Opinionskrönika valrörelsen 2022 – osvuret är bäst inför valspurten

Valrörelsen ser just nu ut att bli en mindre katastrof för Ulf Kristersson. I statsminsterkampen har Magdalena Andersson en dryg vecka före valet viss marginal. Hennes underlag skulle få 177 mandat i den nyvalda riksdagen medan Ulf Kristerssons ”sida av politiken” skulle få 172. Därtill så är Sverigedemokraterna nu tydligt största parti på den sidan. Skulle detta stå sig så kan vi nog vänta en rejäl självprövning både inom Moderaterna och inom den så kallade borgerligheten i stort.

Men osvuret är bäst. För en dryg vecka sedan såg det i mina siffror ut som om Kristerssons sida höll på att gå om Anderssons underlag. Mycket kan hända under de dagar som går.

Jag kommer i den här krönikan att undvika mer djupgående analyser av valrörelsen utan sparar detta till vi har ett slutligt resultat. Förutom några ord om Liberalernas läge så redovisar jag istället hur jag själv redan röstat och varför – till kommunfullmäktige i Lidingö, till regionfullmäktige i Stockholm och till riksdagen.

Hur har då partierna klarat valrörelsen hittills? Ja, de stora förlorarna är de två stora, i en del betraktares ögon, statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna.  

 MLCKDSVMPSD
aug18,3%5,2%6,6%6,2%29,2%8,1%5,1%19,7%
juni21,4%3,6%6,3%5,8%31,6%8,4%3,2%17,9%
 -3,1%1,6%0,3%0,4%-2,4%-0,3%1,9%1,8%
valet 1819,85,58,66,328,384,417,5

M har tappat 3,1 procentenheter och S 2,4 sedan juni. Vinnare är förutom SD, de två partier som då låg under spärren L och MP. Alla mätningar i mitt underlag pekar entydigt på att L och MP kommer att klara spärren liksom att SD nu är näst största parti efter S.

Mandatfördelning
M61
SD72
KD20
L19
172
S105
MP19
V28
C25
177

Liberalerna förefaller nu att vara på hyfsat säker sida om fyra – procentspärren. För Johan Pehrson är detta en stor personlig framgång. För inget har ju egentligen ändrats i partiets positioneringar – varken politiskt eller strategiskt. Pehrson fortsätter den kurs som partiet slog in på under Nyamko Sabuni. Den enda skillnad jag egentligen kan se är att Johan Pehrson lyckats bättre i TV – sända debatter. Forum som jag menar underskattades av Sabuni. Betygen från både ”pundits” och vanliga tittare har varit betydligt högre efter Johan Pehrsons framträdanden än de var efter Sabunis. I takt med Pehrsons framgångar har också den interna splittringen över partiets vägval tonats ned. Något som säkert också varit positivt för bilden av partiet. Men kärnkraftskampanjen, eller om man nu ska kalla det för studiebesöket på Forsmark visar hur känsligt det fortfarande är i partiet. En storm i ett vattenglas – visst. Men utan den stormen, vad hade då den här kampanjen blåsts upp till?  Lite mer fingertoppskänsla vore på sin plats – tack.

Det är också för tidigt för Liberalerna att ropa hej. Flera mätningar nu visar på resultat över fem procent – det ger viss säkerhetsmarginal. Men nästa dag kan samma mätning vara nere på till exempel 4,6 – fullt rimligt om man också ser på felmarginalen. Men det här med kamrat fyra procent gör det svajigt och riskabelt. Partiet har surrat sig fast vid Moderaternas strategi och otvetydigt är Ulf Kristersson Liberalernas statsministerkandidat. Många moderata väljare har också förstått att det är helt nödvändigt att Liberalerna kommer in i riksdagen för att Kristerssons regeringsunderlag ska ha en chans att bli störst. Vi vet dock inte idag hur många av dem som nu stödjer Liberalerna som är röster till låns från Moderaterna. Ju större marginalen till spärren blir, ju mindre benägna kan dessa väljare bli att rösta på Liberalerna. Särskilt som det ju inte går särskilt bra för Moderaterna själva i opinionen just nu. Om de är många och om de bestämmer sig för samma sak samtidigt kan effekterna bli stora. Ytterligare ett argument för hur viktigt det är med fingertoppskänsla i hur partiet agerar.

De andra partierna har länge förbigått Liberalerna med tystnad. Det är ju ingen poäng med att slå på ett parti som inte ser ut att komma in riksdagen. Men Johan Pehrsons framgångar gör att partiet kommer mer i fokus. Det är nu också uppenbart för alla att utan ett Liberalerna över fyra – procent spärren, så kan aldrig Ulf Kristersson bli statsminister. Det kanske till och med är Pehrson som blir Magdalena Anderssons huvudsakliga måltavla i valspurten.  Effekterna kan bli både positiva och negativa.

