Reflektioner efter regeringsbildningen

Vem såg den komma? Jan Björklund i spetsen för ett stödparti i riksdagen till en vänsterregering. Inte jag i alla fall och utfallet av regeringsförhandlingarna känns svårt att acceptera. Det som försonar är uppgörelsens klart liberala innehåll. Men det har skett till priset av att partiet hamnat i sin strategiskt svåraste position hittills under sin mer än hundraåriga historia. Det finns inget i den nuvarande ledningens tidigare agerande som stillar min oro för att detta kan komma att gå rent åt helvete.  

Björklund och flera andra i partiet gjorde stor sak av blockmatematiken, att Alliansen fick en röst mindre än de Rödgröna. Jag har i en tidigare blogg utvecklat varför jag inte tycker att detta utfall borde hindrat att en Alliansregering med alla fyra partierna prövats av talmannen (181124). Det hade inte inneburit ett brott mot vallöftet att inte förhandla med SD. Men däremot mot Björklunds tydliga besked till väljarna att om Alliansen blir mindre än de Rödgröna, så krävs en uppgörelse över blockgränsen. Å andra sidan borde detta löfte vägts mot alla de liberala kandidater och valarbetare som kampanjat för en ny regering och att Löfven skulle bytas ut. Det är många som idag känner sig som löftesbrytare. Jag träffade en häromdagen som sa att ”nu kommer aldrig vare sig min man eller mina föräldrar att rösta på mig fler gånger”.

Det har onekligen varit en komplicerad process – inte tu tal om annat. Det fanns knappast något realistiskt regeringsalternativ som med säkerhet skulle passerat riksdagen. Jag hade kunnat acceptera Löfven som statsminister om två villkor varit uppfyllda.

1. Att stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en full Alliansregering först prövats av riksdagen. Hade den gått igenom – bra, då hade vi i ett tidigt skede fått en ny regering som fått pröva sina möjligheter. Visst det fanns en risk för att den inte skulle bli särskilt långlivad. Men då hade man fått hantera situationen därifrån. Hade den blivit nedröstad så hade det inneburit ett tydligt besked till väljarna och visat på nödvändigheten av att pröva andra alternativ.

2. Om alternativet med en Alliansregering fallit kunde processen mycket väl landat på den koalition vi fått nu. Men Liberalerna och Centern borde tagit det fulla ansvaret och också gått in i regeringen. Argumenten för detta utvecklar jag i min förra blogg (190104).

Istället har liberalerna hamnat i ett nästan omöjligt läge. De första opinionsundersökningarna efter att Löfven släppts fram börjar nu komma. Det ser ut som att Liberalerna hamnar under fyra-procent spärren. Detta kan viftas bort med att ”det är naturligt med en reaktion” eller ”ja men nu har vi fyra år på oss att hämta tillbaka”. Men faktum är att sedan ”Lejonkungen – valet” 2002 har Folkpartiet/Liberalerna etablerat sig på ständigt lägre nivåer. Nivåer som visat sig bli långvariga och uthålliga. Under hela Björklund-eran fram till valet i september låg siffrorna i princip konstant mellan 4,5 och 5,5 procent. Nu ser det ut som stödet brutit igenom det tidigare golvet, risken är stor att en ny nivå etableras under fyra procent.

Kritiken mot att uppgörelsen bara handlar om utredningar ger jag dock inte mycket för. Det är så vi fattar beslut i Sverige. Något annat är inte möjligt. Grundlagen ställer krav på en beredningsprocess. Nya lagar ska vara välövervägda, prövade och alla berörda ska ha haft möjlighet att yttra sig. Men att styra den utredningsapparat man kommit överens om kräver kompetens och kapacitet. Något som inte finns i ett litet partis riksdagskansli. En sittande regering har miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc. Och motsatsen gäller när det går bra och de sakpolitiska resultaten lyfts fram, då är det ansvarig minister som tar åt sig äran.

Positionen som stödparti kommer att orsaka många problem och ge väldigt lite positivt tillbaka i form av väljarstöd. Positionen som oppositionsparti blir ännu besvärligare. Det finns många både till höger och vänster som kommer att fylla den rollen både spetsigare och med större legitimitet. Med en stor del av partiets politiska program i utredningskvarnen är man dessutom ganska passiviserat. Som stödparti hamnar man offside i många debatter, som riksdagens näst minsta oppositionsparti hamnar man långt ner på talarlistan med ett ganska ointressant budskap.

Jag ger gärna Björklund och övriga förhandlare ”cred” för att ha förhandlat fram en förvånande stark liberal uppgörelse. Men jag är rädd för paradoxen att den mandatperiod det genomförs mest liberal politik på årtionden också blir den mandatperiod Liberalerna gör ett rejält magplask i väljaropinionen.  Det strategiska läget är ganska hopplöst. Det blir inte bättre av att jag helt saknar förtroende för att den nuvarande ledningens strategiska förmåga att vända det till något positivt. Men detta kanske det går att göra något åt – eller?

Christer Hallerby

Om Liberalerna och processen att bilda regering

Jag får dagligen och stundligen frågan om vad jag tycker om Liberalernas agerande och hur de bör agera i regeringsbildningsprocessen. Jag gillar raka svar men har nu svårt att leverera ett sådant. Jag prövar tålamodet på dem som lyssnar med mina långa och vindliga resonemang. Men här kommer ett skriftligt svar så koncist som jag bara kan.

