Stillastående är den rimligaste beskrivningen på opinionsutvecklingen och så har det varit under hela hösten. De trender som kan skönjas är svaga och högst osäkra. Liberalerna har under hösten segat sig upp med någon tiondel månad för månad. Men har med 3,1 procent fortfarande en bit till spärren. Centerpartiet är det enda parti som tydligt förlorat på att januariavtalet sprack i somras. Innan dess var man inne i en tydligt positiv trend. Nu sladdar man utför, i små steg dock, men i dagens stabila opinionsläge så är 1,4 procentenheter lägre denna månad än i juni ganska mycket.

I övrigt kan noteras att MP denna månad är över spärren, än så går det upp än så går det ner. Man ser ut att ligga på spärren med plus/minus 0,2 procentenheter. KD har fortfarande marginal nedåt och noteras för fjärde månaden i följd på 4,7 procent. Båda de stora partierna och S och M rör sig denna månad marginellt uppåt, men över sikt är siffrorna stabila runt 26 respektive 22 procents nivåerna. Ytterkanterna SD och V ligger något under sina toppnoteringar under mandatperioden, men klart över sina valresultat. Om man ska tala om någon långsiktig trend överhuvudtaget, så är det att flyglarna stärks i svensk politik.

Väljaropinionen i mars 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
nov 21	22,2	3,1	8,5	4,7	26,3	10,3	4,1	19,5
okt 21	22,0	2,8	8,8	4,7	26,0	10,3	3,9	20,0
	+0,2	+0,3	-0,3	0	+0,3	0	+0,2	-0,5
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Ser vi på blocken så är det fortfarande helt jämnt. Noteras bör dock att denna månad så ligger MP över spärren och L har fortfarande en bra bit dit. Det innebär att vid ett valresultat som opinionen ser ut idag, så skulle vänsterblocket få ett betydande mandatöverskott i riksdagen.

Analys

I ett så här stabilt läge med små väljarrörelser även över lång tid är det intressant att spekulera i hur partierna resonerar inför valet. Var finns tillväxtpotentialen och vilka blir valstrategierna?

Idag skulle jag inte satsa särskilt mycket på att Ulf Kristersson lyckas med sitt projekt att bli statsminister i en M/KD – regering (där möjligen också L ingår) med stöd av SD:s röster. Han behöver ytterligare väljarstöd. SD:s och KD:s röster ingår redan i regeringsunderlaget, så väljarrörelser här blir mest ett nollsummespel. Han är starkt beroende av att L klarar spärren, men det är svårt att se hur det ska gå till utan en strömning från Moderaterna och/eller moderata kamrat-fyra procent röster. Han tar förmodligen alla förluster till L just nu med jämnmod. Liberalernas framgång är en del av Kristerssons strategi (mer om detta nedan).

Då återstår inte så mycket för Kristersson. Då hamnar han där han hamnade i sitt tal på Moderaternas partistämma i oktober, med en vädjan till socialdemokratiska väljare att ge honom en chans, att pröva honom för att få ordning på Sverige – främst då lag och ordning med stopp på gängkriminalitet och skjutningar. ”De som av tradition röstar på Socialdemokraterna för att de tycker att Socialdemokraterna är bra på att styra landet, de borde överväga att låna sin röst till oss i ett eller två val och ge oss chansen att lösa de problem som den här regeringen inte klarar av att lösa”, sa Kristersson på en pressträff efter sitt tal (Expressen 23 okt 2012).

Man bör också se Kristerssons allt tydligare markeringar mot SD:s eventuella medverkan i en borgerlig regering, i det här perspektivet. ”Det är helt uteslutet”, sa han helt nyligen i en intervju i Aftonbladet. Samtidigt är just Sverigedemokraterna ute efter samma väljare som Kristersson. Men i motsats till Kristersson kan Åkesson också komplettera och krydda ”hårdare tag” med en rejäl dos traditionell socialdemokratisk trygghetspolitik. Man vill höja taken både i sjukförsäkring och a-kassa samtidigt som pensionerna ska höjas över statsbudgeten. Inte mist det sistnämnda har mötts av applåder både från LO och SSU.

