Opinionskrönika januari 2021. Historiskt lägsta för Liberalerna

Opinionsinstituten är på grund av helgerna i december som vanligt tidiga med att publicera sina siffror denna månad. Därav kommer 2021 års första opinionskrönika redan nu. Jag passar också på att göra ett avslut på 2020 och redovisar en liten egenrevision över mina utsagor i tidigare krönikor detta år.

Men vi börjar med opinionsläget och höstens två dominerande trender, Moderaternas uppåtgående och Socialdemokraternas nedåtgående.  Moderaterna fortsätter ytterligare uppåt (+0,9) medan det nu är tydligt att Socialdemokraterna fått stopp på sin nedgång och i december till om och med går upp något (+0,8).

Både Liberalerna och Miljöpartiet är kvar under spärren även om det för det sistnämnda partiet handlar om en tiondels procentenhet. För Liberalerna däremot noterar jag den sämsta siffran någonsin – 2,9 procent. Liberalerna (och tidigare Folkpartiet) har aldrig någonsin legat på en så låg nivå.

Väljaropinionen i december 2020

 MLCKDSVMPSD
dec 2022,22,97,85,326,610,23,919,6
nov 2021,33,18,15,725,810,33,820,7
 +0,9-0,2-0,3-0,4+0,8-0,1+0,1-1,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Det finns nu en tendens till en nedåtgående trend för Kristdemokraterna, 5,3 procent är den lägsta siffran den här mandatperioden och klart lägre än valresultatet 2018 på 6,3 procent.

Det konservativa blocket är fortfarande den klart största konstellationen – 47,1 procent jämfört med januaripartiernas 41,2 procent. Trots Moderaternas uppgång har dock övertaget minskat något den här månaden. Det beror på att både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna backar. Det tyder på att Moderaternas uppgång nu främst beror på att man tar från dessa två partier. Både Alliansen och de rödgröna ligger en bra bit från sina historiska formtoppar.

Ett valresultat i enlighet med månadens opinionssiffror med både L och MP utanför riksdagen innebär med största sannolikhet att vi får en M+KD+SD regering (se analysen i förra opinionskrönikan).

Egenrevision 2020

Då är det dags att utvärdera 2020 års opinionskrönikor. Vilket betyg kan jag ge till mig själv för mina analyser, förutsägelser och bedömningar? Opinionsanalys handlar i första om att beskriva nuet och hur vi kommit dit. Men i mina krönikor gör jag även bedömningar om hur den politiska kartan kan komma att utvecklas i framtiden. Men det enda vi säkert vet om framtiden är att vi inte säkert vet. Jag uttrycker mig därför gärna i form av scenarier, gärna alternativa om hur framtiden skulle kunna se ut om olika förutsättningar slår in. Jag använder mig också av termer som sannolikt eller mindre sannolikt.  Men ibland slinker det ut ett mer tvärsäkert påstående, som jag inte sällan ångrar i samma ögonblick som jag publicerar krönikan.

Vad är då ett godkänt betyg? Jag värderar i det följande några av mina spekulationer om framtiden genom att jämföra dem med faktiskt utfall så långt det går att se idag. Inte dem där jag hållit flera alternativ öppna utan de fall där jag varit mera kategorisk. När jag genom åren hållit föreläsningar i omvärldsanalys brukar jag säga att en omvärldsanalytiker som bara beskriver nuet och inte vågar spekulera om framtiden är ganska ointressant. Men en tumregel är då 80/20 – regeln. Har hen inte rätt i åtminstone 80 procent av sina förutsägelser, så är hen inte seriös – tar antingen ut svängarna alldeles för mycket eller är helt enkelt oskicklig. Å andra sidan har hen inte fel i 20 procent av fallen så är det för mycket hängslen och livrem på samtidigt. Hen är för feg för att ha något intressant att säga.

Jag återupptog krönikorna i maj efter ett knappt års uppehåll:

Där kommenterar jag att Socialdemokraterna stärkt sin ställning under corona-krisen. Samtidigt frågar jag mig hur hållbar den uppgången är och menar att post-corona kan utvecklas till ett drömläge för Moderaterna. Vi har inte nått post-corona än men när första vågen var över så vände det för Socialdemokraterna. Moderaterna hade i april 18,7 procent. I december så är siffran 22,2 procent efter en trendmässig uppgång hela hösten.

Jag spekulerade i om Löfven kommer att avgå nästa partikongress i maj 2021 och menade att ett besked bör komma kring årsskiftet. Även om svaret ännu inte är givet, så verkar detta inte särskilt troligt.

Om Liberalerna skrev jag att det i längden inte är en framgångsrik strategi att endast fokusera på sakpolitik. Liberalismen som idéstruktur och samhällsmodell måste lyftas fram. Man måste ta den ideologiska striden. Nyamko Sabuni framhärdar i att fokusera endast på sakpolitik. De ideologiska markeringarna år både höger och vänster är obefintliga. Jag framhärdar i att detta är en helt felaktig strategi – för liberaler är ideologi livsluft.

