Liberaler på jakt efter relevans – också i Danmark och Norge

Publicerat 2021-02-26 av Christer

Svara

Liberalerna i Sverige brottas med positioneringen och en strategi där man blir relevanta för väljarna. Detsamma gäller för syskonpartierna i Danmark och Norge. Det är ett historiskt krisläge för alla de fyra liberala partier som har sina rötter i demokratins genombrott runt förrförra sekelskiftet.

I Danmark har Venstre kollapsat. Sedan valet har stödet halverats från drygt 23 till 12 procent (feb 21). I valet 2019 kunde den då sittande statsministern Lars Løkke Rasmussen inkassera en klar framgång med en ökning från valet 2015 med hela 4 procentenheter. Trots detta tvingades han att avgå eftersom stödet i Folketinget var större för Socialdemokraternas Mette Fredriksson, som efter ett skickligt politiskt spel kunde ta över med en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Därefter tvingades Lars Løkke också bort från partiledarposten efter ett internt fulspel, skildrat i hans läsvärda memoar ”Om de fleste og det meste”.

Lars Løkke har väl blivit mest känd (och föraktad) i Sverige för sitt samarbete med Dansk Folkparti, vars stöd han var beroende av för att regera under förra mandatperioden. Det är djupt orättvist. Han har framförallt varit en folklig realpolitiker med liberal kompass som fått och vill få saker och ting gjorda. Och Lars Løkke hade tröttnat på att förhandla med flygelpartier. Mitt under valrörelsen kom en intervjubok med honom där han ville lägga en större tyngdpunkt på det breda politiska mittfältet. Kort sagt, han öppnade för en regeringssamverkan med Socialdemokraterna.

Så blev det nu inte. Trots framgången i valet tvingades han lämna partiledarposten och ersattes av Jakob Ellemann-Jensen. Den politiska kursen var tillbaka på ruta ett med en fast förankring i det blåa borgerliga blocket. Men Venstre tappade sin ledande roll. Istället har De Konservative har ryckt fram som det ledande oppositionspartiet. Ellemann-Jensen är ett frågetecken för många danskar. Det har inte heller varit lätt att komma ut med några framtidsvisioner under Corona. Det mediala fokuset ligger i stort sett helt på personer som lämnat partiet. Förre vice ordföranden Inger Støjberg är en av dem. Hon står också inför riksrätt för ett beslut hon fattade som utlännings- och integrationsminister. Men framförallt är det Lars Løkke som nu uppträder som vilde i Folketinget och som är i full färd med att starta ett nytt parti i det politiska mittfältet. Han arbetar metodiskt och det finns goda förutsättningar för att han ska lyckas med sitt projekt.

Det andra liberala partiet Radikale Venstre har på senare år varit fast förankrat i det röda blocket och satt också i den socialdemokratiskt ledda regeringen mellan 2011 och 2015. I februari ligger man på cirka 6 procent i opinionsmätningarna, vilket är en tillbakagång från valets 8,6 procent. Radikale har omhuldat positionen som kungamakare mellan Venstre och Socialdemokraterna, vilket gett dem en oproportionerligt stort inflytande i dansk politik. Samtidigt har man varit idépolitiskt drivet med ideologiskt engagerade medlemmar. Att framgångsrikt kunna balansera det parlamentariska maktspelet med det egna ideologiska engagemanget har varit något av de Radikales signum. Som kungamakare har man nu hamnat offside. Stödparti utanför regeringen var inte den roll man eftersträvade. Kanske är man på väg att hamna offside även i idépolitiken. En av dansk politiks på sistone många avhoppare Jens Rohde betecknade sitt tidigare parti som klimataktivistiskt och hyperfeministiskt. Man har till råga på allt haft en egen meeto-affär som tvingade bort partiledaren Morten Østergaard. Dessutom står partiet för en annan invandringspolitik än vad som nu håller på att bli mainstream i dansk politik

Den långa diskussionen i Liberalerna, om vilket av syskonpartiernas strategi som vore mest relevant i Sverige, Venstres eller Radikale Venstres, har nog inte så mycket nytt bränsle att hämta i dagens danska utveckling. Bägge partierna är i svårigheter och bägge har förlorat sina strategiska positioner. Mest intressant blir det nog att följa Lars Løkke Rasmussens vidare öden och äventyr.

