Opinionen är för närvarande mycket stabil. Förändringarna mellan mars och april handlar för nästan alla partierna om max ett par tiondelar. Undantaget är Kristdemokraterna som fortsätter sin nedåtgående trend och den här månaden landar på 4,5 procent.

Väljaropinionen i mars 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
mars 21	23,3	3,0	8,9	4,5	26,5	9,8	4,0	18,5
feb 21	23,3	2,9	8,7	5,0	26,7	9,9	3,8	18,6
	0	+0,1	+0,2	-0,5	-0,2	-0,1	+0,2	-0,1
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Moderaternas uppåtgående trend, som hållit i sig under 15 månader, kan börja mattas av. Vi får se under nästa månad om det finns kraft för ytterligare uppgång. Den andra trenden vi har med oss från föregående månad, KD:s nedåtgående, håller däremot tydligt i sig. KD närmar sig nu fyra procent. Det är en utveckling som både utlösts av och tillförs kraft av Ebba Buschs privata affärer. Ingen lösning har presenterats och det är risk för att partiledarens husdrömmar kommer att prägla nyhetsflödet om partiet även framöver. Lite märkligt att det får fortsätta. Men en Ebba Busch som anser sig ha rätt är uppenbarligen svår att rubba.

Även om opinionsläget nu är stabilt innebär några tiondelar, hit eller dit, dramatiska skillnader när riksdagsmandaten ska fördelas. Förra månaden låg MP under spärren och det konservativa blocket (M+KD+SD) fick då egen majoritet. Den är månaden när MP knaprat åt sig två tiondelar till och landar på precis 4 procent, så blir Centerpartiet tydlig vågmästare. Med Liberalerna under spärren är det mest sannolikt att vi då får en vänsterregering. I valrörelsen kan vi mycket väl ha tre partier som dansar på 4-procent nivån – MP, L och KD. Det öppnar för att taktikröstande på nivåer vi inte upplevt förut och en nagelbitande valnatt.

Liberalerna har nu haft sitt partiråd om det framtida vägvalet. Därmed har den politiska kartan klarnat något. Detta oavsett om Liberalerna klarar fyra-procent spärren eller inte. Regeringsalternativen, så som de ser ut idag, är antingen en S-ledd regering som släpps fram genom att Vänsterpartiet röstar för Stefan Löfven som statsminister alternativet lägger ned sina röster eller en M-ledd regeringen som släpps fram genom att Sverigedemokraterna röstar för Ulf Kristersson som statsminister alternativt lägger ned sina röster. I de allra flesta scenarier över valresultatet sitter då C på de avgörande mandaten. Men även om kartan nu ser tydlig ut så kan verkligheten efter valet bli en helst annan. Både V och SD kan krångla så att det som idag ser ut som givna alternativ kan bli svåra att förverkliga. Centerns position är intressant rent maktpolitiskt, men kan bli knivig opinionsmässigt.

En ”dark horse” är Alliansen. L och C ansåg sig inte kunna stödja Ulf Kristersson som statsminister efter förra valet, eftersom de röd/gröna fick ett mandat mer än Alliansen. Nu minskar gapet mellan de två traditionella blocken i svensk politik. I mars handlade det endast om en halv procentenhet till de röd/grönas fördel. Slår pendeln över så kan det bli en ny dynamik i den politiska debatten. Inte minst kommer Annie Lööf att pressas hårt av borgerliga ledarsidor om att även hon bör hitta hem.

Kommentar – Liberalernas partiråd

I Liberalerna och dess närhet kryllar det av PR – konsulter. Men just PR har länge varit partiets sämsta gren. Partirådets vägvalsbeslut framstår som ytterligare ett gigantiskt PR-fiasko. Det slår till och med den förra partiledningens beslut att byta ut blåklinten, en partisymbol laddad med en stark liberal berättelse, mot en fallossymbol som mest öppnat för skämt på temat fruktsamhet – främst bristande sådan.