Redan angreppssättet i svaret är ett övervägande. Ska jag beskriva hur jag tycker man borde agerat från början eller vad man bör göra nu givet hur korten hittills är spelade? Det som är mest irriterande i den här diskussionen är alla som har ett givet svar från början och som sedan är helt blockerade inför resonemanget att det kan ha öppnat sig nya möjligheter. Det är som pokerspelaren som har en strategi innan leken delas och inte bryr sig om hur medspelarna spelar sina kort. Då måste strategin innehålla ett antal röda linjer för att inte riskera att det går helt åt helvete.

Jag väljer här att svara på bägge frågorna, hur jag tycker man borde gjort för att längre fram i texten övergå till frågan vad man bör göra nu.

Min grundläggande uppfattning är att talmannen tidigt i den här processen borde fått pröva stödet för en alliansregering med alla fyra partierna i riksdagen. Jag har full förståelse för att både Liberalerna och Centern avvisat detta mot bakgrund av landsmötesbeslut och på vad de lovade väljarna i valrörelsen. Men jag tycker att denna inställning bygger på felaktiga premisser. Det är inte så avgörande, som Björklund och Lööf hävdat, att Alliansen fått ett mandat mindre än de röd/gröna än ett mandat mer. Jag utvecklar förutsättningarna att regera som något mindre block längre ner.

Ett kontrafaktiskt händelseförlopp
Om vi utgår från det kontrafaktiska resonemanget att Björklund och Lööf inte redan i valrörelsen uteslutit alla tankar på att regera som mindre block, så hade stödet för en Alliansregering med fyra partier och med Ulf Kristersson som statsministerkandidat kunnat prövats för flera veckor sedan. Antingen hade vi då fått en ny regering på plats tidigt i processen eller så hade det framstått som väldigt tydligt att Sd inte är beredda att stödja en sådan regering.

Även om regeringsalternativet avvisats så hade det ur liberal synvinkel funnits klara fördelar med en sådan omröstning jämfört med hur processen utvecklats nu. Ulf Kristersson hade fått gå in i kaklet med sitt huvudalternativ, en Alliansregering med alla fyra partierna. Alternativet med en mindre Alliansregering M+Kd hade framstått i all sin orimlighet och förmodligen aldrig prövats. Det hade redan från början varit tydligt vilken högervingregering detta alternativ är, helt beroende som den skulle bli av stöd från Jimmy Åkesson. Det är en av märkligheterna i den liberala diskussionen hur flera framträdande liberaler drev linjen att en sådan regering skulle släppas fram. Jag kan inte alls förstå logiken i att säga ja till en mindre minoritetsregering som balanserar mellan SD å ena sidan och L/C å den andra, innan man överhuvudtaget prövat stödet för en större minoritetsregering bestående av hela Alliansen med helt andra förutsättningar att skapa uppgörelser över blockgränsen. En minoritetsregering måste ha sin förankring i mittfältet av politiken, inte i någon av flyglarna.

Förutsättningarna för Alliansen att regera
Om det då hade gått vägen, att Sd till slut valt att lägga ned sina röster och släppt fram en Alliansregering, hade det då varit så omöjligt att regera som inte minst Jan Björklund hävdar. Jag ska här försöka granska betydelsen av detta enda mandat som skiljer Alliansens 143 från de rödgrönas 144.

Det är framförallt budgetomröstningen som de två partiledarna anser som problematisk. Om vi gör ett scenario med en Alliansregering utifrån det valresultat som gäller så kommer vi förutom regeringens förslag till budget ha partimotioner från S, MP, V och SD. Det är inte på något sätt rimligt anta att de röd/gröna kommer att fortsätta sitt budgetsamarbete också i opposition.

I en första omröstning slås MP:s förslag ut. Sannolikt lägger man då ner sina röster i nästa omröstning. Oavsett om man gör detta eller väljer att stödja S så är det V:s förslag som röstas bort i andra omgången.

I den tredje omröstningen lägger troligen både MP och V ned sina röster. De skulle teoretiskt kunna lägga sina röster på S förslag. Detta spelar ingen roll, SD:s budgetalternativ är det som nu slås ut.

I fjärde omröstningen står då alliansens förslag mot S förslag. Alliansen har 143 Mandat och om S nu får stöd av både MP och V så når det alternativet 144 mandat. I det fall SD då väljer att lägga ned så vinner S budget.

Visst kan detta hända. Men mera troligt är att partierna som kutym är i riksdagen väljer att lägga ned sina röster när deras egna alternativ fallit. Det är knappast troligt att MP fortsätter vara en del av ett röd/grönt block även i opposition. Men inte heller detta gör någon större skillnad. Om Alliansens 143 mandat står mot S 100 så är det ändå SD som fäller avgörandet. Deras 62 mandat kan avgöra så att det blir S budget som vinner.

Alltså i alla lägen i detta scenario så är det SD som kommer att ha det slutliga avgörandet.

Om vi i ett annat scenario istället svänger om så att det är Alliansen som skulle fått ett mandat mer. Omröstningsprocessen ger samma utfall som i det första scenariot. I slutomgången står en Alliansbudget med stöd av 144 mandat mot ett S förslag med stöd från 99 mandat. Med stöd från MP och V så kan detta alternativ nå 143 mandat. Det är den här lilla skillnaden som Björlund och Lööf hänger upp sig på. Till skillnad från det första scenariot vinner nu regeringens förslag om SD väljer att lägga ned sina röster. Men SD har ändå avgörandet i sin hand. Väljer man att med sina 62 mandat stödja S budgetförslag så förlorar regeringen.