Jag skrev också att jag inte riktigt litar på Centern som liberalt parti: ”Jag är helt övertygad om vi från det hållet kommer att få mera tal om närodlat och härgjort, mindre om globalisering och frihandel.” Nja, ser inte riktigt att Centern ännu väger över åt det ena eller andra hållet. Man har inte fallit ner i det nationalistiska diket.

I juni skrev jag att mitt grundtips är att S majsiffra är den högsta som man kommer att nå under hela mandatperioden. Den månaden toppade Socialdemokraterna sin uppåtgående trend med 30,8 procent. Sedan vände det verkligen. Om jag får rätt för hela mandatperioden återstår att se. Även för SD förutsa jag att de passerat sin opinionsmässiga topp för mandatperioden (25,1 procent i december 2019) men att man kommer att ligga kvar en bit över valresultatet 2018. Hittills har även detta stämt.

I juli skrev jag att om M ska utnyttja sitt drömläge så krävs det betydligt mer av partiet och partiledaren. Det räcker inte med att framstå som en mer anständig variant av Sverigedemokraterna. Jag undrade om det fortfarande fanns plats för Carl Bildts internationalism, för Fredrik Reinfeldts tolerans, Anders Borgs liberalism och Gunnar Hökmarks Europaengagemang? Vilken är i så fall den röda tråden och idémässiga grunden? Nja, så mycket ”mer” har man väl inte presterat. Vi har fått ett förslag till nytt partiprogram men det har inte riktigt blivit något riktigt lyft kring diskussionen om detta.  Den svagt uppåtgående trenden har dock varit stabil och fortsatt. Fortsatt drömläge men inte så många tillvaratagna målchanser.

Jag trodde i juli att Miljöpartiets kris skulle leda till en regeringskris under hösten, att partiet då möjligen skulle lämna regeringen men stanna kvar i januarisamarbetet. Här fick jag fel. Möjligen var det Preems tillbakadragande av ansökan om utbyggnaden i Lysekil, som lättade på trycket. Men två tunga statsråd, ett språkrör och ett tidigare språkrör, väljer nu att lämna politiken. Något hände men inte det jag trodde. Jag skrev dock också att januarisamarbetet och Stefan Löfven som statsminister överlever ett tag till. I detta fick jag rätt. Det överlevde hösten och kommer även att övervintra.

I oktober skrev jag att Liberalerna blir kvar i januarisamarbetet ett tag till i brist på bra skäl att lämna. Ett tämligen ofarligt påstående, ”taget” gäller ett tag till. Jag bedömde det också som mest sannolikt att Liberalerna klarar fyraprocentspärren och därmed att de kommer in i riksdagen även efter nästa val. Kanske ett lite mera vågat påstående och inget som jag lovar att äta upp min hatt för om jag har fel. Men jag står för det fortfarande.

I november skrev jag också att V inte kommer att driva sitt hot om misstroendevotum till sin spets. Det står jag fortfarande för och utvecklingen sedan dess har gjort ett misstroende än mindre sannolikt.  Jag skrev vidare att Stefan Löfven hanterar LAS-frågan skickligt, att jag är övertygad om att han även lotsar fram den till en slutlig lösning. När jag skrev detta så präglades debatten fortfarande av LO:s hårda hållning. Det var innan Metalls och Kommunals omsvängning. Ett rätt som också pekar mot att jag får rätt till slut.

Men trots detta bedömde jag då det som osannolikt att Stefan Löfven kan fortsätta som statsminister efter ett nyval eller efter nästa ordinarie val. Det återstår ju fortfarande att se om jag hade rätt eller fel då. Men redan i decemberkrönikan reviderade jag denna uppfattning. Med den analys av möjliga regeringar efter nästa val som jag gjorde där går det inte att så kategoriskt utesluta en socialdemokratiskt ledd regering. Jag hävdade också att L aldrig kommer att peka på Stefan Löfven som en framtida statsminister. Detta står jag fortfarande för.

Decemberkrönikan avslutade jag med att det blir allt mer sannolikt att vi får en konservativ/nationalistisk regering efter nästa val. Det går inte längre att avfärda tanken på regeringskoalition mellan M, KD och SD. Att jag valde att skriva ”mer sannolik” behöver inte betyda att jag inte ser den som ”mest sannolik”. Konstaterar dock att alternativet inte blivit mindre sannolikt under den månad som gått sedan det skrevs.

Avslutar alltså med ett riktigt orakelsvar – alltså ett påstående som låter klokt men aldrig kan bli helt fel. Det är kanske ofta så jag uttrycker mig. Men genom att jobba med scenarier och sannolikheter så ökar vår förståelse och vår beredskap för det som kan komma att hända. Men ibland finns det tillräckligt underlag för att sticka ut huvudet och göra ett tydligare ställningstagande. Men kom ihåg att ställningstaganden om framtiden alltid är osäkra hur sannolika de än förefaller att vara. Sammantaget ger jag mig själv godkänt för det helt osannolika året 2020. 

Christer Hallerby

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.