Det är små förändringar sedan föregående månad men ändå dramatik. Opposition leder stort över regeringsunderlaget. Både L och MP är nu under spärren. Fyraprocentkamraterna ser ut ha lämnat. De liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet gör tillsammans ett historiskt bottennapp i opinionen. Mina siffror stäcker sig tillbaka till 2010 och denna månads 9 procent är den lägsta siffran hittills. Det sämsta valresultatet är från 1998 på 9,8 procent då L fick 4,7 och C 5,1.
Om ett par veckor väljer Centerpartiet ny partiledare. Valberedningens förslag är Muharrem Demirok. I denna krönika synar jag honom lite närmare i sömmaren och skriver också om hans och partiledarkollegan Johan Pehrsons gemensamma utmaningar.

Väljaropinionen i januari 2023

När det gäller blocken så har stödet för regeringsunderlaget krympt från valets 49,6 procent till 46,1 procent. Den samlade oppositionen har ökat från 48,9 procent till 52,1 procent. Gapet är nu alltså hela sex procentenheter till oppositionens fördel.
Regeringen fick ingen smekmånadsperiod utan väljarna visar istället ett tydligt missnöje. Som jag skrev i förra månadens krönika ”Många, allt från villa- och bilägare till småföretagare har anledning att vara besvikna. De har alla skäl i världen att både häpnas och förvånas över att dieselpriset inte redan sjunkit kraftigt vid pump och att ett högkostnadspris för el inte fanns på plats den 1 november. Många som valt höger efter att ha gjort sina valbarometrar och valkompasser med tydliga ”varudeklarationer” har all anledning att vara förbannade när de nu upptäcker att de köpt grisen i säcken.” Sedan är det är helt annan sak att det både finns skäl och förnuft bakom hur regeringen agerat – i en del fall. Men att säga en sak före valet och göra en annan efter valet kostar. Jag tror att valkompasserna (eller vad de kallas) spelar en allt större roll. De är inte partiernas egna men framtagna av media och bygger oftast på statsvetares tolkningar av partiernas program. Man prickar i vad man tycker och får sedan fram vilket parti som ligger närmast.
I trenddiagrammet nedan ser vi hur KD, L och MP befinner sig i tydligt nedåtgående trender och Socialdemokraterna i en tydligt uppåtgående. De större partierna S, M och SD tar ett allt fastare grepp om opinionen. Det brukar vara så mellan valen. Valrörelsen är de mindre partiernas chans att tränga igenom bruset. Men den här gången gick det ovanligt snabbt.

Muharrem Demirok
Centerpartiet har extrastämma den 2 februari för att välja ny partiledare efter Annie Lööf. Valberedningens förslag är Muharrem Demirok. Efter valet 2022 riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson, tidigare under drygt tre mandatperioder kommunalråd i Linköping.
Demirok är född i Sverige. Hans far kom enligt uppgift hit som 17-åring och föräldrarna är från Kulu i distriktet Konya på det turkiska höglandet några mil norr om Ankara. Från detta område kom en stor del av den turkiska arbetskraftsinvandringen till Sverige i slutet på 1960-talet med en påföljande anhöriginvandring några år senare. Totalt beräknas cirka 7000 personer från det här område emigrerat till Sverige – både kurder och etniska turkar. Idag präglas byn Kulu i hög grad av den svenska anknytningen. I ett reportage i DN för några år sedan beskrivs hur semesterfirande och återvändande ”svenskar” sätter sin prägel på hembyn. Under somrarna vimlar det av S-märkta Volvo. De investerar i industriverksamhet och restauranger.
Många kulusvenskar har fastigheter i området. Det har även Demiroks familj. Expressen rapporterar i ett reportage 2016 om hur han och familjen är fast på släktgården under efterdyningarna av militärkuppen då. Kulusvenskarna är ett intressant exempel på lyckad migration. Fattiga bönder, många unga bondsöner, tar sig till Sverige får jobb och etablerar sig. Återknyter kontakten med hemlandet och bygger nya broar mellan länder.
Men Muharrem Demiroks bakgrund skulle trots detta sätta säkerhetsansvariga i vilket parti som helst på ”high alert”. För några år sedan tvingades Miljöpartiets Mehmet Kaplan, då bostadsminister, att avgå efter vad som ansågs vara kopplingar till den turkiska ultranationalistiska och nyfascistiska gruppen Grå Vargarna. Centerpartiet har också egna erfarenheter. Mikail Yüksel, idag partiledare för partiet Nyans, var tidigare centerpartist och kandiderade till riksdagen inför valet 2018. Men även han anklagades för samröre med Grå Vargarna, togs bort från riksdagslistan och uteslöts ur partiet. I ett reportage i turkiska Hurriyet (31 juli 2018) beskrivs hur Mikail Yüksel, Muharrem Demirok och ytterligare en person bedriver valkampanj bland turksvenskar i Kulu. Demirok uppgavs i svenska medier inte själv vara på plats, utan kampanjen bedrevs av släktingar och vänner.
De svenska kampanjerna hade borgmästarens stöd och han uppmanade också de invånare som hade möjlighet att rösta i valet. Borgmästaren tillhör AKP och överhuvudtaget uppges Erdoğan ha ett starkt stöd i byn. Muharrem Demirok har också, så vitt jag kan bedöma, legat lågt när det gäller turkisk politik. En Erdoğankritisk artikel hittar jag dock på nätet. Den handlar om demonstrationerna på Taksim-torget 2013.
Det finns alltså gått om stoff för konspirationsteorier och misstänkliggöranden. Det är också i full gång i den politiska undervegetationen på nätet. Att Demirok haft dubbelt medborgarskap – både svenskt och turkiskt – är naturligtvis ytterligare bränsle på elden.
Inte heller i den svenska inrikespolitiska debatten har Demirok lämnat så mycket spår, trots alla år som aktiv politiker. Jag hittar egentligen inga nationella sakpolitiska frågor där han engagerat sig. Enligt uppgifter från Linköping är han bra på att ”liksom flyta ovanpå”. Hans starka sidor är att han är en skicklig kommunikatör och debattör, som ofta vann debatterna i fullmäktige. Politiskt har han i kommunpolitiken varit ganska mycket av en allianspolitiker.
Nu får han en tuff uppgift att hantera om han blir vald som centerledare, även utan ryggsäcken med sin bakgrund som också tyngs av de domar för misshandel som redovisats. Men jag utgår från att Centerpartiet, inte minst vis av tidigare erfarenheter, synat Demirok ordentligt i sömmarna och att det ska vara fullt möjligt att hantera såväl media och nätet som eventuella framtida SÄPO-granskningar om en statsrådspost skulle bli aktuell.
Då framstår en social, konstruktiv och samarbetsinriktad politiker som är bra på att framföra och kommunicera sitt budskap och som dessutom har förmåga att sätta sina meningsmotståndare på plats i den politiska debatten. I princip samma positiva egenskaper som Annie Lööf haft. Men arvet efter Lööf är besvärligt.

