Opinionskrönika december 2017

Det svänger snabbt ibland. Med Ulf Kristersson som partiledare har moderaterna tagit tillbaka de fem procentenheter man förlorade efter Anna-Kinberg Batras samarbetsinvit till Sd i våras. Det är framförallt Sverigedemokraterna och Centern som fått betala.

I november månads ”C2S – poll of polls” är fortfarande de röd/gröna som är största block. Men trenden är att avståndet till Alliansen krymper. Nu är det nere på 0,6 procentenheter.

Centern verkar stå emot moderaternas frammarsch ganska bra. Man har ett tapp på drygt två procentenheter i förhållande till sin högsta siffra som kom i maj – 10,2% nu jämfört med 12,6% då. Men när det gäller ledarskapet i Alliansen och rollen som statsministerkandidat så är det klar fördel för Kristersson nu. Det är bara att växa in i kostymen, vilket han tycks ha alla förutsättningar för att klara. Men det ska bli mycket intressant att följa hur dynamiken mellan Kristersson och Lööf utvecklas. Centerns aptit har växt efter vårens framgångar och Lööf kommer knappast att acceptera en biroll i det fortsatt spelet.

Sverigedemokraterna är tydligt frustrerade. Det såg ut som en dörr hade öppnats in till moderaternas förhandlingsbord. Kristersson har i och för sig inte slagit igen dörren med en smäll utan mer försynt skjutit till den så att det nu knappast finns mer än en liten glipa kvar. Det fick Åkesson att markera på partiets Landsdagar i helgen. Ingen kan räkna in Sd:s röster. Partiet kan mycket väl fälla en Alliansbudget om man inte förankrat den med Sd först. För övrigt så ser han Stefan Löfven som en mer naturlig samarbetspartner än Annie Lööf.

Men Åkessons drömkonstellation är Sd+M+Kd och det är ett litet memento att de partierna har stöd från 41,7% av väljarna. Det gör det till ett större block än både de röd/gröna och Alliansen. En sådan regering är absolut inte nära förestående. Det är många spärrar som måste lösas upp innan det blir aktuellt. Och erfarenheterna från Batras utspel i våras som resulterade i en rutschkana utför för moderaterna gör Kristersson extra försiktig för den typen av experiment. Men det är intressant för den politiska dynamiken att de tre partierna längst till höger idag har ett så brett stöd.

De två liberala mittenpartierna samlar ihop 14,9 procent. Det gör att oppositionspartierna tillsammans drar 56,6%. Självklart kan de här partierna inte en gång till lämna över makten till socialdemokraterna att regera med vänsterpartiets stöd. Det var anmärkningsvärt och märkligt att det kunde ske 2014. Det blir än mer anmärkningsvärt om det skulle ske en andra gång. Om inget väldigt dramatiskt inträffar de närmast månaderna kommer vi att få en ny regering efter valet. Frågan är bara hur den kommer att se ut. De spekulationerna ämnar jag dock återkomma till i en kommande krönika.

För oss som sett fram mot en liberal revansch ser förhoppningarna ut att grusas med Kristersson. Liberala framgångar i Frankrike, Nederländerna och Tyskland kommer knappast att följas av en liberal framgångsvåg i Sverige. Visst Centern kan komma att gå starkt förstärkta ur nästa val.  Men trots uppgången räcker den nuvarande nivån inte till för att skaka om i den struktur som nu gäller. Detta särskilt som det liberala parti som tagit sig namnet Liberalerna står och stampar.

