Om Liberalerna och processen att bilda regering

Jag får dagligen och stundligen frågan om vad jag tycker om Liberalernas agerande och hur de bör agera i regeringsbildningsprocessen. Jag gillar raka svar men har nu svårt att leverera ett sådant. Jag prövar tålamodet på dem som lyssnar med mina långa och vindliga resonemang. Men här kommer ett skriftligt svar så koncist som jag bara kan.

Redan angreppssättet i svaret är ett övervägande. Ska jag beskriva hur jag tycker man borde agerat från början eller vad man bör göra nu givet hur korten hittills är spelade? Det som är mest irriterande i den här diskussionen är alla som har ett givet svar från början och som sedan är helt blockerade inför resonemanget att det kan ha öppnat sig nya möjligheter. Det är som pokerspelaren som har en strategi innan leken delas och inte bryr sig om hur medspelarna spelar sina kort. Då måste strategin innehålla ett antal röda linjer för att inte riskera att det går helt åt helvete.

Jag väljer här att svara på bägge frågorna, hur jag tycker man borde gjort för att längre fram i texten övergå till frågan vad man bör göra nu.

Min grundläggande uppfattning är att talmannen tidigt i den här processen borde fått pröva stödet för en alliansregering med alla fyra partierna i riksdagen. Jag har full förståelse för att både Liberalerna och Centern avvisat detta mot bakgrund av landsmötesbeslut och på vad de lovade väljarna i valrörelsen. Men jag tycker att denna inställning bygger på felaktiga premisser. Det är inte så avgörande, som Björklund och Lööf hävdat, att Alliansen fått ett mandat mindre än de röd/gröna än ett mandat mer. Jag utvecklar förutsättningarna att regera som något mindre block längre ner.

Ett kontrafaktiskt händelseförlopp
Om vi utgår från det kontrafaktiska resonemanget att Björklund och Lööf inte redan i valrörelsen uteslutit alla tankar på att regera som mindre block, så hade stödet för en Alliansregering med fyra partier och med Ulf Kristersson som statsministerkandidat kunnat prövats för flera veckor sedan. Antingen hade vi då fått en ny regering på plats tidigt i processen eller så hade det framstått som väldigt tydligt att Sd inte är beredda att stödja en sådan regering.

Även om regeringsalternativet avvisats så hade det ur liberal synvinkel funnits klara fördelar med en sådan omröstning jämfört med hur processen utvecklats nu. Ulf Kristersson hade fått gå in i kaklet med sitt huvudalternativ, en Alliansregering med alla fyra partierna. Alternativet med en mindre Alliansregering M+Kd hade framstått i all sin orimlighet och förmodligen aldrig prövats. Det hade redan från början varit tydligt vilken högervingregering detta alternativ är, helt beroende som den skulle bli av stöd från Jimmy Åkesson. Det är en av märkligheterna i den liberala diskussionen hur flera framträdande liberaler drev linjen att en sådan regering skulle släppas fram. Jag kan inte alls förstå logiken i att säga ja till en mindre minoritetsregering som balanserar mellan SD å ena sidan och L/C å den andra, innan man överhuvudtaget prövat stödet för en större minoritetsregering bestående av hela Alliansen med helt andra förutsättningar att skapa uppgörelser över blockgränsen. En minoritetsregering måste ha sin förankring i mittfältet av politiken, inte i någon av flyglarna.

Förutsättningarna för Alliansen att regera
Om det då hade gått vägen, att Sd till slut valt att lägga ned sina röster och släppt fram en Alliansregering, hade det då varit så omöjligt att regera som inte minst Jan Björklund hävdar. Jag ska här försöka granska betydelsen av detta enda mandat som skiljer Alliansens 143 från de rödgrönas 144.

Det är framförallt budgetomröstningen som de två partiledarna anser som problematisk. Om vi gör ett scenario med en Alliansregering utifrån det valresultat som gäller så kommer vi förutom regeringens förslag till budget ha partimotioner från S, MP, V och SD. Det är inte på något sätt rimligt anta att de röd/gröna kommer att fortsätta sitt budgetsamarbete också i opposition.

I en första omröstning slås MP:s förslag ut. Sannolikt lägger man då ner sina röster i nästa omröstning. Oavsett om man gör detta eller väljer att stödja S så är det V:s förslag som röstas bort i andra omgången.

I den tredje omröstningen lägger troligen både MP och V ned sina röster. De skulle teoretiskt kunna lägga sina röster på S förslag. Detta spelar ingen roll, SD:s budgetalternativ är det som nu slås ut.

I fjärde omröstningen står då alliansens förslag mot S förslag. Alliansen har 143 Mandat och om S nu får stöd av både MP och V så når det alternativet 144 mandat. I det fall SD då väljer att lägga ned så vinner S budget.