I Norge är det Stortingsval den 13 september i år. Erna Sohlberg från Høyre har varit statsminister i två mandatperioder, sedan 2013. Venstre gick in i regeringen 2018 efter att dessförinnan varit stödparti till regeringen i Stortinget. Men nu är stora omvälvningar på gång i norsk politik och det ser inte ut som om regeringen Sohlberg kan sitta kvar efter valet.

Det är inte bara regeringen som Venstre ser ut att behöva lämna. Med det opinionsstöd man har idag, så ramlar man med största sannolikhet också ur Stortinget.

Guri Melby är partiledare i Venstre sedan Trine Skei Grande avgick i höstas. I regeringen är hon kunskaps- och integreringsminister. Venstre har satsat hårt på en grön profil och drivit på om klimatpolitiken både i Stortinget och i Regeringen. Det har också blivit flera framgångar. I sitt tal efter att ha blivit vald lägger också Melby en stark tyngdpunkt på klimatet. Det är uppenbart att man taktiskt inför valet lägger stor vikt vid klimatpolitiken och lägger upp för en konfrontation med främst Fremskrittspartiet och Senterpartiet. Det andra området hon lyfter fram i talet är kunskap och skola, Fast mest omtalat på senare tid är att Venstre fått igenom ett regeringsförslag om liberalisering av narkotikapolitiken där mindre innehav för personligt bruk inte längre ska vara straffbart – en reform som man enligt hemsidan kämpat för att få igenom i mer än 20 år. Reformen har dock ännu inte gått igenom i Stortinget.

Med detta får Venstre en förhållandevis stark profil i norsk politik, men något fattas för att attrahera väljarna. Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Narkotikapolitiken är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som redan rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött.

Den problematiska utvecklingen för de liberala partierna i både Danmark och Norge sammanfaller med de högerpopulistiska partiernas kräftgång. Både Dansk Folkparti och Fremskrittspartiet i Norge har gått kraftigt tillbaka och bägge är på väg att förlora sina tidigare så inflytelserika positioner. Både liberalism och högerpopulism på tillbakagång samtidigt alltså. Vad är det som kommer istället? Vad är det som växer? Jag kommer att ta mig an de här frågeställningarna i kommande bloggar.

Christer Hallerby

Stanna kvar i JA – men var inte rädd för att lämna.

Publicerat 2021-02-10 av Christer

Svara

Många inom Liberalerna hävdar att partiet står inför ett vägval och att man måste ta ett beslut om att lämna januariavtalet ”nu”. Några av dessa menar verkligen ”nu” i meningen att så snart som möjligt bryta upp från det pågående samarbetet.

Min bestämda uppfattning är att partiorganisationen inte bör mobiliseras ”nu” för att göra ett sådant vägval, vare sig genom medlemsomröstning eller andra processer. Det finns inget vägval att göra ”nu” när det gäller januariavtalet. Den vägen är vald. Nyamko Sabuni har hela tiden varit tydlig med att Liberalerna stannar i samarbetet så länge som parterna lever upp till sina åtaganden, inför att hon valdes och efteråt. På den vägen är det och den linjen har också bekräftats på landsmöten och i flera andra sammanhang.

Å andra sidan ligger det helt inom ramen för partiledarens mandat att markera och agera när andra parter agerar i strid mot avtalet. Det var fullt rimligt att göra det i LAS-frågan och som jag skrev i min förra blogg (se nedan) är det också rimligt och proportionerligt att nu markera mot Socialdemokraterna i migrationsfrågan. Nu vet jag inte hur väl förankrat det sistnämnda var i beslutande organ som partiledning och riksdagsgrupp, men som partiledare måste man kunna lyssna, ta råd och förankra. Å andra sidan kan man inte låta sig bli handlingsförlamad av interna låsningar. Patiledaren är ytterst ansvarig inför landsmötet och endast inför detta.

