Opinionskrönika december 2017

Det svänger snabbt ibland. Med Ulf Kristersson som partiledare har moderaterna tagit tillbaka de fem procentenheter man förlorade efter Anna-Kinberg Batras samarbetsinvit till Sd i våras. Det är framförallt Sverigedemokraterna och Centern som fått betala.

I november månads ”C2S – poll of polls” är fortfarande de röd/gröna som är största block. Men trenden är att avståndet till Alliansen krymper. Nu är det nere på 0,6 procentenheter.

Centern verkar stå emot moderaternas frammarsch ganska bra. Man har ett tapp på drygt två procentenheter i förhållande till sin högsta siffra som kom i maj – 10,2% nu jämfört med 12,6% då. Men när det gäller ledarskapet i Alliansen och rollen som statsministerkandidat så är det klar fördel för Kristersson nu. Det är bara att växa in i kostymen, vilket han tycks ha alla förutsättningar för att klara. Men det ska bli mycket intressant att följa hur dynamiken mellan Kristersson och Lööf utvecklas. Centerns aptit har växt efter vårens framgångar och Lööf kommer knappast att acceptera en biroll i det fortsatt spelet.

Sverigedemokraterna är tydligt frustrerade. Det såg ut som en dörr hade öppnats in till moderaternas förhandlingsbord. Kristersson har i och för sig inte slagit igen dörren med en smäll utan mer försynt skjutit till den så att det nu knappast finns mer än en liten glipa kvar. Det fick Åkesson att markera på partiets Landsdagar i helgen. Ingen kan räkna in Sd:s röster. Partiet kan mycket väl fälla en Alliansbudget om man inte förankrat den med Sd först. För övrigt så ser han Stefan Löfven som en mer naturlig samarbetspartner än Annie Lööf.

Men Åkessons drömkonstellation är Sd+M+Kd och det är ett litet memento att de partierna har stöd från 41,7% av väljarna. Det gör det till ett större block än både de röd/gröna och Alliansen. En sådan regering är absolut inte nära förestående. Det är många spärrar som måste lösas upp innan det blir aktuellt. Och erfarenheterna från Batras utspel i våras som resulterade i en rutschkana utför för moderaterna gör Kristersson extra försiktig för den typen av experiment. Men det är intressant för den politiska dynamiken att de tre partierna längst till höger idag har ett så brett stöd.

De två liberala mittenpartierna samlar ihop 14,9 procent. Det gör att oppositionspartierna tillsammans drar 56,6%. Självklart kan de här partierna inte en gång till lämna över makten till socialdemokraterna att regera med vänsterpartiets stöd. Det var anmärkningsvärt och märkligt att det kunde ske 2014. Det blir än mer anmärkningsvärt om det skulle ske en andra gång. Om inget väldigt dramatiskt inträffar de närmast månaderna kommer vi att få en ny regering efter valet. Frågan är bara hur den kommer att se ut. De spekulationerna ämnar jag dock återkomma till i en kommande krönika.

För oss som sett fram mot en liberal revansch ser förhoppningarna ut att grusas med Kristersson. Liberala framgångar i Frankrike, Nederländerna och Tyskland kommer knappast att följas av en liberal framgångsvåg i Sverige. Visst Centern kan komma att gå starkt förstärkta ur nästa val.  Men trots uppgången räcker den nuvarande nivån inte till för att skaka om i den struktur som nu gäller. Detta särskilt som det liberala parti som tagit sig namnet Liberalerna står och stampar.