Alltså även i detta scenario så är det SD som i alla lägen kommer att ha det slutliga avgörandet.

Förutsättningarna för en Alliansregering är alltså i stort sett desamma oavsett om man är ett mandat större eller ett mandat mindre än de röd/gröna. Visst kan man göra en skillnad av att det i det första scenariot kan krävas SD:s aktiva stöd för att få igenom en budget. Men detta förutsätter i så fall att de röd/gröna fortsätter sitt budgetsamarbete, vilket knappast är troligt.

I stort sett alla realistiska regeringsalternativ är minoritetsregeringar. En sådan riskerar alltid att fällas under mandatperioden. Möjligen kan man säga att en Alliansregering är mer sårbar än en blocköverskridande minoritet med t.ex. C/L/S/Mp. Med 167 mandat skulle ett sådant alternativ stå sig starkare i budgetomröstningen. Men sårbarhet ska inte bara bedömas efter de yttre fienderna. Vi har tidigare i Sverige sett hur regeringar också kan gå sönder efter inre slitningar. Med det parlamentariska läge vi har måste vi vara beredda på regeringskriser under mandatperioden oavsett hur regeringssammansättningen blir, men då brukar det också öppna sig nya möjligheter.

Nuläget
När jag skriver detta så har talmannen precis meddelat att det kommer att bli en omröstning i riksdagen med Stefan Löfven som statsministerkandidat.  Han kommer nu att sondera olika alternativ, framförallt knyts nu förhoppningar om att det ska ha öppnats nya möjligheter att få med Centern och Liberalerna. Troligen är arbetsinriktningen en regering med S/L/C/Mp. Kanske en regering S/L/C.

Enligt media så ska C och L ha möten under helgen för att diskutera de nya förutsättningarna som gäller efter Annie Lööfs sonderingsuppdrag. Uppenbarligen är nu hennes och Björklunds tidigare huvudalternativ Alliansen+Mp avfört från listan över möjliga regeringar. Jag är inte i alla lägen motståndare till en regering över blockgränsen, inte heller med S. Jag står inte bakom Skåneliberalernas beslut förra helgen att dra en absolut röd linje här. Det är helt orimligt, som några av dem som står bakom detta beslut gjorde i en debattartikel i Dagens Industri, rada upp beslut som fattades av regeringen under förra mandatperioden som argument för att S är helt omöjliga att samarbeta med. Det var en mandatperiod där S och Mp av decemberöverenskommelsen tvingades i gapet på Vänsterpartiet. Det är politiken framåt som måste prövas. Och det kan som sagt finnas skäl att i en realförhandling syna Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Men först, menar jag, att stödet för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister måste prövas av riksdagen. Inte förrän detta alternativ fallit bör det bli aktuellt med realförhandlingar med Löfven. Det kommer i och för sig att ge intryck av ett väldigt vingelpettrande om Lööf och Björklund nu skulle ge ett sådant besked till talmannen när det redan är bestämt att nästa person som ska prövas i riksdagen är Stefan Löfven. Men helt naturligt om de beslutande organen i Liberalerna ger sin partiledning det raka beskedet att nu är det faktiskt dags att pröva alternativet med en full Alliansregering och att Centerpartiet därefter anpassar sig.

Mina argument för detta är i sammandrag:
För det första, i dagens politiska landskap så är en sammanhållen Allians den kraft som ger bäst förutsättningar för en liberal samhällsutveckling.
För det andra måste vi nu börja kompromissa med vallöften för att överhuvudtaget komma framåt. Varför då inte göra det med den regering som trots allt var huvudalternativet i valet för både Liberalerna och Centern.
För det tredje har vi en statsministerkandidat och allianskollega i Ulf Kristersson som är fullt villig att pröva det alternativet och ta de risker som är förknippade med detta.
För det fjärde så räknas SD:s röster vare sig vi vill det eller ej. Väljer de att sänka alliansalternativet så vet vi det för fortsättningen och kan gå vidare med andra alternativ.
För det femte så håller jag inte med Jan Björklund om att förutsättningarna för Alliansen att regera som mindre block är helt omöjliga. I linje med mitt kontrafaktiska resonemang ovan så tycker jag skillnaden inte är så stor i förhållande till om man varit det större blocket. Visst denna regering riskerar falla under mandatperioden, precis som andra alternativ. I så fall är det ny spelplan och då får vi ta oss vidare där.
För det sjätte när Jan Björklund säger att han söker ett regeringsalternativ som är hållbart hela mandatperioden så kan han inte bara värdera den ”yttre” hållbarheten utan även ta hänsyn till den ”inre”.  Socialdemokraterna i Sverige är ett parti i kris. Detta även om man inte lika oförblommerat redovisar sitt inre liv i medierna som Liberalerna. Socialdemokratin i hela Europa är i kris. Vi vet väldigt lite om partiets framtida vägval. Just nu finns en tendens till att det är vänsterkrafterna som styr. Trianguleringens tid är över. En ”alltför” liberal regeringsdeklaration kan snabbt rycka undan mattan även för Löfven.

Till sist: En koalitionsregering med S är ingen katastrof som till varje pris måste stoppas. Det kan mycket väl bli en regering med en tydlig liberal agenda. Men den bör bli aktuell först när vi helt kan avföra en Alliansregering på fyra partier från processen. Det kan vi inte förrän det alternativet prövats skarpt i riksdagen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika – januari 2018

Det har varit ett turbulent opinionsår 2017, särskilt med moderaternas berg- och dalbana. Men nu ser det ut ungefär som för ett år sedan Ordningen återställd. Det mesta går den nye moderatledaren Ulf Kristerssons väg just nu. Han har tagit tillbaka de 5 procentenheter som Anna Kinberg Batra förlorade och Alliansen är åter större än de rödgröna. Glappet är exakt detsamma som i december i fjol 0,9% till Alliansens fördel.

