På väg in i valåret är det fortsatt turbulent i svensk politik. I juni fälldes en svensk statsminister för första gången någonsin i en misstroendeomröstning i Sveriges riksdag. Vänsterpartiets tålamod tröt i den infekterade frågan om marknadshyror. Moderaterna gjorde märkliga krumbukter, trots att man inte hade några invändningar i sakfrågan utan tvärtom är för en friare hyressättning, så slöt man upp bakom Vänsterpartiet.
Löfven återkom som bekant så småningom på statsministerposten men spelplanen i svensk politik förändrades. Liberalerna lämnade januariavtalet och Löfven lämnades med den prekära uppgiften att sy in både Centern och Vänsterpartiet i nästa statsbudget där en av förutsättningarna är att den förstnämnda partnern förhindrar honom och regeringen att förhandla med den andra. Inte undra på att det politiska läget till slut får även Sveriges historiskt stryktåligaste statsminister att kasta in handduken. Socialdemokraterna väljer ny partiledare i november. Sedan får vi se om hen också blir utsedd till statsminister.
Men väljarna är märkligt tålmodiga. Mot bakgrund av allt som händer är väljaropinionen förvånansvärt stabil. Nedanstående tabell jämför läget i augusti med siffrorna i juni samt hur det såg ut för ett år sedan. Juni – siffran härrör sig till absolut största delen från intervjuer som instituten gjorde före regeringskrisen. Därför ger en jämförelse mellan juni och augustisiffrorna en bra bild av effekterna i väljarkåren av regeringskrisen.
Väljaropinionen i augusti 2021
| M | L | C | KD | S | V | MP | SD | |
| aug 21 | 22,0 | 2,5 | 8,9 | 4,7 | 24,9 | 11,2 | 4,2 | 20,0 |
| juni 21 | 22,5 | 2,5 | 9,9 | 5,4 | 25,3 | 9,8 | 3,6 | 19,5 |
| -0,5 | 0 | -1,0 | -0,7 | -0,4 | +1,4 | +0,6 | +0,5 | |
| aug 20 | 20,7 | 3,4 | 7,6 | 6,0 | 27,4 | 8,8 | 3,8 | 20,5 |
| valet 18 | 19,8 | 5,5 | 8,6 | 6,3 | 28,3 | 8,0 | 4,4 | 17,5 |
Det är tydligt att den som utöste krisen, Vänsterpartiet, också är vinnaren med en uppgång på 1,4 procentenheter till 11,2 procent – den högsta siffran V har haft sedan Gudrun Schymans bästa tid. Centerpartiet ser ut att vara den stora förloraren, inte främst för nedgången på en procentenhet utan för att man före krisen var inne i en tydlig positiv trend. I stället för fortsatt uppåt, innebar krisen att trenden knäcktes och det vände nedåt för C. Kristdemokraternas nedgång behöver inte vara kopplad till regeringskrisen utan beror nog mer på att Ebba Bushs personliga problem åter lyfts fram i media.
Socialdemokraterna ser ut att ha klarat regeringskrisen relativt oskadda, men siffran 24,9 är historiskt låg. Den positiva effekt för partiet som pandemin i sina första faser bidrog till är nu i stort sett helt utraderad. Miljöpartiet är åter över spärren och Liberalerna fortsatt en bra bit under. Sverigedemokraterna har gått upp en halv procentenhet och Moderaterna ned en halv (förändringar som väl får anses ligga inom felmarginalen). Sammantaget handlar det om enstaka förändringar för alla partier, några tydliga uppåtgående eller nedåtgående sex-månaders trender är inte längre skönjbara i materialet.
I och med att Liberalerna lämnade januarisamarbetet så finns det nu definitivt fog för att prata om två nya block i svensk politik. Ett högerblock med M, KD, L och SD samt ett vänsterblock med S, MP, C och V. Jo, jag hör protesterna. L är inte höger, M:s partiledare Ulf Kristersson distanserar sig nu också från tanken på att ha SD i regeringen (SvD 210902), C och V står för långt ifrån varandra för att räknas till samma block etc. Men från ett analytiskt perspektiv, för att bedöma vilket parti som kommer att besätta statsministerposten är den här uppdelningen den enda relevanta just nu. C förblir dock även i det här perspektivet en joker. Vi får se om och i så fall hur Annie Lööfs fotarbete utvecklas i framtiden men idag står hon och Centerpartiet med båda fötterna i vänsterblocket.
Mellan de här två blocken är det helt jämt. Det är dramatiskt så det förslår. Ännu mer dramatiskt blir det om man betänker att Liberalerna ligger en bra bit under riksdagsspärren, så i riksdagsmandat räknat är det ett klart överläge för vänsterblocket.
Ulf Kristersson behöver Liberalernas stöd för att bli statsminister. Det är också en viktig parameter i både Moderaternas och Liberalernas strategi inför valet. Men för att ett sådant stöd ska materialiseras måste Liberalerna över spärren och då kommer det med all sannolikhet krävas moderata/borgerliga stödröster. Det är både M och L fullt medvetna om. Just nu verkar det som om partierna ingått en icke-angreppspakt. Kristersson har uppenbarligen valt bort alternativt att gå efter och vinna över Liberalernas få återstående väljare att rösta på Moderaterna. Alternativet att släppa till stödröster verkar säkrare. Det är sannolikt också något som Sabuni och Liberalerna räknar in i sin kalkyl.