Liberalerna har just avslutat ett föga inspirerande Landsmöte som knappast kommer att göra något avtryck i opinionen. Istället finns det finns oroande tecken i opinionsutvecklingen. Jag skrev i min oktoberkrönika om det ”liberal röret”. Under den här mandatperioden har Liberalernas opinionssiffror fluktuerat mellan 4,5 – 5,8 procent. Sedan några månader tillbaka är trenden att man närmar sig botten på det intervallet – den här månaden ligger man på 4,7 procent. Man har varit där förr och det verkliga larmet vill jag inte dra igång förrän man prövat det nedre motståndet. Vi får se om man återigen studsar uppåt eller om man nu bryter igenom och börjar närma sig fyra-procent spärren.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2017

Förändringarna i maj månads ”C2S poll of polls” är små, för att inte säga marginella, i förhållande till läget i april. Jag skrev i förra månadens krönika att vi nu sannolikt går in i ett lugnare skede efter de dramatiska förändringarna för främst M och C tidigare i vår. Så blev det också. Men en siffra rymmer en hel del dramatik. För första gången noteras Mp under fyra-procent spärren. Även om förändringen i förhållande till förra månaden är liten måste det vara mycket bekymmersamt för miljöpartisterna. Det såg ut som man planat ut strax över fyra procent efter det tidigare raset. Men nu frågar man sig, var ligger golvet egentligen?

Alliansen är nu återigen marginellt större än de röd/gröna. Men efter SD:s utspel tidigare i veckan kan man fråga sig om den tävlingen betyder något längre.  Paula Bieler klargjorde i SvT:s Agenda att det inte alls är säkert att man släpper fram Anna Kinberg Batra som statsminister om inte Sd aktivt får medverka i regeringsförhandlingarna. Så där sprack en illusion som inte minst Jan Björklund levt med ett tag.

Han har envetet hävdat att om Alliansen blir större än de röd/gröna så ska det bildas en Alliansregeringen. Detta utan att egentligen förklara den reella skillnaden mellan om Alliansen är några mandat större än de röd/gröna i förhållande till om man är något mandat mindre. På något avgörande sätt påverkar inte detta styrkeförhållandena i riksdagen. I bägge fallen skulle Alliansen bli en minoritetsregering som behöver stöd antingen från Sd eller från vänster för att få igenom sin politik. Då är det mer logiskt att som M och Kd hävdat, att förutsättningarna för en Allians-regering bör prövas i bägge fallen och då finns det egentligen ingen anledning att vänta till efter valet. Då räknade man självfallet med Sd:s passiva stöd, men det måste även Björklund gjort i sitt alternativ.

Men nu är allt detta historia. Sd har klargjort att man vill vara med och leka. Man kommer inte bara att agera nickedocka i ett statsministerval. Spelplanen har blivit helt förändrad. Jan Björklund kommenterade det nya läget direkt i Agenda. För första gången var han logisk rakt igenom och gick realistiskt igenom alternativen. För Liberalerna är förhandlingar med Sverigedemokraterna uteslutna. En Alliansregering är fortfarande förstahandsalternativet, men om detta inte går är han beredd att pröva en regeringsbildning över blockgränsen. För detta fick han skit i en del av högerpressen. Där lutar man sig hellre åt Sd än söker mer konstruktiva och hållbara lösningar.

Det är just det politiska spelet som dominerar mediabilden av Alliansen för närvarande. Politikens innehåll kommer helt i skymundan. Nu har leken ”vem tar vem” i framtida regeringsbildningar kompletterats med ”vem tar makten” i Moderaterna och Liberalerna. Moderaternas ledarkris accelererade i går när tunga kommunalpolitiker krävde hennes avgång. Jag ifrågasatte i min april-krönika om hon ens kommer att leda sitt parti i nästa val. Det blir allt mindre troligt. Det som möjligtvis räddar henne, är att de fotogallerier av möjliga ersättare som presenteras i tidningarna är föga upphetsande. Fast nu såg jag att tidigare försvarsministern Mikael Odenberg börjar dyka upp bland porträtten. Det kunde ju bli lite livat.

