Opinionskrönika december 2022 – Motigt för regeringen och S på rekordnivå. Dessutom en analys av L:s stödröstare och svikare i valet.

Publicerat 2022-12-20 av Christer

Svara

Ingen smekmånad för regeringen och Socialdemokraterna på rekordnivå, så kan man sammanfatta opinionen i december. Liberalerna är åter under 4 procent. Jag kommenterar också SCB:s stora mätning som kom tidigare i månaden. I en särskild analys (eller åtminstone en kvalificerad och hyfsat underbyggd gissning) kommer jag fram till att Liberalerna fick stödröster från 1 procent moderater samt sveks av 1,3 procent socialliberaler som valde S och C istället. Antalet svikare var alltså större än antalet stödröster.

Väljaropinionen i mars 2020

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
dec 22	18,6	19,3	4,3	3,7	6,1	34,7	4,1	7,5
nov 22	19,1	20,5	4,7	3,8	5,9	32,2	4,3	8,0
	+0,5	-0,8	-0,4	-0,1	+0,2	2,5	-0,2	-0,5
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

S noterar 34,7 procent. Man får gå långt tillbaka i tiden, till Alliansens första mandatperiod 2006 – 2010 för att hitta en motsvarande nivå. Sedan valet har även V gått fram. M ligger kvar på ungefär samma nivå. Övriga partier har tappat. Liberalerna är nu åter under fyra-procent. SCB hade för någon vecka sedan en något högre siffra för L – 4,1 procent. Men trenden sedan valet har varit nedåtgående och de ingående mätningarna i min sammanvägning är gjorda senare än SCB.

Även för KD och MP ser vi tydligt nedåtgående trender.

Från att ha vunnit valet, knappt men tydlig, med 0,7 procentenheter, så ligger regeringsunderlaget nu under mot opposition med 6,7 procentenheter – alltså en sving på 7,4. Det är anmärkningsvärt.

Reaktionerna på Tidö-avtalet kan vara en del av förklaringen. Det står nu klart för alla väljare vilken som blir SD:s roll och att de faktiskt får igenom en hel del politik. Men framförallt handlar det om svikna vallöften. Här handlar det inte om vilja, mer om förmåga. Regerandets verklighet visar att allt inte går så snabbt, smidigt och enkelt som SD, KD och M gav sken av och förmodligen till viss del trodde före valet (jag skonar L för de var inte riktigt lika vidlyftiga). Många, allt från villa- och bilägare till småföretagare har anledning att vara besvikna. De har alla skäl i världen att både häpna och förvånas över att dieselpriset inte redan sjunkit kraftigt vid pump och att ett högkostnadspris för el inte fanns på plats den 1 november. Många som valt höger efter att ha gjort sina valbarometrar och valkompasser med tydliga ”varudeklarationer” har all anledning att vara förbannade när de nu upptäcker att de köpt grisen i säcken.

SCB:s stora partisympatiundersökning kom som sagt i början på månaden och föranleder flera reflektioner. Svaren på frågan ”hur du skulle rösta om det vore val idag” blir numera dock snabbt obsolet. SCB har ställt frågor under en lång period, 27 oktober till 24 november, till sina drygt 4000 respondenter. Det resultat jag redovisar här bygger på mätningar som huvudsakligen ligger något senare i fas. När trenderna är så starka som just nu blir därför SCB snabbt inaktuell. Därför hävdar jag bestämt att siffrorna både för till exempel S och L är mera korrekta i min redovisning och andra poll of polls.

Men SCB erbjuder fördjupning i och med att man kan dela upp i så många undergrupper – inte minst geografiska- och även visa flöden mellan partierna. I nedanstående bild visas nettoflöden från riksdagsvalet fram till november:

Det enda signifikanta flödet för L skulle alltså vara en förlust till S på 0,3 procent av väljarkåren. Uppgiften har föranlett en del att ifrågasätta att det verkligen var moderata kamrat fyra procent väljare som räddade kvar Liberalerna i Riksdagen. Borde de i så fall inte återvänt till M under hösten? Nja, inte alls säkert! Men i vilket fall känner jag mig apostroferad eftersom jag tidigare hävdat:

Att partiledningens strategi var framgångsrik och räddade Liberalerna kvar i riksdagen. Man la sig politiskt mycket nära M, var entydiga med att stödja Ulf Kristersson som statsministerkandidat och polemiserade under valrörelsen knappast alls med andra partier i regeringsunderlaget. Eftersom Liberalerna var helt nödvändiga i regeringsunderlaget för att Ulf Kristersson skulle kunna bli statsminister hoppades och lyckades man med att locka moderata stödröster (därmed inte sagt att det inte skulle ha funnits alternativa strategier som också skulle kunnat bli lyckosamma).
Det momentum L fick efter att Johan Pehrson tillträdde som partiledare i våras kom i valrörelsen av sig genom att flera socialliberaler valde att rösta på S och C.

