Opinionskrönika juli 2020

Regeringspartierna S och MP backar medan alla andra partier ökar i opinionen under juni månad. Om vi undantar S så handlar dock alla förändringarna om tiondelar. Väljaropinionen är alltså relativt stabil. Det tyder på att vi är i ett post-corona stadium och väljarna avvaktar vad som kommer att hända nu. Om inte pandemin går in i en dramatisk andra-våg, så kommer fokus under hösten att ligga på budgetfrågor och ekonomisk återhämtning.

Väljaropinionen i juni 2020

	M	L	C	KD	S	V	MP	SD
Juni 20	19,6	3,1	7,7	6,4	29,7	9,2	3,5	19,3
Maj 20	19,4	3,0	7,6	6,2	30,8	8,8	3,7	19,2
	+0,2	+0,1	+0,1	+0,2	-1,1	+0,4	-0,2	+0,1
valet 18	23,3	5,4	6,1	4,6	31,0	5,7	6,9	12,9

Men siffrorna för juni är mer spännande än vad en enkel blick i tabellen indikerar. Det framkommer som vanligt när vi tittar på trenderna. Två saker är särskilt anmärkningsvärda. Den första är att S uppåtgående trend nu är bruten, precis som jag förutspådde i min krönika förra månaden. Corona-effekten avtar och nu når man 29,7 procent, vilket är en nedgång med drygt 1 procent. Den andra är att SD nu planar ut efter en nedåtgående trend som varat sedan januari.

Jag ser det som troligt att båda dessa partier nått sina högsta noteringar under den här mandatperioden. Socialdemokraterna med 30,8 procent under förra månaden maj och Sverigedemokraterna med 25,1 procent i december 2019. För S väntar nu fortsatt nedgång men SD kan troligen hämta igen en del av det man tappat.

Moderaterna har hela våren smugit på i en uppåtgående trend i små steg.  Med en uppgång på 0,2 procentenheter till 19,6 procent är man nästan tillbaka på valresultatet. Men två av de underliggande mätningarna den här månaden registrerade en nedgång, vilket kan tyda på att trenden börjar svikta. Jag skrev för ett par kröniker sedan att ”inrikespolitiken post-corona” erbjuder ett drömläge för Moderaterna. Men då måste nog Kristersson börja leverera. Den strategiska inriktningen är att få till en moderatledd regeringen med Sverigedemokraternas stöd, före valet 2022 eller efter.  Men eftersom detta är så genomskinligt och inte heller förnekas av Kristersson, så handlar alla intervjuer med honom mer om Sverigedemokraternas politik än om Moderaternas. Kristersson spelar ned skillnaderna mellan partierna och gör allt för att Jimmie Åkesson ska framstå som en naturlig samarbetspartner. Problem och invändningar avfärdas mer eller mindre som larviga.

Ska M utnyttja sitt drömläge så krävs det betydligt mer av partiet och partiledaren. Det räcker inte med att framstå som en mer anständig variant av Sverigedemokraterna.

Det konservativa blocket M/KD/SD är nu återigen större än januarialternativet, vilket möjligen kan ge Kristersson lite självförtroende. Men är det i konservatismen som dagens moderater hör hemma? Vad står Moderaterna för idag under Kristersson ledarskap mer än att vara ett samlingsparti för allmänborgerliga väljare som absolut inte vill ha en socialdemokrat som statsminister? Finns det fortfarande plats för Carl Bildts internationalism, för Fredrik Reinfeldts tolerans, Anders Borgs liberalism och Gunnar Hökmarks Europaengagemang? Vilken är i så fall den röda tråden och idémässiga grunden? Var är den konkreta politiken?

Miljöpartiets trend med myrsteg utför ett sluttande plan fortsätter även denna månad och är nu den mest uthålliga trenden i materialet. Man ligger med 3,5 procent under fyraprocentspärren och det är svårt att se vad som skulle kunna vända på utvecklingen.  De kommer knappast att ges mera svängrum för egen politik i regeringen och i januarisamarbetet, än vad man redan fått. Väljer man istället att lämna regeringen så kan det bli politiskt kaos och då riskerar man att i väljarnas ögon sitta med Svartepetter när den runda i det politiska spelet som inleddes med januariöverenskommelsen avslutas. Men alternativet att hellre göra något än att sitta still i båten när den hela tiden tar in vatten ökar nog i attraktionskraft ju mer opinionssiffrorna dalar. Det pekar mot att vi får en regeringskris i höst.

Vad kommer att då att hända om Miljöpartiet beslutar sig för att lämna regeringen? Statsministerposten måste prövas på nytt. Den konstitutionella grunden för Löfven är att han leder en S/MP – regering. En ny talmansrunda tar då vid. Det mest troliga scenariot är att Miljöpartiet meddelar att även om man lämnar regeringen så ger man fortsatt stöd till Stefan Löfven som statsminister. Jag tror också att MP väljer att stanna kvar i januarisamarbetet. Detta ger Miljöpartiet fler politiska möjligheter utan att det för den skull försätta riksdagen i ett nytt regeringsbildarkaos. Man kan driva en egen linje i migrationspolitiken. Man behöver inte heller vara delaktig i rena regeringsbeslut om till exempel Arlanda och Preem.  

Både januarisamarbetet och Stefan Löfven som statsminister överlever alltså – ett tag till.

Christer Hallerby