Idag gjorde Liberalerna ett försök att komma igenom med lite sakpolitik. Fokus låg på EU där nu partiet ställer sig bakom kommissionens förslag om en social pelare. Men Jan Björklunds presskonferens spolierades av att länsförbundet i Uppsala samtidigt gick ut med att han borde ersättas av Birgitta Ohlsson som partiledare. Det är en självklar demokratisk rättighet för ett länsförbund att nominera vem man vill till partiledare. Men tajmingen. Finns det överhuvudtaget någon internkommunikation att tala om i det partiet när man inte kan samordna sig bättre.

Alliansen kommer att dö sotdöden om inte sakfrågorna kommer fram. Man vann valet 2006 på ett genomtänkt och genomarbetat politiskt program. Men nu handlar det mest om personer och konstellationer, om förtroende och icke-förtroende. Möjligen med undantag för Centerpartiet som presterar en lång rad debattartiklar i olika ämnen och det ser ju också ut att betala sig.

Här hade jag tänkt sluta, men så kom också SCB med vårens partisympatiundersökning. Det är alltid intressant att jämföra min ”poll of poll” med SCB:s siffror. Inte för att SCB skulle vara ett rättesnöre. Den är lika mycket en opinionsundersökning som alla andra, men den har ett större urval än de enskilda mätningarna och enligt dem själva så anstränger man sig med nästan alla medel – telefon, webb – för att nå fram till de intervjupersoner som hamnat i det slumpmässiga urvalet. Det bör dock påpekas att trots detta så har man ett bortfall på 46,4 procent. Så här faller jämförelsen ut:

Skillnaderna är små. Huvudsakligen ligger de inom den så kallade felmarginalen. Men när det gäller de två partier där förändringstrenderna varit som starkast under våren, moderaterna och centern, är de lite större. Nedgången för Moderaterna och uppgången för Centern bekräftas och är dramatisk även i SCB:s mätning men siffrorna blir något mer modesta. Detta stämmer med min erfarenhet. SCB är något mera konservativt när det gäller att fånga trender och förändringar än de andra mätningarna. Vad som ligger närmast sanningen är svårt att veta. Men min kvalificerade gissning är att trenderna är lite starkare än vad SCB kommer fram till. Det finns fler rörliga väljare i bortfallet än i de man når fram till. Moderaterna har nog anledning att vara ännu lite mer bekymrade, och centerpartisterna har anledning att jubla lite mer.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2017

I april blev de röd/gröna återigen större än Alliansen. Ända sedan november 2015 har Alliansen varit största block. Störst fördel hade man i maj 2016 då gapet var 4,0 procentenheter. Nu leder de röd/gröna med 0,6. Det är framförallt Socialdemokraternas återhämtning som ligger bakom. Hanteringen av terrordådet i Stockholm gynnade troligen Stefan Löfven. Välförtjänt för han fyllde väl ut statsministerämbetets kostym. Men viktigare för socialdemokraternas siffror är att det sedan några månader tillbaka också finns en underliggande uppåtgående trend. Det är dock fortfarande en bra bit kvar innan man når upp till siffror jämförbara med valresultatet.

Miljöpartiet har ett klart mindre stöd i opinionen än vid valet 2014. Det verkar dock som man nu stabiliserar sig runt 4 procent. En del mätningar har indikerat ännu lägre nivåer än så. I SIFO:s ordinarie mätning som gjordes i början på april var man nere på 3,2 procent. Men i den extramätning som gjordes senare i månaden (och därför ingår i underlaget till månadens poll of polls) var man tillbaka på en högre nivå (5,0%). Siffrorna indikerar dock att det är svajigt och miljöpartisterna får nog förbereda sig på en jobbig valrörelse. Det är svårt att se vad som skulle kunna ge partiet en hävstång uppåt igen. Gustav Fridolin är både stukad och blek. Isabella Lövin är inte och kommer knappast att bli en kampanjpolitiker.