Visst kan detta hända. Men mera troligt är att partierna som kutym är i riksdagen väljer att lägga ned sina röster när deras egna alternativ fallit. Det är knappast troligt att MP fortsätter vara en del av ett röd/grönt block även i opposition. Men inte heller detta gör någon större skillnad. Om Alliansens 143 mandat står mot S 100 så är det ändå SD som fäller avgörandet. Deras 62 mandat kan avgöra så att det blir S budget som vinner.

Alltså i alla lägen i detta scenario så är det SD som kommer att ha det slutliga avgörandet.

Om vi i ett annat scenario istället svänger om så att det är Alliansen som skulle fått ett mandat mer. Omröstningsprocessen ger samma utfall som i det första scenariot. I slutomgången står en Alliansbudget med stöd av 144 mandat mot ett S förslag med stöd från 99 mandat. Med stöd från MP och V så kan detta alternativ nå 143 mandat. Det är den här lilla skillnaden som Björlund och Lööf hänger upp sig på. Till skillnad från det första scenariot vinner nu regeringens förslag om SD väljer att lägga ned sina röster. Men SD har ändå avgörandet i sin hand. Väljer man att med sina 62 mandat stödja S budgetförslag så förlorar regeringen.

Alltså även i detta scenario så är det SD som i alla lägen kommer att ha det slutliga avgörandet.

Förutsättningarna för en Alliansregering är alltså i stort sett desamma oavsett om man är ett mandat större eller ett mandat mindre än de röd/gröna. Visst kan man göra en skillnad av att det i det första scenariot kan krävas SD:s aktiva stöd för att få igenom en budget. Men detta förutsätter i så fall att de röd/gröna fortsätter sitt budgetsamarbete, vilket knappast är troligt.

I stort sett alla realistiska regeringsalternativ är minoritetsregeringar. En sådan riskerar alltid att fällas under mandatperioden. Möjligen kan man säga att en Alliansregering är mer sårbar än en blocköverskridande minoritet med t.ex. C/L/S/Mp. Med 167 mandat skulle ett sådant alternativ stå sig starkare i budgetomröstningen. Men sårbarhet ska inte bara bedömas efter de yttre fienderna. Vi har tidigare i Sverige sett hur regeringar också kan gå sönder efter inre slitningar. Med det parlamentariska läge vi har måste vi vara beredda på regeringskriser under mandatperioden oavsett hur regeringssammansättningen blir, men då brukar det också öppna sig nya möjligheter.

Nuläget
När jag skriver detta så har talmannen precis meddelat att det kommer att bli en omröstning i riksdagen med Stefan Löfven som statsministerkandidat.  Han kommer nu att sondera olika alternativ, framförallt knyts nu förhoppningar om att det ska ha öppnats nya möjligheter att få med Centern och Liberalerna. Troligen är arbetsinriktningen en regering med S/L/C/Mp. Kanske en regering S/L/C.

Enligt media så ska C och L ha möten under helgen för att diskutera de nya förutsättningarna som gäller efter Annie Lööfs sonderingsuppdrag. Uppenbarligen är nu hennes och Björklunds tidigare huvudalternativ Alliansen+Mp avfört från listan över möjliga regeringar. Jag är inte i alla lägen motståndare till en regering över blockgränsen, inte heller med S. Jag står inte bakom Skåneliberalernas beslut förra helgen att dra en absolut röd linje här. Det är helt orimligt, som några av dem som står bakom detta beslut gjorde i en debattartikel i Dagens Industri, rada upp beslut som fattades av regeringen under förra mandatperioden som argument för att S är helt omöjliga att samarbeta med. Det var en mandatperiod där S och Mp av decemberöverenskommelsen tvingades i gapet på Vänsterpartiet. Det är politiken framåt som måste prövas. Och det kan som sagt finnas skäl att i en realförhandling syna Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Men först, menar jag, att stödet för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister måste prövas av riksdagen. Inte förrän detta alternativ fallit bör det bli aktuellt med realförhandlingar med Löfven. Det kommer i och för sig att ge intryck av ett väldigt vingelpettrande om Lööf och Björklund nu skulle ge ett sådant besked till talmannen när det redan är bestämt att nästa person som ska prövas i riksdagen är Stefan Löfven. Men helt naturligt om de beslutande organen i Liberalerna ger sin partiledning det raka beskedet att nu är det faktiskt dags att pröva alternativet med en full Alliansregering och att Centerpartiet därefter anpassar sig.