Men Liberalerna lever farligt. Är det för långt upp till spärren så minskar möjligheterna till stödröster. Dessutom verkar Kristdemokraterna närma sig spärren uppifrån, så det kan bli konkurrens om de borgerliga kamrat fyra – procent väljarna.
Det finns även en stort antal andra faktorer som gör båda ”de nya blocken” svajiga som regeringsunderlag. Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna kommer inte att agera knähund i en regeringsbildning till höger och bara släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. När börjar kraven därifrån bli omöjliga för Kristersson att hantera och balansera? Vilket inflytande ska till exempel SD få över public service och det statliga kulturstödet? Symbolik kommer inte att räcka, SD kommer att vilja ha något substantiellt. Till vänster är Lööf och Dadgostar inte ens överens om att kunna förhandla för att komma överens.
Det är långt ifrån säkert att de här blocken är hållbara ens över valrörelsen, ännu mindre över hela nästa mandatperiod. Det kan därför komma att krävas viss parlamentarisk ekvilibristik av de ledande partiföreträdarna för att få till en fungerande regering även efter nästa val. Heliga kor kan återigen behöva slaktas.
Det är mot den bakgrunden svårt att förstå vilka signaler Ulf Kristersson ville sända när han häromdagen sa att både decemberöverenskommelsen och januariavtalet var resultat av att man mixtrat med demokratin. För det första så är det ju rent sakligt ett uttalande helt bort i tok. Överenskommelsen och avtalet var snarare exempel på att demokratin och parlamentarismen både fungerar och levererar även i svåra lägen. Riksdagsledamöterna använde de mandat väljarna gett dem till att hitta lösningar som de kunde acceptera helt i enlighet med konstitutionen. Själv hade jag helst sett att andra alternativ prövats innan man landade i de här lösningarna. Och förvisso såg jag stora risker med att decemberöverenskommelsen långsiktigt skulle kunna skada demokratin, genom att undergräva förtroendet hos väljarna. Men att Kristersson nu anklagar sin företrädare Fredrik Reinfeldts för att ha mixtrat[1] med demokratin är ganska magstarkt.
Detta särskilt som han samtidigt nyligen varit med om att fälla en regering i en ohelig allians mellan höger och vänster på en fråga där Moderaterna sakligt sätt gick emot sin egen politik. Den maktpolitiska demonstrationen sågs som viktigare än det sakpolitiska innehållet. Ett agerande dessutom utan synbarliga vinster, eftersom Löfven strax återkom på taburetten. Möjligen var den hjälpande handen till Nyamko Sabuni, som nu kunde komma ur ett samarbete hon djupt ogillat, något som kunde sättas på pluskontot.
Men var Kristersson också ute för att markera att han är och förblir en kantspelare, att medverka i eller släppa fram en regering med mer tyngdpunkt i mitten – är att mixtra med demokratin? En signal till Annie Lööf, att om hon vill ha en uppgörelse med sina gamla allianskollegor, så är det förutsättningarna till höger som gäller. Lööf ska inte tro att hon ska kunna bli statsminister för en vågmästarregering.
Jag är gammal nog att ha kunnat följa Ulf Kristerssons hela politiska karriär från striden mot den mer konservative Reinfeldt i ungdomsförbundet som han förlorade, till tiden som empatiskt socialborgarråd i Stockholm, inträdet i alliansregeringen som socialförsäkringsminister etc. Jag har lärt känna honom som värderingsmässigt i grunden liberal samt som en analytisk och resonerande person. Men för mig blir han nu allt mer konturlös, fången i en partistrategi där maktspelet blir allt mer överordnat politikens innehåll.
Det är riskminimering som gäller, att hålla ihop partiet internt (vi fäller en socialdemokratisk regering alla dagar i veckan om vi får chansen) och hålla kvar SD i regeringsunderlaget. Det är ingen lätt uppgift att gå till val på ett regeringsunderlag som inte samtidigt är ett regeringsalternativ med ett samlat regeringsprogram. Där skälet till detta är att ett av partierna är för extremt och politiskt avvikande. Där man då dessutom ska undvika att provocera varandra och trampa på ömma tår. Då kan det ju vara skönt om också den lilla liberala partnern håller sig i skinnet, avstår från angrepp både på både den ena och den andre.
Men mot bakgrund av att det är absolut jämnt mellan höger- och vänsterblocket måste Kristersson och Moderaterna (och även Liberalerna) snart ställa sig frågan, riskerar de valda strategierna att Annie Lööf drar fler liberala röster från Liberalerna och Moderaterna än hon förlorar av borgligt sinnade åt andra hållet. I så fall blir Liberalerna utslagna från riksdagen samtidigt som statsministerposten blir omöjlig att nå för Ulf Kristersson. Jag antar att detta är en fråga som partierna har stort fokus på i sina egna interna mätningar just nu.
Christer Hallerby
[1] Jag slog upp ordet ”mixtra” i Svensk Ordbok: ”Plocka eller syssla med ngn mekanism…”