På allianssidan har vi haft en period av stor dramatik. Moderaternas utförslöpa fortsatte även under april. Stödet är nu nere under 17 procent. Vi får gå tillbaka till valrörelsen 2002 och Bo Lundgrens katastrofval för att hitta motsvarande nivåer. I det valet nådde man drygt 15 procent. Men historiskt var detta en tillfällig nivå. Man får gå tillbaka till 1970-talet för att hitta mer permanenta perioder under 17 procent. Men i valet 1979 fick man 20 procent och i alla val därefter, utom just 2002, har man överträffat detta. Toppnoteringen nådde Fredrik Reinfeldt 2010 med 30 procent.

Anna Kinberg Batra verkar byta strategi så ofta att det ser att vara en taktik att byta strategi. Ena månaden tar hon avstånd från Reinfeldt, distanserar sig från Alliansen och närmare sig Sd. Ett par månader senare gör hon en egen Reinfeldtare vid presentationen av partiets motion med anledning av vårbudgeten. Hon hälsar välkommen till Sveriges arbetarparti och lägger fram förslag om ett nytt jobbskatteavdrag. Visst, det är inte så att de två utspelen är motstridiga. Men de väcker frågor både om hur den nuvarande moderatledningen ser på sin nära historia och hur bra man är på att förnya sin politik. Jobbskatteavdragen var en gång en fräsch idé som gjorde det möjligt för Alliansen att sänka skatten, nu är det mest gammal skåpmat. Dessutom samlar inte nya jobbskatteavdrag längre Alliansen, snarare bidrar de till ökad splittring.

Är det så att vi håller på att se ett skifte, att Kinberg Batra är på väg att lämna över Alliansens ledartröja till Annie Lööf. Centerns uppgångstrend håller i och för sig på att mattas av. Vi får se om den kan få ny energi någonstans eller om det är slut på uppgången för den här gången. I vilket fall som helst har Annie Lööf etablerat sig på en ny nivå i svensk politik. Fler och fler ser henne som alternativet till Stefan Löfven som statsminister. Till och med flera moderatväljare enligt en mätning från IPSOS förra veckan.

Det kan vara så att vi nu går in i ett lugnare skede, att de opinionstrender som varit starka ett tag mattas av.  Men det stora frågetecknet i svensk politik är Alliansen. I första hand hur den ska hantera höstens budgetmotion (se tidigare blogg nedan) men på längre sikt är naturligtvis frågan om man överhuvudtaget kommer att ha kraft och förmåga att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ i nästa års val.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2017

Två saker sticker ut mer än någonting annat i väljaropinionens utveckling under mars 2017. Centern fantastiskt positiva trend fortsätter. För sjätte månaden i rad överträffar man föregående månads notering. Man har gått från ett stöd på 7,5 procent i september till 12,5 procent i mars. En ökning med 5 procentenheter. Moderaternas tapp under samma period är minst lika dramatiskt – från 24,9 procent i maj till 17,1 procent i mars. En minskning med nära 8 procentenheter.

Intressant är också att gapet mellan blocken fortsätter minska och det är nu nere i 0,3 procentenheter. Men detta beror inte på att de rödgröna vinner något på turbulensen inom Alliansen. Istället sker det en viss överströmning från främst moderaterna till Sd. Efter en period av relativt stillastående, så verkar Sd nu börja växa igen. Det är en utveckling som tog fart efter Anna Kinberg Batras (AKB) utspel den 19 januari att man är beredda att fälla regeringen före valet med stöd av just Sd.

Det var säkert internt tryck som fick AKB att gå ut med detta besked. Men avsikten var att visa upp en mer offensiv strategi och därmed kunna peka finger åt de mer fega allianskamraterna i Centerpartiet och Liberalerna, samtidigt som man hoppades ta sympatisörer även från Sd. Men svaret från väljarna kom omgående och var skoningslöst. Efter en längre och svackare utförslöpa visade sig vägvalet leda till ett stup. Vinnare blev istället just C och Sd. Fortsätter den här utvecklingen har moderatledaren gått från att ha strategiska bryderier till att stå inför en nästan olöslig strategisk utmaning. Kommer hon ens att leda partiet i nästa val?

