Liberalerna i Sverige brottas med positioneringen och en strategi där man blir relevanta för väljarna. Detsamma gäller för syskonpartierna i Danmark och Norge. Det är ett historiskt krisläge för alla de fyra liberala partier som har sina rötter i demokratins genombrott runt förrförra sekelskiftet.
I Danmark har Venstre kollapsat. Sedan valet har stödet halverats från drygt 23 till 12 procent (feb 21). I valet 2019 kunde den då sittande statsministern Lars Løkke Rasmussen inkassera en klar framgång med en ökning från valet 2015 med hela 4 procentenheter. Trots detta tvingades han att avgå eftersom stödet i Folketinget var större för Socialdemokraternas Mette Fredriksson, som efter ett skickligt politiskt spel kunde ta över med en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Därefter tvingades Lars Løkke också bort från partiledarposten efter ett internt fulspel, skildrat i hans läsvärda memoar ”Om de fleste og det meste”.
Lars Løkke har väl blivit mest känd (och föraktad) i Sverige för sitt samarbete med Dansk Folkparti, vars stöd han var beroende av för att regera under förra mandatperioden. Det är djupt orättvist. Han har framförallt varit en folklig realpolitiker med liberal kompass som fått och vill få saker och ting gjorda. Och Lars Løkke hade tröttnat på att förhandla med flygelpartier. Mitt under valrörelsen kom en intervjubok med honom där han ville lägga en större tyngdpunkt på det breda politiska mittfältet. Kort sagt, han öppnade för en regeringssamverkan med Socialdemokraterna.
Så blev det nu inte. Trots framgången i valet tvingades han lämna partiledarposten och ersattes av Jakob Ellemann-Jensen. Den politiska kursen var tillbaka på ruta ett med en fast förankring i det blåa borgerliga blocket. Men Venstre tappade sin ledande roll. Istället har De Konservative har ryckt fram som det ledande oppositionspartiet. Ellemann-Jensen är ett frågetecken för många danskar. Det har inte heller varit lätt att komma ut med några framtidsvisioner under Corona. Det mediala fokuset ligger i stort sett helt på personer som lämnat partiet. Förre vice ordföranden Inger Støjberg är en av dem. Hon står också inför riksrätt för ett beslut hon fattade som utlännings- och integrationsminister. Men framförallt är det Lars Løkke som nu uppträder som vilde i Folketinget och som är i full färd med att starta ett nytt parti i det politiska mittfältet. Han arbetar metodiskt och det finns goda förutsättningar för att han ska lyckas med sitt projekt.
Det andra liberala partiet Radikale Venstre har på senare år varit fast förankrat i det röda blocket och satt också i den socialdemokratiskt ledda regeringen mellan 2011 och 2015. I februari ligger man på cirka 6 procent i opinionsmätningarna, vilket är en tillbakagång från valets 8,6 procent. Radikale har omhuldat positionen som kungamakare mellan Venstre och Socialdemokraterna, vilket gett dem en oproportionerligt stort inflytande i dansk politik. Samtidigt har man varit idépolitiskt drivet med ideologiskt engagerade medlemmar. Att framgångsrikt kunna balansera det parlamentariska maktspelet med det egna ideologiska engagemanget har varit något av de Radikales signum. Som kungamakare har man nu hamnat offside. Stödparti utanför regeringen var inte den roll man eftersträvade. Kanske är man på väg att hamna offside även i idépolitiken. En av dansk politiks på sistone många avhoppare Jens Rohde betecknade sitt tidigare parti som klimataktivistiskt och hyperfeministiskt. Man har till råga på allt haft en egen meeto-affär som tvingade bort partiledaren Morten Østergaard. Dessutom står partiet för en annan invandringspolitik än vad som nu håller på att bli mainstream i dansk politik
Den långa diskussionen i Liberalerna, om vilket av syskonpartiernas strategi som vore mest relevant i Sverige, Venstres eller Radikale Venstres, har nog inte så mycket nytt bränsle att hämta i dagens danska utveckling. Bägge partierna är i svårigheter och bägge har förlorat sina strategiska positioner. Mest intressant blir det nog att följa Lars Løkke Rasmussens vidare öden och äventyr.
I Norge är det Stortingsval den 13 september i år. Erna Sohlberg från Høyre har varit statsminister i två mandatperioder, sedan 2013. Venstre gick in i regeringen 2018 efter att dessförinnan varit stödparti till regeringen i Stortinget. Men nu är stora omvälvningar på gång i norsk politik och det ser inte ut som om regeringen Sohlberg kan sitta kvar efter valet.
Det är inte bara regeringen som Venstre ser ut att behöva lämna. Med det opinionsstöd man har idag, så ramlar man med största sannolikhet också ur Stortinget.
Guri Melby är partiledare i Venstre sedan Trine Skei Grande avgick i höstas. I regeringen är hon kunskaps- och integreringsminister. Venstre har satsat hårt på en grön profil och drivit på om klimatpolitiken både i Stortinget och i Regeringen. Det har också blivit flera framgångar. I sitt tal efter att ha blivit vald lägger också Melby en stark tyngdpunkt på klimatet. Det är uppenbart att man taktiskt inför valet lägger stor vikt vid klimatpolitiken och lägger upp för en konfrontation med främst Fremskrittspartiet och Senterpartiet. Det andra området hon lyfter fram i talet är kunskap och skola, Fast mest omtalat på senare tid är att Venstre fått igenom ett regeringsförslag om liberalisering av narkotikapolitiken där mindre innehav för personligt bruk inte längre ska vara straffbart – en reform som man enligt hemsidan kämpat för att få igenom i mer än 20 år. Reformen har dock ännu inte gått igenom i Stortinget.
Med detta får Venstre en förhållandevis stark profil i norsk politik, men något fattas för att attrahera väljarna. Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Narkotikapolitiken är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som redan rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött.
Den problematiska utvecklingen för de liberala partierna i både Danmark och Norge sammanfaller med de högerpopulistiska partiernas kräftgång. Både Dansk Folkparti och Fremskrittspartiet i Norge har gått kraftigt tillbaka och bägge är på väg att förlora sina tidigare så inflytelserika positioner. Både liberalism och högerpopulism på tillbakagång samtidigt alltså. Vad är det som kommer istället? Vad är det som växer? Jag kommer att ta mig an de här frågeställningarna i kommande bloggar.
Christer Hallerby