Att förhålla sig till SD

Frågan om hur Liberalerna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna får det med jämna mellanrum att rejält bränna till i partiinterna Facebookgrupper. Nu senast var den tändande gnistan en intervju med Ulf Kristersson i Expressen den 5 juni. På frågan om SD skulle kunna få rollen som ett samarbetsparti till en framtida moderatledd regering där man förhandlar om budgeten, så svarar Kristersson: ”Det är ingenting jag utesluter alls utan jag tror vi kommer behöva diskutera budgetfrågor med många partier”.

På fråga från Expressen så kommenterar Nyamko Sabuni detta med: ”Då har han givit sitt besked nu. Liberalerna kommer att återkomma med besked i god tid inför valet 2022”. I interna debattfora har detta beskrivits som att Sabuni öppnar för budgetsamarbete med SD. Detta med den ytterst tveksamma logiken, att det man inte uttryckligen tar avstånd från, det förespråkar man. Genast är pajkastningen igång och klyftan i partiet ser ut att vara avgrundsdjup. Men debatten blir i hög grad en skenfäktning eftersom den framförallt bygger på tolkningar av motpartens åsikter och avsikter.

Jag tillhör dem som anser att vårt förhållningssätt till SD är något vi måste resonera om och att det finns ett handlingsutrymme där olika vägar kan och bör övervägas. Jag vet att för en del blir det tvärstopp redan här. Några tycker att det inte finns något att diskutera, SD ska isoleras och inga former av relationer mellan liberaler och sverigedemokrater tolereras. Andra tycker att vi inte ska lyfta locket på grund av sprängkraften i en sådan diskussion, låt det som måste ske göra det i tystnad. Men jag hoppas på att det också finns en lite större grupp partimedlemmar som är öppnare och som vågar problematisera kring en del av frågeställningarna som har med SD att göra.

För att inte bli en fortsatt skenfäktning bör vi ha några ingångsvärden att utgå från. Jag tar därför risken att i det följande presentera min analys och några tydliga ställningstaganden. Jag vill understryka att detta helt och hållet är mina egna överväganden som vare sig är testade eller förankrade med någon annan.

Partistyrelsen har varit tydlig med att vi före valet 2022 måste ha ett klart besked till väljarna om hur vi ser på framtida regeringssamarbeten och hur partiet avser att agera efter valet. Det är uppenbart att Moderaterna i och med Kristerssons svar på frågan i Expressen om budgetsamarbete gjort en tydlig positionsförflyttning i förhållande till vad som har gällt tidigare. Det är också uppenbart att M är splittrade. På flera håll i landet har partiet inlett organiserat samarbete med SD i strid med vad som (åtminstone tidigare) gällt i centrala direktiv. Detta är något som vi i Liberalerna måste ha med i bilden, bland annat när vi diskuterar förutsättningarna för framtida allianssamarbeten nationellt samt i kommuner och regioner.  Med andra ord, vårt förhållningssätt till SD påverkar också vårt förhållningssätt till andra partier, inte minst till samarbetet i Alliansen.

Nationellt ingår vi nu tillsammans med Centern i det parlamentariska underlaget till S/MP – regeringen. Det var mycket just förhållningssättet till SD som styrde att det blev den lösningen. En moderatledd regering (i vilken konstellation det vara månde) bedömdes bli för beroende av SD för att kunna tolereras. En minoritet på Liberalernas partiråd var dock av en annan uppfattning. Men Alliansen lever i hög grad i flera regioner och kommuner, ibland i minoritet. Sverigedemokrater ”hanteras” dagligen av liberaler på den lokala nivån. På en del håll har detta lett till intern debatt, konvulsioner och till och med hot om uteslutningar.

Frågan om förhållningssättet till SD har stor sprängkraft i partiet. Just därför måste vi diskutera den. Vi måste också diskutera och problematisera kring begreppet ”budgetförhandlingar”.

Det finns många åsikter om hur man ska beskriva Sverigedemokraterna. Det finns en släktlinje mellan våldsbejakande högerextrema rörelser som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och dagens parti. Men det finns också andra rötter. De fyras gäng med Jimmie Åkesson i spetsen, som så småningom tog över partiet, var alla lundastudenter som fann varandra kring en nationalistisk ideologi och värdegrund. En viktig rekryteringsgrund när partiet började sin framväxt i Skåne var kommunala tidigare missnöjes- och intressepartier som Skånepartiet, Kommunens Väl (i flera kommuner) och Pensionärspartier. Den gemensamma nämnaren mellan alla de här grupperna var ett starkt motstånd mot invandringen. Idag kan man knappast klassa partiet som våldsbejakande. Man har på senare år också klippt av flera nazist- och fascistanstrukna personer.