Vi får se om jag underskattar AKB. En som vet hur det känns att vara underskattad är Annie Lööf. Jag stämde själv delvis in i kören när Lööf valdes genom att skriva att ”hon och Centerpartiet passar inte som hand i handske precis”. Men jag skrev samtidigt att just den miss-matchen gjorde Annie Lööf och Centerpartiet till svensk politiks största och mest spännande osäkerhet. Och jag måste säga att hon förtjänar beundran för sitt sätt att ta sig an den utmanande uppgiften. De verktyg hon använt sig av har främst handlat om politikens innehåll och politisk strategi, i motsats till det andra liberala partiet där utanverket med symboler, format och taktik varit mest framträdande.

Annie Lööfs partiledarskap har inte varit utan problem. Hon tvingades till exempel avbryta en semester för att åka hem och styra upp ett programarbete som var på väg att spåra ur. Till en början var opinionen också ganska svårflörtad. Det var först i förra valrörelsen som väljarna fick en chans att bekanta sig med henne. Jag tror att det hela vände vid ett mycket speciellt tillfälle. Det är svårt att bevisa betydelsen av en enskild händelse för en opinionsutveckling som sker långt senare. Men när Annie Lööf i TV:s partiledardebatt den 11 september 2014, lämnar sin plats för att räcka över en bunt papper till Stefan Löfven, så tappar denne balansen och börjar vifta och prata okontrollerat. Det som Lööf försökte överlämna var väl en föga uppseendeväckande rapport från Energimyndigheten – men just då hände något med dynamiken i svensk politik. Annie Lööf växte när hon fick Löfven att framstå som en okontrollerad gubbe som inte kan hantera att sägas emot av en ung kvinna. Det självförtroende Lööf fick i det ögonblicket har betytt en hel del för den fortsatta utvecklingen. Den nuvarande trenden kommer väl inte att leda ända upp i himmelen, men fortsättningen blir intressant.

Inte minst gäller detta dynamiken inom Alliansen. Centerpartiets framgångar är på väg att förändra hela den politiska kartan. För första gången på mycket länge är Centerpartiet och Liberalerna tillsammans större än Moderaterna. Samtidigt ligger Kristdemokraterna väl förankrade under spärren. Med det nuvarande opinionsläget ökar också sannolikheten för att man kommer att förbli där. Med ett minskande moderatstöd kommer det att finns färre ”kamrat fyra-procent röster” att hämta. Det blir allt mer tveksamt om Alliansen kommer att överleva nästa val.

Svensk politik hade behövt nya samarbetslösningar redan den här mandatperioden. Nu kan väljarna tvinga fram ett ”nytänkande” efter det att de sagt sitt i valet om drygt ett år.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Sverigedemokraterna växer (ej säker)
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i november 2016

Förändringarna sker i små steg men trenderna står sig. Centern fortsätter att förstärka sin ställning och vi kan notera en ny rekordnotering på 8,2 procent. Samtidigt fortsätter gapet mellan blocken att minska och är nu nere i 1,5 procentenheter till Alliansens fördel.

diagram-nov-16tabell-nov-16

 

En ny trend framträder nu också allt starkare och det är att Moderaterna försvagas. Man har sedan toppnoteringen i maj på 24,9 procent tappat några tiondelar i stort sett varje månad och är nu nere i 22,6 procent. Det är uppenbart att moderaterna har strategiproblem. Hur ska man profilera sig gentemot Sverigedemokraterna? Vilket är viktigast, det egna partiet eller ledarskapet inom Alliansen?

