Att förhålla sig till SD

Frågan om hur Liberalerna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna får det med jämna mellanrum att rejält bränna till i partiinterna Facebookgrupper. Nu senast var den tändande gnistan en intervju med Ulf Kristersson i Expressen den 5 juni. På frågan om SD skulle kunna få rollen som ett samarbetsparti till en framtida moderatledd regering där man förhandlar om budgeten, så svarar Kristersson: ”Det är ingenting jag utesluter alls utan jag tror vi kommer behöva diskutera budgetfrågor med många partier”.

På fråga från Expressen så kommenterar Nyamko Sabuni detta med: ”Då har han givit sitt besked nu. Liberalerna kommer att återkomma med besked i god tid inför valet 2022”. I interna debattfora har detta beskrivits som att Sabuni öppnar för budgetsamarbete med SD. Detta med den ytterst tveksamma logiken, att det man inte uttryckligen tar avstånd från, det förespråkar man. Genast är pajkastningen igång och klyftan i partiet ser ut att vara avgrundsdjup. Men debatten blir i hög grad en skenfäktning eftersom den framförallt bygger på tolkningar av motpartens åsikter och avsikter.

Jag tillhör dem som anser att vårt förhållningssätt till SD är något vi måste resonera om och att det finns ett handlingsutrymme där olika vägar kan och bör övervägas. Jag vet att för en del blir det tvärstopp redan här. Några tycker att det inte finns något att diskutera, SD ska isoleras och inga former av relationer mellan liberaler och sverigedemokrater tolereras. Andra tycker att vi inte ska lyfta locket på grund av sprängkraften i en sådan diskussion, låt det som måste ske göra det i tystnad. Men jag hoppas på att det också finns en lite större grupp partimedlemmar som är öppnare och som vågar problematisera kring en del av frågeställningarna som har med SD att göra.

För att inte bli en fortsatt skenfäktning bör vi ha några ingångsvärden att utgå från. Jag tar därför risken att i det följande presentera min analys och några tydliga ställningstaganden. Jag vill understryka att detta helt och hållet är mina egna överväganden som vare sig är testade eller förankrade med någon annan.

Partistyrelsen har varit tydlig med att vi före valet 2022 måste ha ett klart besked till väljarna om hur vi ser på framtida regeringssamarbeten och hur partiet avser att agera efter valet. Det är uppenbart att Moderaterna i och med Kristerssons svar på frågan i Expressen om budgetsamarbete gjort en tydlig positionsförflyttning i förhållande till vad som har gällt tidigare. Det är också uppenbart att M är splittrade. På flera håll i landet har partiet inlett organiserat samarbete med SD i strid med vad som (åtminstone tidigare) gällt i centrala direktiv. Detta är något som vi i Liberalerna måste ha med i bilden, bland annat när vi diskuterar förutsättningarna för framtida allianssamarbeten nationellt samt i kommuner och regioner.  Med andra ord, vårt förhållningssätt till SD påverkar också vårt förhållningssätt till andra partier, inte minst till samarbetet i Alliansen.

Nationellt ingår vi nu tillsammans med Centern i det parlamentariska underlaget till S/MP – regeringen. Det var mycket just förhållningssättet till SD som styrde att det blev den lösningen. En moderatledd regering (i vilken konstellation det vara månde) bedömdes bli för beroende av SD för att kunna tolereras. En minoritet på Liberalernas partiråd var dock av en annan uppfattning. Men Alliansen lever i hög grad i flera regioner och kommuner, ibland i minoritet. Sverigedemokrater ”hanteras” dagligen av liberaler på den lokala nivån. På en del håll har detta lett till intern debatt, konvulsioner och till och med hot om uteslutningar.

Frågan om förhållningssättet till SD har stor sprängkraft i partiet. Just därför måste vi diskutera den. Vi måste också diskutera och problematisera kring begreppet ”budgetförhandlingar”.

