Det är tid för en ny säkerhetsordning i Sverige och i EU

Jag är ganska övertygad om att invasionen av Ukraina är början till slutet för Vladimir Putin. Frågan är bara hur lång tid det är till det slutliga slutet, hur mycket förödelse och mänskligt lidande som kommer att kanta vägen dit.

I vilket fall som helst så behöver Sverige en ny säkerhetsordning. Europa behöver en ny säkerhetsordning. Sverige behöver bli helt integrerade i denna nya europeiska säkerhetsordning. Det är dags för regeringen, statsministern, utrikesministern och försvarsministern att släppa på tyglarna. Uttalanden i stil med att vi har och har haft en säkerhetsordning som tjänat oss väl och att det inte är tid nu att ifrågasätta och diskutera, är destruktiva och avsnoppande. För Socialdemokraterna är det aldrig rätt tid att diskutera säkerhetspolitik, men nu när vi ser svagheterna är det som allra mest motiverat att ta den diskussionen.

Essensen i en ny säkerhetsordning måste vara demokrati och mänskliga rättigheter. Demokratier måste hålla ihop, måste stötta varandra och stå upp för varandra. Optimismen från 1990-talets början om demokratins slutliga seger var lika naiv som den var missledande. Utvecklingen sedan dess har visat att demokratin troligen alltid kommer att ha fiender. Det finns dessutom i demokratin en kärna till dess egen undergång, den kan röstas bort av en smal majoritet. Vi har dessutom många exempel på hur makthavare som röstas fram med folkligt stöd frestas till manipulationer av den liberala demokratin för att säkra makten även långsiktigt och inte sällan också den privata förmögenheten. 

Att kasta naiviteten bakom sig innebär också att inse att demokratin ibland måste försvaras med militära medel. Tysklands och Sveriges inställning till vapenexport är lika orimlig som svekfull. I en ny säkerhetsordning måste det vara samhällssystemet som blir avgörande för exportlicens. Till diktaturer och demokratiska undergrävare exporteras inga vapen medan demokratier måste ges möjlighet att bygga upp sin försvarskapacitet. En svensk lagstiftning som släpper igenom vapenexport till Förenade Arabemiraten men stoppar pansarskott till Ukraina är fullständigt orimlig.

Ukraina-kriget visar också vilken betydelse Nato-fördragets artiklar IV och V har för medlemmarnas säkerhet, vilket ger just medlemmar en helt annan ställning än det partnerskap som gäller för bland andra Sverige, Finland och Ukraina. De Natomedlemmar som är grannländer till Ukraina – Polen, Estland, Lettland och Litauen – har nu aktiverat artikel IV som innebär rätt till konsultationer och gemensamma försvarsförberedelser. En kraftfull markering mot Ryssland i detta läge och något som endast Natomedlemmar kan göra.

Artikel V säger i princip att ett angrepp på ett medlemsland ska ses som ett angrepp på hela Nato, som då är förpliktigat att ställa upp till försvar. Artikel V gäller endast för medlemmar och Nato har för länge sedan gjort klart för Ukraina att den inte kommer att tillämpas för dem. Det är en from förhoppning att Nato skulle se på ett annat sätt när det gäller icke-medlemmarna Sverige och Finland.

Sverige och Finland hör hemma i de europeiska demokratiernas försvarsgemenskap. Inom ramen för en ny säkerhetsordning bör Sverige söka fullvärdigt medlemskap i Nato. Det handlar om den egna säkerheten men framförallt om att aktivt, helt och fullt ut bidra till försvaret av Europas demokratier. Det är vid bordet där Nordatlantiska Rådet fattar sina beslut som Sverige hör hemma. Det måste bli ett slut på vårt läktarabonnemang.

När EU diskuterar och överväger en ny säkerhetsordning bör Sverige vara klara och tydliga med att Nato är den primära europeiska försvarsgemenskapen. Det är i första hand här som EU:s gemensamma säkerhetspolitik har sin försvarspolitiska förlängning. Det är särskilt viktigt nu när en stor europeisk demokrati som Storbritannien står utanför EU. Frankrikes och president Macrons planer på ett utvecklat försvarspolitiskt samarbete inom EU, kanske med egna styrkor, bör avvisas. Det räcker med att en organisation har ansvaret för försvaret.

Här spelar argumentet att man inte längre kan lita på USA, eftersom Trump eller någon lik honom, snart kan väljas till president igen, en stor roll. Men jag menar att detta inte är ett argument för att flytta EU:s försvarspolitiska tyngdpunkt från Nato till den egna organisationen utan snarare att Europa tar ett ökat ansvar i Nato. Amerikanarna kommer inte att ha något emot detta. Till detta kommer att Storbritannien är och förblir en engagerad medlem i Nato. EU har man lämnat.

Ett litet steg mot en ny säkerhetsordning är att Sverige liksom Finland redan gjort, aktualiserar en Nato-option. Det gör ingen praktisk skillnad men skulle vara en tydlig markering mot Putin om i vilken säkerhetssfär vi hör hemma. Det finns en majoritet i riksdagen. Pressen på regeringen att sluta obstruera mot det folkvalda parlamentet måste öka.

Christer Hallerby

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.