Den siffra jag framförallt har haft som stöd för punkt 1 är SVT:s stora valundersökning som visar att en fjärdedel av de som röstade på L 2022, röstade på M 2018. Alltså tidigare moderatröstande stod för en signifikant del av L:s väljarunderlag och utan dessa skulle partiet inte klarat spärren. Nu behöver naturligtvis inte alla dessa vara stödröster – ju fler som inte är det desto bättre. Men tyvärr tror jag att flertalet stödröstare fortsätter svara L i november när de får frågan ”hur de skulle rösta idag”. Rösten på L är ju minst lika viktig för regeringsunderlaget nu som i september.

Men än viktigare i sammanhanget är Novus stora eftervalsundersökning. Jag har inte tillgång till materialet men så vitt jag förstått handlar det om ca 11 000 respondenter och frågorna fokuserar på de beteenden och överväganden som väljarna gjorde vid själva valet. I sin kommentar till december månads väljarbarometer redovisar Novus VD Torbjörn Sjöström också en tabell från eftervalsundersökningen om taktikröstande. Varken L eller MP hade klarat spärren utan stödröster. När det gäller L så uppskattas dessa motsvara en procentenhet.

Strömmen från L till S i diagrammet ovan ser jag som ganska naturlig och en bekräftelse på slutsatsen i punkt två. Strömmen av socialliberaler till S i valrörelsens slutskede har fortsatt också efter valet, säkert fick den lite förnyad energi av Tidöavtalet.

Det finns ytterligare en siffra gällande L i SCB som är mycket intressant och något som den borne optimisten faktiskt kan ta fasta på. Förutom frågan ”hur du skulle rösta om de vore val idag”, så ställer SCB sedan gammalt också frågan ”vilket av partierna som står dig närmast”. Partisympati handlar alltså varken om vilken politisk nivå det handlar om eller hur man faktiskt röstar, utan om partiet som sådant. Här nådde L i november upp till 4,9 procent, vilket är en tydlig uppgång från siffran i maj som var 3,6 procent.

Man ska egentligen inte blanda siffror från olika undersökningar, men man kan ändå lite oseriöst leka med tanken att av de 4,6 procent som röstade på L i valet så var 1 procent stödröster. Alltså återstår 3,6 procent. Det skulle alltså vara 1,3 procent (4,9 – 3,6) som i första hand sympatiserar med L som parti, som inte röstade på partiet i riksdagsvalet. Med de mätningar och underlag som finns till förfogande så tror jag detta är det närmaste man kan komma svaret på frågan hur många socialliberaler det var som svek partiet i riksdagsvalet för då i första hand C eller S. Intressant är att antalet svikare alltså i så fall var större än antalet stödröster. Detta motsägs inte av den tidigare nämnda tabellen över stödröster från Novus där S får 3,2 procent.

Christer Hallerby

Sverigedemokraterna kopplar greppet om Hörby

Publicerat 2022-11-29 av Christer

Svara

Hörby var den kommun I Sverige där Sverigedemokraterna blev allra störst i kommunvalet 2022 – 39,3 procent. Redan 2018 blev man största parti i kommunen och kunde ta makten med stöd av Moderaterna och ett lokalt pensionärsparti. Trots en mandatperiod kantad av skandaler och inte mycket till politisk verkstad ökade förtroendet i valet och man gick fram ytterligare, med fyra procentenheter i förhållande till 2018. Detta reser flera frågor. Vad är det som gör partiet så starkt just i Hörby? Vad är det som gör att man trots turbulensen de gångna fyra åren ökar sitt förtroende? Vad kan Hörbyborna vänta sig nu? Ligger en demontering av demokratin i farans riktning?

Hörby är en kommun mitt i Skåne vid E 22 mellan Malmö och Kristianstad. I kommunen finns idag knappt 16 000 invånare. En gång i tiden var det en viktig handelsplats för landsbygden runt omkring. Centralorten präglades av köpmän. På 1950-talet, när jag växte upp i den dåvarande köpingen, styrdes den av folkpartister och partiet var nära egen majoritet i fullmäktige.