Mest oroande för Alliansen är att Kd är stabilt parkerade under riksdagsspärren. Samtidigt som Mp ser ut att ha kravlat sig över. Men det kan mycket väl bli ett val i september där en stor del av dramatiken kommer att handla om spärrgränsen. Det enda som ser ut att kunna rädda Kd är tillräckligt många kamrat fyraprocent röstande moderater. Mp har två språkrör som väcker föga entusiasm. Partiet behöver ny energi annars är risken stor att det manglas ner i valrörelsen. Det kan också bli så att vi får ett tredje parti som sällar sig till nagelbitarskaran – nämligen Liberalerna. De håller sig dock fortfarande inom det jag kallar för det liberala röret (4,5 – 5,8%). Fem procent denna månad gör att man undvek det jag befarade förra månaden, ett genombrott nedåt. Men skakigt är det och det verkar till och med som förväntningarna på att Jan Björklund ska vända trenden är ganska nollställda. Jag möter ständigt uppgivna liberaler.

Socialdemokraterna är nog ganska nöjda, även om den smygande förstärkning som jag noterade i min novemberkrönika verkar kommit av sig. Då vann man nya tiondelar för varje månad. Nu har man tappat två mätningar i rad. Men 27,4 procent är ändå en hyfsad notering sett över hela mandatperioden. En dryg procent högre än för ett år sedan. Det är dock fortfarande en bit kvar till valresultatet på 31 procent. Men med högkonjunkturen i ryggen och en av de sista återstående minorna i regeringspolitiken avklarad efter senaste migrationsöverenskommelsen kan statsministern gripa sig an valrörelsen med viss tillförsikt. Nu kan vi nog utgå från att regeringen överlever fram till valet även om det kan strula till sig en del när migrationen ska genom riksdagen och höghastighetstågen förhandlas i regeringskansliet.

Sverigedemokraterna hamnade i en nedåtgående trend till följd av att Kristersson tog tillbaka en del väljare. Det flödet verkar dock ha stannat av och det måste nog till nya grepp från Kristerssons och Moderaternas sida för att riva upp läckaget igen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2017

Det svänger snabbt ibland. Med Ulf Kristersson som partiledare har moderaterna tagit tillbaka de fem procentenheter man förlorade efter Anna-Kinberg Batras samarbetsinvit till Sd i våras. Det är framförallt Sverigedemokraterna och Centern som fått betala.

I november månads ”C2S – poll of polls” är fortfarande de röd/gröna som är största block. Men trenden är att avståndet till Alliansen krymper. Nu är det nere på 0,6 procentenheter.

Centern verkar stå emot moderaternas frammarsch ganska bra. Man har ett tapp på drygt två procentenheter i förhållande till sin högsta siffra som kom i maj – 10,2% nu jämfört med 12,6% då. Men när det gäller ledarskapet i Alliansen och rollen som statsministerkandidat så är det klar fördel för Kristersson nu. Det är bara att växa in i kostymen, vilket han tycks ha alla förutsättningar för att klara. Men det ska bli mycket intressant att följa hur dynamiken mellan Kristersson och Lööf utvecklas. Centerns aptit har växt efter vårens framgångar och Lööf kommer knappast att acceptera en biroll i det fortsatt spelet.

Sverigedemokraterna är tydligt frustrerade. Det såg ut som en dörr hade öppnats in till moderaternas förhandlingsbord. Kristersson har i och för sig inte slagit igen dörren med en smäll utan mer försynt skjutit till den så att det nu knappast finns mer än en liten glipa kvar. Det fick Åkesson att markera på partiets Landsdagar i helgen. Ingen kan räkna in Sd:s röster. Partiet kan mycket väl fälla en Alliansbudget om man inte förankrat den med Sd först. För övrigt så ser han Stefan Löfven som en mer naturlig samarbetspartner än Annie Lööf.

Men Åkessons drömkonstellation är Sd+M+Kd och det är ett litet memento att de partierna har stöd från 41,7% av väljarna. Det gör det till ett större block än både de röd/gröna och Alliansen. En sådan regering är absolut inte nära förestående. Det är många spärrar som måste lösas upp innan det blir aktuellt. Och erfarenheterna från Batras utspel i våras som resulterade i en rutschkana utför för moderaterna gör Kristersson extra försiktig för den typen av experiment. Men det är intressant för den politiska dynamiken att de tre partierna längst till höger idag har ett så brett stöd.

De två liberala mittenpartierna samlar ihop 14,9 procent. Det gör att oppositionspartierna tillsammans drar 56,6%. Självklart kan de här partierna inte en gång till lämna över makten till socialdemokraterna att regera med vänsterpartiets stöd. Det var anmärkningsvärt och märkligt att det kunde ske 2014. Det blir än mer anmärkningsvärt om det skulle ske en andra gång. Om inget väldigt dramatiskt inträffar de närmast månaderna kommer vi att få en ny regering efter valet. Frågan är bara hur den kommer att se ut. De spekulationerna ämnar jag dock återkomma till i en kommande krönika.

