Sverigedemokraterna kopplar greppet om Hörby

Publicerat 2022-11-29 av Christer

Svara

Hörby var den kommun I Sverige där Sverigedemokraterna blev allra störst i kommunvalet 2022 – 39,3 procent. Redan 2018 blev man största parti i kommunen och kunde ta makten med stöd av Moderaterna och ett lokalt pensionärsparti. Trots en mandatperiod kantad av skandaler och inte mycket till politisk verkstad ökade förtroendet i valet och man gick fram ytterligare, med fyra procentenheter i förhållande till 2018. Detta reser flera frågor. Vad är det som gör partiet så starkt just i Hörby? Vad är det som gör att man trots turbulensen de gångna fyra åren ökar sitt förtroende? Vad kan Hörbyborna vänta sig nu? Ligger en demontering av demokratin i farans riktning?

Hörby är en kommun mitt i Skåne vid E 22 mellan Malmö och Kristianstad. I kommunen finns idag knappt 16 000 invånare. En gång i tiden var det en viktig handelsplats för landsbygden runt omkring. Centralorten präglades av köpmän. På 1950-talet, när jag växte upp i den dåvarande köpingen, styrdes den av folkpartister och partiet var nära egen majoritet i fullmäktige.

Nu är det SD som är i den positionen. Kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande sedan 2018 är Cecilia Bladh In Zito. Men styret har varit turbulent. Inledningen av perioden präglades av att den ena chefen efter den tvingades sluta eller sade upp sig. Man anklagades för att slira på offentlighetsprincipen när Aftonbladet granskade kommunen och ville komma åt handlingar. Man anställde en kommundirektör som precis fått sparken från Åstorp, men som snart fick sparken också från Hörby. Detta efter hur hon hanterat en nakenbadsskandal på kommunen chefskonferens.

I slutet av mandatperioden anklagades In Zito för att ha betalat stora pengar svart (2,5 miljoner) för renoveringen av sitt hus. Hon skyllde på sin före detta man. Men Moderaterna ansåg att bevisen mot henne var så starka att man endast några månader före valet lämnade majoritetsamarbetet. Men nu efter valet är man tillbaka. Tycker att de förklaringar man fått av In Zito är tillräckliga, men vill inte berätta om vilken ny information man fått.

Jag letar efter positiva nyheter för styret under den gångna mandatperioden, om remarkabla framsteg som har gjorts och som skulle kunna förklara framgången i årets val. Men förgäves. Visst ekonomin är god och kommunen gick med ett stort överskott 2021. Men det gäller för de flesta kommuner, dopade av statliga medel som de varit under pandemin. Jag söker också efter sverigedemokratiska profilfrågor som man drivit igenom, men hittar inte mycket. Möjligen kan man räkna nya regler för modersmålsundervisningen dit.

I jakten på förklaringar kommer jag att tänka på Danmarksdemokraternas ledare Inger Støjberg som i det danska valet nyligen främst vände sig till ”udkantsdanmark”, landet bortom det urbana, utveckling och modernitet.

Hörby ger onekligen ett lite bedagat intryck. Jag tog en promenad genom byn, en lördagsförmiddag i mitten på augusti. Folktomt när det på andra ställen är veckoslutsrusning. Knappt några människor alls. Möter ett par gående på Storgatan. Ytterligare ett par sitter på en sliten uteservering på samma gata. En handfull på systemet. Någon på de två apoteken. Två personer i järnaffären. Tre (kanske någon till) på Sandahls herrekipering. Men en liten folksamling hittar jag. Sverigedemokraterna har startat sin valkampanj. Minst tio personer runt valbåset på Nya Torg. De var där redan när jag besökte byn i juli. Inget spår dock av något av de andra partierna. De verkar redan ha gett upp.

Maria Maunsbach skriver i sin hyllade roman ”Lucky Lada och jag”:

”Det slår mig alltid när jag går runt i Höör numera att det mesta ser välvårdat ut… Det är stor skillnad från när mamma och jag åker till Hörby. Där känns det som om allt stänger ner, förfaller. Vissa kvarter, speciellt de som ligger på väg mot Lions – där vi brukade gå på loppis på lördagarna – ser ut som om de är lämnade åt sitt öde. Färgen på husen faller av, allt är grått, smutsigt.

Så minns jag det inte från när jag var liten och hälsade på mormor och morfar, då hade Hörby saker som Höör inte hade…. och när vi åkte till Hörby var det för att vi skulle göra någonting roligt.”