Det finns många åsikter om hur man ska beskriva Sverigedemokraterna. Det finns en släktlinje mellan våldsbejakande högerextrema rörelser som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och dagens parti. Men det finns också andra rötter. De fyras gäng med Jimmie Åkesson i spetsen, som så småningom tog över partiet, var alla lundastudenter som fann varandra kring en nationalistisk ideologi och värdegrund. En viktig rekryteringsgrund när partiet började sin framväxt i Skåne var kommunala tidigare missnöjes- och intressepartier som Skånepartiet, Kommunens Väl (i flera kommuner) och Pensionärspartier. Den gemensamma nämnaren mellan alla de här grupperna var ett starkt motstånd mot invandringen. Idag kan man knappast klassa partiet som våldsbejakande. Man har på senare år också klippt av flera nazist- och fascistanstrukna personer.

Men det man definitivt kan säga är att Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National front i Frankrike, italienska Lega, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra.  De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Populisten för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck.  Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det finns naturligtvis vissa skillnader mellan populistiska partier, det finns också grader i hur långtgående man driver den nationalistiska omvälvningen. Men det finns ingen anledning tro att Sverigedemokraterna på ett avgörande sätt skulle avvika från sina internationella syskon och kusiner. Om ett sådant parti kommer i regeringsställning bör Liberalerna befinna sig i opposition och vice versa. Det innebär bland annat att jag inte kan se något läge där det är rimligt för Liberalerna att ingå som ett liberalt alibi i ett i övrigt konservativt regeringsblockblock bestående av M, KD och SD.

När vi då kommer till frågan om budgetförhandlingar kan det följaktligen aldrig bli aktuellt att i en regering förhandla en budgetproposition. Om bägge partierna skulle befinna sin i opposition finns det heller ingen som helst anledning att göra gemensam sak med en budgetmotion.

Men det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna.

Min uppfattning är att det politiska innehållet och genomslaget för liberala idéer och förslag alltid måste komma i första hand. Frågan om vilka vi samarbetar med blir därmed en andrahandsfråga, om än en icke oviktig sådan. Liberalerna har en värdegrund som bör omöjliggöra regeringssamverkan såväl som majoritetssamarbeten i kommuner och regioner både med Sverigedemokraterna och med Vänsterpartiet. Men i riksdagen liksom i kommunfullmäktige är det alltid flertalet (majoriteten) som avgör vilket beslut som fattas i en viss fråga. Alla röster väger lika mycket, det kan aldrig vara fel att hamna på samma sida som V eller SD såvida det sakpolitiska innehållet är det bästa möjliga från liberala utgångspunkter – vi kan inte springa ifrån vår egen politik för att sällskapet är fel. Det bör inte heller vara fel att jämka och justera för att få fram en majoritet för en lösning som blir så bra som möjligt.

Det är omöjligt att beskriva vad den hållning som jag förespråkar skulle innebära i alla olika situationer som kan uppkomma i praktiken. Verkligheten är alltför mångfacetterad för att det skulle vara meningsfullt att försöka få ihop en sådan lista. Men att budgetsamtal i den meningen att man diskuterar enskildheter i en lagd budget i riksdagens utskott måste betraktas ligga inom ramen för vad man kan göra.

Man skulle också kunna ta en hypotetisk situation i en kommun. I kommunen i fråga fick varken Alliansen eller de röd/gröna majoritet men Alliansen blev störst och formerar på den grunden ett styre i minoritet. Man lägger sin budget med oförändrad skattesats och ett balanskravsresultat (överskott) på 1,5 procent. Socialdemokraternas budget innebär en skattehöjning på 50 öre, ett balanskravsresultat på 0,5 procent och därtill en del utgiftsåtagandet som av styret bedöms som underskattade. Vid kontakt med S så framstår skattehöjningen som inte förhandlingsbar. Alliansen bestämmer sig då för att en sonderande kontakt med SD är rimlig. Partiet säger sig villigt att stödja Alliansens budget om man får igen sitt krav på att återöppna en fritidsgård samt några smärre ytterligare utgiftsökningar. Parterna förhandlar sig fram till en lösning med oförändrad skattesats, ett balanskravsresultat på 1 procent och en återöppnad fritidsgård. Var detta en rimlig lösning? Jag tycker det.  

