Reflektioner efter regeringsbildningen

Vem såg den komma? Jan Björklund i spetsen för ett stödparti i riksdagen till en vänsterregering. Inte jag i alla fall och utfallet av regeringsförhandlingarna känns svårt att acceptera. Det som försonar är uppgörelsens klart liberala innehåll. Men det har skett till priset av att partiet hamnat i sin strategiskt svåraste position hittills under sin mer än hundraåriga historia. Det finns inget i den nuvarande ledningens tidigare agerande som stillar min oro för att detta kan komma att gå rent åt helvete.  

Björklund och flera andra i partiet gjorde stor sak av blockmatematiken, att Alliansen fick en röst mindre än de Rödgröna. Jag har i en tidigare blogg utvecklat varför jag inte tycker att detta utfall borde hindrat att en Alliansregering med alla fyra partierna prövats av talmannen (181124). Det hade inte inneburit ett brott mot vallöftet att inte förhandla med SD. Men däremot mot Björklunds tydliga besked till väljarna att om Alliansen blir mindre än de Rödgröna, så krävs en uppgörelse över blockgränsen. Å andra sidan borde detta löfte vägts mot alla de liberala kandidater och valarbetare som kampanjat för en ny regering och att Löfven skulle bytas ut. Det är många som idag känner sig som löftesbrytare. Jag träffade en häromdagen som sa att ”nu kommer aldrig vare sig min man eller mina föräldrar att rösta på mig fler gånger”.

Det har onekligen varit en komplicerad process – inte tu tal om annat. Det fanns knappast något realistiskt regeringsalternativ som med säkerhet skulle passerat riksdagen. Jag hade kunnat acceptera Löfven som statsminister om två villkor varit uppfyllda.

1. Att stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en full Alliansregering först prövats av riksdagen. Hade den gått igenom – bra, då hade vi i ett tidigt skede fått en ny regering som fått pröva sina möjligheter. Visst det fanns en risk för att den inte skulle bli särskilt långlivad. Men då hade man fått hantera situationen därifrån. Hade den blivit nedröstad så hade det inneburit ett tydligt besked till väljarna och visat på nödvändigheten av att pröva andra alternativ.

2. Om alternativet med en Alliansregering fallit kunde processen mycket väl landat på den koalition vi fått nu. Men Liberalerna och Centern borde tagit det fulla ansvaret och också gått in i regeringen. Argumenten för detta utvecklar jag i min förra blogg (190104).

Istället har liberalerna hamnat i ett nästan omöjligt läge. De första opinionsundersökningarna efter att Löfven släppts fram börjar nu komma. Det ser ut som att Liberalerna hamnar under fyra-procent spärren. Detta kan viftas bort med att ”det är naturligt med en reaktion” eller ”ja men nu har vi fyra år på oss att hämta tillbaka”. Men faktum är att sedan ”Lejonkungen – valet” 2002 har Folkpartiet/Liberalerna etablerat sig på ständigt lägre nivåer. Nivåer som visat sig bli långvariga och uthålliga. Under hela Björklund-eran fram till valet i september låg siffrorna i princip konstant mellan 4,5 och 5,5 procent. Nu ser det ut som stödet brutit igenom det tidigare golvet, risken är stor att en ny nivå etableras under fyra procent.

Kritiken mot att uppgörelsen bara handlar om utredningar ger jag dock inte mycket för. Det är så vi fattar beslut i Sverige. Något annat är inte möjligt. Grundlagen ställer krav på en beredningsprocess. Nya lagar ska vara välövervägda, prövade och alla berörda ska ha haft möjlighet att yttra sig. Men att styra den utredningsapparat man kommit överens om kräver kompetens och kapacitet. Något som inte finns i ett litet partis riksdagskansli. En sittande regering har miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc. Och motsatsen gäller när det går bra och de sakpolitiska resultaten lyfts fram, då är det ansvarig minister som tar åt sig äran.

Positionen som stödparti kommer att orsaka många problem och ge väldigt lite positivt tillbaka i form av väljarstöd. Positionen som oppositionsparti blir ännu besvärligare. Det finns många både till höger och vänster som kommer att fylla den rollen både spetsigare och med större legitimitet. Med en stor del av partiets politiska program i utredningskvarnen är man dessutom ganska passiviserat. Som stödparti hamnar man offside i många debatter, som riksdagens näst minsta oppositionsparti hamnar man långt ner på talarlistan med ett ganska ointressant budskap.

Jag ger gärna Björklund och övriga förhandlare ”cred” för att ha förhandlat fram en förvånande stark liberal uppgörelse. Men jag är rädd för paradoxen att den mandatperiod det genomförs mest liberal politik på årtionden också blir den mandatperiod Liberalerna gör ett rejält magplask i väljaropinionen.  Det strategiska läget är ganska hopplöst. Det blir inte bättre av att jag helt saknar förtroende för att den nuvarande ledningens strategiska förmåga att vända det till något positivt. Men detta kanske det går att göra något åt – eller?