Januariavtalet är ett tydligt ”barn av sin tid”, en konstruktion för att Sverige skulle få en fungerande regering efter valet 2018. Avtalet är också just för en tid. Det finns ingen fortsättning för avtalet. Det handlar om innevarande mandatperiod – inget annat. Det finns inte ens en antydan i avtalet om någon förlängning. Tvärtom är hållbarheten i avtalet mycket försiktigt formulerad: ”Samarbetet gäller budgetår för budgetår, så länge som parterna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden”. När vi går in i valrörelsen så innebär avtalet inga som helst bindningar för framtiden. Partierna har heller inga som helst förpliktelser om hur man ska agera i förhållande till varandra i valrörelsen och efter valet. Liberalerna kan förorda precis vilken statsminister man vill och precis vilken politik man vill.

Man kan ha synpunkten att Liberalerna under processen med att vaska fram en statsminister borde ha agerat annorlunda. Jag själv ansåg att Ulf Kristerssons i spetsen för en Alliansregering borde ha fått chansen, att stödet för en sådan lösning borde ha prövats av riksdagen. Det hade krävt att inte bara Liberalerna, utan även Centerpartiet förordat en sådan lösning och sedan att SD i riksdagsomröstningen lagt ner sina röster utan motkrav. Kanske inte helt realistiskt. Men Liberalerna borde ha drivit det alternativet till sin spets. Nu blev det inte så, den dåvarande partiledningen och partirådet beslutade annorlunda.

Sedan blev andra serven också fel, när man valde modell för samarbetet med S, MP och C, att då inte gå fullt in och ta plats i regeringen. Dubbelfelet fullbordades, Liberalerna fick den svåraste av alla politiska positioner, att vara regering och opposition samtidigt. Det var det arvet som Nyamko Sabuni tog över, men med den uttryckliga utfästelsen att stanna i avtalet så länge som de andra partierna levde upp till det.

Nu har vi det här avtalet och det gäller att gilla läget. Det är ett bra avtal och det innebär att flera liberala reformer kan genomföras. Det kommer ibland kritik, främst från höger, att avtalet har brister, att det är ett hopkok, en pytt i panna av de ingående partiernas favoriter. Det skulle saknas en genomtänkt holistisk syn på samhällsutvecklingen, saknas en gemensam vision och därmed en röd tråd för reformagendan.

Jo, det ligger en del i detta. De fluffiga formuleringarna saknas, dokumentet är krasst sakligt och visst finns det reformer som inte riktigt går in under en liberal kontext. Men ta till exempel punkterna om skatter, arbetsmarknad och företagande. Det skulle vara fullt möjligt att skriva en ideologisk visionär kappa kring dessa. Den skulle bli mycket liberal med flera liberala värdeord. Den liberala karaktären på överenskommelsen skulle bli ännu tydligare, säkert helt omöjlig för Socialdemokraterna att acceptera. Samtidigt kan man konstatera att flera av de här liberala reformerna var helt omöjliga för Liberalerna och Centerpartiet att få igenom under de åtta Alliansåren. Moderaterna blockerade trots alla fina skrivningar om Alliansens gemensamma värdegrund. Nej, januariöverenskommelsen är ett realpolitiskt dokument för ett realpolitiskt samarbete. De liberala framgångarna, den liberala reformagendan, den ideologiska grunden och färdriktningen är något som Liberalerna och särskilt dess partiledare borde bli bättre på att lyfta fram.

Det skulle vara en stor liberal förlust om januarisamarbetet bryter ihop och flera reformer därigenom inte kommer att genomföras. Det skulle vara svårt att förklara för väljarna om Liberalerna lämnar bara för att det vägvalet har röstats fram inom partiet.

Men inriktningen att inte spräcka avtalet får inte innebära en rädsla för att spräcka det. Liberalerna är ett litet parti i ett utsatt opinionsläge. Det finns inget utrymme att lägga sig. De flesta punkterna i januariavtalet är detaljerade. Kompromisserna är redan gjorda. Det finns inget utrymme att kompromissa med utgångspunkt från den kompromiss som redan ligger. Där det finns tolkningsutrymme, som i migrationsfrågan, gäller det att vara tydlig med var gränsen går, precis som Nyamko Sabuni varit.