Liberalism i kris
På Centerpartiets hemsida presenterar sig Demirok som trippelliberal. Marknadsliberal i vissa avseenden, socialliberal eller grön liberal i andra. Men som jag skrev inledningsvis är den organiserade liberalismen nu i kris i Sverige. För oss liberaler reser det många strategiska frågeställningar som också Demirok kommer konfronteras med. Hur ska de två liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet förhålla sig till varandra? Partierna är med i samma grupp i Europaparlamentet, medlemmar i ALDE (alliansen mellan liberala och demokratiska partier i Europa) och i Liberala Internationalen. Men i Sverige är man nu politiska fiender med det ena partiet i regering och det andra i opposition och tillsammans får man nu det minsta stödet någonsin för liberala partier sedan rösträtten infördes i Sverige.
I en del länder, särskilt Danmark och Holland, har vi länge haft två konkurrerande liberala partier uppdelade efter en sorts ideologisk skiljelinje. Ett parti mera till höger med betoning på marknadsliberalism och ett mera till vänster med betoning på socialliberalism. Men jag tror inte detta passar vare sig för Liberalerna eller för Centerpartiet – som bägge är mera av en mix.
Jag ser också att uppdelningen i socialliberaler och marknadsliberaler blir allt mera otidsenlig i länder där den faktiskt finns – främst då Danmark och Nederländerna. Här har ju tidigare gröna partier tagit mindre plats, vilket gett de socialliberala alternativen möjlighet att ikläda sig någon sorts grön borgerlig kostym, vilket i sin tur gjort dessa alternativ tydligare för väljarna. Men när alla anständiga partier blir allt mer gröna minskar den möjligheten. Och det är i alldeles för få frågor som olika nyanser av liberalism ger så väsensskilda svar på aktuella samtidsfrågor att det motiverar olika partibildningar.
Jag har alltså svårt att se klokheten i att göra en varken formell eller informell arbetsfördelning mellan två liberala partier i Sverige. Det liberala armbågsutrymmet mellan Kristerssons moderater och Anderssons socialdemokrater är för smalt för det. Ska liberalismen spela en större roll i Sverige måste det bli i ett sammanhållet större parti. Både M och S är bredare partier. Kan M fungera och hålla samman med konservativa, allmänborgerliga och marknadsliberaler samt S fungera med socialister, kooperativister, och vänsterliberaler så borde vi liberaler kunna hantera åsiktsskillnader mellan alla sorts liberaler i en och samma organisation. Vi är de som pratar allra mest om vikten av mångfald, öppenhet och debatt men har svårast att ta kritik och visar minst tolerans mot meningsmotståndare.
Jag inser fuller väl svårigheterna med att nu dra igång en sammanslagningsdiskussion. Det finns både historiska och dagsaktuella skäl mot. Bara att föra en sådan diskussion mellan ett regerings- och ett oppositionsparti är ett stort aber. Men att se på när dessa partier äts upp inifrån samtidigt som de kannibaliserar varandra på ett krympande mittfält är faktiskt plågsamt. Jag hoppas att partiledningarna ser till att hålla åtminstone några konstruktiva kanaler öppna mellan varandra.
Christer Hallerby