För oss som sett fram mot en liberal revansch ser förhoppningarna ut att grusas med Kristersson. Liberala framgångar i Frankrike, Nederländerna och Tyskland kommer knappast att följas av en liberal framgångsvåg i Sverige. Visst Centern kan komma att gå starkt förstärkta ur nästa val.  Men trots uppgången räcker den nuvarande nivån inte till för att skaka om i den struktur som nu gäller. Detta särskilt som det liberala parti som tagit sig namnet Liberalerna står och stampar.

Liberalerna har just avslutat ett föga inspirerande Landsmöte som knappast kommer att göra något avtryck i opinionen. Istället finns det finns oroande tecken i opinionsutvecklingen. Jag skrev i min oktoberkrönika om det ”liberal röret”. Under den här mandatperioden har Liberalernas opinionssiffror fluktuerat mellan 4,5 – 5,8 procent. Sedan några månader tillbaka är trenden att man närmar sig botten på det intervallet – den här månaden ligger man på 4,7 procent. Man har varit där förr och det verkliga larmet vill jag inte dra igång förrän man prövat det nedre motståndet. Vi får se om man återigen studsar uppåt eller om man nu bryter igenom och börjar närma sig fyra-procent spärren.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2017

Förändringarna i maj månads ”C2S poll of polls” är små, för att inte säga marginella, i förhållande till läget i april. Jag skrev i förra månadens krönika att vi nu sannolikt går in i ett lugnare skede efter de dramatiska förändringarna för främst M och C tidigare i vår. Så blev det också. Men en siffra rymmer en hel del dramatik. För första gången noteras Mp under fyra-procent spärren. Även om förändringen i förhållande till förra månaden är liten måste det vara mycket bekymmersamt för miljöpartisterna. Det såg ut som man planat ut strax över fyra procent efter det tidigare raset. Men nu frågar man sig, var ligger golvet egentligen?

Alliansen är nu återigen marginellt större än de röd/gröna. Men efter SD:s utspel tidigare i veckan kan man fråga sig om den tävlingen betyder något längre.  Paula Bieler klargjorde i SvT:s Agenda att det inte alls är säkert att man släpper fram Anna Kinberg Batra som statsminister om inte Sd aktivt får medverka i regeringsförhandlingarna. Så där sprack en illusion som inte minst Jan Björklund levt med ett tag.

Han har envetet hävdat att om Alliansen blir större än de röd/gröna så ska det bildas en Alliansregeringen. Detta utan att egentligen förklara den reella skillnaden mellan om Alliansen är några mandat större än de röd/gröna i förhållande till om man är något mandat mindre. På något avgörande sätt påverkar inte detta styrkeförhållandena i riksdagen. I bägge fallen skulle Alliansen bli en minoritetsregering som behöver stöd antingen från Sd eller från vänster för att få igenom sin politik. Då är det mer logiskt att som M och Kd hävdat, att förutsättningarna för en Allians-regering bör prövas i bägge fallen och då finns det egentligen ingen anledning att vänta till efter valet. Då räknade man självfallet med Sd:s passiva stöd, men det måste även Björklund gjort i sitt alternativ.

Men nu är allt detta historia. Sd har klargjort att man vill vara med och leka. Man kommer inte bara att agera nickedocka i ett statsministerval. Spelplanen har blivit helt förändrad. Jan Björklund kommenterade det nya läget direkt i Agenda. För första gången var han logisk rakt igenom och gick realistiskt igenom alternativen. För Liberalerna är förhandlingar med Sverigedemokraterna uteslutna. En Alliansregering är fortfarande förstahandsalternativet, men om detta inte går är han beredd att pröva en regeringsbildning över blockgränsen. För detta fick han skit i en del av högerpressen. Där lutar man sig hellre åt Sd än söker mer konstruktiva och hållbara lösningar.

Det är just det politiska spelet som dominerar mediabilden av Alliansen för närvarande. Politikens innehåll kommer helt i skymundan. Nu har leken ”vem tar vem” i framtida regeringsbildningar kompletterats med ”vem tar makten” i Moderaterna och Liberalerna. Moderaternas ledarkris accelererade i går när tunga kommunalpolitiker krävde hennes avgång. Jag ifrågasatte i min april-krönika om hon ens kommer att leda sitt parti i nästa val. Det blir allt mindre troligt. Det som möjligtvis räddar henne, är att de fotogallerier av möjliga ersättare som presenteras i tidningarna är föga upphetsande. Fast nu såg jag att tidigare försvarsministern Mikael Odenberg börjar dyka upp bland porträtten. Det kunde ju bli lite livat.

Idag gjorde Liberalerna ett försök att komma igenom med lite sakpolitik. Fokus låg på EU där nu partiet ställer sig bakom kommissionens förslag om en social pelare. Men Jan Björklunds presskonferens spolierades av att länsförbundet i Uppsala samtidigt gick ut med att han borde ersättas av Birgitta Ohlsson som partiledare. Det är en självklar demokratisk rättighet för ett länsförbund att nominera vem man vill till partiledare. Men tajmingen. Finns det överhuvudtaget någon internkommunikation att tala om i det partiet när man inte kan samordna sig bättre.

Alliansen kommer att dö sotdöden om inte sakfrågorna kommer fram. Man vann valet 2006 på ett genomtänkt och genomarbetat politiskt program. Men nu handlar det mest om personer och konstellationer, om förtroende och icke-förtroende. Möjligen med undantag för Centerpartiet som presterar en lång rad debattartiklar i olika ämnen och det ser ju också ut att betala sig.

