Det är inte några fanfarer som möter mig i FB – flödet av liberala vänner när Tidöavtalet kommenteras. Snarare ljuder en dov mistlur som varnar för de grynnor och grund som lurar längre fram i dimman på den inslagna kursen. Flera betonar att de redan lämnat skeppet, andra att det snart är dags att hoppa överbord.

De har nog rätt, de som skriver att om vägvalet presenterats på det här sättet, så hade det aldrig blivit av. Partiet hade valt en annan kurs. Men partiet har också förändrats under resans gång. Jag tror aldrig att Nyamko Sabuni skulle kunnat driva igenom det här avtalet. Men med Johan Pehrson så förändrades mandatet, aldrig formellt men informellt. Man skulle kunna säga att utvecklingen skapat sina egna lagar och omständigheter. Men det är bara delvis riktigt. Det har hela tiden funnits en ”kärnenergi” i form av Mats Persson som försett processens drivlinor med kraft.

Detta ger mig anledning att ställa fyra frågor till mig själv?

1.  Den första är en självrannsakan, i vilken utsträckning har jag bidragit till detta? Svar: Ja det har jag.

2. Finns det nyanser i detta? Svar: Ja, men där har jag inte räckt till.

3. Hur ser du på avtalet? Svar: Jag accepterar det som ett fullbordat faktum (fait accompli).

4. Mår du bra? Svar: Nej.

Liberalernas överlevnadsstrategi blev att surra sig fast vid Ulf Kristersson. Genom att aldrig tveka, inte villkora det allra minsta i sitt stöd för Kristersson som statsminister skulle Liberalerna med hjälp av moderata kamrat fyra-procent väljare klara riksdagsspärren. Det byggdes ett ömsesidigt beroende mellan partierna. Liberalerna behövde Moderaterna för att klara spärren. Moderaterna behövde Liberalerna i Riksdagen för att Kristersson skulle kunna bli statsminister. Men i strategin låg inte att Kristersson så fullständigt skulle kapitulera inför SD i valrörelsen och inte heller att SD, bland annat som en konsekvens av detta, skulle bli största parti. Kristersson släppte helt gränsen åt höger. Att dagens högerledare heter Jimmie Åkesson är obestridligt, lika obestridligt som att det är hans medarbetare som hållit i pennan på slottet. Vi får se om statsministerposten kan hjälpa Kristersson att ta tillbaka initiativet.

Jag hade ändå vissa förhoppningar på att Liberalerna skulle kunnat stå emot bättre. För i ett avseende väger SD:s 20,5 procent och L:s 4,6 procent helt lika. Bägge behövs precis lika mycket för att Ulf Kristersson ska kunna bli statsminister. Det var säkert också detta som till slut avgjorde själva regeringsbildningen. Men till en ganska hög politisk kostnad.

När jag slutade som Liberalernas stabschef i januari 2020 stod det klart för mig att det inte fanns något utrymme att i partiledningen ens diskutera någon alternativ strategi. Jag hade egentligen inte heller någon annan att föreslå som med större sannolikhet skulle klara målet att komma över spärren. Men visst skulle det gått att utveckla alternativ om den dörren inte hållits stängd. Jag insåg att jag inte skulle kunna göra någon skillnad. Det fanns därför ingen mening med att stanna kvar. Men det fanns också en djupare insikt om vart vi var på väg. Jag avslutade en kommentar på FB till varför jag slutat: ”Enligt min uppfattning finns det också en tydlig gräns, jag kan inte se L som ett liberalt alibi i ett övrigt socialkonservativt/nationalistiskt block (M, KD och SD) som styr Sverige, vare sig som aktivt medverkande regeringspartner eller som stödparti.” Men nu är vi precis där.

Jag hade flera gånger före min tid som stabschef argumenterat för ett annat förhållningsätt till SD, att det både skulle gå att ha kontakter med partiet och att göra upp i enskilda sakfrågor när det den vägen skulle gå att få genomslag för liberal politik. Då var jag ganska ensam. Partiet drog upp röda linjer som jag delvis var kritisk emot. Men jag satte stopp vid en organiserad strukturell samverkan både i opposition och i regering. Jag kunde svårligen se ett liberalt parti jobba så nära en illiberal politisk motståndare. Jag hade svårt att föreställa mig att jag så snabbt och så totalt skulle bli förbisprungen av i stort sett hela partiet.

