängstoff i opinionssiffrorna för att partiernas strateger också skulle sitta lugnt. För eller senare är jag övertygad om att någon känner att man måste göra något för att skaka om. Jag hoppas det blir Centerpartiet och Liberalerna tillsammans, att centerpartisterna inte sitter för nöjda och liberalerna för rädda.

Om det hade varit val idag skulle det konservativa blocket (M+KD+SD) blivit mer än fem procentenheter större än regeringsunderlaget. Räknar vi bort Liberalerna som ligger under fyraprocentspärren skulle skillnaden bli hela 8,6 procent. Men trots detta skulle inte Ulf Kristersson kunnat räkna med att bli statsminister för här kommer Vänsterns 8,9 procent in och väger över på andra sidan.

Därför är Liberalerna viktiga för Ulf Kristersson. Med dessa på den konservativa sidan skulle det blocket med dagens siffror komma över 50 procent. På samma sätt blir det viktigt för mitten/vänstern att inte tappa Liberalerna. Det vore detsamma som att tappa regeringsmakten. Jag bedömer det som mest sannolikt att Liberalerna klarar fyraprocentspärren och därmed kommer in i riksdagen – i alla fall kan ingen på förhand räkna bort dem.

Liberalerna kan alltså få en helt avgörande roll i den nya regeringsbildningen. På samma sätt som Centerpartiet hade den rollen senast. Då spelade det ingen roll vilken sida Liberalerna valde. Centerns mandat räckte för att vågskålen skulle väga över åt ena eller andra hållet. Men trots Liberalerna i vågskålen blir Ulf Kristersson allra mest beroende av Sverigedemokraterna. På samma sätt kommer Stefan Löfven att bli mer beroende av Vänsterpartiet för att fortsätta som statsminister.

Nästa gång har Vänsterpartiet en ny ledare, allt tyder på att det blir Nooshi Dadgostar. Hon kommer att ha ett stort behov av att visa var skåpet ska stå. Det inte är sannolikt att Vänsterpartiet finner sig i samma förödmjukande behandling vid nästa regeringsbildning, som den Löfven med flera utsatte partiet för vid den förra. Den här gången kommer Vänsterpartiet att kräva reell makt.  

En Ulf Kristersson beroende av Sverigedemokraterna eller en Stefan Löfven beroende av Vänsterpartiet och där övriga partier måste inordna sig, ska det verkligen bli den tråkiga meny som väljarna har att plocka ur i valet 2022? Eller är det dags för ett tredje alternativ att börja formera sig. Den frågan borde var den viktigaste för Annie Lööf och Nyamko Sabuni att brottas med just nu. Sverige – En Marche.

Om liberalismen och den politiska mitten i Sverige inte ska marginaliseras av allt starkare höger- och vänsterkrafter, så som sker i flera andra länder, då är det kanske dags att göra något. Om inte januariavtalet ska bli den period då man segrade ihjäl sig, då krävs ny energi och ny entusiasm i det politiska arbetet. Då måste man ta ifrån tårna, ifrågasätta gamla låsningar och slänga in nya kreativa lösningar. Då handlar det inte om att före valet peka på Ulf Kristersson eller Stefan Löfven som statsminister utan peka någon helt annanstans.

Christer Hallerby

Liberalerna – reflektioner över ett parti med dilemman och en ofullständig strategi.

Det blir ingen traditionell opinionskrönika den här månaden. Jag hoppas återkomma i oktober med en ny analys, när jag fått ordning på modellen samt dess indata och tidsserier. Jag fokuserar istället denna krönika på Liberalerna. Dilemma betyder enligt Wikipedia, en besvärlig situation där man tvingas göra ett val mellan två eller flera alternativ som vart och ett frambringar olika oangenäma följder.   

Partiet och partiledaren var tidigt uppe ur startgroparna efter sommaren. Man hade en bra mediaperiod i mitten av augusti, innan de andra partierna riktigt kommit igång. Förmodligen var det också det som gav utslag i Sifos och Ipsos mätningar, så att man gick fram jämfört med juni och nu hamnade strax över fyra procent. Bägge dessa mätningar gjordes under perioden 10 – 20 augusti. Detta styrker den tes jag hävdat tidigare. Nyamko Sabuni kan påverka siffrorna genom att synas mer. Hårt arbete ger resultat. Men det som hänt tidigare kommer förmodligen att hända igen, en aktiv period avlöses av en inaktivare och då dalar siffrorna igen. Enbart utspel leder inte till hållbara opinionsnivåer.