Stefan Löfvens hot om nyval är något som Liberalerna borde gilla. Visst, han har väl fog för att vissa i partiet blir nervösa på grund av det utsatta opinionsläget. Men tvärtom bör man se detta som en möjlighet. Om januariavtalet faller på en spricka mellan Stefan Löfven och Nyamko Sabuni, så sätter det henne och Liberalerna i centrum för valet på ett helt annat sätt än vad som kommer att gälla under nästa ordinarie val. Nu tror jag hot om nyval mest är som ”tomma tunnor som skramlar”, det hinner rinna mycket vatten under broarna innan vi kommer dit. Men rädsla, nervositet och intern splittring är det bästa förhandlingskortet som man kan ge motståndarna.

Sammanfattningsvis: Januariavtalet är för nu. Det är huvudsakligen liberal politik. Gör det bästa av det. Samtidigt är framtiden fri. Här bör partiorganisationen komma in. Här är det öppet för vägval. Partiets framtida strategi måste bli tydlig, ju förr desto bättre.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2021 – med en analys av Liberalerna, migrationspolitiken och januariavtalet

Publicerat 2021-02-05 av Christer

Svara

Väljaropinionen är för närvarande ganska stabil. Det är små förändringar i januari. De största justeringarna står C som går upp 0,6 procentenheter och SD som går ned 0,6 procentenheter för. MP fortsätter balansera på fyraprocentspärren. Med 4,1 procent är man där här månaden över. L slår för andra månaden i rad historisk lägstanivå. En tillbakagång på 0,1 procentenheter innebär att man nu ligger på 2,8 procent.

Väljaropinionen i januari 2021

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
Jan 21	22,4	2,8	8,4	5,0	26,8	9,9	4,1	19,0
dec 20	22,2	2,9	7,8	5,3	26,6	10,2	3,9	19,6
	+0,2	-0,1	+0,6	-0,3	+0,2	-0,3	+0,2	-0,6
valet 18	19,8	5,5	8,6	6,3	28,3	8,0	4,4	17,5

Det är två trender som fortsatt lever även den här månaden. M går upp och KD går ned. Moderaternas är väldigt uthållig och uppgången har pågått i ett år nu. Det är inga stora steg man tar varje gång. Det handlar om några tiondels procent varje månad. I enstaka mätningar så ligger i princip alla uppgångar inom det som kan betraktas som felmarginalen. Men den samlade uppgången på mer än fem procentenheter är definitivt reell. M fick sitt bottennapp i slutet på hösten 2019 efter att med buller och bång lämnat förhandlingarna med regeringen om den grova gängkriminaliteten. Väljarna gjorde tummen ned för den föga konstruktiva attityd som Ulf Kristersson och partiets rättspolitiske talesperson Johan Forssell visade upp den gången. Men Kristersson tog uppenbarligen lärdom och har sedan dess manövrerat försiktigare och till exempel hållit sig ganska nära Stefan Löfven och regeringen under hela coronapandemin. Nu tar man dessutom väljare från SD. Utan några större åthävor eller spektakulära utspel ser det ut som att Kristersson håller på att växa in i statsministerkostymen. Det ska bli intressant att se om han håller fast vid den lågmälda taktiken och i så fall om den bär ända fram.

KD har svårare att hitta ingångar i den politiska debatten. Googlar man ”Ebba Busch” idag så dominerar hennes privata husköp träffbilden. Ebba Busch hamnar lätt i en uppfostrande, för att inte säga mästrande, ton i debatter och utspel. Ibland kan det vara effektfullt men att ständigt hamna i det tonläget kan utvecklas till en belastning. Särskilt om man är likadan i en privat affär med en äldre man som vill häva ett köp där han anser sig förledd. Läste någonstans att man är bekymrade i KD:s ledning över hur den här affären kan utveckla sig. Det har man fullt fog för att vara.

Socialdemokraterna verkar nu stabiliserat sig på en nivå mellan 25 och 27 procent. Det är något högre än för ett år sedan före pandemin. Sommarens och höstens nedåtgående trend är definitivt bruten.