Höör är grannkommunen som har järnväg och pågatåg. Det blir mycket mer av pendling till Malmö och Lund. Det har inte Hörby. Järnvägen lades ner på 1950-talet, en klar nackdel när arbetskraftsområdena och pendlingen senare växte. Även mitt i Skåne kan man bli lite isolerade. Ett utkantsskåne mitt i, hålet i kakan. I sin jakt på framtid och utveckling testade Hörbyborna både M-styre och S-styre innan det blev SD:s tur. Men det är lätt att hålla med om att de gamla partierna inte levererade.

Det är väl så att Sverigedemokraterna inger någon sorts hopp, även om det är svårfångat. Jag pratar med några på torget. Med SD så sticker Hörby ändå ut, blir intressant. Man blir del av något större, en samhällsomvandling där saker och ting ska ställas tillrätta. Det är inte att allt ska bli som förr men att det ska bli mer likt det som var bra – inte minst att det var färre invandrare och inte så mycket kriminalitet.

Och nu har SD fått väljarnas förtroende att styra en mandatperiod till och Moderaterna ställer upp med de mandat som saknas till egen majoritet. När fullmäktige träffades första gången efter valet, var det tolv sverigedemokrater och fyra moderater – en majoritet på 16 av totalt 31 ledamöter.

Förra mandatperioden var det 41 ledamöter i fullmäktige. Men en reform drev faktiskt SD igenom, att minska kommunfullmäktige med 25 procent. På sociala medier kunde man också se att det var populärt att skära ned på politiken. Men det innebär också en demontering av demokratin. En fungerande demokrati kräver förtroendevalda. Färre politiker innebär färre kontakter och nätverk, att allt färre medborgare kommer i kontakt med en politiker. Politiken blir allt mer professionaliserad och politikerna allt högre arvoderade. Det blir större ansvar och allt mer ett yrke. Toppstyrningen vinner på mångfaldens bekostnad. Den statliga demokratiutredningen skrev därför 2016 ”antalet förtroendeuppdrag i kommuner och landsting bör inte minska ytterligare”. Det är ett demokratiskt egenvärde att fler personer har ett förtroendeuppdrag.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att fler kommuner än SD-styrda väljer att dra ned på fullmäktige. Alliansstyrda Simrishamn har till exempel beslutat om samma sak. Efter valet var det nu 41 ledamöter i jämförelse med 49 ledamöter förra mandatperioden. Det stör mig starkt att Liberalerna stod bakom det beslutet. Men Hörby är exceptionellt, 41 ledamöter var inte ett särskilt stort kommunfullmäktige.

Dessutom kan SD och M den här mandatperioden ta ytterligare steg att minska antalet förtroendevalda och öka toppstyrningen. Det finns ett konsultförslag om en samlad organisationsmodell i kommunen. Det kan komma att innebära att facknämnderna avskaffas. Kommunstyrelsens grepp om verksamheterna och därmed kommunstyrelsens makt stärks. Kommundirektören blir ensam förvaltningschef direkt underställd kommunstyrelsens ordförande.

I rapporten är det slående hur kundperspektivet blir helt dominerande. Kommunen blir en toppstyrd koncern som ska leverera service och tjänster till kommunens invånare. Medborgarperspektivet där vi alla har ett gemensamt ansvar finns överhuvudtaget inte. Det går att ersätta demokrati med autokrati även i det lokala formatet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2022 – Sverigedemokraterna

Publicerat 2022-10-06 av Christer

Svara

Det finns inte, så här strax efter valet, tillräckligt med underlag från nya opinionsmätningar för att presenter en ”poll of polls”. Jag ägnar istället månadens opinionskrönika åt Sverigedemokraterna – Liberalernas presumtiva nya samarbetspartner.

Hur ska man se på SD idag?

SD har högerextrema rötter. Det är oomtvistligt. Men hur ska man se på partiet idag? Från liberal utgångspunkt menar jag att man både kan och bör anlägga två olika perspektiv när den frågeställningen ska besvaras. Det första där jag försöker se positivt på partiets politiska anpassningar på senare år och hur de kan bidra till Kristerssons regeringsbygge. Det andra betydligt mer bekymmersamt sett på lite längre sikt i ett bredare europeiskt sammanhang.

Förhandla eller inte verkar idag blivit en icke-fråga.

