Opinionskrönika mars 2021 – Moderaternas starka trend fortsätter

Med dagens opinionssiffror blir det en konservativ majoritet och mest sannolikt en regering där Sverigedemokraterna tar plats vid sidan av M och KD. Men ännu troligare är att ”kamrat fyraprocent” räddar kvar Miljöpartiet i riksdagen och då har vi plötsligt en parlamentarisk situation där Centern sitter med de viktigaste nycklarna. Mer om detta längre fram i analysen där jag också skriver om Nyamko Sabuni som äntligen satt ner en av de fötter som måste sättas ner för att nå fram till ett internt vapenstillestånd.

Vi har två trender med oss från föregående månad, Moderaternas uppåtgående och Kristdemokraternas nedåtgående. M:s starka trend har nu hållit i sig i 14 månader och i februari är ökningen 0,9 procentenheter. Kristdemokraternas har möjligen bromsats upp, man noterar 5 procent precis som föregående månad.

Väljaropinionen i mars 2021

 MLCKDSVMPSD
feb 2123,32,98,75,026,79,93,818,6
jan 2122,42,88,45,026,89,94,119,0
 +0,9+0,1+0,30,0-0,10,0-0,3-0,4
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Liberalerna och Miljöpartiet är under spärren. Centern får 8,7 procent, vilket är i nivå med taket i det platta trendintervallet, en högre siffra nästa månad skulle markera för en stigande trend. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet noterar i princip oförändrade siffror. Sverigedemokraterna har med 18,6 procent backat med 2 procentenheter sedan november.

Det konservativa blocket (M/KD/SD) är fortfarande klart större än januaripartierna. Det blir särskilt tydligt om vi beaktar att L och MP bägge ligger under spärren. I den andra kampen mellan konstellationer, Alliansen mot de Rödgröna, så kryper Alliansen närmare. Gapet är nu endast 0,6 procentenheter till de Rödgrönas fördel. En del kanske ser den jämförelsen som ganska ointressant, men om Alliansen passerar och blir större än det rödgröna blocket så kan det mycket väl påverka den politiska dynamiken och framtidsspekulationerna.

Analys

Omräknat i mandat så skulle den nuvarande opinionen ge det konservativa blocket egen majoritet i Riksdagen. En sådan situation skulle, som jag påpekat i tidigare krönikor, sannolikt leda till att Sverigedemokraterna tar plats i regeringen vid sidan av moderater och kristdemokrater. Men om ”kamrat fyraprocent” räddar MP kvar i riksdagen så förändras bilden helt. Det krävs endast att någon tiondels procentenhet av vardera Socialdemokraternas och Vänsterpartiets väljare stödröstar på MP för att den politiska kartan ska få ett helt annorlunda utseende. I så fall blir det Centern som sitter med nyckeln som vågmästare i mitten. Kommer man då att välja ett block som är beroende av Vänsterpartiet eller ett som är beroende av Sverigedemokraterna? Troligen kommer Annie Lööf i första hand att försöka bli kungamakare i mittfältet och försöka sy ihop något med M och S. Det kan till och med sluta med henne själv som statsminister för en ren centerregering. Men i så fall först efter flera talmansrundor och konvulsioner i Riksdagen.

Utsikterna för en konservativ majoritet finns dock. Men SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt höll för någon vecka sedan på att ställa till det när han krävde inflytande över hela statsbudgeten för att släppa fram en M – ledd regering. Hade man stått fast vid detta så hade det blivit många besvärliga frågor för Ulf Kristersson att hantera. Men Jimmie Åkesson gick ut med en mild korrigering på Facebook och slog fast att SD inte ställer ultimativa krav utan fram till valet ska man vara en konstruktiv kraft för att byta ut den S – leda regeringen. Det ska nog läsas precis som det är skrivet och orden ”fram till valet” är nyckelformuleringen. Efter valet kommer SD med all sannolikhet att låta mer som Sjöstedt än Åkesson. Fram till valet försöker man undvika att ställa till det för Kristersson. Med en konservativ majoritet i Riksdagen blir det helt andra förutsättningar för Åkesson att använda maktspråk gentemot Kristersson.

SD har svårt att hitta några andra frågor än migrationspolitiken. Nu när vi ser en allt bredare politisk uppslutning kring en restriktivare migrationspolitik, så känner SD behov av att distansera sig och förflytta sig en bit ytterligare ut på ytterkanten. I en tweet häromdagen krävde Åkesson totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring inklusive kvotflyktingar. I en debatt med Nyamko Sabuni i Agenda preciserade han – ingen asylinvandring utan ett nettominus i invandringsstatistiken. Det skulle innebära att Sverige blir ett land som bryter mot internationella konventioner och dessutom placerar oss i en extremposition inom EU. Det var den typen av krav som fick Danmarks tidigare statsminister Lars Løkke Rasmussen att tröttna på ytterkantspartier och prata om samling i mitten. Det är krav som säkert också ligger på fel sida en blivande statsminister Ulf Kristerssons röda linjer. Därför blir det på just den här punkten inget maktspråk från Åkesson efter valet, inget ultimativt krav. Huvudsaken är strategisk, att det inför valet ger Jimmie Åkesson en migrationspolitisk position som han är ensam om.

Liberalerna då? I debatten med Åkesson i Agenda så satte Nyamko Sabuni ner foten i en av partiets interna stridsfrågor. Hon sa att partiet inte kommer att bygga några järnridåer i Riksdagen. Det var ett nödvändigt första steg för att få ihop partiets strategi. Därmed bör punkt vara satt för diskussionen om hur man ska förhålla sig till SD. Den partiföreträdare som hädanefter pressar partiledaren på den här punkten tar på sig ett stort ansvar. Fokus bör ligga på att kritisera SD:s politik och värderingar – inte när, hur och om vad som Liberaler får prata med Sverigedemokrater om. Debatten med Åkesson visade med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är och förblir en ideologisk huvudmotståndare för Liberalerna.

Christer Hallerby

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.