Det här partirådet fattade flera viktiga beslut. Januarisamarbetet ska avvecklas under ordnade former mot slutet av mandatperioden. I övrigt skulle jag sammanfatta med att L går till val 2022 med en liberal reformagenda med fokus på integrationen, skolan och klimatet. För att kunna förverkliga den behövs en borgerlig regering. Målet är att tillskapa en sådan inom ramen för den sakpolitiska gemenskap som finns mellan L, M, C och KD – alltså den tidigare Alliansen. I det nuvarande parlamentariska läget och även i det vi kan förvänta oss efter valet blir det mycket svårt att få till en majoritetsregering. Det gäller för alla partier och för möjliga konstellationer såväl till höger, i mitten eller till vänster. Därför måste en regering kunna samtala och skapa samsyn med olika partier om den politik man vill få igenom riksdagen – kunna söka stöd när det är relevant både till höger och till vänster. Liberalerna kommer dock aldrig att medverka i en regering som inte säkrar liberala grundvärden och kommer aldrig att medverka till en regering där vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ingår. Det blir inte heller aktuellt att delta i en budgetsamverkan där dessa partier ingår.

Men det är inte detta jag får höra eller får frågor om, när jag träffar familjen, vänner eller bekanta på stan. Inte heller är det vad som framförs på sociala medier, kommenteras på tidningarnas ledarsidor eller diskuteras i TV:s debattprogram. Istället har en bild satt sig om att Liberalerna nu ska närma sig och samarbeta med Sverigedemokraterna. Jag har till och med hört och sett uttryck som ”att liera sig med” och ”släppa in i värmen”. Till detta kommer att den strama budgetprocessen ska rivas upp och att det med Liberalernas förslag blir ”hela havet stormar” när budgeten ska genom riksdagen.

Det är självfallet inte helt och hållet partiledningens ansvar att kommunikationen gått snett. Det ligger i den politiska dramaturgin att motståndarna beskriver ett beslut och dess konsekvenser utan nyanser och så avskräckande illa som möjligt. Det är heller inte konstigt att omvärlden övertar denna tolkning, den kommer ju inifrån partiet självt. Det man kunde önska är att båda sidor (eller nu har det väl gått så långt att det är befogat att säga falanger) tittat mer beslutsprocessens konsekvensanalys och ansträngt sig för att minimera skadeverkningar. Allt som vrängdes ut och in, inför och på partirådet hör faktiskt inte hemma där. Mål – vad man strävar efter och vill uppnå – är det fullt rimligt att partiråd eller landsmöte debatterar och beslutar om. Men strategin – hur man ska uppnå målen – borde en partiledning och en partistyrelse kunna hantera utan att då behöva tvätta byken i full offentlighet.

Den byken handlar om Sverigedemokraterna. Det finns ingen annan faktor i omvärlden som mer styrt Liberalernas navelskådande och självupptagenhet som förhållningssättet till SD. Det är som om Jimmy Åkesson lyckats med att injicera en giftampull vars innehåll spridit sig i Liberalernas innersta artärer och vener. Att få det liberala partiet att nästan tillintetgöra sig själva måste vara en av SD:s stora framgångar. Utan starka liberaler ligger fältet mer öppet för illiberala reformer.

I och med partirådets beslut finns det dock en väg framåt också för Liberalerna – alltså det faktiska beslutet, inte bilden av det. Nyamko Sabuni är lite friare att agera efter eget huvud, rikta uppmärksamheten utåt och driva politik. Uppförsbacken är dock rejäl och det kommer att krävas både uthållighet och strategi för att ta sig uppåt. Det krävs också en insikt om att Liberalism är något mer än sakpolitik – den ska inte förringas och mer begåvad politikutveckling är sannerligen nödvändig. Men de flesta liberaler är liberaler främst av ideologisk övertygelse. Liberalismens relevans motiveras bäst med tydliga markeringar mot populism och nationalism, mot vänsterdogmatism och högerintolerans, mot angrepp på rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter, mot ekonomisk dirigism och institutionell inkompetens.

Christer Hallerby