Men innan jag fördjupar mig i de här perspektiven så en återkoppling till en krönika som jag skrev i juni 2020 om ”att förhålla sig till SD”. Jag argumenterade där emot de liberaler som ville dra en tydlig röd linje mot alla typer av samröre med SD och menade att det är rimligt att i politiska församlingar förhålla sig till SD som till politiker från andra partier. Det innebär att göra upp sakpolitiskt när det finns förutsättningar för detta. Jag skrev att ”det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt”. Men jag menade också att precis som gäller för andra partier med en ideologisk grund som står långt från liberalismen bör det inte vara aktuellt med att vare sig sitta i samma regering eller delta i ett organiserat samarbete i opposition.

Jag problematiserade kring begreppet budgetförhandlingar och menade att det på såväl nationell som lokal nivå bör finnas utrymme för att både förankra och förhandla om enskildheter i en budget. Men om man inte sitter i samma regering eller medverkar i ett organiserat oppositionssamarbete så bör det heller inte bli aktuellt att lägga fram en hel gemensam budget. Det är få bloggar som jag skrivit genom åren som väckt så starka reaktioner från mina liberala vänner – mest negativa. Nu har det hunnit flyta ganska mycket vatten under broarna och jag noterar att till och med nyblivna riksdagsledamoten Anna Starbrink betraktar ett budgetsamarbete med SD som relativt oproblematiskt (Expressen 220929).

Verkligheten har både sprungit förbi mitt dåvarande resonemang och kommit ikapp Anna Starbrinks tidigare motstånd. Vi får väl se hur oproblematiskt det kommer att bli. L har satt sig i en båt där man förbundit sig mot väljarna att stödja Ulf Kristersson som statsminister och valresultatet har gett SD ett väsentligt inflytande över denna regeringsbildning. Det gäller även statsbudgeten. Det känns olustigt. Men jag är inte kritisk mot vare sig Liberalerna eller Starbrink. Däremot genuint orolig inför Kristerssons ledarskap. Jag betraktade en gång honom som en tydligt liberal politiker. Efter den här valrörelsen undrar jag om det finns några principer överhuvudtaget som är viktigare än statsministerposten (se vad jag skrev om detta i september månads krönika).

Perspektiv 1 – Normaliseringen

Nu till de två olika och motstridiga perspektiven. Det första kan vi kalla för normaliseringen. Många, inte minst SD själva, hävdar att partiet är inne i en normaliseringsprocess. Med det menar de säkert främst att ”de andra” ser SD som vilket politiskt parti som helst, som man kan förhandla med, som kan få viktiga poster i riksdagens utskott etc. Men man har också tydligt försökt distansera sig från sina extrema rötter, tagit fram en vitbok, uteslutit många mer eller mindre suspekta personer.

Den viktiga ”normaliseringen” ligger dock i den politiska anpassningen. Man har tydligt triangulerat Moderaterna. Det gäller stora internationella frågor som EU och NATO men också kontroversiella blockskiljande frågor som valfriheten i välfärden. Det har också utvecklats en samsyn i de för väljarna allra viktigaste politiska frågorna just nu, energipolitiken, brottsligheten och gängkriminaliteten. I många av de frågor som Miljöpartiet bromsade den tidigare socialdemokratiska regeringen, gruvor, miljöprövning och tillståndsprocesser finns ett tydligt högeralternativ. Och höghastighetsjärnvägana ska tydligen skrotas (tyvärr).

I andra frågor är det Moderaterna som närmat sig SD, främst då sådant som handlar om migration, asyl och uppehållstillstånd.

Allt detta sammantaget gör att det till höger finns ett sakpolitiskt alternativ som ur liberal synpunkt är klart bättre än vad ett vänsteralternativ i form av Socialdemokraterna med stöd av MP och V skulle erbjuda. Visst finns det fortfarande knäckfrågor kvar. När det gäller arbetslöshetsersättningen och sjukförsäkringen så ligger SD fortfarande närmare S än M. Vad gäller Migrationen så blir väl SD aldrig nöjda, vi får se vad som händer med Moderaternas syn på arbetskraftsinvandringen. Ett lackmustest för hur långsiktigt det här samarbetet kan bli är hur man hanterar liberala knäckfrågor som integration, jämställdhet, bistånd, public service, media och kulturen.

