Den senaste månaden har det varit mycket små rörelser i väljaropinionen. Socialdemokraterna går fram 1,1 procentenhet främst genom att man tar tillbaka en del sympatisörer från Vänsterpartiet. Det blev en liten rekyl för Nooshi Dadgostar och vänstern på den uppgång man fick i samband med att man tog initiativet till att fälla regeringen på frågan om marknadshyror. Miljöpartiet går också tillbaka något och ligger nu precis under fyra-procent spärren.  Centerpartiets siffror får en marginell justering.

Väljaropinionen i sept/okt 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
sept/okt	22,0	2,8	8,8	4,7	26,0	10,3	3,9	20,0
aug 21	22,0	2,5	8,9	4,7	24,9	11,2	4,2	20,0
	0	+0,3	-0,1	0	+1,1	-0,9	-0,3	0
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

När det gäller högersidan så är det endast Liberalerna som rör sig i förhållande till föregående månad med en marginell uppgång på 0,3 procentenheter. Detta gör sammantaget att det fortsatt är i princip jämt mellan de två huvudkonkurrerande blocken i svensk politik: Precis som förra månaden skiljer endast tiondelar.

Gapet har ökat med några tiondelar till högerblockets fördel. Men med beaktande av felmarginaler så kan man se läget som helt jämt. Dessutom har Liberalerna fortfarande långt kvar till fyra procent som ger representation i riksdagen. Miljöpartiet dansar på spärren, så dramatiken är påtaglig.

De går inte att se några långsiktiga trender i materialet alls, utom stabilitet. Rörelserna mellan partierna är små. När de sker så är det främst inom blocken, som när Vänsterpartiets lilla uppgång under sommaren balanserades med en motsvarande nedgång för Socialdemokraterna. När S nu går upp, så sker det främst på bekostnad av V.

Men stabiliteten i väljarkåren hindrar inte att den politiska spelplanen är väldigt skakig. Vi går in i en valrörelse där två regeringsunderlag ställs mot varandra utan att något av dessa samtidigt är regeringsalternativ. Alliansen stora styrka, framförallt 2006, var att den samtidigt var både regeringsunderlag och regeringsalternativ. Huvudmotståndarna om statsministerposten Magdalena Andersson och Ulf Kristersson räknar inte med att kunna bilda några majoritetsregeringar, utan minoritetskonstellationer som måste få stöd av andra partier inom respektive block.

Men redan innan vi ens kommer in i den riktiga valrörelsen så kommer blocken att sättas på prov. Riksdagen ska besluta om en budget för nästa år och dessutom återigen rösta om en ny statsminister efter Stefan Löfvens avgång i november. Partiernas olika budgetmotioner som kommit de senaste veckorna visar hur svaga och präglade av intern splittring de båda blockformationerna är. Det har varit uppenbart länge hur långt C och V står från varandra och Annie Lööf är ju också tydlig med hur omöjligt hon ser det som att sitta i samma regering som Nooshi Dadgostar. Den ideologiska spännvidden mellan partierna är stor och blir allt svårare att hantera för Socialdemokraterna. Men till råga på det eländet så har djupa meningsskiljaktigheter också mellan C och MP kommit i dagen under hösten.  

Socialdemokraterna är beroende av Centerpartiet både för att få budgeten och sin nya statsministerkandidat genom riksdagen. Samtidigt har Annie Lööf markerat att detta kommer att kosta. Kommer det hela att sluta med att Magdalena Andersen till sist tolereras som statsminister, men att MP samtidigt lämnar regeringen på skogspolitiken och därmed lämna Socialdemokraterna ensamma kvar i Rosenbad? Ja, just nu är det ett av de få alternativ jag kan se för att ekvationen ska gå ihop.

Socialdemokraterna ska ju nu också få igenom sin paradreform från valrörelsen, familjeveckan. Kritiken är hård från högerhåll och även från Centern. Jag kan förstå den i sak, men i form har jag respekt för att partier försöker driva igenom sina vallöften. Gör man inte det så förlorar en partiledning sin legitimitet gentemot de egna medlemmarna och partiet som sådant sin legitimitet gentemot väljarna. I förlängningen blir det ett hot mot demokratin. Särskilt nu när Socialdemokraterna genom januariavtalet släppt igenom flera av de andra ingående partiernas valfrågor. Även här sitter Annie Lööf och Centerpartiet med nyckeln. Hon kan nog tänka sig att släppa igenom den här reformen. Hon har ju redan godtagit den en gång, eftersom även den fanns med i januariavtalet. Men som sagt, det kommer att kosta för både S och MP.

På högersidan är det Sverigedemokraternas budgetmotion med betoning på en vänsterprofilerad fördelningspolitik som är mest utmärkande. Bland annat vill man höja taken i a-kassan och sjukpenningen. Något som går rakt emot Moderaternas arbetslinje. Dessutom har man fått till en riktigt giftig kombo av vänsterpopulism och högerpopulism i förslaget med en höjning av pensionerna finansierad över stadsbudgeten med en rejäl sänkning av biståndet. Den presenterades på DN-debatt några dagar innan man släppte sin budgetmotion. Enligt deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt är detta dock inget förslag man kommer att driva i eventuella budgetförhandlingar nu utan det ska ses som ett förslag på längre sikt som man kommer att driva i valrörelsen.

Samtidigt blir SD:s företrädare allt tydligare med att deras röster inte är något som Ulf Kristersson bara kan räkna in. De vill, helt rimligt, också sätta sin prägel på politiken genom att medverka i regeringen eller via en tydlig överenskommelse. Det finns nog förutsättningar för Kristersson att någorlunda hålla ihop sitt regeringsalternativ.  Men det förutsätter att alla partier håller låg profil och tonar ned i frågor där de är oeniga.

Alltså att man inte tar debatten. Känns det igen? Under många år vägrade de etablerade partierna att ta debatten med SD om invandringspolitiken, därför att man inte ville ge dem uppmärksamhet. En strategi som grovt misslyckades. Nu är man där igen, att inte ta debatten. Visserligen är motiven annorlunda men resultatet kan bli detsamma – katastrofalt.

Ta den giftiga kombon jag nämnde ovan. SD:s pensionslinje är något helt annat än de raka rör mellan arbetsinkomst och pension som alla borgerliga partier förespråkat och som pensionsöverenskommelsen, där också Socialdemokraterna ingår, bygger på. Men det är säkert ett förslag med bred resonansbotten i folkdjupet. Biståndspolitiken bryr sig nog inte så många svenskar om idag och dess effekter är ifrågasatta. Det svenska biståndet behöver försvaras, förklaras och motiveras annars kommer opinionen att få bort det – åtminstone till större delen.

Liberalerna har ett tungt arv att försvara. Det nuvarande pensionssystemet var i hög grad präglat av dåvarande Folkpartiet och drevs fram under folkpartistisk ledning i form av dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. En procent nivån i biståndet nåddes efter flera år av kampanj från Folkpartiet och Folkpartiets Ungdomsförbund. SD:s kombo har i hög grad udden riktad mot Liberalerna. Kommer man att ta upp den kastade handsken – eller kommer man att krypa undan?

Christer Hallerby