Norge går till stortingsval den 13 september. Det ser ut som att Erna Sohlberg, statsminister sedan 2013, nu får lämna över till en socialdemokratiskt (Arbeiderpartiet) ledd ministär under Jonas Gahr Støre.
Sohlbergs eget parti Høyre såg länge ut att klara sig hyfsat. Fram till och med februari/mars låg man i opinionsundersökningarna i nivå ´med valresultatet från 2017 på 25 procent. Efter det har man börjat tappa och enstaka mätningar visar nu på riktigt risiga siffror under 20 procentsnivån. Vi får se om tappet är tillfälligt för Høyre men regeringssamarbetet har definitivt malt ner samarbetspartierna, så någon stortingsmajoritet är inte i sikte för Erna Sohlberg. Det är en intressant observation från svensk horisont, eftersom Høyres regeringsunderlag varit mycket likt det som Ulf Kristersson arbetar med att bygga upp i Sverige; högerpopulistiska Fremskrittspartiet, KD:s motsvarighet Kristelig Folkeparti (Krf) samt liberala Venstre.
Fremskrittspartiet (Frp) klarade inte av att ta ansvar, i alla fall inte att göra det och samtidigt behålla sina väljare. Man gick in i Sohlbergs regering redan från början efter valet 2013. Sitt bästa valresultat nådde Frp dock redan 2009 på 22,9 procent. Dåvarande partiledaren Siw Jensen gjorde sedan ett gott jobb för att göra partiet regeringsfäiga. Men redan det kostade väljare. I valet 2013 fick man 16,3 procent. Siw Jensen nådde dock sitt mål och kunde gå in i regeringen i en central roll som finansminister. Men i opinionen fortsatte utförslöpan och i januari 2020 valde partiet att lämna regeringen. Som lägst var man nere på drygt 7 procent. Siw Jensen avgick för en månad sedan som partiledare och ersattes av förre invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug. Nu ser det ut att bli ”back to basics” med mer fokus på utlänningsfrågorna.
Kristelig Folkparti och Venstre ligger bägge en bra bit under spärren till stortinget, men just nu ser de ändå ut att kunna ta vardera ett par av de fasta mandaten. Men hamnar de under fyra procent så får de inte vara med i fördelningen av utjämningsmandaten. Venstres situation skrev jag en del om i en tidigare blogg i februari i år. Under Sohlbergs första mandatperiod valde man precis som Krf att stå utanför regeringen men ingick genom ett formellt avtal i regeringsunderlaget. Dåvarande partiledaren Trine Skei Grande tyckte dock att man fick alldeles för dålig respons av väljarna för den klimatpolitik man lyckades driva igenom under Sohlbergs första mandatperiod. Det var tufft motstånd för att få stöd för de reformer man ville driva igenom, men när det väl skulle genomföras satt det ministrar från andra partier och tog åt sig äran av förslagen. Den erfarenheten gjorde att Venstre valde att gå in i regeringen efter förra valet. Men opinionen har inte blivit mer positiv för det.
Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Partiets liberala narkotikapolitik är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött (mer om detta nedan).
Den röda sidan ser alltså ut att ha ett betryggande flertal för att ta majoriteten i Stortinget och därmed också regeringsmakten. Detta trots att Arbeiderpartiet ser ut att gå mot sitt sämsta val någonsin. I opinionsmätningarna låg man i maj på runt 24 procent. Det naturliga regeringsalternativet är en regering med Arbeiderpartiets (Ap) Jonas Gahr Støre som statsminister och Senterpartiet (Sp) samt Sosialistisk Venstreparti (SV) som koalitionspartners. Sp är systerparti till svenska Centerpartiet men väldig annorlunda. SV ligger nära Vänsterpartiet men har inte samma kommunistiska rötter.
Tanken på Støre som den naturlige statsministern har dock utmanats av Senterpartiet som för någon vecka sedan formellt tog beslut om att utse sin partiledare Trygve Slagsvold Vedum till statsministerkandidat. Man har också retat upp den samlade vänstern genom att säga sig föredra en tvåpartiregering med Sp och Ap. I vintras låg dessa två partier också jämnt i opinionsmätningarna på 20 procent – nivån. Under våren ökade emellertid Ap medan Sp tappade stöd ner till strax under 18 procent. Så just nu lutar det mest åt Gahr Støre.
Men Vedum är värd ett eget kapitel. Världen över talas det om högerpopulister och vänsterpopulister men här kan Norge presentera en riktig mittenpopulist. Politiskt står han ganska långt från sin svenska partiledarkollega Annie Lööf. Senterpartiet är dock som Centerpartiet ett traditionellt landsbygdsparti. Nu har man i Trygve Slagsvold Vedum fått en folklig partiledare som skrattar och går genom rutan. Partiet beskriver sig som ett grönt alternativ, men har utan tvekan lyckats med att exploatera den trötthet över klimatpolitiken som finns på vissa håll i Norge, inte minst manifesterat inför kommunvalet 2019 med bompengupproret i Oslo. Vedum kör själv en bränsleslukande diesel utan att försöka dölja det.
Han påpekar att elbilar mest är för folk med pengar, och något som många inte har råd med. Därmed blir det också en markering mot de subventioner som gynnar elbilar och de restriktioner som drabbar bensin och diesel. Han poserar också gärna med en rejäl köttbit.
Partiet är motståndare till att bygga ut vindkraften och man värnar inhemska jobb inte minst inom oljeindustrin. En stortingsledamot poserade nyligen i vargpäls. Senterpartiet drar väljare från flera håll. Det är inte förvånande att det finns en övervikt för materialistiskt orienterade väljare, något äldre med lägre utbildning. Det är uppenbart att flera tidigare röstat på Fremskrittspartiet.
Möjligen nådde Senterpartiet och Vedung sin formtopp för tidigt för att riktigt kunna utmana Gahr Støre om statsministerposten. Men Vedung är onekligenen en politikertyp som tar plats i en valrörelse, så osvuret är bäst. Att Erna Sohlberg får lämna är dock sannolikt, likaså att både Arbeiderpartiet och Senterpartiet tar plats i den nya regeringen.
Christer Hallerby