Här hade jag tänkt sluta, men så kom också SCB med vårens partisympatiundersökning. Det är alltid intressant att jämföra min ”poll of poll” med SCB:s siffror. Inte för att SCB skulle vara ett rättesnöre. Den är lika mycket en opinionsundersökning som alla andra, men den har ett större urval än de enskilda mätningarna och enligt dem själva så anstränger man sig med nästan alla medel – telefon, webb – för att nå fram till de intervjupersoner som hamnat i det slumpmässiga urvalet. Det bör dock påpekas att trots detta så har man ett bortfall på 46,4 procent. Så här faller jämförelsen ut:

Skillnaderna är små. Huvudsakligen ligger de inom den så kallade felmarginalen. Men när det gäller de två partier där förändringstrenderna varit som starkast under våren, moderaterna och centern, är de lite större. Nedgången för Moderaterna och uppgången för Centern bekräftas och är dramatisk även i SCB:s mätning men siffrorna blir något mer modesta. Detta stämmer med min erfarenhet. SCB är något mera konservativt när det gäller att fånga trender och förändringar än de andra mätningarna. Vad som ligger närmast sanningen är svårt att veta. Men min kvalificerade gissning är att trenderna är lite starkare än vad SCB kommer fram till. Det finns fler rörliga väljare i bortfallet än i de man når fram till. Moderaterna har nog anledning att vara ännu lite mer bekymrade, och centerpartisterna har anledning att jubla lite mer.

Christer Hallerby

Liberalernas position inför valet 2018 borde vara som huvudmotståndare till Sverigedemokraternas nationalism och högerpopulism.

Det finns tydliga lärdomar för svenska liberaler att dra av de senaste valen i Europa – i Nederländerna och i Frankrike. Inte minst för det liberala parti som tagit namnet Liberalerna.

I bägge länderna var det liberalismen som till slut stod som framgångsrik huvudmotståndare till nationalism och högerpopulism. I Nederländerna gick visserligen liberala VVD med regeringschefen Mark Rutte i spetsen något tillbaka men förblev största parti. Samtidigt gick dock vänsterliberala D66 kraftigt framåt. I Frankrike spelade de traditionella partierna en marginell roll när presidentvalet gick in i ett avgörande skede. Marine Le Pens framgång är anmärkningsvärd, men än mer anmärkningsvärt är att hon stoppades av en kandidat med ett klart socialliberalt budskap. Inskränkt nationalism där problem ska hanteras med stängda gränser och protektionism stod mot öppenhet, tolerans och framtidsoptimism.

Det är uppenbart att en tolerant och öppen liberalism är nationalismens och högerpopulismen reella huvudmotståndare. Men den positionen verkar Liberalerna i Sverige helst vilja undvika. Skälet kan vara att man har en partiledare som känner sig mer bekväm med att framföra andra budskap.

Liberalerna presenterade i februari sin kommunikationsstrategi inför valet 2018. (Intressant för övrigt att ett så viktigt styrdokument ligger öppet på webben för alla att ta del av.) Dokumentet har sina förtjänster, men också sina brister. På en punkt är man tydlig. Det är partiledarens starka sidor som man ska förstärka i hela partiet.

Strategin ska kompletteras med konkreta valbudskap längre fram. Partiets vårbudget ger dock en indikation om vad det kan komma att handla om. Poliser, militärer, lägre ingångslöner får nu komplettera den vanliga skolan. Ett budskap som mest verkar anpassat till just vad partiledaren gillar och känner sig bekväm med att prata om.

Det jag bland annat saknar i strategin är en positioneringsanalys. Vilken position har man och vilken ska eftersträvas i förhållande till konkurrenterna – de andra partierna? En sådan analys skulle troligen pekat på helt andra huvudfrågeställningar än de man nu kommit fram till. Efter en lång period av triangulering och utslätning av politiska meningsskiljaktigheter är det dags att lyfta fram det som är unikt. Var kan liberalismen verkligen göra skillnad i dagens Sverige?

Liberalernas (i alla fall det tidigare Folkpartiets) kräftgång i Sverige och misslyckade regeringsperioder i Tyskland och Storbritannien som ledde till förödande valnederlag för de liberala partierna där, har fått oss att se en liberalism på nedgång i Europa. EU:s minskade förtroende, flyktingkris, stängda gränser, Brexit, Trumps valseger har förstärkt bilden av en liberalism på defensiven och som snabbt tappar terräng. Men faktum är att liberala partier går framåt i flera länder i Europa. Vi ser en intressant renässans för vänsterliberala idéer, titta på i D 66 i Nederländerna, Radikale Venstre i Danmark eller nu på Macron i Frankrike.

Den liberalism som växer; den är grön; den har ett socialt engagemang; den är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är.

Det är precis där jag också vill se Liberalerna positionerade i svensk politik. När Jimmy Åkesson, som i helgen, går till attack mot det han kallar vänsterliberala etablissemanget och hur det förstört Sverige, så vill jag att Liberalerna står just där – tar emot slagen och slår tillbaka. Åkesson försöker nu kopiera Trump och Le Pen genom att peka på en elit med naiva idéer som står emot folket. En elit som undergräver svensk kultur och svenska värderingar, som säljer ut nationens skäl.  Jag känner mig så in i märgen träffad. Jag är stolt över mina liberala värderingar – både de marknadsliberala och de vänsterliberala.