Christer Hallerby

Släppa fram eller gå in

Hittills har diskussionerna om Liberalernas alternativ i regeringsförhandlingarna främst handlat om vilken statsministerkandidat man ska stödja eller inte stödja. Men minst lika viktigt är valet om man själv också ska gå in i en regering eller nöja sig med att släppa fram en viss statsministerkandidat. En del, inte minst de som förespråkar en M/KD regering, anser att Liberalerna bör förbli i opposition. Jag har också hört en och annan röst som menar att om vi ska släppa fram Löfven bör det vara i spetsen för en ren socialdemokratisk minoritetsregering.

Bägge har fel. Det är i stort sett alltid att föredra att ingå i en regering än att agera stödparti i riksdagen, för det är just den senare rollen man tar på sig om man väljer att släppa fram en statsminister utan att själv gå in i regeringen. Det finns två renodlade roller för ett riksdagsparti, att ingå i en regering eller att agera i opposition. Att vara med, men ändå stå utanför är mycket sällan en vinnarposition.

De argument som jag hört för att stå utanför är bland annat:

  • Socialdemokraterna maler alltid ner sina samarbetspartners, se hur det gått för Miljöpartiet det gångna mandatperioden.
  • En Alliansregering blir för rätt många beslut beroende av SD. Det är bättre att låta M och KD ta den skiten än att smittas av SD-bacillen själv.
  • Liberalerna är så sargade och slitna att man behöver en tid i opposition för att hämta styrka och förnya sig. Regeringsarbetet skulle ta allt för mycket fokus från det nödvändiga partiarbetet.
  • Liberalerna måste byta partiledare. Går vi in i en regering kommer Jan Björklund att bita sig kvar.

Inget av dessa argument har särskilt stark bärighet. Det är uppenbart att Liberalerna (eller för den delen Centern) inte kommer att vare sig stödja eller släppa fram en ny regering, utan långtgående försäkringar om den politik som den ska föra. Men en framförhandlad politisk plattform räcker inte som garanti för att den politiken också genomförs. Det finns miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc.

En regering fattar tusentals beslut varje år. Det är den som tillsätter utredningar, skriver direktiven till utredningarna, tar hand om resultaten och skriver propositioner. Det är de interna processerna i regeringskansliet som formar politiken. Att följa och göra avtryck på dessa processer från riksdagen kräver kapacitet och kompetens som ett riksdagsparti inte har tillgång till, allra minst ett väldigt litet sådant som Liberalerna.

Nedmanglingen av Miljöpartiet var en nödvändig konsekvens av majoritetsförhållanden i riksdagen den gångna mandatperioden. Det har inte funnits en majoritet för MP:s förslag, lika lite som det fanns en sådan för V:s krav på att förbjuda vinster i välfärden. En regering kan inte i längden lägga propositioner som fälls i riksdagen, och varför skulle S medverka till detta när det i många fall också skulle vara tvärtemot den egna uppfattningen.

Istället bör vi se på de norska erfarenheterna. Efter valet 2013 bildade Høyre och Fremskrittspartiet en minoritetsregering. Venstre (och Kristelig Folkeparti) valde att stå utanför men att ändå ingå i regeringsunderlaget och släppa fram Høyres Erna Sohlberg som statsminister mot att man fick ett väsentligt inflytande över främst miljöpolitiken. Venstre lyckades också bra, man fick igenom flera tunga förslag. Men det var regeringen och den sittande miljöministern som fick all ”credit”. Valet 2017 blev en besvikelse för Venstre och erfarenheterna av att stå utanför gjorde att man nu valde att gå in i regeringen istället.

När det gäller de interna problemen och de opinionsmässiga tillkortakommandena handlar det i hög grad om dåliga strategival i avgörande frågor under en lång följd av år (jag har skrivit om detta i tidigare bloggar). Dessa kan man varken kompensera eller rätta till genom att ta fel beslut i ytterligare ett viktigt strategiskt vägval. Och partiledare har kommit och gått både i tider då Folkpartiet suttit i regering eller varit ett oppositionsparti.

Jag håller helt med Karin Karlsbro när hon skriver på Aftonbladet (4/1):

”Antingen är man med och styr. Eller så står man utanför och blir styrd…. Ett parti är ingen tankesmedja. Det är en organisation med syfte att samla stöd för politiskt inflytande. Inte bara när det är enkelt. Utan i synnerhet när det är svårt. En oppositionsroll i dagens läge skulle göra Liberalerna till riksdagens minst inflytelserika och ett av Europas mest ointressanta Liberala partier.”

Sedan har jag en annan uppfattning än Karin om förutsättningarna för en Alliansregering. Men nu handlar det om att göra rätt i det skede av processen vi befinner oss just nu. Jag skrev i min förra blogg att Liberalerna och Centern borde ha medverkat till att stödet för en Alliansregering hade prövats tidigt i regeringsbildningsprocessen samt att jag anser att Alliansen fortfarande är bästa alternativet. Men att en blocköverskridande regering med S skulle kunna vara ett acceptabelt andrahandsalternativ om Alliansen inte skulle få tillräckligt med stöd i en statsministeromröstning. Jag skulle helst också vilja att det är stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en fulltalig Allians som prövas i den tredje omröstningen, men inser att det är svårt att backa bandet. Om nu Liberalerna (och Centern för det är de som bestämmer) beslutar sig för att stödja Löfven (passivt eller aktivt), så får man inte göra det och samtidigt ta beslutet att själv stå utanför. Det skulle bli ett strategiskt dubbelfel.

Christer Hallerby