Liberalerna har just avslutat ett föga inspirerande Landsmöte som knappast kommer att göra något avtryck i opinionen. Istället finns det finns oroande tecken i opinionsutvecklingen. Jag skrev i min oktoberkrönika om det ”liberal röret”. Under den här mandatperioden har Liberalernas opinionssiffror fluktuerat mellan 4,5 – 5,8 procent. Sedan några månader tillbaka är trenden att man närmar sig botten på det intervallet – den här månaden ligger man på 4,7 procent. Man har varit där förr och det verkliga larmet vill jag inte dra igång förrän man prövat det nedre motståndet. Vi får se om man återigen studsar uppåt eller om man nu bryter igenom och börjar närma sig fyra-procent spärren.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2017

Förändringarna i maj månads ”C2S poll of polls” är små, för att inte säga marginella, i förhållande till läget i april. Jag skrev i förra månadens krönika att vi nu sannolikt går in i ett lugnare skede efter de dramatiska förändringarna för främst M och C tidigare i vår. Så blev det också. Men en siffra rymmer en hel del dramatik. För första gången noteras Mp under fyra-procent spärren. Även om förändringen i förhållande till förra månaden är liten måste det vara mycket bekymmersamt för miljöpartisterna. Det såg ut som man planat ut strax över fyra procent efter det tidigare raset. Men nu frågar man sig, var ligger golvet egentligen?

Alliansen är nu återigen marginellt större än de röd/gröna. Men efter SD:s utspel tidigare i veckan kan man fråga sig om den tävlingen betyder något längre.  Paula Bieler klargjorde i SvT:s Agenda att det inte alls är säkert att man släpper fram Anna Kinberg Batra som statsminister om inte Sd aktivt får medverka i regeringsförhandlingarna. Så där sprack en illusion som inte minst Jan Björklund levt med ett tag.

Han har envetet hävdat att om Alliansen blir större än de röd/gröna så ska det bildas en Alliansregeringen. Detta utan att egentligen förklara den reella skillnaden mellan om Alliansen är några mandat större än de röd/gröna i förhållande till om man är något mandat mindre. På något avgörande sätt påverkar inte detta styrkeförhållandena i riksdagen. I bägge fallen skulle Alliansen bli en minoritetsregering som behöver stöd antingen från Sd eller från vänster för att få igenom sin politik. Då är det mer logiskt att som M och Kd hävdat, att förutsättningarna för en Allians-regering bör prövas i bägge fallen och då finns det egentligen ingen anledning att vänta till efter valet. Då räknade man självfallet med Sd:s passiva stöd, men det måste även Björklund gjort i sitt alternativ.

Men nu är allt detta historia. Sd har klargjort att man vill vara med och leka. Man kommer inte bara att agera nickedocka i ett statsministerval. Spelplanen har blivit helt förändrad. Jan Björklund kommenterade det nya läget direkt i Agenda. För första gången var han logisk rakt igenom och gick realistiskt igenom alternativen. För Liberalerna är förhandlingar med Sverigedemokraterna uteslutna. En Alliansregering är fortfarande förstahandsalternativet, men om detta inte går är han beredd att pröva en regeringsbildning över blockgränsen. För detta fick han skit i en del av högerpressen. Där lutar man sig hellre åt Sd än söker mer konstruktiva och hållbara lösningar.

Det är just det politiska spelet som dominerar mediabilden av Alliansen för närvarande. Politikens innehåll kommer helt i skymundan. Nu har leken ”vem tar vem” i framtida regeringsbildningar kompletterats med ”vem tar makten” i Moderaterna och Liberalerna. Moderaternas ledarkris accelererade i går när tunga kommunalpolitiker krävde hennes avgång. Jag ifrågasatte i min april-krönika om hon ens kommer att leda sitt parti i nästa val. Det blir allt mindre troligt. Det som möjligtvis räddar henne, är att de fotogallerier av möjliga ersättare som presenteras i tidningarna är föga upphetsande. Fast nu såg jag att tidigare försvarsministern Mikael Odenberg börjar dyka upp bland porträtten. Det kunde ju bli lite livat.

Idag gjorde Liberalerna ett försök att komma igenom med lite sakpolitik. Fokus låg på EU där nu partiet ställer sig bakom kommissionens förslag om en social pelare. Men Jan Björklunds presskonferens spolierades av att länsförbundet i Uppsala samtidigt gick ut med att han borde ersättas av Birgitta Ohlsson som partiledare. Det är en självklar demokratisk rättighet för ett länsförbund att nominera vem man vill till partiledare. Men tajmingen. Finns det överhuvudtaget någon internkommunikation att tala om i det partiet när man inte kan samordna sig bättre.

