Liberalerna klarade spärren. Det var den absolut viktigaste frågan för mig när jag röstade i riksdagsvalet. Det är också den enskilt viktigaste faktorn till att Ulf Kristersson troligen kan bilda regering.

Utan Liberalerna, ingen högerregering. Det är en position där man kan ställa krav, vara tuffa i förhandlingarna. Det är inga ödmjuka liberaler jag vill se framöver, utan liberaler som likt den gamla valaffischen bestämt sopar undan alla former av extremism, som driver liberala lösningar, som stoppar nationalism och högerpopulism i varje vrå av Regeringskansliet. Mota Jimmie i grind, bör det stå överst på Johan Pehrsons göra-lista varje dag, året runt, så länge denna regering sitter på sina taburetter.

Med detta sagt så finns det goda förutsättningar för välbehövliga sakpolitiska kursändringar med en ny regering. Det gäller inte minst energipolitiken och rättsväsendet. Framtiden kommer jag att återkomma till i kommande kröniker. Den här tänker jag främst ägna åt en preliminär valanalys med fokus på två frågor som konfunderat mig:

1. Varför växte SD så snabbt i valrörelsens slutskede? 2. Vad gjorde att Johan Pehrsons initialt uppåtgående kurva toppade och vände neråt under valspurten?

Under våren var SD inne i en svagt nedåtgående trend. I min sammanvägda ”poll of polls” gick man från 20 procent i september 2021 till 17,9 procent i juni 2022, genom att man backade tiondelar månad för månad. Även SCB:s stora partisympatiundersökning i maj visade 17 procent, en nedgång på 1,6 procentenheter sedan november 2021. Ingenstans i mitt material fanns det signaler på en vändning. Men det finns en omvärldsfaktor som det inte fanns möjlighet att se då och som sannolikt är förklaringen till vändningen.

Ulf Kristersson blev allt tydligare med att han såg Sverigedemokraterna som en viktig partner för sin framtida regering. Strategin vara att visa upp ”min sida av politiken” som ett sammansvetsat regeringsunderlag med gemensamma värderingar och sakpolitiska ståndpunkter. M, KD, SD och L skrev gemensamma debattartiklar till exempel om energipolitik och rättspolitik. Ulf Kristerson ställde upp som ett lydigt verktyg i SD:s realpolitiskt meningslösa misstroendeomröstning mot Morgan Johannson i juni. Jag skrev då i min blogg med anledning av detta och annat att ”Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller.”

Sedan kommer Kristerssons Almedalstal där han formligen hyllar SD för dess historiska insats i migrations- och integrationspolitiken, hur man stått upp i motvind och före alla andra insett politiska realiteter.  Under sommaren har vi också sett artiklar om hur personer från KD och M utbildat SD-tjänstemän i hur regeringen och Regeringskansliet fungerar. Hur man aktivt jobbar på att göra SD regeringsfäigt.

Ingen utanför SD själva har som Ulf Kristersson jobbat så hårt för att få SD att framstå som anständiga, insiktsfulla, förutseende, ambitiösa och kloka politiker. Tro sjutton att det ger följdeffekter på väljaropinionen. Men vad som är ännu värre och sannolikt minst lika effektfullt är att SD:s nationalistiska och högerpopulistiska drag gömts undan. På Ulf Kristerssons sida av politiken skulle det visas upp en fasad av endräkt och gemensamma mål. Skillnaderna i ideologi och åsikter skulle inte visas eller klyvas öppet. Även Liberalerna ställde i huvudsak upp på denna taktik. Hur sjutton ska då de borgerliga väljarna inse att det är problem med nationalism och högerpopulism. Det tolkas mest som vänsterpropaganda när de ”på samma sida politiken” håller tyst.  Markerar man inte en gräns så blir den heller inte synliggjord. Ger man inte uttryck för skillnader i ideologi och åsikter så blir de inte hörda. Steget över till andra sidan blir inte så stort.

Till den andra frågan om Liberalernas uppgång som kom av sig. Varför blev det ingen Pehrson-effekt i slutspurten? Johan Pehrson rivstartade. Redan i samband med partiledarskiftet började Liberalernas siffror röra på sig. I samband med Johans första tv-debatter började de ta fart. I början på augusti visade flera opinionsmätningar på klart över fem procent. En så tydligt uppåtgående trend i början på en valrörelse brukar leda till en framgångsvåg som håller i sig. Jag fick mail från gamla partiveteraner som trodde på en ny effekt i stil Med Bengt Westerberg 1985 och Lars Leijonborg 2002.

Vad kan han hänt, förutom icke-händelsen att historien inte alltid upprepar sig. Jag tror att i början så såg väljarna en självständig Pehrson, en ny liberal ledare som tog för sig i debatterna. Ju längre in i valrörelsen vi kom, desto mer sjönk han in i tapeten på Kristersson sida av politiken. Han blev en del av ett block och då av ett block som långt ifrån gillades av alla liberaler.

Folkpartisterna svek Liberalerna – inte alla men tillräckligt många för att det som såg ut att bli en framgångsvåg för Johan Pehrson kom av sig. Veckorna före valet och allt intensivare ju närmare valdagen vi kom, så fylldes mitt Facebook-flöde av partivänner och tidigare partivänner som deklarerade sin avsikt att rösta på Centern eller hade röstat på Centern. Bengt Westerberg gick ut offentligt och sa samma sak. Orsaken var ju som bekant att man inte ville medverka till att ge SD inflytande över svensk politik. Jag tror en del hade bestämt sig tidigare före valrörelsen, säkert så när det gäller Bengt. Men jag vet av flera samtal att många våndades länge, en del ända fram till valdagen.

För de som tvekade länge vet jag att Ulf Kristersson SD – washing, som jag beskrivit tidigare, hade stor betydelse och var i flera fall avgörande för att lägga röstsedeln på ett annat parti än Liberalerna. En viktig trigger var också Johan Pehrsons eget uttalande i Svenska Dagbladet att SD kan lita på Liberalernas medlemmar.

Sammantaget kan man säga att Ulf Kristerssons strategi var ett spel med hög insats. Han sänkte tröskeln högerut vilket förklarar att SD blev största parti och öppnade spjället vänsterut vilket nästan orsakade honom en förlust i statsministerkampen. Det var inte långt borta, att de bortflyende socialliberalerna hade behövts för att säkra riksdagsmajoriteten.

Till sist

• Jag noterar Centerns kollaps på landsbygden, där fanns knappast några socialliberaler som kunde hålla siffrorna uppe.
• Jag noterar två remarkabla liberala framgångar i Skåne. Torkild Strandbergs liberaler i Landskrona ökade i kommunvalet med 3,9 procentenheter till 38,1 procent. Philip Sandbergs liberaler i Lund ökade med 4,2 procentenheter till 17,6 procent (preliminära rösträkningen). I Landskrona är Liberalerna största parti och i Lund näststörst efter Socialdemokraterna.

Christer Hallerby