Visst det kanske finns en del i bagaget där Sverigedemokraterna haft mera rätt och Liberalerna en del fel. Liberalerna hade skygglappar och vägrade för länge att diskutera volymer i asylpolitiken. Men för Sverigedemokraterna har alltid en asylsökande varit en asylsökande för mycket. Den nationalistiska ideologin är påtaglig när man diskuterar värderingar, kulturarv, öppna gränser, internationellt samarbete, EU:s fyra friheter mm.  Jag har länge förfäktat att Liberalerna ska ta en skarpare debatt mot Sverigedemokraterna. Det finns en position i svensk politik, där man likt Macron i Frankrike, kommer i konflikt med högerpopulismen på ett helt annat sätt än idag.

Men inte i någon av de fyra huvudfrågeställningarna (militär, polis, löner och skola) kommer man i konfrontation med Jimmy Åkesson och Sverigedemokraternas grundläggande värderingar. Hade jag inte vetat bättre, att frågorna valts utifrån Björklunds förmåga, så hade jag trott det varit ett allvarligt försök att helt lägga sig i skuggan för Sverigedemokraternas retorik – att ducka och fegt dra sig undan istället för att stå upp, ta emot slagen och slå tillbaka.

Men med den positionering Liberalerna nu är på väg att ta är risken stor att allt fler väljare finner partiet ointressant.  Det är synd för samtidigt har man nu världens chans att ta en huvudroll.

Christer Hallerby

Analys – hur kommer Alliansen att samla ihop sig och agera inför budgetpropositionen i höst?

Moderaterna vill nu fälla regeringens budget och därmed driva fram en regeringskris i mandatperiodens elfte timma. Detta efter att sedan decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 i princip ha lämnat walkover i regeringsfrågan. Centerpartiet och Liberalerna säger nej men har lanserat egna förslag till hur Alliansen bör agera för att sätta käppar i hjulen för regeringens skattehöjarplaner.  Vem eller vilka kommer att vinna dragkampen inom Alliansen? Höstbudgeten läggs i september. Jag försöker i den här analysen reda ut vad som kan komma att hända och vad som är sannolikast.

Först vill jag understryka att det är ett tydligt tillfrisknande att allianspartierna nu övergivit DÖ och inser det orimliga att sitta på läktaren och se på när regeringen höjer skatter som det egentligen inte finns en majoritet för i riksdagen. DÖ fick egentligen helt absurda konsekvenser. I princip var Alliansens besked till Löfven, att vi släpper igenom regeringens budget under förutsättning att du har Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet med på tåget. Samtidigt omöjliggjorde man uppgörelser över blockgränsen. Det var knappast vad Alliansens väljare tänkt sig, att man skulle driva på för att maximera vänsterpartiets inflytande.

För Moderaterna och Ann Kinberg Batra var detta någon som blev allt omöjligare att försvara. Den interna oppositionen blev allt starkare. Därför var det förlösande när Kristdemokraterna på sin kongress beslöt sig för att slutligen begrava DÖ. Moderaterna och övriga allianspartier följde strax efter. DÖ:s tankeparadigm fortsatte dock att styra agerandet i riksdagen. Men Moderaternas förtroende i väljarkåren följde en vikande kurva och pressat av detta samt av Centerpartiets motsvarande uppgång beslöt sig moderatledningen för att försöka ändra på spelplanen.

Den 19 januari kallade Kinberg Batra till presskonferens och förkunnade att moderaterna nu vill att Alliansens ska lägga fram en gemensam budget i höst och med Sverigedemokraternas stöd driva igenom den i riksdagen. Samtidigt öppnade hon för att göra upp med Sd i enskilda sakfrågor. Kristdemokraternas linje var redan tidigare att man ville ha en gemensam budget. Däremot är man helt emot att förhandla med Sd, vilket dock inte betyder att man inte räknar in deras röster som ju behövs för att fälla regeringen.

Centerpartiets och Liberalernas svar på Kinberg Batras utspel var först att man stod fast vid sina tidigare linjer att allianspartierna skulle gå fram med egna budgetförslag. I praktiken innebär detta att vart och ett av Allianspartiernas och Sverigedemokraternas budgetförslag försvinner efterhand som riskdagens omröstning framskrider. Till sist landar processen i att regeringens och vänsterpartiets gemensamma förslag vinner. Detta förutsätter att ledamöterna följer konvenansen och bara röstar på sina egna partiers förslag och sedan avstår i omröstningarna när detta blivit utslaget. Men så blir det. Varför skulle man först avstå från att förhandla fram en gemensam budget, för att sedan ta till exempel moderaternas parti när väl avgörandet ska falla? (Det som ställde till den stora oredan 2014 var dock att Sd efter att det egna förslaget fallit valde att stödja Alliansens gemensamma förslag, som därmed fick större stöd än regeringens.)

Med det dröjde inte länge innan både Centerpartiet och Liberalerna kände sig tvingade att modifiera sina linjer. När nu moderaterna lämnat sin läktarplats blev stolarna väl obekväma.  Först ut var centerpartiets Per Åsling i en intervju i Dagens Industri den 22 mars. Han menar att Alliansen bör agera i riksdagen och lyfta ut ”skadliga skatteförslag” när ramarna för regeringens budgetförslag behandlas i riksdagen i november. I ett andra steg måste man då följaktligen också enas om vilka utgifter som ska strykas eller minskas. Om man får Sd:s stöd för detta kommer riksdagen att fatta beslut om en något modifierad budget.

Liberalerna å sin sida vill agera redan i vår genom att riksdagen tydliggör att vissa skattehöjningar vill man helt enkelt inte ha. Det skulle till exempel kunna ske genom ett initiativ i Finansutskottet som sedan resulterar i riksdagsuttalande och tillkännagivande till regeringen. Även här krävs givetvis stöd av Sd för att få en majoritet i riksdagen. Sedan hotar Jan Björklund med ett misstroendevotum mot finansministern om regeringen skulle välja att inte följa riksdagens uttalande.