Liberalerna hankar sig fram och Kristdemokraterna tycks ha parkerat sig en bra bit under fyra-procent nivån. Det är Annie Lööf som är framgångsrikast inom Alliansen just nu. Förmår Centerpartiet hålla sig kvar på den här nivån (och kanske ytterligare förstärka den), så är det slagläge i nästa valrörelse. Dynamiken mellan henne och Stefan Löfven talar till Lööfs fördel. Vi såg i förra valrörelsen hur adrenalinet kan rusa hos statsministern när Lööf provocerar. Vid sidan om en fräsch Annie Lööf framstår också Anna Kinberg Batra som blek och Jan Björklund som cirkulärt återvunnen.

Socialdemokraterna verkar fast förankrade på 25-procent nivån, men trots detta närmar sig de röd/gröna tillsammans Alliansen. Tiondel för tiondel tar man in på försprånget, men fördelningen mellan partierna skiftar lite månad för månad.

Miljöpartiet har naturligtvis en nyckelroll i sammanhanget. Jag har tidigare under hösten dragit slutsatsen att man fått stopp på den nedåtgående trend partiet varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Den slutsatsen bekräftas också av denna månads resultat. Samtidigt lever partiet farligt. Jag påpekade förra månaden att en förklaring till Miljöpartiets unikt långa utförslöpa var att den fick energi av ständigt nya negativa händelser.  Nu kom en ny sådan den 25 november när åtta tidigare ledare för partiet gick till storms under rubriken ”Mp har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”. Den visar att Miljöpartiets interna uppgörelse långt ifrån är över och det kan bli kostsamt för partiet. Att en trend stoppat upp innebär inte att den inte kan få fart igen när ny energi tillförs.

Till sist Sverigedemokraterna. Partiet rusade med drygt tre procentenheter till totalt 25% i Sentios mätning som presenterades i nättidningen NyheterIdag den 22 november. Det finns ingenting som tyder på en sådan utveckling i de andra mätningarna. I det sammanvägda resultatet ligger man på ungefär samma nivå som de senast månaderna. Sentios mätning och det faktum att den i hög grad ignorerades av etablerade media fick konspirationsteorierna att flöda på nätet. Men faktum är att vi sett sådana här rusningar förr i Sentio, förra hösten noterades Sd också som största parti i november.

Konspirationsteorierna om etablissemangets pk – mätningar fick nu också näring från de etablerade opinionsinstitutens missar i det amerikanska presidentvalet. Utan tvekan har det blivit svårare att mäta den politiska opinionen och det är inte omöjligt att de andra instituten fortfarande underskattar Sverigedemokraterna. Men det finns inga händelser att relatera till eller rationella skäl till att Sd skulle gått kraftigt framåt under november. Men låt oss hålla frågan öppen tills vi får se utfallet av nästa månads mätningar. Opinionsmätningarna under det amerikanska presidentvalet tänker jag återkomma till i en kommande blogg.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i oktober 2016

Väljarna verkar just nu sitta still i båten. Gapet mellan blocken ökar något och är nu 2,5 procent till Alliansens fördel. Men bakom de till synes stabila siffrorna kan man dock göra en del intressanta iakttagelser. Särskilt gäller det Centerpartiet som haft en positiv utveckling ett tag nu och i oktober når upp till en rekordnivå.diagram-okt-16            tabell-okt-16

Centerpartiet når i oktober sitt högsta stöd på väldigt länge – 7,9 procent. Jag har ingen sådan hög notering överhuvudtaget i min ”poll of polls” som jag började göra i augusti 2009. När jag går igenom andra mätningar så får man gå tillbaka till första halvan av 1990-talet för att se motsvarande eller högre nivåer. Det finns dock ett stort MEN. I valet 2006 blev resultatet just precis 7,9 procent.  Men man överträffande då de flesta institutens prognoser. Så man kan i alla fall säga att det ett sorts opinionsmätningsrekord för 2000 – talet – för ”poll of polls”.