Istället börja vi skönja en ny nedåtgående trend och det gäller SD. Vi får se om det är ett tillfälligt hack i kurvan eller om nedgången fortsätter. Det skulle i så fall vara något nytt i svensk politik. Men faktum är att partiet inte har så mycket nytt att bidra med nu när det finns andra restriktiva alternativ i migrationspolitiken. Partiet har också problem med de lokala styrena i Skåne. I Bromölla och Hörby, som efter valet fick sverigedemokratiska KS-ordföranden har det blivit i kaos i kommunpolitiken.

När det gäller blocken så är det ingen större förändring när det gäller de röd/gröna i förhållande till Alliansen – klar fördel för de röd/gröna med drygt två procentenheter. Däremot har JA – partierna knappat in på det konservativa blocket, skillnaden är nu 4,4 procentenheter mot 5,9 föregående månad. Ulf Kristersson är i bägge de här tävlingar beroende av SD:s stöd för att kunna bli statsminister. Men det ser inte helt ljust ut trots att det går bra för M för närvarande. Centern och Liberalerna villkorade 2018 att stödja en M-ledd regering med att Alliansen skulle vara större än de röd/gröna. Där har inte skett någon förändring i opinionen och inte heller i centerns attityd som just nu, med L under spärren, ser ut att bli helt avgörande. Det andra alternativet, att nå statsministerposten i spetsen för ett konservativt block, är inte heller ”on track” när både KD och SD tappar i opinionen. Skulle dagens opinionssiffror bli valresultat så är Stefan Löfven den mest sannolike statsministern men det är C och V som sitter med var sin nyckel.

Analys Liberalerna, migrationen och januariavtalet

I stora partier finns utrymme för åsiktsskillnader, till och med olika falanger som respekterar varandra och kan samexistera. I små partier är taket lägre och toleransen mindre. I ett litet krympande parti som Liberalerna kan även små åsiktsskillnader upplevas som oöverstigliga diken. När krubban dessutom är tom (finns inget att glädja sig åt) så biter hästarna varandra. Just nu verkar det inte finnas något viktigare för en liberal än att ta kål på andra liberaler. Det interna fokuset tar tid och kraft. Tänk om all denna energi istället kunde riktas mot att övertyga väljarna, att ett liberalt parti är precis vad samtiden behöver.

När Nyamko Sabuni häromdagen hotade med att lämna januariavtalet om Socialdemokraterna går vidare med den migrationspolitik man kommit överens med MP om att sicka på remiss, så tog det hus i helvete i partiet med långa sittningar med riksdagsgruppen och krismöte i partistyrelsen. När en av de tyngsta ledamöterna i partiledningen, Jan Jönsson, går ut i en stor intervju i DN och där kritiserar och ställer frågor till Sabuni och samtidigt uppmanar till att hon ska uttala sig i en viss riktning, visar han inför öppen ridå vilka samarbetssvårigheter som präglar partiets högsta ledning.

Bakgrunden är att L och S i migrationspolitiska kommittén var överens om utformandet av en humanitär grund för uppehållstillstånd. Den skulle användas för personer som saknade grund för asyl men ändå hade synnerliga skäl för att stanna i landet. Det handlar om ett ganska smalt fönster. SD, M och KD ville vara ännu mer restriktiva medan C, MP och V gick på en generösare linje. När utredningens förslag skulle ut på remiss hade S gjort upp med MP om den generösare varianten.

Kritiken internt handlade både om sakfrågan och om att Sabuni tänkte använde migrationspolitiken för att spräcka januariavtalet. När det gäller sakfrågan så finns det nog ingen tvekan om att en stor majoritet sluter upp bakom Sabuni. Särskilt som Fredrik Malm på ett utmärkt sätt har klargjort de betydande skillnader som finns mellan det utredningsförslag han ställt sig bakom i migrationspolitiska kommittén och det förslag som regeringen skickat på remiss. Det handlar inte bara om en ventil för utsatta människor utan en helt ny grund för uppehållstillstånd för människor som inte har skyddsbehov i asylrättens mening. Migrationsverket har också i sitt remissvar pekat på det ökade tryck på asylsystemet det skulle innebära med kraftigt stigande kostnader som följd.