Den strategi som partiet och partiledaren nu följer är att fokusera på sakpolitik och egna förslag. Sommartalet som hölls den 12 augusti utgjorde inget undantag. En sympatisk framtoning med fokus på sakpolitik utan konfrontation med i princip någon. Nya bra och välmotiverade sakpolitiska förslag nu med fokus på förskolan. Men ingen polemik, ingen kritik, ingen ideologi. Jag vill se mer av den Nyamko jag minns från statsrådstiden 2006 – 2010 med en karisma som ”gick genom rutan”, kontroversiell och vass i repliken.

Det är svårt att kritisera någon för att hålla sig till sak, vara saklig och fokusera på sakpolitik. Men politik i en demokrati år också konfrontation, känslor och passion. Debatten är demokratins livsnerv, utan den blir allt en gråmelerad massa där inget lyfter sig över mängden. Det räcker inte med att framföra vad man själv tycker. För att göra skillnad måste man också kritisera och argumentera mot de som tycker annorlunda, gör annorlunda eller ingenting.

Övertygade liberaler älskar sin ideologi och är genuint oroliga för vad konservativa nationalister till höger eller socialister på vänsterkanten vill göra med samhället. Man får inte underskatta att det är kontrasterna mot de där andra, som gör liberalismen levande; som håller uppe engagemanget hos de redan övertygade; som kan övertyga nya medlemmar om att här finns det faktiskt en kamp som är viktig att ta. En liberal partiledare måste ha med en dos liberalism i sina stora tal, annars riskerar de att falla platt hur många bra sakpolitiska förslag som än läggs fram. Man kan inte hänga upp en klädhängare i tomma luften, hur fin och välpressad kostymen på den än är. Den landar i en oformlig hög tillsammans med de som tidigare gått samma väg.

Men med ideologiska markeringar och positioneringar kommer också de besvärliga frågorna. De som Sabuni och partiledningen inte riktigt vill ta tag i. Man måste bestämma sig för vilken sorts liberalt parti man vill vara.

Det finns i partiet onekligen en spänning mellan marknadsliberaler och socialliberaler, mellan högerliberaler och vänsterliberaler. Socialliberalerna pekar gärna på partiets historia med ledare som Bertil Ohlin och Bengt Westerberg. De skulle känna det som att partiet kidnappats om valet blir en utpräglad högerposition. Å andra sidan finns det de som har en bestämd uppfattning om att det är en högerliberal eller marknadsliberal position som är den som måste gälla, kanske delvis för att den vänsterliberala positionen i svensk politik nu anses upptagen av Centerpartiet och genom en sådan positionering låser man också tydligt in partiet i ett borgerligt samarbete.

I Danmark och Nederländerna finns tydliga exempel på hur liberala väljare har splittrats mellan partier med olika ideologiska inriktningar. I Nederländerna har högerliberala VVD länge varit det tunga regeringspartiet med socialliberala D66 i opposition. Men i den senaste regeringsbildningen efter valet 2017 arbetar man tillsammans i en koalition. Övriga partier är ett kristdemokratiskt parti och ett värdekonservativt parti. Alltså har regeringen en tyngdpunkt tydligt mer åt höger än åt vänster på den politiska skalan.

I Danmark har högerliberala Venstre haft statsministerposten i spetsen för flera borgerliga regeringar de senaste decennierna. Vänsterliberala Radikala Venstre har mestadels valt oppositionsrollen eller som perioden 2011 – 2015 varit koalitionspartner i regeringen till Socialdemokraterna. I dagarna har en mindre bomb briserat i dansk inrikespolitik där tidigare Venstre-ledaren Lars Løkke Rasmussen kommit med en ny bok där han är starkt kritisk mot den nuvarande partiledningen. Rasmussen har väl av svenska vänsterliberaler satts i skräckkabinettet efter sin invandringspolitik och efter att ha tagit parlamentariskt stöd från Dansk Folkeparti under den tid han ledde en minoritetsregering. Nu menar Rasmussen att framtiden för Venstre ligger i att närma sig de Radikale och Socialdemokraterna, inte minst för att stänga ute flyglarna från inflytande över regeringspolitiken. I Danmark finns det för övrigt ytterligare ett liberalt parti i folketinget – Liberal Alliance som profilerar sig som ett marknadsliberalt skattesänkarparti.