Nu är det SD som är i den positionen. Kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande sedan 2018 är Cecilia Bladh In Zito. Men styret har varit turbulent. Inledningen av perioden präglades av att den ena chefen efter den tvingades sluta eller sade upp sig. Man anklagades för att slira på offentlighetsprincipen när Aftonbladet granskade kommunen och ville komma åt handlingar. Man anställde en kommundirektör som precis fått sparken från Åstorp, men som snart fick sparken också från Hörby. Detta efter hur hon hanterat en nakenbadsskandal på kommunen chefskonferens.

I slutet av mandatperioden anklagades In Zito för att ha betalat stora pengar svart (2,5 miljoner) för renoveringen av sitt hus. Hon skyllde på sin före detta man. Men Moderaterna ansåg att bevisen mot henne var så starka att man endast några månader före valet lämnade majoritetsamarbetet. Men nu efter valet är man tillbaka. Tycker att de förklaringar man fått av In Zito är tillräckliga, men vill inte berätta om vilken ny information man fått.

Jag letar efter positiva nyheter för styret under den gångna mandatperioden, om remarkabla framsteg som har gjorts och som skulle kunna förklara framgången i årets val. Men förgäves. Visst ekonomin är god och kommunen gick med ett stort överskott 2021. Men det gäller för de flesta kommuner, dopade av statliga medel som de varit under pandemin. Jag söker också efter sverigedemokratiska profilfrågor som man drivit igenom, men hittar inte mycket. Möjligen kan man räkna nya regler för modersmålsundervisningen dit.

I jakten på förklaringar kommer jag att tänka på Danmarksdemokraternas ledare Inger Støjberg som i det danska valet nyligen främst vände sig till ”udkantsdanmark”, landet bortom det urbana, utveckling och modernitet.

Hörby ger onekligen ett lite bedagat intryck. Jag tog en promenad genom byn, en lördagsförmiddag i mitten på augusti. Folktomt när det på andra ställen är veckoslutsrusning. Knappt några människor alls. Möter ett par gående på Storgatan. Ytterligare ett par sitter på en sliten uteservering på samma gata. En handfull på systemet. Någon på de två apoteken. Två personer i järnaffären. Tre (kanske någon till) på Sandahls herrekipering. Men en liten folksamling hittar jag. Sverigedemokraterna har startat sin valkampanj. Minst tio personer runt valbåset på Nya Torg. De var där redan när jag besökte byn i juli. Inget spår dock av något av de andra partierna. De verkar redan ha gett upp.

Maria Maunsbach skriver i sin hyllade roman ”Lucky Lada och jag”:

”Det slår mig alltid när jag går runt i Höör numera att det mesta ser välvårdat ut… Det är stor skillnad från när mamma och jag åker till Hörby. Där känns det som om allt stänger ner, förfaller. Vissa kvarter, speciellt de som ligger på väg mot Lions – där vi brukade gå på loppis på lördagarna – ser ut som om de är lämnade åt sitt öde. Färgen på husen faller av, allt är grått, smutsigt.

Så minns jag det inte från när jag var liten och hälsade på mormor och morfar, då hade Hörby saker som Höör inte hade…. och när vi åkte till Hörby var det för att vi skulle göra någonting roligt.”

Höör är grannkommunen som har järnväg och pågatåg. Det blir mycket mer av pendling till Malmö och Lund. Det har inte Hörby. Järnvägen lades ner på 1950-talet, en klar nackdel när arbetskraftsområdena och pendlingen senare växte. Även mitt i Skåne kan man bli lite isolerade. Ett utkantsskåne mitt i, hålet i kakan. I sin jakt på framtid och utveckling testade Hörbyborna både M-styre och S-styre innan det blev SD:s tur. Men det är lätt att hålla med om att de gamla partierna inte levererade.

Det är väl så att Sverigedemokraterna inger någon sorts hopp, även om det är svårfångat. Jag pratar med några på torget. Med SD så sticker Hörby ändå ut, blir intressant. Man blir del av något större, en samhällsomvandling där saker och ting ska ställas tillrätta. Det är inte att allt ska bli som förr men att det ska bli mer likt det som var bra – inte minst att det var färre invandrare och inte så mycket kriminalitet.

Och nu har SD fått väljarnas förtroende att styra en mandatperiod till och Moderaterna ställer upp med de mandat som saknas till egen majoritet. När fullmäktige träffades första gången efter valet, var det tolv sverigedemokrater och fyra moderater – en majoritet på 16 av totalt 31 ledamöter.