Perspektiv 2 – Det internationella sammanhanget

Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National Front i Frankrike, italienska partier som Lega och Italiens Bröder, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

Den inhemska retoriken har flera gemensamma drag. Med vissa variationer går den ofta ut på följande: Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Man för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck. Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det är inte konstigt att de övriga medlemmarna Liberalernas partigrupp i Europaparlamentet (Renew Europé) är bekymrade och uttrycker farhågor när Liberalerna nu ska samarbeta med ett parti som är med i partigruppen ECR där ordföranden kommer från polska Lag och Rättvisa och vice ordföranden från det nya regeringspartiet i Italien – Italiens Bröder.

Och var landar detta för Liberalerna?

Jag anar att några av de Liberaler som förhandlar idag, Mats Persson till exempel, helst bara ser det första av de här två perspektiven och gärna bortser från det andra. Men för att både leva upp till vad man lovat väljarna på kort sikt och samtidigt göra det liberala partiet relevant för tillräckligt många väljare på längre sikt, så behöver man nog gå ner i spagat mellan perspektiven. Det kommer att krävas rätt mycket ekvilibristik från partiledningens sida. Jag vet inte hur vig Johan Pehrson är men anar visst besvär med gymnastikövningen ifråga. Men inte bara det, när han väl kommit ner så måste han kunna ta sig upp också.

Christer Hallerby

Att förhålla sig till SD

Publicerat 2020-06-17 av Christer

Svara

Frågan om hur Liberalerna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna får det med jämna mellanrum att rejält bränna till i partiinterna Facebookgrupper. Nu senast var den tändande gnistan en intervju med Ulf Kristersson i Expressen den 5 juni. På frågan om SD skulle kunna få rollen som ett samarbetsparti till en framtida moderatledd regering där man förhandlar om budgeten, så svarar Kristersson: ”Det är ingenting jag utesluter alls utan jag tror vi kommer behöva diskutera budgetfrågor med många partier”.

På fråga från Expressen så kommenterar Nyamko Sabuni detta med: ”Då har han givit sitt besked nu. Liberalerna kommer att återkomma med besked i god tid inför valet 2022”. I interna debattfora har detta beskrivits som att Sabuni öppnar för budgetsamarbete med SD. Detta med den ytterst tveksamma logiken, att det man inte uttryckligen tar avstånd från, det förespråkar man. Genast är pajkastningen igång och klyftan i partiet ser ut att vara avgrundsdjup. Men debatten blir i hög grad en skenfäktning eftersom den framförallt bygger på tolkningar av motpartens åsikter och avsikter.

Jag tillhör dem som anser att vårt förhållningssätt till SD är något vi måste resonera om och att det finns ett handlingsutrymme där olika vägar kan och bör övervägas. Jag vet att för en del blir det tvärstopp redan här. Några tycker att det inte finns något att diskutera, SD ska isoleras och inga former av relationer mellan liberaler och sverigedemokrater tolereras. Andra tycker att vi inte ska lyfta locket på grund av sprängkraften i en sådan diskussion, låt det som måste ske göra det i tystnad. Men jag hoppas på att det också finns en lite större grupp partimedlemmar som är öppnare och som vågar problematisera kring en del av frågeställningarna som har med SD att göra.

För att inte bli en fortsatt skenfäktning bör vi ha några ingångsvärden att utgå från. Jag tar därför risken att i det följande presentera min analys och några tydliga ställningstaganden. Jag vill understryka att detta helt och hållet är mina egna överväganden som vare sig är testade eller förankrade med någon annan.

Partistyrelsen har varit tydlig med att vi före valet 2022 måste ha ett klart besked till väljarna om hur vi ser på framtida regeringssamarbeten och hur partiet avser att agera efter valet. Det är uppenbart att Moderaterna i och med Kristerssons svar på frågan i Expressen om budgetsamarbete gjort en tydlig positionsförflyttning i förhållande till vad som har gällt tidigare. Det är också uppenbart att M är splittrade. På flera håll i landet har partiet inlett organiserat samarbete med SD i strid med vad som (åtminstone tidigare) gällt i centrala direktiv. Detta är något som vi i Liberalerna måste ha med i bilden, bland annat när vi diskuterar förutsättningarna för framtida allianssamarbeten nationellt samt i kommuner och regioner. Med andra ord, vårt förhållningssätt till SD påverkar också vårt förhållningssätt till andra partier, inte minst till samarbetet i Alliansen.