Men det ligger i liberalismen att ständigt pröva och ompröva intagna ståndpunkter. Jag erkänner att jag också är lite på glid. Före valet var jag tydlig med hur jag kommer att rösta. På Liberalerna i alla tre valen trots att mina farhågor stärkts om vart vägvalet till slut skulle leda. Jag gjorde det av lojalitet, jag ville inte medverka till att det parti som jag jobbat så mycket för och som jag fortfarande såg som starkt liberalt idédrivet, skulle trilla ur Riksdagen. Men jag gjorde det också av sakpolitiska skäl, jag såg att en högerregering skulle driva en bättre politik på många för mig viktiga områden, än en socialdemokratisk regering med stöd av MP och V.

Det jag verkligen är orolig för nu är att Liberalerna ska utvecklas till ett annat parti, att högerliberalismen helt ska övertrumfa socialliberalismen. Den risken förstärks av att många har lämnat och överväger lämna i protest eller av allmänt obehag över det sällskap vi hamnat i. Den interna debatten har också blivit hårdare och allt oförsonligare. En förklaring till att Liberalerna är ett så litet parti är att vi är så dåliga på att hantera den åsiktsspännvidd som ligger i liberalismen, att hitta arbetsformer där alla känner att de får komma till tals, blir respekterade och är med och formar partiets politik. Här är Moderaterna och Socialdemokraterna så mycket bättre. Det är tragiskt att så många liberaler föredrar dessa partier framför Liberalerna.

Jag har själv en gång lämnat partiet (för ett par år) och deklarerat det utåt. Det var när jag såg att Jan Björklunds strategiska vägval ledde helt bort i tok. Jag gjorde det då som en markering, för att bli sedd och kanske lyssnad på. Jag återvände dock efter ett par år när effekten av min demonstration klingat av. Men då var jag ett enstaka fall. Nu är det så många så att avhoppen i sig riskerar att förändra partiet. Jag stannar som medlem. Jag uppmanar fler som är tveksamma att aktivt göra det valet.

Några ord om själva avtalet. Det är SD:s strukturella roll jag är mest kritisk emot. Jag tror de flesta förstår vad jag menar. Bara det att regeringen ska ha ett ”inre kabinett” med de fyra partiledarna är extraordinärt. En person som inte ens sitter i det större kabinettet (regeringen) tar nu alltså plats i det inre. Det säger egentligen allt om den maktposition SD har förhandlat sig fram till. Viktigt är också att avtalet i mindre grad handlar om att ha kommit överens om politik, mer om att tillsammans utveckla politik. Det ger samarbetet en dynamisk prägel där Regeringskansliets personal och resurser ska användas för att föra de här partierna allt närmare varandra.

Sakpolitiskt är avtalet ömsom vin och ömsom vatten. Energipolitiken, utbildningspolitiken, åtgärderna mot gängkriminalitet plus vad som bör hända på en del politikområden som inte behandlas lika djupgående i avtalet visar på ett tydligt politikskifte till det bättre. Men vattnet är besvärande. 

Jag har full förståelse för att de liberaler som främst hämtar sitt ideologiska driv i solidariteten med människor på flykt och med världens fattiga är djupt besvikna just nu. Det är helt följdriktigt att de ser avtalet som ett svek. För mig är det liberala engagemanget betydligt bredare och de frågorna är inte avgörande. Jag hade dock hoppats att L och KD tillsammans stått emot bättre när det gäller biståndet. Framförallt reagerar jag mot att man sänker biståndet samtidigt som man gör en kraftig åtstramning av migrationspolitiken. Det förra hade snarare behövts för att kompensera för det senare.

