Opinionskrönika maj 2020

Väljarstödet för Socialdemokraterna ökar kraftigt under coronakrisen. Skillnaden mellan mars och april är sex procentenheter (pe). Det är den största förändringen för ett enskilt parti under en enskild månad jag har i mina siffror sedan jag började göra månadsvisa sammanvägningar (en poll of polls) av förekommande opinionsmätningar 2010.

Men uppgången motsvaras inte av en lika dramatisk nedgång för något annat parti. S tycks dra väljarstöd över hela det politiska fältet, något färre osäkra kan också noteras i mätningarna. Det är endast Moderaterna som lyckas försvara förra månadens nivå. Alla andra partier förlorar stöd, mest Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet med 1,7 pe vardera. Liberalerna och Miljöpartiet ligger båda under fyraprocentspärren.

Ser vi på de längre trenderna så får nu SD lägre siffror för fjärde månaden i rad. Deras nedåtgående trend inleddes alltså före corona – krisen. MP:s trend är också tydligt nedåtgående även om förändringarna sker i små steg. Moderaterna är sedan årsskiftet i en svag uppåtgående trend.

När det gäller olika blockbildningar så är högerblocket (M, KD och SD), trots S starka frammarsch fortfarande större än regeringsunderlaget. De röd/gröna är fortsatt större än Alliansen. När det gäller båda dessa jämförelser så är det framförallt de liberala partierna (eller mittenpartierna om man så vill) som utgör den svaga länken. L och C har sedan valet tillsammans tappat 3,1 procent. Det är kris för liberalismen i Sverige (mer om detta i analysen nedan).

Kommentar

Coronakrisen har stärkt Socialdemokraterna och Stefan Löfvens ställning både inom och utom partiet. Det är framförallt svenska folkets förtroende för hur myndigheterna hanterat corona som spillt över på S. Detta är inte unikt för Sverige utan krisen har i princip gynnat regeringar i alla länder. Men jag tror också det har betydelse att den svenska strategin sticker ut. Svenskarna, särskilt socialdemokraternas väljare, gillar tanken på Sverige som annorlunda och bättre än andra.

En nyckelfråga är naturligtvis hur hållbar den här uppgången är. Det beror i hög grad på eftermälet och hur den politiska dynamiken utvecklas när fokus framöver mer och mer kommer att ligga på samhällsekonomi och arbetsmarknad. Här ligger också moderaternas och Ulf Kristerssons stora chans. Nu kan man verkligen återta rollen som det ledande oppositionspartiet, eftersom just de här frågorna kommer att komma i centrum betydligt mer än frågor som migration och brottslighet som ju framförallt gynnar SD. Ulf Kristersson har också grundat väl. Han har klarat balansen som ansvarstagande oppositionsledare under krisen, balanserat mellan uppslutning bakom regeringen och flera egna utspel – även om det blivit lite löjligt ibland när han krävt sådant som redan varit på gång i Regeringskansliet. Sammantaget kan post-corona situationen utvecklas till ett drömläge för Moderaterna.

Socialdemokraterna har fastställt tidpunkten för nästa partikongress till den 12 – 16 maj 2021. Debatten om Löfvens vara eller inte vara som partiledare har helt avstannat och vi kan helt avfärda tanken på en extrakongress för att välja ny partiledare. Nu är säkert läget sådant att Löfven själv avgör om han vill ge sig in i ytterligare en valrörelse eller inte. Han har gott om betänketid. Det bör räcka med ett besked i slutet av det här året för att partiet ska hinna med en ordentlig process inför ett eventuellt partiledarval i maj nästa år.

Drömläget för M är naturligtvis också ett drömläge för S. Ekonomi och arbetsmarknad med ett tydligt tillägg av fördelningspolitik är hemmaplan för partiet. Det kan mycket väl utvecklas till en traditionell valrörelse 2022 med två traditionella huvudkombattanter. Det som talar mot detta är att både Löfven och Kristersson har brister när det gäller karisman och förmågan att ”gå genom rutan”. Här ligger de andra partiernas och partiledarnas chans. Det finns utrymme att överraska. (Det kan dock vara just den insikten som trots allt gör att S byter partiledare om ett år – i så fall förändras den politiska spelplanen väsentligt).  

De partier som betecknar sig som liberala – Liberalerna och Centern – har nu tillsammans ett väljarstöd på elva procent. Klart lägre är valresultatet och klart lägre än de förhoppningar som funnits inom partierna om en nystart efter partiledarvalet (L) och ett fortsatt politiskt momentum (C). Men det är egentligen inte konstigt att liberalismen är i kris efter alla kriser. Sedan 2008 finanskris, klimatkris, migrationskris och coronakris. Det har varit lätt för liberalismens fiender till höger och vänster att skylla mycket i den politiska utvecklingen på liberala idéer, liberala värderingar och liberal politik. För liberaler räcker det inte med att påstå att globalisering, marknadsekonomi, internationell handel, öppna gränser, mänskliga rättigheter samt nationella och internationella demokratiska institutioner skapar fred, rättvisa och välstånd. Det måste visas att det är sant också och förklaras hur allting hänger ihop.

Liberalismens budskap är komplicerat. För Liberalerna kommer det inte i längden vara en framgångsrik strategi att endast fokusera på sakpolitik. Liberalismen som idéstruktur och samhällsmodell måste lyftas fram. Man måste ta den ideologiska striden.   

Jag litar inte riktigt på Centern här. De har flera strategiska vägval. Jag är helt övertygad om vi från det hållet kommer att få mera tal om närodlad och härgjort, mindre om globalisering och frihandel. Återstår då Liberalerna. Ett tungt ansvar för ett litet sargat parti med små resurser.

Christer Hallerby

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.