Jag förtidsröstade i veckan. Det blev Liberalerna i alla tre valen. Föga förvånande anser säkert de flesta av mina läsare. Och visst, som aktiv i Liberalerna, så har jag ofta gått på autopilot i valbåset. Men det har varit val där jag tänkt efter lite extra och detta var definitivt ett sådant.

När det gäller kommunvalet på Lidingö, så var det ingen tvekan alls. Liberalerna på Lidingö är egentligen det enda alternativet om man vill ha en levande stad som utvecklas och inte bara en konservativ sovande förort till Stockholm.

När det gäller regionvalet i Stockholm måste jag medge att jag inte har något större förtroende för det sittande styret och Liberalernas lista inför nästa mandatperiod inger föga entusiasm. Men alternativet är värre, en rödgrön röra under Aida Hadzialic är absolut inget som jag ser fram emot. Jag övervägde ett tag att rösta blankt, men insåg att detta skulle bli ett indirekt stöd till röran. Därför blev det Liberalerna, men jag fick gå en bit ner på valsedeln för att hitta någon att kryssa. Jag instämmer med KD att Regionerna bör avvecklas som en egen politiskt styrd nivå. Ett annant styrsystem för sjukvården bör utvecklas.  

När det gäller Riksdagen så har jag egentligen aldrig tvekat. Jag kommer aldrig att medverka till att Liberalerna (arvtagare till gamla Folkpartiet) kommer att trilla ur Riksdagen. Men opinionsläget med ett växande SD och ett krympande M gör att jag förstår att många socialliberaler tänker efter en extra gång.

Liberalerna surrade sig tidigt den här mandatperioden fast vid Ulf Kristersson och i princip så har man gjort Moderaternas valstrategi till sin egen. Det är en strategi som jag inte har gillat men en överlevnadsstrategi som kan försvaras. Den politiska spelplanen visade tydligt ett ömsesidigt beroende mellan de här två partierna. Ulf Kristersson var beroende av ett Liberalerna över fyraprocentspärren för att kunna bli statsminister. Liberalerna var beroende av moderata kamrat fyra procent röstare för att klara spärren.

Sedan har jag blivit väldigt besviken på Ulf Kristersson. Istället för att hålla rågången högerut mot nationalism och populism, mot Sverigedemokraterna, så har han sänkt trösklarna och ägnat sig åt SD-washing. Jag har tidigare försvarat samtal, diskussioner och sakpolitiska uppgörelser med SD och det gör jag fortfarande. Det är rimligt att det val som väljarna gör också får bestämma det sakpolitiska utfallet i såväl riksdag som i kommunfullmäktige. Parlamentarisk konstruktivism där man också ibland gör upp med sina fiender i syfte att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik, måste vara en ledstjärna för liberaler.

Men gemensam opinionsbildning, till exempel gemensamma debattartiklar eller kampanjaktiviteter finns det inga som helst skäl för. Vi måste se på SD både med dess historiska tradition och i ett europeiskt sammanhang. Högernationalister var starka utmanare i det franska presidentvalet, vinner förmodligen valet i Italien om ett par veckor, styr redan i Ungern och Polen. Att liberaler i Sverige (ja, jag räknar Ulf Kristersson till dem) uppträder tillsammans med högerpopulismens representanter här skapar knappast något förtroende bland liberala väljare. Ännu värre är att man helt tycks ha lagt ner stridsyxan. Det borde vara precis lika viktigt för liberaler och moderater att förklara för väljarna skillnaderna högerut som att förklara skillnaderna vänsterut. Men Kristerssons strategi har hela tiden mer varit att betona gemenskapen i ”hans sida av politiken”. SD fick till och med beröm i Kristerssons Almedalstal för sin historiska migrationspolitik.

Kristersson har sänkt trösklarna högerut och byggt barriärer vänsterut. Det kan sluta i en katastrof för Moderaterna. Trots detta så ser jag flera goda skäl för en socialliberal att rösta på Liberalerna.

  • Jag instämmer helt med Olle Wästberg om att jag inte vill vara medskyldig till att det parti som införde demokratin i Sverige åker ur riksdagen.
  • Jag är övertygad om att Liberalerna inte bara har en viktig historia, utan också en viktig framtid. I dagens internationella omvärld är liberalismen, liberala värderingar och liberala partier viktigare än någonsin.
  • Ulf Kristersson har varit tydlig med att det inte kommer att bli några statsrådsposter för SD i hans regering. Jag tror det är ett löfte som han kommer att hålla.
  • För att nå resultat i flera viktiga sakpolitiska områden så behöver vi ett maktskifte. Det gäller bland annat energipolitiken, kriminalpolitiken, rättsväsendet, förorterna,
  • Magdalena Anderssons regeringsunderlag (och även hennes eget parti) inger farhågor när det gäller näringspolitiken, skattepolitiken, miljöregleringen, valfriheten för att nämna några områden.

Christer Hallerby

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.