Alliansen kommer att dö sotdöden om inte sakfrågorna kommer fram. Man vann valet 2006 på ett genomtänkt och genomarbetat politiskt program. Men nu handlar det mest om personer och konstellationer, om förtroende och icke-förtroende. Möjligen med undantag för Centerpartiet som presterar en lång rad debattartiklar i olika ämnen och det ser ju också ut att betala sig.

Här hade jag tänkt sluta, men så kom också SCB med vårens partisympatiundersökning. Det är alltid intressant att jämföra min ”poll of poll” med SCB:s siffror. Inte för att SCB skulle vara ett rättesnöre. Den är lika mycket en opinionsundersökning som alla andra, men den har ett större urval än de enskilda mätningarna och enligt dem själva så anstränger man sig med nästan alla medel – telefon, webb – för att nå fram till de intervjupersoner som hamnat i det slumpmässiga urvalet. Det bör dock påpekas att trots detta så har man ett bortfall på 46,4 procent. Så här faller jämförelsen ut:

Skillnaderna är små. Huvudsakligen ligger de inom den så kallade felmarginalen. Men när det gäller de två partier där förändringstrenderna varit som starkast under våren, moderaterna och centern, är de lite större. Nedgången för Moderaterna och uppgången för Centern bekräftas och är dramatisk även i SCB:s mätning men siffrorna blir något mer modesta. Detta stämmer med min erfarenhet. SCB är något mera konservativt när det gäller att fånga trender och förändringar än de andra mätningarna. Vad som ligger närmast sanningen är svårt att veta. Men min kvalificerade gissning är att trenderna är lite starkare än vad SCB kommer fram till. Det finns fler rörliga väljare i bortfallet än i de man når fram till. Moderaterna har nog anledning att vara ännu lite mer bekymrade, och centerpartisterna har anledning att jubla lite mer.

Christer Hallerby

Liberalernas position inför valet 2018 borde vara som huvudmotståndare till Sverigedemokraternas nationalism och högerpopulism.

Det finns tydliga lärdomar för svenska liberaler att dra av de senaste valen i Europa – i Nederländerna och i Frankrike. Inte minst för det liberala parti som tagit namnet Liberalerna.

I bägge länderna var det liberalismen som till slut stod som framgångsrik huvudmotståndare till nationalism och högerpopulism. I Nederländerna gick visserligen liberala VVD med regeringschefen Mark Rutte i spetsen något tillbaka men förblev största parti. Samtidigt gick dock vänsterliberala D66 kraftigt framåt. I Frankrike spelade de traditionella partierna en marginell roll när presidentvalet gick in i ett avgörande skede. Marine Le Pens framgång är anmärkningsvärd, men än mer anmärkningsvärt är att hon stoppades av en kandidat med ett klart socialliberalt budskap. Inskränkt nationalism där problem ska hanteras med stängda gränser och protektionism stod mot öppenhet, tolerans och framtidsoptimism.

Det är uppenbart att en tolerant och öppen liberalism är nationalismens och högerpopulismen reella huvudmotståndare. Men den positionen verkar Liberalerna i Sverige helst vilja undvika. Skälet kan vara att man har en partiledare som känner sig mer bekväm med att framföra andra budskap.

Liberalerna presenterade i februari sin kommunikationsstrategi inför valet 2018. (Intressant för övrigt att ett så viktigt styrdokument ligger öppet på webben för alla att ta del av.) Dokumentet har sina förtjänster, men också sina brister. På en punkt är man tydlig. Det är partiledarens starka sidor som man ska förstärka i hela partiet.

Strategin ska kompletteras med konkreta valbudskap längre fram. Partiets vårbudget ger dock en indikation om vad det kan komma att handla om. Poliser, militärer, lägre ingångslöner får nu komplettera den vanliga skolan. Ett budskap som mest verkar anpassat till just vad partiledaren gillar och känner sig bekväm med att prata om.