På Kristdemokraternas Riksting blev det uppenbart att man där riktar in sig på centerpartister. Man utgår från att det där finns en del borgerligt sinnade väljare som är missnöjda med Lööfs starka stöd för Socialdemokraterna. Ebba Busch proklamerade ”vi ska bli det nya landsbygdspartiet och ge hopp till dem som känner sig svikna av Centerpartiet”. Samtidigt har partiet en trofé att visa som ny medlem i form av den tidigare centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson.

Men frågan är hur mycket det finns att hämta i Centerpartiet, undersökningar visar att väljarkåren blir alltmer vänsterorienterad men det finns säkert ett par procentenheter kvar som kan välja något av de andra borgerliga partierna istället om det blir alltför mycket vänsterlutning. Samtidigt är det just nu svårt att se hur Annie Lööf själv kommer att rigga strategin. Den strömning som fanns tidigare med väljare från Liberalerna tycks ha stoppat upp. Möjligen riktar man inte in sig på något särskilt parti. Tidigare under Annie Lööfs ledning har man varit relativt skickliga på att jobba strategiskt med olika väljarsegment. Ett sådant är ”kvinnor i karriären”, särskilt yngre med akademisk utbildning. För någon valrörelse sedan lyckades man till och med göra inbrytningar i ett så traditionellt rött fäste som hipsterkvarteren runt Nytorget. Men säkert tar man också upp handsken från KD i kampen om landsbyggdsväljarna och profilerar sig där också mot MP bland annat i skogsfrågorna. Men hur urbana och rurala, vänster och höger, miljömuppar och skogsägare kan man vara samtidigt?  

När detta skrivs så har ännu inte Magdalena Andersson valts till statsminister. Förhandlingarna med Vänsterpartiet pågår fortfarande. Men klart är att efterfrågan från partiets medlemmar är mer traditionell socialdemokratisk politik, samtidigt som partiet ledarskikt nog mest lutar åt fortsatt pragmatism. Själv lutar hon ideologiskt mest åt vänster samtidigt som hon som tidigare finansminister är realpolitiker och inser realiteter. Det blir spagat. Ännu mer smidighet kräver spagaten att hålla kvar Centerpartiet och Vänsterpartiet i samma regeringskoalition. För det är absolut nödvändigt för att hon ska kunna vara statsminister. Socialdemokraterna har ett extremt svårt strategiskt läge och bli nog ganska nöjda om man kan ligga kvar på en 26 – 28 procent och därmed ha kvar regeringsmakten. Handlar mer om att behålla än att vinna nya väljare.

Vänsterpartiet är positionerade längst ut till vänster och har i princip bara Socialdemokraterna att plocka väljare ifrån. Möjligen kan man också attrahera en och annan miljöpartist. I det förstnämnda fallet är nog potentialen maximalt utnyttjad för närvarande. I det andra så kommer nog de väljare som tvekar mellan MP och V att välja de förstnämnda för att säkra att MP kommer över spärren och då också säkra fortsatt vänsterstyre.

Liberalerna har i princip gjort sig till en del av Moderaternas strategi. Det verkar också ömsesidigt. Kristersson ser Liberalerna som centrala för att få ihop ett tillräckligt regeringsunderlag och då måste L över spärren. Alternativet att gå på konfrontation för att vinna över liberala röster till Moderaterna är ännu mer riskabelt än att satsa på att L ska nå över spärren. Men det kommer att gå åt ett antal kamrat fyraprocentröster för att lyckas. Men som jag skrev inledningsvis, så ser nog Kristersson på detta med jämnmod, så länge uppsidan är statsministerposten. För Liberalerna är det åtminstone en strategi som också utgår från ett tydligt mål, att ta sig över fyra-procentspärren i nästa val. Det är också en strategi med vissa förutsättningar att lyckas, även mina siffror och min analys pekar på att det skulle kunna gå vägen. Det är i alla fall svårt att se en alternativ strategi så här nära inpå valet, givet den utveckling vi sett i partiet så här långt, med större förutsättningar att lyckas att nå det målet.

Christer Hallerby