Det finns en risk att några i partiledningen nu tittar på de historiska politiska kartorna i Danmark och Nederländerna, kommer fram till att den högerliberala positionen där inneburit stora framgångar och att det finns möjligheter att konkurrera med övriga högerorienterade partier om borgerliga väljare. Det skulle i så fall innebära att man ger upp den socialliberala positionen till Centerpartiet. Jag tror detta vore ett misstag. Den konservativa nationalismens framväxt och andra tidstypiska utvecklingstrender gör att samhörigheten i den liberala familjen och mellan liberala partier nu ökar. Jag tror att det vi nu ser i Nederländerna och Danmark, där liberala partier närmar sig varandra, är tecken på detta.

Behöver verkligen olika nyanser av liberalism olika partier? Behöver man nödvändigtvis välja mellan en högerliberal och en vänsterliberal position? Vad skiljer en mer högerorienterad liberalism från en mer vänsterorienterad? Eftersom vi här utgår från höger/vänster skalan så handlar det om det den traditionella konflikten där ena sidan mest betonar låga skatter och den andra sidan mest betonar en fungerande välfärd. På senare år har även migrationsfrågan varit en vattendelare. Eller så har det handlat om betoningen av andra frågor, inte givna på höger – vänsterskalan, som till exempel miljöpolitiken. En följd av dessa politiska skillnader blir sedan ofta olika samarbetsstrategier, alltså val av politiskt sällskap som fördjupar klyftorna. Men utan tvekan är skillnaderna mellan olika liberala partier mindre än till konservativa och socialistiska partier.

På 1970-talet talade vi i Sverige om hur socialistiska och kommunistiska partier på vänsterkanten förökade sig genom delning. Partierna blev mindre och mindre, inflytandet till sist betydelselöst. Vilket var skönt för en liberal. Många till höger och till vänster skulle tycka så också om liberalismen gick samma väg. Vi bör inte ge dem den glädjen.

Nyamko Sabuni brukar säga att vara liberal är gott nog för henne. Det behövs inget tillägg för en tydligare positionering. Det är en bra utgångspunkt för en partiledare som vill leda ett bredare liberalt parti. Nästa steg är att presentera en framtidsvision som binder samman. Trots att Sabuni själv endast vill diskutera sakpolitik, så är den överskuggande frågan i partiet vem man regerar tillsammans med och avser regera tillsammans med samt vilka partier man kan förhandla med eller inte kan förhandla med.  Alla väntar på ”beskedet” inför nästa val.

Sabuni har varit tydlig med att partiet i god tid före valet 2022 ska tala om för väljarna hur man tänker agera i regeringsfrågan efter valet. Hon kommer inte att kunna svara ”Stefan Löfven”, då spricker partiet. Hon vill svara ”Ulf Kristersson”, men då kommer de besvärliga följdfrågorna. 

Men att bestämma sig för vilket liberalt parti man ska vara i framtiden är en betydligt större fråga än att peka ut en statsministerkandidat i valrörelsen. Och det är där partiledningen bör börja. Den första rekommendationen i den valanalys som gjordes efter valet 2018 var ”att formulera en tydlig målbild för vad vårt eget parti ska vara på medellång sikt, förslagsvis år 2030, och utifrån denna målbild ta fram en långsiktig strategi för att nå dit”.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juli 2020

Opinionskrönika juli 2020

Regeringspartierna S och MP backar medan alla andra partier ökar i opinionen under juni månad. Om vi undantar S så handlar dock alla förändringarna om tiondelar. Väljaropinionen är alltså relativt stabil. Det tyder på att vi är i ett post-corona stadium och väljarna avvaktar vad som kommer att hända nu. Om inte pandemin går in i en dramatisk andra-våg, så kommer fokus under hösten att ligga på budgetfrågor och ekonomisk återhämtning.

Väljaropinionen i juni 2020

 MLCKDSVMPSD
Juni 2019,63,17,76,429,79,23,519,3
Maj 2019,43,07,66,230,88,83,719,2
 +0,2+0,1+0,1+0,2-1,1+0,4-0,2+0,1
valet 1823,35,46,14,631,05,76,912,9

Men siffrorna för juni är mer spännande än vad en enkel blick i tabellen indikerar. Det framkommer som vanligt när vi tittar på trenderna. Två saker är särskilt anmärkningsvärda. Den första är att S uppåtgående trend nu är bruten, precis som jag förutspådde i min krönika förra månaden. Corona-effekten avtar och nu når man 29,7 procent, vilket är en nedgång med drygt 1 procent. Den andra är att SD nu planar ut efter en nedåtgående trend som varat sedan januari.