Jag har vid två tillfällen fått förtroendet att vara statssekreterare för integrationsfrågorna, vid det första tillfället också för migrationsfrågorna. Jag fick inte dessa uppdrag för att jag var mainstream i partiet i flyktingfrågorna. Snarare för att jag hade en kärvare, och enligt min mening, mer realistisk syn. Det fanns redan då vid båda tillfällena en medvetenhet i partiets ledning (inte hos alla dock) att den idealistiska syn som förvisso var en hörnsten i partiets värdegrund, inte riktig höll för de realiteter som mötte i regeringsställning. Men partiets idealistiska grundhållning satte naturligtvis begränsningar både för vad man kunde göra och kunde säga. Första gången (1992 – 94) kom jag i konflikt med partiledaren Bengt Westerberg om viseringsfrågor, andra gången fick jag med Nyamko Sabuni lämna efter Alliansens första mandatperiod för att vår politiska inriktning i integrationsfrågorna var för tuff och långtgående för herrarna Reinfeldt och Björklund. Sveriges invandringspolitik (migration och integration) hade långt tidigare sett annorlunda ut om det inte varit för de liberala partiledarna.

Sverige hade under alldeles för lång tid ett alltför generöst flyktingmottagande och en naivitet i integrationspolitiken där bidragsberoendet byggdes upp och toleransen för intoleransen var alltför tongivande.  Absolut inte principiellt eller ideologiskt men i förhållande till verkligheten, vad vi kunnat hantera och klara av.  Fredrik Malm skrev för någon dag sedan följande på FB och jag kan inte annat än hålla med:

”Jag ser att det förs fram kritik mot migrationspolitiken. Det förstår jag. Flera av förslagen hade aldrig varit med om vi fått bestämma själva.

Men, men det sagt, vill jag också utveckla varför migrationspolitiken kommer att bli så här tuff. Orsaken är att Sverige under årtionden har fört en migrationspolitik som inte varit långsiktigt hållbar. Genom att kraftigt avvika från alla länder runt omkring oss har svenska politiker, även jag själv och mitt eget parti, tagit en springnota i invandringspolitiken. De senaste åren har C, MP och V vägrat inse nödvändigheten av en rimlig reglerad invandring. De har blockerat nödvändiga reformer. Detta har drivit väljare till SD, och vi ser nu konsekvensen av detta. Om Sverige fört en migrationspolitik som legat ungefär i EU:s mittfåra de senaste 20 åren hade de åtgärder som nu kommer genomföras garanterat inte behövts. Och Sverigedemokraterna hade inte haft så stort väljarstöd.”

Sedan är jag ändå starkt bekymrad över (för att inte säga förbannad på) avsnittet om migration och integration. Det är fullt av sverigedemokratiska symboler som gränskontroller, utlänningskontroller, återvandring. M, KD och L borde sett till att man skrivit in EU:s direktiv även här och inte bara när det gäller asyllagstiftningen. Sedan präglas avsnittet av både okunskap och brist på åtgärder när det gäller integration. Det verkar vara SD:s syn som slagit igenom, eftersom vi inte ska ha någon invandring så behövs heller ingen integrationspolitik.

Hur kan man skriva om återvändandeverksamhet och fler förvarsplatser i samma stycke, på vilket sätt hänger detta ihop? Man ska helt mönstra ut permanenta uppehållstillstånd ur den svenska lagstiftningen. Detta samtidigt som kraven på att få svenskt medborgarskap kraftigt skärps. Hade det inte varit på sin plats att åtminstone skriva in att effekterna på integrationspolitiken bör analyseras innan man vidtar de åtgärderna?

Till sist: Jag ser fram emot hur herrarna (och damen) från Tidö ska lyfta svensk elitfotboll. Var det möjligen en formulering som kom till där i slottsfåtöljerna när konjaken och cigarillerna serverats?  Synd att inte samma passion kan skönjas när det gäller civilsamhällets utveckling. Det hade jag förväntat mig i ett dokument som undertecknats av både kristdemokrater och liberaler. En positiv tolkning av detta är att det är kanske något regeringen kan ta tag i utan inblandning från SD. Jag ser med förväntan fram emot regeringsdeklarationen.

Christer Hallerby