Det som frågan främst handlar om, åtminstone för Liberalerna och Centerpartiet, är att få stopp på tre skattehöjningar som aviserats i vårbudgeten:

  • Gränsen för statlig inkomstskatt som sätts på en nivå där flera får höjda marginalskatter.
  • En ny flygskatt
  • Förändringar av de s.k. 3:12 – reglerna som innebär höjd skatt för företagare.

Alliansen är djup oeniga om hur processen bör se ut. Annie Lööf avvisar bestämt alla tankar på gemensam budget och har där stöd av Liberalerna. Anna Kinberg Batra är lika bestämd i sitt avvisande av Centerpartiets förslag som innebär att riksdagen går in och petar i en regeringsbudget. Men en sak är säker. Alliansen kan inte med bibehållen trovärdighet göra ingenting – man kan inte bara gå tillbaka till läktarplats. Därför kommer man sannolikt att enas kring någonting.

Första steget är att moderaterna lägger ned. Syftet med Anna Kinberg Batras utspel var heller aldrig att få igenom förslaget om en gemensam budget. Syftet var att dra uppmärksamheten från Centerpartiet, locka tillbaka en del allmänborgerliga väljare och kanske ta en del också från Sverigedemokraterna. Hennes utspel handlade om att hantera opinionssiffror och intern opposition. Givetvis kommer Anna Kinberg Batra att hävda att det egna förslaget varit bäst, men för att få en gemensam budget måste alla vara med och sedan konstaterar hon att de förutsättningarna inte finns.

Sedan går faktiskt Liberalernas och Centerpartiets förslag att kombinera. Man kan enas om ett riksdagsuttalande i vår och samtidigt hålla öppet för att agera i sambandet med att rambudgeten fastställs i november. Detta i fall regeringen väljer att strunta i vad riksdagen tillkännagivet. Både moderaterna och liberalerna ogillar allt som har med att manipulera den budgetordning riksdagens partier varit överens om ska gälla. Men här kan man nu skjuta över ansvaret på regeringen. Den kan välja om man vill följa riksdagen och få igenom sin budget ograverad eller riskera både budgetordningen och nederlag i sak.

Det finns naturligtvis en joker i hela den här processen. Stefan Löfven kommer inte att stillasittande se på om och när Alliansen samlar sig till ett gemensamt agerande. Det är sannolikt att regeringen då (om inte förr) kommer att bjuda in till budgetsamtal över blockgränsen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i september 2016

Ytligt sett var utvecklingen i väljaropinionen under september relativt odramatiskt. Tittar vi bara på siffrorna och jämför med föregående månad så handlar det om några tiondelar här och där, fram eller tillbaka. Undantaget är moderaterna som tappar 1,1 procent. Men går vi under ytan och tittar på mer långvariga trender så finns det en hel intressant att reflektera över.

opinion-tabell-sept-16opinion-sept-16

Mest anmärkningsvärt är att gapet mellan blocken fortsätter att minska. Det är nu nere i 1,7 procent – fortfarande till Alliansens fördel. Men fortsätter den trendmässiga utvecklingen så har de röd/gröna passerat Alliansen före årsskiftet. Jag skulle nog vara beredd att hålla en slant – om än ganska liten – på att så också sker.

Två lite längre verkande nedåtgående trender kan ha nått botten. Det handlar om Miljöpartiets långa och Sverigedemokraternas lite kortare. Miljöpartiet har befunnit sig i ett opinionsmässigt ras sedan partiet toppade i samband med EU-valet i juni 2014 (jag skriver utförligt om detta i  http://bloggen.c2s.se/2016/09/valjaropinionen-augusti-2016/). För Sverigedemokraterna bröts en uppåtgående trend i och med migrationsöverenskommelsen och sedan dess har trenden varit ett flackt utförslut. Nu går bägge partier upp i september jämfört med föregående månad. Även sett över utvecklingen totalt sedan i somras tyder det mesta på att de respektive krafter som drivit den nedåtgående utvecklingen för de här partierna nu helt förlorat sin styrka.

Under perioden inträffade Liberalernas krisvecka. Ytligt sett har den inte haft någon effekt alls på väljarstödet. Det är också det normala, att den typen av korta episoder som snabbt blåser över inte får någon långvarig effekt på opinionsstödet.

Intressant notera är dock att två av de ingående mätningarna – Inizio och Yougov – som gjordes under och direkt efter krisveckan visar på ett ökat stöd för Liberalerna. Det handlar om små tal så några tvärsäkra statistiskt säkerställda slutsatser kan man inte dra. Men en teori skulle kunna vara att en kris som den Liberalerna gick igenom drar väljarnas uppmärksamhet till partiet. Krisen hade en tydlig ingrediens av personstrid, vilket kan ha inneburit att personer som tidigare tvekat att stödja partiet nu kände för att markera ett stöd antingen för Jan Björklund eller för Birgitta Ohlsson.

Detta innebär inte att upprepade kriser skulle vara ett framgångsrecept. Tvärtom så tror jag det skulle vara förödande i längden om Liberalernas ledning fortsätter att kriga inom sig. Men den enstaka krisveckan i september behöver inte ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt. Vi får dock vänta på oktober-mätningarna för att få ett slutligt besked om detta.

Christer Hallerby