Men det man definitivt kan säga är att Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National front i Frankrike, italienska Lega, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra.  De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Populisten för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck.  Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det finns naturligtvis vissa skillnader mellan populistiska partier, det finns också grader i hur långtgående man driver den nationalistiska omvälvningen. Men det finns ingen anledning tro att Sverigedemokraterna på ett avgörande sätt skulle avvika från sina internationella syskon och kusiner. Om ett sådant parti kommer i regeringsställning bör Liberalerna befinna sig i opposition och vice versa. Det innebär bland annat att jag inte kan se något läge där det är rimligt för Liberalerna att ingå som ett liberalt alibi i ett i övrigt konservativt regeringsblockblock bestående av M, KD och SD.

När vi då kommer till frågan om budgetförhandlingar kan det följaktligen aldrig bli aktuellt att i en regering förhandla en budgetproposition. Om bägge partierna skulle befinna sin i opposition finns det heller ingen som helst anledning att göra gemensam sak med en budgetmotion.

Men det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna.

Min uppfattning är att det politiska innehållet och genomslaget för liberala idéer och förslag alltid måste komma i första hand. Frågan om vilka vi samarbetar med blir därmed en andrahandsfråga, om än en icke oviktig sådan. Liberalerna har en värdegrund som bör omöjliggöra regeringssamverkan såväl som majoritetssamarbeten i kommuner och regioner både med Sverigedemokraterna och med Vänsterpartiet. Men i riksdagen liksom i kommunfullmäktige är det alltid flertalet (majoriteten) som avgör vilket beslut som fattas i en viss fråga. Alla röster väger lika mycket, det kan aldrig vara fel att hamna på samma sida som V eller SD såvida det sakpolitiska innehållet är det bästa möjliga från liberala utgångspunkter – vi kan inte springa ifrån vår egen politik för att sällskapet är fel. Det bör inte heller vara fel att jämka och justera för att få fram en majoritet för en lösning som blir så bra som möjligt.

Det är omöjligt att beskriva vad den hållning som jag förespråkar skulle innebära i alla olika situationer som kan uppkomma i praktiken. Verkligheten är alltför mångfacetterad för att det skulle vara meningsfullt att försöka få ihop en sådan lista. Men att budgetsamtal i den meningen att man diskuterar enskildheter i en lagd budget i riksdagens utskott måste betraktas ligga inom ramen för vad man kan göra.

Man skulle också kunna ta en hypotetisk situation i en kommun. I kommunen i fråga fick varken Alliansen eller de röd/gröna majoritet men Alliansen blev störst och formerar på den grunden ett styre i minoritet. Man lägger sin budget med oförändrad skattesats och ett balanskravsresultat (överskott) på 1,5 procent. Socialdemokraternas budget innebär en skattehöjning på 50 öre, ett balanskravsresultat på 0,5 procent och därtill en del utgiftsåtagandet som av styret bedöms som underskattade. Vid kontakt med S så framstår skattehöjningen som inte förhandlingsbar. Alliansen bestämmer sig då för att en sonderande kontakt med SD är rimlig. Partiet säger sig villigt att stödja Alliansens budget om man får igen sitt krav på att återöppna en fritidsgård samt några smärre ytterligare utgiftsökningar. Parterna förhandlar sig fram till en lösning med oförändrad skattesats, ett balanskravsresultat på 1 procent och en återöppnad fritidsgård. Var detta en rimlig lösning? Jag tycker det.  

Till sist: Viktigast när det gäller förhållningssättet till Sverigedemokraterna är att debattera mot dem, ständigt ställa liberalismens idéer och värdegrund mot nationalismens navelskådande och populismens förenklingar. Den policy eller strategi av ignorering som tidvis gällde under Alliansregeringen var en katastrof. Ignorering av deras folkvalda ledamöter är inte heller bra. Det finns bara ett sätt att göra Sverigedemokraterna mindre och det är att övertyga deras väljare om att de bör rösta på andra partier. Då bör vi lyssna och bemöta, alltså slås med argument, samt uppträda som konstruktiva parlamentariker. Något som goda liberaler alltid gjort och bör göra.

Christer Hallerby


1 svar på ”Att förhålla sig till SD

  1. Läser med intresse din blogg. Och när du plockar ner relationen med den forna Alliansen och förhållningen till SD.
    Tyvärr är din slutsats realistisk. Samtidigt kommer Liberalerna att gå kräftgång och det politiska inflytandet blir reducerat.
    Förödande att inte tillhöra det borgerliga blocket inför valet 2022. Fp hade tidigare ett stort förtroendet att sy ihop en opposition till regering.
    Det som lockar väljarna är sakpolitiken, framförallt plånboksfrågor. Inte vilka tavlor som hänger på väggarna i Sölvesborgs bibliotek.
    Men inte utan några vänner bland de andra partierna, väljarna kommer att gå till valurnan och lägga rösten till något alternativ.
    Ha det så bra och
    Mvh

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *