Liberal energipolitik – rätt att stå utanför energiöverenskommelsen!

Det var utmärkt att Liberalerna valde att lämna energiöverläggningarna och därmed inte ställa sig bakom den slutliga överenskommelsen.

Det finns dock de som försökt övertyga mig om att det var ett stort taktiskt misstag. Nu när äntligen kärnkraften räddas, så väljer Liberalerna att stå utanför. Vilka märkliga signaler sänder inte det till väljarna. Men mitt svar är att det inte handlar om kärnkraften. Jag har aldrig varit vare sig kärnkraftsvän eller vindkraftsmotståndare. Det har inte heller Liberalerna, vilket blir tydligt om man går bakom partiledarens retorik och till grunddokumenten.

Jag gillar teknik och är fascinerad av både kärnkraft och vindkraft. Investerade för övrigt i ett av folkpartivännen Bengt Simmingskölds (senare grundaren av Eolus) första vindkraftverk redan på 1980-talet. Jag tycker också el är en utmärkt energibärare. Vi kan kanske effektivisera en del elanvändning men framförallt behöver vi mer el – inte minst i transportsektorn. Elbilar kommer att komma i allt större utsträckning. Höghastighetståg som förbinder Sveriges storstäder är en utmärkt lösning – där tycker jag Liberalerna ska sluta vela.

Men grundläggande är att vi i Sverige får en fungerande elmarknad där aktörerna och inte politikerna bestämmer hur elkraften ska produceras. Det innebär att styrmedel som snedvrider konkurrensen mellan olika energislag måste bort, så länge det inte handlar om att avgiftsbelägga miljöfarliga utsläpp. Det är bra att energiöverenskommelsen innebär att effektskatten, den särskilda straffskatten på kärnkraft nu kommer att avvecklas. Men lika dåligt är det att elcertifikatsystemet förlängs till 2030 och med ytterligare hela 18 TWh.

Jag ser gärna mer vindkraft när det finns aktörer som vill investera på marknadens villkor. Men det är orimligt att skattebetalarna eller elkunderna genom straffavgifter ska stå för fiolerna. Priset på elmarknaden sätts oberoende av produktionskostnaden. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan som bestämmer var priset hamnar varje ögonblick. Mer subventionerad vindkraft pressar priset nedåt och kärnkraften tappar då i konkurrenskraft. Jag är inte säker på att överenskommelsen i längden räddar kärnkraften, det är nog snarare tvärtom. Då kommer vi också att få problem på sikt eftersom vi behöver el även när det inte blåser. Möjligen räddar finnarnas nya kärnkraftverk oss under en period.

Visst, elcertifikatsystemet har varit väldigt framgångsrikt. Ett av de mera effektiva inslagen i den svenska energipolitiken – om man nu anser det överordnat allt annat att få fram så många vindkraftverk som möjligt. Med en annan politik där marknaden fått bestämma och politikerna inte tagit ställning för eller mot olika energislag, så hade det sett väldigt annorlunda ut. Kanske hade vi haft en eller två nya moderna mycket säkra kärnkraftreaktorer i Forsmark och Oskarshamn och ett stort antal tusen färre vindkraftverk. Det är inte något som jag skulle sett som särskilt problematiskt – tvärtom.

Jag uppfattar Liberalernas ställningstagande som att det vare sig är för kärnkraft eller mot vindkraft. Jag uppfattar det som att man tagit ställning för elmarknaden. Det är en utmärkt politisk positionering att agera från i framtiden och därmed också ett taktisk riktig ställningstagande i det korta perspektivet.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i april 2016

Fortfarande står sig de trender som etablerades i och med migrationsöverenskommelsen i oktober förra året. En positiv utveckling för Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet medan det är negativt för Sverigedemokraterna. Den avtagande styrkan är dock påtaglig, S står kvar på 25,3%. Medan förändringarna för M och V nu handlar om enstaka tiondelar. Sd tappar för femte månaden i följd och är nu nere på 18,8%. Den mest anmärkningsvärda förändringen i övrigt är att C återhämtar sig något från föregående månads tapp och ligger nu på 6,7% Alliansen är fortfarande största blocket och gapet till de rödgröna är 2%

Poll of polls april 16

Under perioden hamnade miljöpartiet i en kris som började rullas upp den 14:e då det avslöjades att bostadsminister Mehmet Kaplan ätit middag i olämpligt sällskap. Efter en miserabel krishantering tvingades han avgå några dagar senare den 18:e.  Sedan kom händelserna slag i slag, krishanteringen blev inte bättre och bägge språkrören gick till slut ut och sa att de ställer sina platser till förfogande på stämma i maj även om de själva avser kandidera igen.  Det är väl ganska troligt att dessa händelser kommer att prägla opinionsutvecklingen åtminstone den närmaste tiden och åtminstone för miljöpartiet. Men aprilsiffrorna har inte berörts på något uppenbart sätt. Miljöpartiets kris skulle också kunna smitta av sig på regeringen totalt och då även drabba S. I så fall kan det bli en större dynamik i siffrorna totalt genom att krisen ersätter eller kompletterar migrationsöverenskommelsen även som långsiktig trendpåverkare.

Ett parti som också skulle behöva krishantering är Liberalerna, inte för att det är något ras i opinionen eller för att ledningen gjort bort sig. Utan för att det är så påtagligt händelsefattigt. Siffrorna är märkvärdigt stabila månad efter månad – rör sig mellan 4,9 och 5,8 procent. Ledningen tycks anse att framgångsreceptet ligger i stabilitet och förutsägbarhet. Gamla käpphästar upprepas i det oändliga. När det som istället skulle behövas är överraskningar, något som får väljaropinionen att höja på ögonbrynen.

Ett typiskt exempel var presentationen av den ekonomiska vårmotionen. Det Jan Björklund fokuserade på var försvaret av Gotland och fler poliser. Den del av det liberala arvet som främst lyfts fram är nattväktarstaten – medan både marknadsliberalen och socialliberalen får gå till texterna för att hitta något att glädjas åt.

Christer Hallerby