Även Ekot och SIFO:s Svensk Väljaropinion noterar en historiskt hög siffra för Centerpartiet – 8,1 procent. Vi hamnar lite olika genom att vi viktar de ingående mätningarna på lite olika sätt. Jag multiplicerar till exempel med en kvalitetsfaktor baserat på hur bra instituten presterat i de senaste valen.

Det kan dessutom bli mera. Centerpartiet är inne i en uppåtgående trend. Den ser hyfsat stabil ut, inga stora hack i kurvan utan en succesiv ökning med någon tiondel i taget sedan början på året. Det ska bli intressant att följa fortsättningen. Det handlar om hur mycket energi och kraft det är i trenden och om partiledningen förmår tillföra ny energi. Det är i alla fall läge för att höja aktivitetsnivån. Synas mera. Nyfikenheten på partiet finns där.

I min september-analys gjorde jag fyra antaganden om den fortsatta opinionsutvecklingen, så en kort uppföljning av dessa kan vara på sin plats.

Jag noterade att gapet mellan blocken minskade och var beredd att hålla en slant på att de rödgröna skulle passera Alliansen före årets slut. Det antagandet får inget stöd i siffrorna för oktober där gapet ökar något igen. Men den lite längre trenden pekar fortfarande på att gapet minskar. Jag sänker dock insatsen något.

Jag noterade att Sverigedemokraterna fått stopp på den negativa trend man varit inne i sedan migrationsöverenskommelsen. Det får nu anses bekräftat att det inte längre finns någon som helst energi i den trenden längre. Vi kan notera att Sd förlorade knappt 2 procentenheter på överenskommelsen. Nu är det en ny giv för partiet. De övriga, särskilt moderaterna, kan konstatera att det inte räcker med en mer restriktiv migrationspolitik för att ta tillbaka Sd:s väljare.

Jag noterade att Miljöpartiet fått stopp på den negativa trend man varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Nu tappar partiet något i förhållande till september. Men inte så mycket så att det påverkar min slutsats. Det intressanta är dock att Mp:s nedåtgående trend fick energi av ständigt nya negativa händelser förknippade med partiet. Det krävs nog lugn i partiet och harmoni i regeringen för att man ska vara kvar på sin nuvarande platå.

Jag noterade att Liberalernas krisvecka inte behövde ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt men att vi behövde avvakta oktober för att få detta bekräftat. En bekräftelse som också kom i och med uppgången från 4,9 till 5,5 procent.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i september 2016

Ytligt sett var utvecklingen i väljaropinionen under september relativt odramatiskt. Tittar vi bara på siffrorna och jämför med föregående månad så handlar det om några tiondelar här och där, fram eller tillbaka. Undantaget är moderaterna som tappar 1,1 procent. Men går vi under ytan och tittar på mer långvariga trender så finns det en hel intressant att reflektera över.

opinion-tabell-sept-16opinion-sept-16

Mest anmärkningsvärt är att gapet mellan blocken fortsätter att minska. Det är nu nere i 1,7 procent – fortfarande till Alliansens fördel. Men fortsätter den trendmässiga utvecklingen så har de röd/gröna passerat Alliansen före årsskiftet. Jag skulle nog vara beredd att hålla en slant – om än ganska liten – på att så också sker.

Två lite längre verkande nedåtgående trender kan ha nått botten. Det handlar om Miljöpartiets långa och Sverigedemokraternas lite kortare. Miljöpartiet har befunnit sig i ett opinionsmässigt ras sedan partiet toppade i samband med EU-valet i juni 2014 (jag skriver utförligt om detta i  http://bloggen.c2s.se/2016/09/valjaropinionen-augusti-2016/). För Sverigedemokraterna bröts en uppåtgående trend i och med migrationsöverenskommelsen och sedan dess har trenden varit ett flackt utförslut. Nu går bägge partier upp i september jämfört med föregående månad. Även sett över utvecklingen totalt sedan i somras tyder det mesta på att de respektive krafter som drivit den nedåtgående utvecklingen för de här partierna nu helt förlorat sin styrka.

