Moderaternas kris blir allt tydligare. Tre månader före valet noterar man sin lägsta siffra under hela mandatperioden på 16.8 procent, vilket är 2,3 procentenheter lägre än valresultatet 2022. I juni backade partiet med 0,7 procentenheter samtidigt som Kristdemokraterna gick fram lika mycket.
KD ligger nu som enda Tidö-parti i över valresultatet från 2022. Övriga ligger klart under. Liberalerna fortsätter backa i förhållande till den tillfälliga uppgång man fick efter att ha chockat medlemmar och väljare med den gemensamma presskonferensen med SD i mars. Det blir allt mer uppenbart att krama SD inte är en framgångsstrategi för Liberalerna.
På vänstersidan ligger Socialdemokraterna kvar oförändrat på 32 procent och ser ut att stabiliseras på den nivån. Mest noterbart är att Vänsterpartiet nu ser ut att vara inne i en uppåtgående trend. Miljöpartiet tappar något och det kan vara så att den positiva utveckling man sett under våren nu är bruten. Centerpartiet ser ut att vara stabila kring 6 procent.
Resultaten för M och KD är helt i enlighet med de trender som partierna varit í ett tag nu. Det är negativt för Kristersson och positivt för Busch. Här har vi en av de mest intressanta frågorna inför valrörelsen, kommer M att få stopp på läckaget? Man kan ju se framför sig ett scenario liknande 2002 då M imploderade och L gick framåt. Men nu är det inte L utan KD som har medvinden i ryggen. Den här valrörelsens lejon kan mycket väl bli Ebba Busch.
Gapet mellan blocken fortsätter inte att öka den här månaden men är kvar på närmast oövervinnliga 9 procentenheter. Jag är allt för försiktig för att redan nu peka ut Magdalena Andersson som vinnare. Mycket står på spel och mycket kan hända under en valrörelse. Det kan till och med sluta med att även Liberalerna jublar. Men f-n tro’t.
I förra opinionskrönikan redovisade jag en del tvivel på om gapet i realiteten är så här stort. Sedan dess har SCB kommit med sin stora valundersökning och även opinionsinstituten redovisar en stabilisering på den här nivån. Det sker rörelser i väljarkåren men för närvarande sker de huvudsakligen inom respektive block.
Skall Tidö ha en chans så måste de knäcka koden för hur man får väljare över blockgränsen. De två taktiker man använt sig av hittills, att skrämma med MP och V samt att fylla hushållens plånböcker verkar inte bita – i alla fall inte hittills. Väljarna är inte dumma, sänkt matmoms och lägre drivmedelspriser har man redan fått. Det är inget man behöver rösta om i valet.
Men därefter kom Almedalsveckan med nya excesser där partierna lovar fortsätta göda hushållens plånböcker med sänkta skatter, höjda bidrag, nya avdrag och bättre pensioner. Utan att (med något undantag) med ett ord beröra hur det här ska betalas. Det hade varit välgörande om vi istället fått höra mer om ekonomisk tillväxt, hur nya resurser skapas för att kunna fördelas i framtiden.
I februari betonade finansministern att pengarna för nästa mandatperiod i princip redan var slut och var tydlig med att utrymmet för ”ofinansierade vallöften” var begränsade. Något som nu Moderaterna i desperat behov av väljarprocent, verkar helt ha glömt bort. För att inte tala om Liberalerna som tror att det finns väljare att vinna med att låna pengar för att sänka skatten för miljardärer.
Liberalerna är helt bort i tok i sin tro om vad som går hem hos väljarna. Men Jag tror att det framförallt är Moderaterna som gör helt fel här. Det partiet har byggt förtroende på att vara försiktig med statsfinanserna. Nu känner väljarna inte igen sina moderater. Jag skrev mer utförligt om detta i min förra opinionskrönika och hänvisar till denna istället för att upprepa mig här.
Moderaterna missade en chans i Visby. I stället för att sätta på sig de spenderbyxor som var högsta mode i årets Almedalen, så borde stats- och finansministrarna tagit de andra partierna i örat, såväl Tidö-kompisarna som oppositionen. Då hade Moderaternas väljare känt igen sitt parti.
Till sist jag har nu lagt upp min rapport, Folkpartidiasporan – om liberaler i förskingringen, för nedladdning här.
Folkpartidiasporan kallar jag den grupp tidigare folkpartister/liberaler som har lämnat partiet men fortfarande betecknar sig själva som liberaler. Det handlar främst om de medlemmar och förtroendevalda som lämnat partiet under vägvalsstriderna som tog sin början i och med januariavtalet 2019. Men även en del som lämnat tidigare platsar i gruppen liksom en och annan engagerad gräsrot som under en lång följd av år röstat på partiet.
Det handlar om drösar av medlemmar och förtroendevalda som har känslan av ”att det är inte jag som lämnat Liberalerna, utan om partiet som lämnat mig”. Det har skett ett mycket stort kompetenstapp långt in i partiets innersta kärna. Jag har ställt frågor om varför lämnade de Liberalerna? Vad röstar de på istället? Hur ser de på politiken idag? Saknar de sitt engagemang.
Min mission här är att visa på ett väljarsegment som söker ett parti att rösta på. ”Folkpartister i förskingringen” är en grupp att fokusera på för ett liberalt parti som vill förnya sig efter att ha trillat ut ur Riksdagen eller för något helt nytt.
Christer Hallerby
Lämna ett svar