Till sist: Viktigast när det gäller förhållningssättet till Sverigedemokraterna är att debattera mot dem, ständigt ställa liberalismens idéer och värdegrund mot nationalismens navelskådande och populismens förenklingar. Den policy eller strategi av ignorering som tidvis gällde under Alliansregeringen var en katastrof. Ignorering av deras folkvalda ledamöter är inte heller bra. Det finns bara ett sätt att göra Sverigedemokraterna mindre och det är att övertyga deras väljare om att de bör rösta på andra partier. Då bör vi lyssna och bemöta, alltså slås med argument, samt uppträda som konstruktiva parlamentariker. Något som goda liberaler alltid gjort och bör göra.

Christer Hallerby


Trendiga Hörby

Hörby var en av tre sydsvenska kommuner där Sverigedemokraterna fick KS – ordförande posten efter valet 2018. De andra två var Sölvesborg och Bromölla. Senare har även Bjuv tillkommit.  I Hörby blev man största parti i valet med stöd från var tredje väljare. Med hjälp av valsamverkan med Moderaterna och det lokala pensionärspartiet SPI blev sedan Cecilia Bladh in Zito (SD) vald till kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande. I praktiken är det idag ett samstyre mellan SD och M som har makten. Partierna la i höstas fram en gemensam budget och M refererar på sin hemsida konsekvent till ”vi och SD”.

I Hörby har SD inte drivit egna profilfrågor lika hårt som i Bromölla med böneförbud för anställda i kommunen och som i Sölvesborg med dess stopp för inköp av utmanande samtidskonst och inskränkningar i bibliotekens köp av böcker på utländska språk. Istället har Hörby uppmärksammats för att det varit ordentligt turbulent i kommunens organisation. Alla chefstjänstemän och flera mellanchefer har slutat och med många tomma stolar försöker styret nu driva igenom en ny organisation med en samlad superförvaltning direkt under kommunstyrelsen. En del dribblingar när det gäller offentlighetsprincipen har också uppmärksammats av media. Detta är ju ett känt mönster från andra länder att när högerpopulister tar över gör man allt för att begränsa oppositionens möjligheter till inflytande samt utomstående aktörers möjligheter till insyn och granskning av maktens utövande.

Jag tänker följa utvecklingen i Hörby framöver. Det främsta skälet är att det är intressant att följa SD som maktparti, särskilt i koalition med Moderaterna. Men ett bidragande skäl är att jag är uppvuxen på orten, tills jag blev fjorton och familjen flyttade 1965. Det gör mig nyfiken, hur hamnade Hörby här, i SD:s avantgarde. Den gamla köpingen mitt i Skåne med liberala köpmanna- och marknadstraditioner. Där man väl röstade folkpartistiskt om man inte var med i facket och därmed socialdemokrat – eller minns jag fel?

Redan när jag tittar i valstatistiken hittar jag något intressant. Hörby är trendigt, ända sedan andra världskriget blåser valvindarna särskilt kraftigt här i Skånes mitt. En framgång i de nationella valen ger många gånger en ännu större framgång i Hörby. Denna sanning gällde för den gamla köpingen såväl för den nya större kommunen där en stor del av jordbruksbygden som förr var Hörby socken ingår. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna har alla i något eller några riksdagsval blivit största parti. Väljarna är inte särskilt trogna. De rör sig ganska lätt mellan partierna.