Nationellt ingår vi nu tillsammans med Centern i det parlamentariska underlaget till S/MP – regeringen. Det var mycket just förhållningssättet till SD som styrde att det blev den lösningen. En moderatledd regering (i vilken konstellation det vara månde) bedömdes bli för beroende av SD för att kunna tolereras. En minoritet på Liberalernas partiråd var dock av en annan uppfattning. Men Alliansen lever i hög grad i flera regioner och kommuner, ibland i minoritet. Sverigedemokrater ”hanteras” dagligen av liberaler på den lokala nivån. På en del håll har detta lett till intern debatt, konvulsioner och till och med hot om uteslutningar.

Frågan om förhållningssättet till SD har stor sprängkraft i partiet. Just därför måste vi diskutera den. Vi måste också diskutera och problematisera kring begreppet ”budgetförhandlingar”.

Det finns många åsikter om hur man ska beskriva Sverigedemokraterna. Det finns en släktlinje mellan våldsbejakande högerextrema rörelser som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och dagens parti. Men det finns också andra rötter. De fyras gäng med Jimmie Åkesson i spetsen, som så småningom tog över partiet, var alla lundastudenter som fann varandra kring en nationalistisk ideologi och värdegrund. En viktig rekryteringsgrund när partiet började sin framväxt i Skåne var kommunala tidigare missnöjes- och intressepartier som Skånepartiet, Kommunens Väl (i flera kommuner) och Pensionärspartier. Den gemensamma nämnaren mellan alla de här grupperna var ett starkt motstånd mot invandringen. Idag kan man knappast klassa partiet som våldsbejakande. Man har på senare år också klippt av flera nazist- och fascistanstrukna personer.

Men det man definitivt kan säga är att Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National front i Frankrike, italienska Lega, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra. De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Populisten för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

Det finns naturligtvis vissa skillnader mellan populistiska partier, det finns också grader i hur långtgående man driver den nationalistiska omvälvningen. Men det finns ingen anledning tro att Sverigedemokraterna på ett avgörande sätt skulle avvika från sina internationella syskon och kusiner. Om ett sådant parti kommer i regeringsställning bör Liberalerna befinna sig i opposition och vice versa. Det innebär bland annat att jag inte kan se något läge där det är rimligt för Liberalerna att ingå som ett liberalt alibi i ett i övrigt konservativt regeringsblockblock bestående av M, KD och SD.

När vi då kommer till frågan om budgetförhandlingar kan det följaktligen aldrig bli aktuellt att i en regering förhandla en budgetproposition. Om bägge partierna skulle befinna sin i opposition finns det heller ingen som helst anledning att göra gemensam sak med en budgetmotion.

Men det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna.

Min uppfattning är att det politiska innehållet och genomslaget för liberala idéer och förslag alltid måste komma i första hand. Frågan om vilka vi samarbetar med blir därmed en andrahandsfråga, om än en icke oviktig sådan. Liberalerna har en värdegrund som bör omöjliggöra regeringssamverkan såväl som majoritetssamarbeten i kommuner och regioner både med Sverigedemokraterna och med Vänsterpartiet. Men i riksdagen liksom i kommunfullmäktige är det alltid flertalet (majoriteten) som avgör vilket beslut som fattas i en viss fråga. Alla röster väger lika mycket, det kan aldrig vara fel att hamna på samma sida som V eller SD såvida det sakpolitiska innehållet är det bästa möjliga från liberala utgångspunkter – vi kan inte springa ifrån vår egen politik för att sällskapet är fel. Det bör inte heller vara fel att jämka och justera för att få fram en majoritet för en lösning som blir så bra som möjligt.

Det är omöjligt att beskriva vad den hållning som jag förespråkar skulle innebära i alla olika situationer som kan uppkomma i praktiken. Verkligheten är alltför mångfacetterad för att det skulle vara meningsfullt att försöka få ihop en sådan lista. Men att budgetsamtal i den meningen att man diskuterar enskildheter i en lagd budget i riksdagens utskott måste betraktas ligga inom ramen för vad man kan göra.