Jag ser det som troligt att båda dessa partier nått sina högsta noteringar under den här mandatperioden. Socialdemokraterna med 30,8 procent under förra månaden maj och Sverigedemokraterna med 25,1 procent i december 2019. För S väntar nu fortsatt nedgång men SD kan troligen hämta igen en del av det man tappat.

Moderaterna har hela våren smugit på i en uppåtgående trend i små steg.  Med en uppgång på 0,2 procentenheter till 19,6 procent är man nästan tillbaka på valresultatet. Men två av de underliggande mätningarna den här månaden registrerade en nedgång, vilket kan tyda på att trenden börjar svikta. Jag skrev för ett par kröniker sedan att ”inrikespolitiken post-corona” erbjuder ett drömläge för Moderaterna. Men då måste nog Kristersson börja leverera. Den strategiska inriktningen är att få till en moderatledd regeringen med Sverigedemokraternas stöd, före valet 2022 eller efter.  Men eftersom detta är så genomskinligt och inte heller förnekas av Kristersson, så handlar alla intervjuer med honom mer om Sverigedemokraternas politik än om Moderaternas. Kristersson spelar ned skillnaderna mellan partierna och gör allt för att Jimmie Åkesson ska framstå som en naturlig samarbetspartner. Problem och invändningar avfärdas mer eller mindre som larviga.

Ska M utnyttja sitt drömläge så krävs det betydligt mer av partiet och partiledaren. Det räcker inte med att framstå som en mer anständig variant av Sverigedemokraterna.

Det konservativa blocket M/KD/SD är nu återigen större än januarialternativet, vilket möjligen kan ge Kristersson lite självförtroende. Men är det i konservatismen som dagens moderater hör hemma? Vad står Moderaterna för idag under Kristersson ledarskap mer än att vara ett samlingsparti för allmänborgerliga väljare som absolut inte vill ha en socialdemokrat som statsminister? Finns det fortfarande plats för Carl Bildts internationalism, för Fredrik Reinfeldts tolerans, Anders Borgs liberalism och Gunnar Hökmarks Europaengagemang? Vilken är i så fall den röda tråden och idémässiga grunden? Var är den konkreta politiken?

Miljöpartiets trend med myrsteg utför ett sluttande plan fortsätter även denna månad och är nu den mest uthålliga trenden i materialet. Man ligger med 3,5 procent under fyraprocentspärren och det är svårt att se vad som skulle kunna vända på utvecklingen.  De kommer knappast att ges mera svängrum för egen politik i regeringen och i januarisamarbetet, än vad man redan fått. Väljer man istället att lämna regeringen så kan det bli politiskt kaos och då riskerar man att i väljarnas ögon sitta med Svartepetter när den runda i det politiska spelet som inleddes med januariöverenskommelsen avslutas. Men alternativet att hellre göra något än att sitta still i båten när den hela tiden tar in vatten ökar nog i attraktionskraft ju mer opinionssiffrorna dalar. Det pekar mot att vi får en regeringskris i höst.

Vad kommer att då att hända om Miljöpartiet beslutar sig för att lämna regeringen? Statsministerposten måste prövas på nytt. Den konstitutionella grunden för Löfven är att han leder en S/MP – regering. En ny talmansrunda tar då vid. Det mest troliga scenariot är att Miljöpartiet meddelar att även om man lämnar regeringen så ger man fortsatt stöd till Stefan Löfven som statsminister. Jag tror också att MP väljer att stanna kvar i januarisamarbetet. Detta ger Miljöpartiet fler politiska möjligheter utan att det för den skull försätta riksdagen i ett nytt regeringsbildarkaos. Man kan driva en egen linje i migrationspolitiken. Man behöver inte heller vara delaktig i rena regeringsbeslut om till exempel Arlanda och Preem.  

Både januarisamarbetet och Stefan Löfven som statsminister överlever alltså – ett tag till.