Mina argument för detta är i sammandrag:
För det första, i dagens politiska landskap så är en sammanhållen Allians den kraft som ger bäst förutsättningar för en liberal samhällsutveckling.
För det andra måste vi nu börja kompromissa med vallöften för att överhuvudtaget komma framåt. Varför då inte göra det med den regering som trots allt var huvudalternativet i valet för både Liberalerna och Centern.
För det tredje har vi en statsministerkandidat och allianskollega i Ulf Kristersson som är fullt villig att pröva det alternativet och ta de risker som är förknippade med detta.
För det fjärde så räknas SD:s röster vare sig vi vill det eller ej. Väljer de att sänka alliansalternativet så vet vi det för fortsättningen och kan gå vidare med andra alternativ.
För det femte så håller jag inte med Jan Björklund om att förutsättningarna för Alliansen att regera som mindre block är helt omöjliga. I linje med mitt kontrafaktiska resonemang ovan så tycker jag skillnaden inte är så stor i förhållande till om man varit det större blocket. Visst denna regering riskerar falla under mandatperioden, precis som andra alternativ. I så fall är det ny spelplan och då får vi ta oss vidare där.
För det sjätte när Jan Björklund säger att han söker ett regeringsalternativ som är hållbart hela mandatperioden så kan han inte bara värdera den ”yttre” hållbarheten utan även ta hänsyn till den ”inre”.  Socialdemokraterna i Sverige är ett parti i kris. Detta även om man inte lika oförblommerat redovisar sitt inre liv i medierna som Liberalerna. Socialdemokratin i hela Europa är i kris. Vi vet väldigt lite om partiets framtida vägval. Just nu finns en tendens till att det är vänsterkrafterna som styr. Trianguleringens tid är över. En ”alltför” liberal regeringsdeklaration kan snabbt rycka undan mattan även för Löfven.

Till sist: En koalitionsregering med S är ingen katastrof som till varje pris måste stoppas. Det kan mycket väl bli en regering med en tydlig liberal agenda. Men den bör bli aktuell först när vi helt kan avföra en Alliansregering på fyra partier från processen. Det kan vi inte förrän det alternativet prövats skarpt i riksdagen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2017

Det svänger snabbt ibland. Med Ulf Kristersson som partiledare har moderaterna tagit tillbaka de fem procentenheter man förlorade efter Anna-Kinberg Batras samarbetsinvit till Sd i våras. Det är framförallt Sverigedemokraterna och Centern som fått betala.

I november månads ”C2S – poll of polls” är fortfarande de röd/gröna som är största block. Men trenden är att avståndet till Alliansen krymper. Nu är det nere på 0,6 procentenheter.

Centern verkar stå emot moderaternas frammarsch ganska bra. Man har ett tapp på drygt två procentenheter i förhållande till sin högsta siffra som kom i maj – 10,2% nu jämfört med 12,6% då. Men när det gäller ledarskapet i Alliansen och rollen som statsministerkandidat så är det klar fördel för Kristersson nu. Det är bara att växa in i kostymen, vilket han tycks ha alla förutsättningar för att klara. Men det ska bli mycket intressant att följa hur dynamiken mellan Kristersson och Lööf utvecklas. Centerns aptit har växt efter vårens framgångar och Lööf kommer knappast att acceptera en biroll i det fortsatt spelet.

Sverigedemokraterna är tydligt frustrerade. Det såg ut som en dörr hade öppnats in till moderaternas förhandlingsbord. Kristersson har i och för sig inte slagit igen dörren med en smäll utan mer försynt skjutit till den så att det nu knappast finns mer än en liten glipa kvar. Det fick Åkesson att markera på partiets Landsdagar i helgen. Ingen kan räkna in Sd:s röster. Partiet kan mycket väl fälla en Alliansbudget om man inte förankrat den med Sd först. För övrigt så ser han Stefan Löfven som en mer naturlig samarbetspartner än Annie Lööf.

Men Åkessons drömkonstellation är Sd+M+Kd och det är ett litet memento att de partierna har stöd från 41,7% av väljarna. Det gör det till ett större block än både de röd/gröna och Alliansen. En sådan regering är absolut inte nära förestående. Det är många spärrar som måste lösas upp innan det blir aktuellt. Och erfarenheterna från Batras utspel i våras som resulterade i en rutschkana utför för moderaterna gör Kristersson extra försiktig för den typen av experiment. Men det är intressant för den politiska dynamiken att de tre partierna längst till höger idag har ett så brett stöd.

De två liberala mittenpartierna samlar ihop 14,9 procent. Det gör att oppositionspartierna tillsammans drar 56,6%. Självklart kan de här partierna inte en gång till lämna över makten till socialdemokraterna att regera med vänsterpartiets stöd. Det var anmärkningsvärt och märkligt att det kunde ske 2014. Det blir än mer anmärkningsvärt om det skulle ske en andra gång. Om inget väldigt dramatiskt inträffar de närmast månaderna kommer vi att få en ny regering efter valet. Frågan är bara hur den kommer att se ut. De spekulationerna ämnar jag dock återkomma till i en kommande krönika.