Man skulle också kunna ta en hypotetisk situation i en kommun. I kommunen i fråga fick varken Alliansen eller de röd/gröna majoritet men Alliansen blev störst och formerar på den grunden ett styre i minoritet. Man lägger sin budget med oförändrad skattesats och ett balanskravsresultat (överskott) på 1,5 procent. Socialdemokraternas budget innebär en skattehöjning på 50 öre, ett balanskravsresultat på 0,5 procent och därtill en del utgiftsåtagandet som av styret bedöms som underskattade. Vid kontakt med S så framstår skattehöjningen som inte förhandlingsbar. Alliansen bestämmer sig då för att en sonderande kontakt med SD är rimlig. Partiet säger sig villigt att stödja Alliansens budget om man får igen sitt krav på att återöppna en fritidsgård samt några smärre ytterligare utgiftsökningar. Parterna förhandlar sig fram till en lösning med oförändrad skattesats, ett balanskravsresultat på 1 procent och en återöppnad fritidsgård. Var detta en rimlig lösning? Jag tycker det.

Till sist: Viktigast när det gäller förhållningssättet till Sverigedemokraterna är att debattera mot dem, ständigt ställa liberalismens idéer och värdegrund mot nationalismens navelskådande och populismens förenklingar. Den policy eller strategi av ignorering som tidvis gällde under Alliansregeringen var en katastrof. Ignorering av deras folkvalda ledamöter är inte heller bra. Det finns bara ett sätt att göra Sverigedemokraterna mindre och det är att övertyga deras väljare om att de bör rösta på andra partier. Då bör vi lyssna och bemöta, alltså slås med argument, samt uppträda som konstruktiva parlamentariker. Något som goda liberaler alltid gjort och bör göra.

Christer Hallerby

Trendiga Hörby

Publicerat 2020-05-17 av Christer

Svara

Hörby var en av tre sydsvenska kommuner där Sverigedemokraterna fick KS – ordförande posten efter valet 2018. De andra två var Sölvesborg och Bromölla. Senare har även Bjuv tillkommit. I Hörby blev man största parti i valet med stöd från var tredje väljare. Med hjälp av valsamverkan med Moderaterna och det lokala pensionärspartiet SPI blev sedan Cecilia Bladh in Zito (SD) vald till kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande. I praktiken är det idag ett samstyre mellan SD och M som har makten. Partierna la i höstas fram en gemensam budget och M refererar på sin hemsida konsekvent till ”vi och SD”.

I Hörby har SD inte drivit egna profilfrågor lika hårt som i Bromölla med böneförbud för anställda i kommunen och som i Sölvesborg med dess stopp för inköp av utmanande samtidskonst och inskränkningar i bibliotekens köp av böcker på utländska språk. Istället har Hörby uppmärksammats för att det varit ordentligt turbulent i kommunens organisation. Alla chefstjänstemän och flera mellanchefer har slutat och med många tomma stolar försöker styret nu driva igenom en ny organisation med en samlad superförvaltning direkt under kommunstyrelsen. En del dribblingar när det gäller offentlighetsprincipen har också uppmärksammats av media. Detta är ju ett känt mönster från andra länder att när högerpopulister tar över gör man allt för att begränsa oppositionens möjligheter till inflytande samt utomstående aktörers möjligheter till insyn och granskning av maktens utövande.

Jag tänker följa utvecklingen i Hörby framöver. Det främsta skälet är att det är intressant att följa SD som maktparti, särskilt i koalition med Moderaterna. Men ett bidragande skäl är att jag är uppvuxen på orten, tills jag blev fjorton och familjen flyttade 1965. Det gör mig nyfiken, hur hamnade Hörby här, i SD:s avantgarde. Den gamla köpingen mitt i Skåne med liberala köpmanna- och marknadstraditioner. Där man väl röstade folkpartistiskt om man inte var med i facket och därmed socialdemokrat – eller minns jag fel?

Redan när jag tittar i valstatistiken hittar jag något intressant. Hörby är trendigt, ända sedan andra världskriget blåser valvindarna särskilt kraftigt här i Skånes mitt. En framgång i de nationella valen ger många gånger en ännu större framgång i Hörby. Denna sanning gällde för den gamla köpingen såväl för den nya större kommunen där en stor del av jordbruksbygden som förr var Hörby socken ingår. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna har alla i något eller några riksdagsval blivit största parti. Väljarna är inte särskilt trogna. De rör sig ganska lätt mellan partierna.