Christer Hallerby

Att förhålla sig till SD

Frågan om hur Liberalerna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna får det med jämna mellanrum att rejält bränna till i partiinterna Facebookgrupper. Nu senast var den tändande gnistan en intervju med Ulf Kristersson i Expressen den 5 juni. På frågan om SD skulle kunna få rollen som ett samarbetsparti till en framtida moderatledd regering där man förhandlar om budgeten, så svarar Kristersson: ”Det är ingenting jag utesluter alls utan jag tror vi kommer behöva diskutera budgetfrågor med många partier”.

På fråga från Expressen så kommenterar Nyamko Sabuni detta med: ”Då har han givit sitt besked nu. Liberalerna kommer att återkomma med besked i god tid inför valet 2022”. I interna debattfora har detta beskrivits som att Sabuni öppnar för budgetsamarbete med SD. Detta med den ytterst tveksamma logiken, att det man inte uttryckligen tar avstånd från, det förespråkar man. Genast är pajkastningen igång och klyftan i partiet ser ut att vara avgrundsdjup. Men debatten blir i hög grad en skenfäktning eftersom den framförallt bygger på tolkningar av motpartens åsikter och avsikter.

Jag tillhör dem som anser att vårt förhållningssätt till SD är något vi måste resonera om och att det finns ett handlingsutrymme där olika vägar kan och bör övervägas. Jag vet att för en del blir det tvärstopp redan här. Några tycker att det inte finns något att diskutera, SD ska isoleras och inga former av relationer mellan liberaler och sverigedemokrater tolereras. Andra tycker att vi inte ska lyfta locket på grund av sprängkraften i en sådan diskussion, låt det som måste ske göra det i tystnad. Men jag hoppas på att det också finns en lite större grupp partimedlemmar som är öppnare och som vågar problematisera kring en del av frågeställningarna som har med SD att göra.

För att inte bli en fortsatt skenfäktning bör vi ha några ingångsvärden att utgå från. Jag tar därför risken att i det följande presentera min analys och några tydliga ställningstaganden. Jag vill understryka att detta helt och hållet är mina egna överväganden som vare sig är testade eller förankrade med någon annan.

Partistyrelsen har varit tydlig med att vi före valet 2022 måste ha ett klart besked till väljarna om hur vi ser på framtida regeringssamarbeten och hur partiet avser att agera efter valet. Det är uppenbart att Moderaterna i och med Kristerssons svar på frågan i Expressen om budgetsamarbete gjort en tydlig positionsförflyttning i förhållande till vad som har gällt tidigare. Det är också uppenbart att M är splittrade. På flera håll i landet har partiet inlett organiserat samarbete med SD i strid med vad som (åtminstone tidigare) gällt i centrala direktiv. Detta är något som vi i Liberalerna måste ha med i bilden, bland annat när vi diskuterar förutsättningarna för framtida allianssamarbeten nationellt samt i kommuner och regioner.  Med andra ord, vårt förhållningssätt till SD påverkar också vårt förhållningssätt till andra partier, inte minst till samarbetet i Alliansen.

Nationellt ingår vi nu tillsammans med Centern i det parlamentariska underlaget till S/MP – regeringen. Det var mycket just förhållningssättet till SD som styrde att det blev den lösningen. En moderatledd regering (i vilken konstellation det vara månde) bedömdes bli för beroende av SD för att kunna tolereras. En minoritet på Liberalernas partiråd var dock av en annan uppfattning. Men Alliansen lever i hög grad i flera regioner och kommuner, ibland i minoritet. Sverigedemokrater ”hanteras” dagligen av liberaler på den lokala nivån. På en del håll har detta lett till intern debatt, konvulsioner och till och med hot om uteslutningar.

Frågan om förhållningssättet till SD har stor sprängkraft i partiet. Just därför måste vi diskutera den. Vi måste också diskutera och problematisera kring begreppet ”budgetförhandlingar”.

Det finns många åsikter om hur man ska beskriva Sverigedemokraterna. Det finns en släktlinje mellan våldsbejakande högerextrema rörelser som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och dagens parti. Men det finns också andra rötter. De fyras gäng med Jimmie Åkesson i spetsen, som så småningom tog över partiet, var alla lundastudenter som fann varandra kring en nationalistisk ideologi och värdegrund. En viktig rekryteringsgrund när partiet började sin framväxt i Skåne var kommunala tidigare missnöjes- och intressepartier som Skånepartiet, Kommunens Väl (i flera kommuner) och Pensionärspartier. Den gemensamma nämnaren mellan alla de här grupperna var ett starkt motstånd mot invandringen. Idag kan man knappast klassa partiet som våldsbejakande. Man har på senare år också klippt av flera nazist- och fascistanstrukna personer.