Förra mandatperioden var det 41 ledamöter i fullmäktige. Men en reform drev faktiskt SD igenom, att minska kommunfullmäktige med 25 procent. På sociala medier kunde man också se att det var populärt att skära ned på politiken. Men det innebär också en demontering av demokratin. En fungerande demokrati kräver förtroendevalda. Färre politiker innebär färre kontakter och nätverk, att allt färre medborgare kommer i kontakt med en politiker. Politiken blir allt mer professionaliserad och politikerna allt högre arvoderade. Det blir större ansvar och allt mer ett yrke. Toppstyrningen vinner på mångfaldens bekostnad. Den statliga demokratiutredningen skrev därför 2016 ”antalet förtroendeuppdrag i kommuner och landsting bör inte minska ytterligare”. Det är ett demokratiskt egenvärde att fler personer har ett förtroendeuppdrag.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att fler kommuner än SD-styrda väljer att dra ned på fullmäktige. Alliansstyrda Simrishamn har till exempel beslutat om samma sak. Efter valet var det nu 41 ledamöter i jämförelse med 49 ledamöter förra mandatperioden. Det stör mig starkt att Liberalerna stod bakom det beslutet. Men Hörby är exceptionellt, 41 ledamöter var inte ett särskilt stort kommunfullmäktige.

Dessutom kan SD och M den här mandatperioden ta ytterligare steg att minska antalet förtroendevalda och öka toppstyrningen. Det finns ett konsultförslag om en samlad organisationsmodell i kommunen. Det kan komma att innebära att facknämnderna avskaffas. Kommunstyrelsens grepp om verksamheterna och därmed kommunstyrelsens makt stärks. Kommundirektören blir ensam förvaltningschef direkt underställd kommunstyrelsens ordförande.

I rapporten är det slående hur kundperspektivet blir helt dominerande. Kommunen blir en toppstyrd koncern som ska leverera service och tjänster till kommunens invånare. Medborgarperspektivet där vi alla har ett gemensamt ansvar finns överhuvudtaget inte. Det går att ersätta demokrati med autokrati även i det lokala formatet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika september 2022 – reflektioner över ett valresultat.

Publicerat 2022-09-13 av Christer

Svara

Liberalerna klarade spärren. Det var den absolut viktigaste frågan för mig när jag röstade i riksdagsvalet. Det är också den enskilt viktigaste faktorn till att Ulf Kristersson troligen kan bilda regering.

Utan Liberalerna, ingen högerregering. Det är en position där man kan ställa krav, vara tuffa i förhandlingarna. Det är inga ödmjuka liberaler jag vill se framöver, utan liberaler som likt den gamla valaffischen bestämt sopar undan alla former av extremism, som driver liberala lösningar, som stoppar nationalism och högerpopulism i varje vrå av Regeringskansliet. Mota Jimmie i grind, bör det stå överst på Johan Pehrsons göra-lista varje dag, året runt, så länge denna regering sitter på sina taburetter.

Med detta sagt så finns det goda förutsättningar för välbehövliga sakpolitiska kursändringar med en ny regering. Det gäller inte minst energipolitiken och rättsväsendet. Framtiden kommer jag att återkomma till i kommande kröniker. Den här tänker jag främst ägna åt en preliminär valanalys med fokus på två frågor som konfunderat mig:

1. Varför växte SD så snabbt i valrörelsens slutskede? 2. Vad gjorde att Johan Pehrsons initialt uppåtgående kurva toppade och vände neråt under valspurten?

Under våren var SD inne i en svagt nedåtgående trend. I min sammanvägda ”poll of polls” gick man från 20 procent i september 2021 till 17,9 procent i juni 2022, genom att man backade tiondelar månad för månad. Även SCB:s stora partisympatiundersökning i maj visade 17 procent, en nedgång på 1,6 procentenheter sedan november 2021. Ingenstans i mitt material fanns det signaler på en vändning. Men det finns en omvärldsfaktor som det inte fanns möjlighet att se då och som sannolikt är förklaringen till vändningen.

Ulf Kristersson blev allt tydligare med att han såg Sverigedemokraterna som en viktig partner för sin framtida regering. Strategin vara att visa upp ”min sida av politiken” som ett sammansvetsat regeringsunderlag med gemensamma värderingar och sakpolitiska ståndpunkter. M, KD, SD och L skrev gemensamma debattartiklar till exempel om energipolitik och rättspolitik. Ulf Kristerson ställde upp som ett lydigt verktyg i SD:s realpolitiskt meningslösa misstroendeomröstning mot Morgan Johannson i juni. Jag skrev då i min blogg med anledning av detta och annat att ”Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller.”