Det stämmer att man i Hörby köping gillade Folkpartiet. Redan i det första valet partiet ställde upp i efter att ha bildats 1934 blir man största parti. Man når 39,4 procent i andrakammarvalet 1936. Det är betydligt högre än de 12,9 procent partiet får ihop nationellt och de 9,6 procent man når i Malmöhus län. Det är också en betydande framgång i förhållande till vad de två föregångarna, det liberala partiet och de frisinnade fick i Hörby föregående val 1932 – 28,6 procent.
Men 1940, det första krigsvalet, gör Hörby som riket i övrigt och ger Socialdemokraterna och dåvarande statsministern Per-Albin Hansson ett kraftigt stöd. Socialdemokraterna ökar i Hörby med drygt 17 procentenheter till 46,2 procent och blir största parti.
Första efterkrigsvalet, den stora planhushållningsstriden 1948, blir en stor framgång för Bertil Ohlin och Folkpartiet. Nationellt når man 22,8 procent. I Hörby slår pendeln ännu kraftigare och här får partiet sitt historiskt högsta stöd med 44,1 procent och blir återigen största parti.
I valet 1952 fortsätter Folkpartiet framåt nationellt och vinner ytterligare ett par procentenheter. Men i Hörby vänder det. Man tappar 4 procentenheter till Socialdemokraterna som nu återtar positionen som störst i Hörby. Sedan fortsätter de här två partierna att dominera under hela tvåkammarriksdagens återstående tid. Folkpartiet återtar ställningen som största parti under ett par mandatperioder. Men efter ATP-striden i slutet av 1950-talet så är det Socialdemokraterna som är störst. Men bägge partierna tappar stöd medan framförallt Centern växer.
I det första valet till enkammarriksdagen 1970 händer det. Ett nytt parti, Centerpartiet med sin nyvalde partiledare Torbjörn Fälldin, blir största parti i Hörby. Man får hela 38 procent. Det är kraftigt mycket högre än den siffra man når nationellt – 19,9 procent. Framgången fortsätter nästa val 1973 när man i Hörby når 48,2 procent, fortfarande långt mycket högre än det nationella resultatet på 25,1 procent. I nästa val 1976 går man tillbaka något både nationellt och i Hörby, men det kompenseras med att Fälldin nu blir statsminister i den första icke-socialistiska regeringen i Sverige på 44 år.
Centerpartiet blir största parti i Hörby i sammanlagt sex val från 1970 till 1985. Den borgerliga regeringen förlorade regeringsmakten 1985 och från och med 1988 återtog Socialdemokraterna positionen som största parti också i Hörby. Den positionen behåller man sedan i ett par decennier. Siffrorna i Hörby närmar sig också mer och mer de nationella snitten, även om Socialdemokraterna ofta hamnar något lägre än i de nationella valresultaten.
Socialdemokraterna blir störst i Hörby även 2006, när Alliansen vinner regeringsmakten. Men 2010 när Alliansen får förnyat förtroende händer det, Moderaterna blir största parti. Man går fram med 6,5 procentenheter jämfört med 3,9 nationellt.
Men M:s plats på tronen blir kortvarig. Valet 2014 är S åter störst i Hörby. Men ändå med en historiskt låg siffra för ett parti i den positionen 24,9 procent. Ett annat nytt parti hade redan i valet 2002 börjat knapra på de andra partiernas väljarstöd.
Första gången Sverigedemokraterna noteras med något nämnvärt stöd i Hörby är 1998, då får man stöd av 0,9 procent av de röstande (nationellt fick SD då 0,4%). Valet 2002 når man i Hörby 5,6 procent (1,4). Nästa val 2006 är man uppe i 8 procent (2,9). Valet 2010 når man 14 procent (5,7). Valet 2014 landar resultatet på 27,4 (12,9). I valet 2018 blir man då största parti med 35,4 procent, vilket kan jämföras med det betydligt lägre nationella resultatet på 17,6 procent. Utvecklingskurvorna (också jämfört med det totala resultatet i Skåne Västra) framgår av nedanstående diagram.

Mönstret går alltså igen. Pendeln slår återigen till kraftigare i Hörby. Sverigedemokraternas stöd är exceptionellt högt både om vi jämför med den nationella utvecklingen och med övriga Skåne. Det jag redovisat är väljarstödet till riksdagen. Men utvecklingen i kommunvalen är densamma och nu styr alltså SD kommunen tillsammans med Moderaterna. Det är uppenbart att man vill använda makten till att ändra organisationen, få mer lojala tjänstemän, minska oppositionens möjligheter till insyn och inflytande och försvåra för medierna att granska. Men sedan då? Och vad kommer Hörbyborna att tycka om detta?

Christer Hallerby