  • Det stämmer att man i Hörby köping gillade Folkpartiet. Redan i det första valet partiet ställde upp i efter att ha bildats 1934 blir man största parti. Man når 39,4 procent i andrakammarvalet 1936. Det är betydligt högre än de 12,9 procent partiet får ihop nationellt och de 9,6 procent man når i Malmöhus län. Det är också en betydande framgång i förhållande till vad de två föregångarna, det liberala partiet och de frisinnade fick i Hörby föregående val 1932 – 28,6 procent.
  • Men 1940, det första krigsvalet, gör Hörby som riket i övrigt och ger Socialdemokraterna och dåvarande statsministern Per-Albin Hansson ett kraftigt stöd. Socialdemokraterna ökar i Hörby med drygt 17 procentenheter till 46,2 procent och blir största parti.
  • Första efterkrigsvalet, den stora planhushållningsstriden 1948, blir en stor framgång för Bertil Ohlin och Folkpartiet. Nationellt når man 22,8 procent. I Hörby slår pendeln ännu kraftigare och här får partiet sitt historiskt högsta stöd med 44,1 procent och blir återigen största parti.
  • I valet 1952 fortsätter Folkpartiet framåt nationellt och vinner ytterligare ett par procentenheter. Men i Hörby vänder det. Man tappar 4 procentenheter till Socialdemokraterna som nu återtar positionen som störst i Hörby. Sedan fortsätter de här två partierna att dominera under hela tvåkammarriksdagens återstående tid. Folkpartiet återtar ställningen som största parti under ett par mandatperioder. Men efter ATP-striden i slutet av 1950-talet så är det Socialdemokraterna som är störst. Men bägge partierna tappar stöd medan framförallt Centern växer.
  • I det första valet till enkammarriksdagen 1970 händer det. Ett nytt parti, Centerpartiet med sin nyvalde partiledare Torbjörn Fälldin, blir största parti i Hörby. Man får hela 38 procent. Det är kraftigt mycket högre än den siffra man når nationellt – 19,9 procent. Framgången fortsätter nästa val 1973 när man i Hörby når 48,2 procent, fortfarande långt mycket högre än det nationella resultatet på 25,1 procent. I nästa val 1976 går man tillbaka något både nationellt och i Hörby, men det kompenseras med att Fälldin nu blir statsminister i den första icke-socialistiska regeringen i Sverige på 44 år.
  • Centerpartiet blir största parti i Hörby i sammanlagt sex val från 1970 till 1985. Den borgerliga regeringen förlorade regeringsmakten 1985 och från och med 1988 återtog Socialdemokraterna positionen som största parti också i Hörby. Den positionen behåller man sedan i ett par decennier. Siffrorna i Hörby närmar sig också mer och mer de nationella snitten, även om Socialdemokraterna ofta hamnar något lägre än i de nationella valresultaten.
  • Socialdemokraterna blir störst i Hörby även 2006, när Alliansen vinner regeringsmakten. Men 2010 när Alliansen får förnyat förtroende händer det, Moderaterna blir största parti. Man går fram med 6,5 procentenheter jämfört med 3,9 nationellt.
  • Men M:s plats på tronen blir kortvarig. Valet 2014 är S åter störst i Hörby. Men ändå med en historiskt låg siffra för ett parti i den positionen 24,9 procent. Ett annat nytt parti hade redan i valet 2002 börjat knapra på de andra partiernas väljarstöd.
  • Första gången Sverigedemokraterna noteras med något nämnvärt stöd i Hörby är 1998, då får man stöd av 0,9 procent av de röstande (nationellt fick SD då 0,4%). Valet 2002 når man i Hörby 5,6 procent (1,4). Nästa val 2006 är man uppe i 8 procent (2,9). Valet 2010 når man 14 procent (5,7). Valet 2014 landar resultatet på 27,4 (12,9). I valet 2018 blir man då största parti med 35,4 procent, vilket kan jämföras med det betydligt lägre nationella resultatet på 17,6 procent. Utvecklingskurvorna (också jämfört med det totala resultatet i Skåne Västra) framgår av nedanstående diagram.

Mönstret går alltså igen. Pendeln slår återigen till kraftigare i Hörby. Sverigedemokraternas stöd är exceptionellt högt både om vi jämför med den nationella utvecklingen och med övriga Skåne. Det jag redovisat är väljarstödet till riksdagen. Men utvecklingen i kommunvalen är densamma och nu styr alltså SD kommunen tillsammans med Moderaterna. Det är uppenbart att man vill använda makten till att ändra organisationen, få mer lojala tjänstemän, minska oppositionens möjligheter till insyn och inflytande och försvåra för medierna att granska. Men sedan då? Och vad kommer Hörbyborna att tycka om detta?

Christer Hallerby