Under perioden inträffade Liberalernas krisvecka. Ytligt sett har den inte haft någon effekt alls på väljarstödet. Det är också det normala, att den typen av korta episoder som snabbt blåser över inte får någon långvarig effekt på opinionsstödet.

Intressant notera är dock att två av de ingående mätningarna – Inizio och Yougov – som gjordes under och direkt efter krisveckan visar på ett ökat stöd för Liberalerna. Det handlar om små tal så några tvärsäkra statistiskt säkerställda slutsatser kan man inte dra. Men en teori skulle kunna vara att en kris som den Liberalerna gick igenom drar väljarnas uppmärksamhet till partiet. Krisen hade en tydlig ingrediens av personstrid, vilket kan ha inneburit att personer som tidigare tvekat att stödja partiet nu kände för att markera ett stöd antingen för Jan Björklund eller för Birgitta Ohlsson.

Detta innebär inte att upprepade kriser skulle vara ett framgångsrecept. Tvärtom så tror jag det skulle vara förödande i längden om Liberalernas ledning fortsätter att kriga inom sig. Men den enstaka krisveckan i september behöver inte ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt. Vi får dock vänta på oktober-mätningarna för att få ett slutligt besked om detta.

Christer Hallerby

Väljaropinionen maj 2016

Gapet mellan blocken är 4 procent i Alliansens favör. Det är en svängning med 8 procent i förhållande till valet 2014. Samtidigt har M ryckt fram och är nu jämstarka med S.

Väljaropinionen maj 16

De trender som grundlades i och med Migrationsöverenskommelsen i oktober förra året har nu definitivt mattats av. Förändringarna för M, S, och Sd har de senaste två månaderna varit marginella och partierna verkar nu ha etablerat sig på sina nya nivåer. För Sd handlar det trots nedgången sedan överenskommelsen om en nivå som är 6 procentenheter högre än valresultatet. För S handlar det om en nivå som istället är 6 procentenheter lägre. Men å andra sidan innebar överenskommelsen att man fick stopp på raset och siffrorna har de senaste månaderna trots all turbulens i regeringen varit stabila. M ligger ett par procentenheter över sitt valresultat.

Den positiva trenden fortsätter dock för V och majsiffran ligger på 8 procent.

För Mp var maj en turbulent månad. Mehmet Kaplan tvingades lämna regeringen i april. Det följdes av att Åsa Romson under maj fick kasta in handsken både som miljömister och språkrör. Partiets majsiffra landade på 4,2 procent. Den negativa trenden sedan oktober fortsätter således. Men Mp:s kräftgång ska ses i ett längre perspektiv än så. Trenden har egentligen varit negativ ända sedan toppnoteringen på drygt 12 procent i maj 2014 strax för EU-valet. EU-valet gick ju strålande för partiet. Men därefter gjorde man en katastrofal valrörelse med resultatet 6,2 procent. Nu i maj har man alltså tappat två procentenheter ytterligare och ligger farligt nära spärren.

Miljöpartiets kongress valde Isabella Lövin som nytt språkrör efter Åsa Romson. Det ska bli intressant att se hur hon utvecklas i den rollen och hur dynamiken med Gustaf Fridolin kommer att fungera. Men något omedelbart recept mot kräftgången innebär det knappast. Lövin gjorde offentlig debut som språkrör i SVT:s partiledardebatt den 5 maj. Hon gjorde en habil men knappast särskilt färgstark insats. Det är väl det intryck hon gör även generellt. Hon är säkert professionell och duglig i sin roll som statsråd men är inte en politiker som sticker ut särskilt mycket. Vi får se om det blir någon ändring på det. Att vara partiledare/språkrör är ett väldigt speciellt jobb. Det går knappast att bedöma en persons talang och kapacitet innan hen fått genomföra en valrörelse.

Christer Hallerby