När det gäller Januariavtalet så har Sabuni det svårare. När både Löfven och Lööf hävdar att det inte strider mot avtalet så blir det tufft att hävda motsatsen. Rent objektivt så är också hennes argumentation något skakig. I avtalet står det att man ska göra upp om migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté samt att partierna är överens om att driva en ny humanitär skyddsgrund i kommittén. Problemet är att partierna i kommittén kom fram till olika resultat om hur bred denna skyddsgrund ska utformas. Regeringens remiss har med en humanitär skyddsgrund och därmed otvivelaktigt följt avtalets bokstav. Å andra sidan, om partierna inte är överens om innehållet i denna skyddsgrund så uppstår en faktisk spricka i januariavtalet.

Sabuni har också kopplat förslaget till budgetförhandlingarna och menat att om regeringen driver igenom förslaget i riksdagen med stöd av C, MP och V så bryter de mot principerna för budgetsamarbetet. L kan inte gå med på de ökade kostnader som blir följden av förslaget. Men självfallet måste varje budget utgå från vad riskdagen beslutat. Några andra principer kan inte styra. Ett regeringsunderlag i minoritet kan inte själva bestämma. Å andra sidan står det i avtalet att budgetsamarbetet ska omfatta ”de större reformer som partierna är överens om”. Detta kan mycket väl tolkas som om man inte är överens, så ska inga budgetmedel avsättas. I den här frågan är man inte överens, så då kan man säga att i den delen har Sabuni avtalets bokstav på sin sida.

Sammanfattningsvis så finns det utrymme att tolka och argumentera för vilken linje som helst. Det här handlar om politik och taktik. Bestämmer sig Liberalerna för att Löfven och S bryter mot avtalet i den här frågan så är det de facto på det sättet. Det är Liberalernas tolkning som gäller för det är de som har beslutet i sin hand – stanna kvar eller lämna. Det måste S och övriga partier i överenskommelsen förhålla sig till.

Då kommer nästa fråga upp, vilket är syftet med Sabunis utspel? Är det att spräcka januariavtalet eller att sätta politisk press i sakfrågan. Uppenbarligen är den frågan viktig för några centrala personer i partiet. Jag tror att det i första hand är det sistnämnda att sätta press, men samtidigt skulle Sabuni inte bli ledsen om avtalet gick hädan. Jag vill först betona att det senare utfallet är ett taktiskt vågspel, hur partiet kommer ut ur detta, om det blir regeringskaos eller ej, hur man i så fall lyckas kommunicera det man gör till väljarna.

Men mycket talar för att Sabunis taktik går hem. Socialdemokraterna agerar kluvet. Man går emot sitt eget ställningstagande i kommittén. Det här är ingen fråga som Löfven vill spräcka vare sig januarisamarbetet eller regeringen på. Att gå till val tillsammans med MP och V i en migrationsfråga måste vara en mardröm för varje socialdemokratisk strateg.

Tar Sabuni då till för grov ammunition när hon villkorar utfallet i sakfrågan med januariavtalet? Nej, jag tycker inte det, för på andra hållet kan MP göra en kabinettsfråga av det hela. Det är väl uppenbart för var och en att Löfven gick med på den här remissen, inte för att han tyckte det var bästa alternativet i sak, utan för att få lugn på MP. Förmodligen blockerade de remissen i kanslihuset och detta blev en enkel lösning. Nu har Sabuni tydligt markerat, att när det blir dags för proposition så blir det betydligt svårare. Det är ett högt pris satt på att fortsatt låta MP diktera villkoren för svensk migrationspolitik.

I SvT:s 30 minuter (210203) visade Nyamko Sabuni att hon har ett tydligt grepp om händelseförloppet. Äntligen ett TV-framträdande som var både väl förberett och väl genomfört. Ett starkt och gediget externt agerande som stärker Sabunis position också internt. Förloraren i den interna processen ser ut att bli Jan Jönsson. Förhoppningsvis drar han den erfarenheten, att stå emot bättre när omgivningen i Stockholm nästa gång sjunger i kör ”nu måste du ut och markera”. Ett handslag över diket mellan Sabuni och Jönsson är det som Liberalerna behöver bäst just nu.

Christer Hallerby