För oss som sett fram mot en liberal revansch ser förhoppningarna ut att grusas med Kristersson. Liberala framgångar i Frankrike, Nederländerna och Tyskland kommer knappast att följas av en liberal framgångsvåg i Sverige. Visst Centern kan komma att gå starkt förstärkta ur nästa val.  Men trots uppgången räcker den nuvarande nivån inte till för att skaka om i den struktur som nu gäller. Detta särskilt som det liberala parti som tagit sig namnet Liberalerna står och stampar.

Liberalerna har just avslutat ett föga inspirerande Landsmöte som knappast kommer att göra något avtryck i opinionen. Istället finns det finns oroande tecken i opinionsutvecklingen. Jag skrev i min oktoberkrönika om det ”liberal röret”. Under den här mandatperioden har Liberalernas opinionssiffror fluktuerat mellan 4,5 – 5,8 procent. Sedan några månader tillbaka är trenden att man närmar sig botten på det intervallet – den här månaden ligger man på 4,7 procent. Man har varit där förr och det verkliga larmet vill jag inte dra igång förrän man prövat det nedre motståndet. Vi får se om man återigen studsar uppåt eller om man nu bryter igenom och börjar närma sig fyra-procent spärren.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i mars 2016

Det är fortfarande migrationsöverenskommelsen som präglar utvecklingen i väljaropinionen. Trenderna står sig även i mars. Socialdemokraterna, Moderaterna och i någon mån vänsterpartiet stärker sin ställning medan Sverigedemokraterna försvagas. Det är inga stora förändringar men trenderna är tydliga.

poll of polls mars

Alliansens fyra partisekreterare presenterade, vad som närmast kan förklaras som en avsiktsförklaring på DN-debatt den 30 mars.  Man ska gå till val på ett gemensamt valmanifest och gemensamt söka väljarnas förtroende även i valet 2018. Mot den bakgrunden kan det vara intressant notera, att efter den utomordentligt svåra opinionsperiod som regeringen gått igenom, så är gapet till alliansens fördel i mars-sammanställningen endast 1 procent – och trenden är just nu till den sittande regeringens fördel.

Trots att decemberöverenskommelsen är död så är uppenbart Alliansens strategi att försöka bli något större än de röd-gröna och genom den praxis som gäller sedan 2010 utgår man från att socialdemokraterna då ska släppa fram en Alliansregering. Det finns flera risker med en sådan strategi. Den första uppenbara är att man inte alls blir större än de röd-gröna och då har man i princip bundit sig för att släppa fram ett vänsteralternativ, kanske en socialdemokratisk minoritetsregering. Den andra är att regeringsbildningen inte alls går som man tänker sig.

Det som gjorde Alliansen så framgångsrik under perioden 2006 – 2010 var förvisso att man hade ett gemensamt program klart redan före valet, men också att man hade ett majoritetsunderlag i riksdagen att regera på. Idag är opinionsläget ett annat. För att Alliansen ska få majoritet i valet 2018 så krävs att man både strategiskt och politiskt ”lyfter sig själv i håret”. Den Alliansens Münchhausen som skulle kunna åstadkomma detta är dock knappast skönjbar för närvarande. Ett rimligt antagande är att partisekreterarnas utspel som vanligt kortsiktigt stärker det största partiet moderaterna, medan de tre mindre partierna får betala något. På länge sikt – tja, låt oss hoppas på Münchhausen*.

Ett annat anmärkningsvärt resultat i mars-sammanställning är att opinionstrenden, redan innan utspelet, viker nedåt för de två mittenpartierna L och C – både för partierna enskilt och för partierna tillsammans. För Centern kan det möjligen bero på att den tilltagande anonymiteten under Annie Lööfs bortavaro till slut tog ut sin rätt. Att hon nu är tillbaka kan ge en välbehövlig energikick.

Vad det är som ska ge Liberalerna ny energi är dock svårare att se. Under perioden har man fokuserat opinionsbildningen på lägstalönerna. Förslaget om lagreglering i det fall inte parterna tog sitt ansvar provocerade både facket och statsministern. Till slut fick man också en smäll på fingrarna av Moderaterna – då dog debatten. Lägre ingångslöner är en omvänd plånboksfråga. Det finns inga tydliga vinnare men en hel del potentiella förlorare. Jag säger inte att förslaget var eller är fel i sak. Men att låta denna enda fråga under en längre period helt dominera opinionsbildningen tyder på att man prioriterar andra saker än väljarstödet.

Christer Hallerby

*Baron Münchhausen (1720 – 1791) är känd för sina många anekdoter. I en av dem berättar han hur han gick ner sig i ett träsk och räddades genom att lyfta sig själv i håret.