Sedan kommer Kristerssons Almedalstal där han formligen hyllar SD för dess historiska insats i migrations- och integrationspolitiken, hur man stått upp i motvind och före alla andra insett politiska realiteter. Under sommaren har vi också sett artiklar om hur personer från KD och M utbildat SD-tjänstemän i hur regeringen och Regeringskansliet fungerar. Hur man aktivt jobbar på att göra SD regeringsfäigt.

Ingen utanför SD själva har som Ulf Kristersson jobbat så hårt för att få SD att framstå som anständiga, insiktsfulla, förutseende, ambitiösa och kloka politiker. Tro sjutton att det ger följdeffekter på väljaropinionen. Men vad som är ännu värre och sannolikt minst lika effektfullt är att SD:s nationalistiska och högerpopulistiska drag gömts undan. På Ulf Kristerssons sida av politiken skulle det visas upp en fasad av endräkt och gemensamma mål. Skillnaderna i ideologi och åsikter skulle inte visas eller klyvas öppet. Även Liberalerna ställde i huvudsak upp på denna taktik. Hur sjutton ska då de borgerliga väljarna inse att det är problem med nationalism och högerpopulism. Det tolkas mest som vänsterpropaganda när de ”på samma sida politiken” håller tyst. Markerar man inte en gräns så blir den heller inte synliggjord. Ger man inte uttryck för skillnader i ideologi och åsikter så blir de inte hörda. Steget över till andra sidan blir inte så stort.

Till den andra frågan om Liberalernas uppgång som kom av sig. Varför blev det ingen Pehrson-effekt i slutspurten? Johan Pehrson rivstartade. Redan i samband med partiledarskiftet började Liberalernas siffror röra på sig. I samband med Johans första tv-debatter började de ta fart. I början på augusti visade flera opinionsmätningar på klart över fem procent. En så tydligt uppåtgående trend i början på en valrörelse brukar leda till en framgångsvåg som håller i sig. Jag fick mail från gamla partiveteraner som trodde på en ny effekt i stil Med Bengt Westerberg 1985 och Lars Leijonborg 2002.

Vad kan han hänt, förutom icke-händelsen att historien inte alltid upprepar sig. Jag tror att i början så såg väljarna en självständig Pehrson, en ny liberal ledare som tog för sig i debatterna. Ju längre in i valrörelsen vi kom, desto mer sjönk han in i tapeten på Kristersson sida av politiken. Han blev en del av ett block och då av ett block som långt ifrån gillades av alla liberaler.

Folkpartisterna svek Liberalerna – inte alla men tillräckligt många för att det som såg ut att bli en framgångsvåg för Johan Pehrson kom av sig. Veckorna före valet och allt intensivare ju närmare valdagen vi kom, så fylldes mitt Facebook-flöde av partivänner och tidigare partivänner som deklarerade sin avsikt att rösta på Centern eller hade röstat på Centern. Bengt Westerberg gick ut offentligt och sa samma sak. Orsaken var ju som bekant att man inte ville medverka till att ge SD inflytande över svensk politik. Jag tror en del hade bestämt sig tidigare före valrörelsen, säkert så när det gäller Bengt. Men jag vet av flera samtal att många våndades länge, en del ända fram till valdagen.

För de som tvekade länge vet jag att Ulf Kristersson SD – washing, som jag beskrivit tidigare, hade stor betydelse och var i flera fall avgörande för att lägga röstsedeln på ett annat parti än Liberalerna. En viktig trigger var också Johan Pehrsons eget uttalande i Svenska Dagbladet att SD kan lita på Liberalernas medlemmar.

Sammantaget kan man säga att Ulf Kristerssons strategi var ett spel med hög insats. Han sänkte tröskeln högerut vilket förklarar att SD blev största parti och öppnade spjället vänsterut vilket nästan orsakade honom en förlust i statsministerkampen. Det var inte långt borta, att de bortflyende socialliberalerna hade behövts för att säkra riksdagsmajoriteten.

Till sist

Jag noterar Centerns kollaps på landsbygden, där fanns knappast några socialliberaler som kunde hålla siffrorna uppe.
Jag noterar två remarkabla liberala framgångar i Skåne. Torkild Strandbergs liberaler i Landskrona ökade i kommunvalet med 3,9 procentenheter till 38,1 procent. Philip Sandbergs liberaler i Lund ökade med 4,2 procentenheter till 17,6 procent (preliminära rösträkningen). I Landskrona är Liberalerna största parti och i Lund näststörst efter Socialdemokraterna.

Christer Hallerby