Men det man definitivt kan säga är att Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National front i Frankrike, italienska Lega, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra.  De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Populisten för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck.  Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det finns naturligtvis vissa skillnader mellan populistiska partier, det finns också grader i hur långtgående man driver den nationalistiska omvälvningen. Men det finns ingen anledning tro att Sverigedemokraterna på ett avgörande sätt skulle avvika från sina internationella syskon och kusiner. Om ett sådant parti kommer i regeringsställning bör Liberalerna befinna sig i opposition och vice versa. Det innebär bland annat att jag inte kan se något läge där det är rimligt för Liberalerna att ingå som ett liberalt alibi i ett i övrigt konservativt regeringsblockblock bestående av M, KD och SD.

När vi då kommer till frågan om budgetförhandlingar kan det följaktligen aldrig bli aktuellt att i en regering förhandla en budgetproposition. Om bägge partierna skulle befinna sin i opposition finns det heller ingen som helst anledning att göra gemensam sak med en budgetmotion.

Men det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna.

Min uppfattning är att det politiska innehållet och genomslaget för liberala idéer och förslag alltid måste komma i första hand. Frågan om vilka vi samarbetar med blir därmed en andrahandsfråga, om än en icke oviktig sådan. Liberalerna har en värdegrund som bör omöjliggöra regeringssamverkan såväl som majoritetssamarbeten i kommuner och regioner både med Sverigedemokraterna och med Vänsterpartiet. Men i riksdagen liksom i kommunfullmäktige är det alltid flertalet (majoriteten) som avgör vilket beslut som fattas i en viss fråga. Alla röster väger lika mycket, det kan aldrig vara fel att hamna på samma sida som V eller SD såvida det sakpolitiska innehållet är det bästa möjliga från liberala utgångspunkter – vi kan inte springa ifrån vår egen politik för att sällskapet är fel. Det bör inte heller vara fel att jämka och justera för att få fram en majoritet för en lösning som blir så bra som möjligt.

Det är omöjligt att beskriva vad den hållning som jag förespråkar skulle innebära i alla olika situationer som kan uppkomma i praktiken. Verkligheten är alltför mångfacetterad för att det skulle vara meningsfullt att försöka få ihop en sådan lista. Men att budgetsamtal i den meningen att man diskuterar enskildheter i en lagd budget i riksdagens utskott måste betraktas ligga inom ramen för vad man kan göra.

Man skulle också kunna ta en hypotetisk situation i en kommun. I kommunen i fråga fick varken Alliansen eller de röd/gröna majoritet men Alliansen blev störst och formerar på den grunden ett styre i minoritet. Man lägger sin budget med oförändrad skattesats och ett balanskravsresultat (överskott) på 1,5 procent. Socialdemokraternas budget innebär en skattehöjning på 50 öre, ett balanskravsresultat på 0,5 procent och därtill en del utgiftsåtagandet som av styret bedöms som underskattade. Vid kontakt med S så framstår skattehöjningen som inte förhandlingsbar. Alliansen bestämmer sig då för att en sonderande kontakt med SD är rimlig. Partiet säger sig villigt att stödja Alliansens budget om man får igen sitt krav på att återöppna en fritidsgård samt några smärre ytterligare utgiftsökningar. Parterna förhandlar sig fram till en lösning med oförändrad skattesats, ett balanskravsresultat på 1 procent och en återöppnad fritidsgård. Var detta en rimlig lösning? Jag tycker det.  

Till sist: Viktigast när det gäller förhållningssättet till Sverigedemokraterna är att debattera mot dem, ständigt ställa liberalismens idéer och värdegrund mot nationalismens navelskådande och populismens förenklingar. Den policy eller strategi av ignorering som tidvis gällde under Alliansregeringen var en katastrof. Ignorering av deras folkvalda ledamöter är inte heller bra. Det finns bara ett sätt att göra Sverigedemokraterna mindre och det är att övertyga deras väljare om att de bör rösta på andra partier. Då bör vi lyssna och bemöta, alltså slås med argument, samt uppträda som konstruktiva parlamentariker. Något som goda liberaler alltid gjort och bör göra.

Christer Hallerby