Det jag bland annat saknar i strategin är en positioneringsanalys. Vilken position har man och vilken ska eftersträvas i förhållande till konkurrenterna – de andra partierna? En sådan analys skulle troligen pekat på helt andra huvudfrågeställningar än de man nu kommit fram till. Efter en lång period av triangulering och utslätning av politiska meningsskiljaktigheter är det dags att lyfta fram det som är unikt. Var kan liberalismen verkligen göra skillnad i dagens Sverige?

Liberalernas (i alla fall det tidigare Folkpartiets) kräftgång i Sverige och misslyckade regeringsperioder i Tyskland och Storbritannien som ledde till förödande valnederlag för de liberala partierna där, har fått oss att se en liberalism på nedgång i Europa. EU:s minskade förtroende, flyktingkris, stängda gränser, Brexit, Trumps valseger har förstärkt bilden av en liberalism på defensiven och som snabbt tappar terräng. Men faktum är att liberala partier går framåt i flera länder i Europa. Vi ser en intressant renässans för vänsterliberala idéer, titta på i D 66 i Nederländerna, Radikale Venstre i Danmark eller nu på Macron i Frankrike.

Den liberalism som växer; den är grön; den har ett socialt engagemang; den är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är.

Det är precis där jag också vill se Liberalerna positionerade i svensk politik. När Jimmy Åkesson, som i helgen, går till attack mot det han kallar vänsterliberala etablissemanget och hur det förstört Sverige, så vill jag att Liberalerna står just där – tar emot slagen och slår tillbaka. Åkesson försöker nu kopiera Trump och Le Pen genom att peka på en elit med naiva idéer som står emot folket. En elit som undergräver svensk kultur och svenska värderingar, som säljer ut nationens skäl.  Jag känner mig så in i märgen träffad. Jag är stolt över mina liberala värderingar – både de marknadsliberala och de vänsterliberala.

Visst det kanske finns en del i bagaget där Sverigedemokraterna haft mera rätt och Liberalerna en del fel. Liberalerna hade skygglappar och vägrade för länge att diskutera volymer i asylpolitiken. Men för Sverigedemokraterna har alltid en asylsökande varit en asylsökande för mycket. Den nationalistiska ideologin är påtaglig när man diskuterar värderingar, kulturarv, öppna gränser, internationellt samarbete, EU:s fyra friheter mm.  Jag har länge förfäktat att Liberalerna ska ta en skarpare debatt mot Sverigedemokraterna. Det finns en position i svensk politik, där man likt Macron i Frankrike, kommer i konflikt med högerpopulismen på ett helt annat sätt än idag.

Men inte i någon av de fyra huvudfrågeställningarna (militär, polis, löner och skola) kommer man i konfrontation med Jimmy Åkesson och Sverigedemokraternas grundläggande värderingar. Hade jag inte vetat bättre, att frågorna valts utifrån Björklunds förmåga, så hade jag trott det varit ett allvarligt försök att helt lägga sig i skuggan för Sverigedemokraternas retorik – att ducka och fegt dra sig undan istället för att stå upp, ta emot slagen och slå tillbaka.

Men med den positionering Liberalerna nu är på väg att ta är risken stor att allt fler väljare finner partiet ointressant.  Det är synd för samtidigt har man nu världens chans att ta en huvudroll.

Christer Hallerby

Analys – hur kommer Alliansen att samla ihop sig och agera inför budgetpropositionen i höst?

Moderaterna vill nu fälla regeringens budget och därmed driva fram en regeringskris i mandatperiodens elfte timma. Detta efter att sedan decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 i princip ha lämnat walkover i regeringsfrågan. Centerpartiet och Liberalerna säger nej men har lanserat egna förslag till hur Alliansen bör agera för att sätta käppar i hjulen för regeringens skattehöjarplaner.  Vem eller vilka kommer att vinna dragkampen inom Alliansen? Höstbudgeten läggs i september. Jag försöker i den här analysen reda ut vad som kan komma att hända och vad som är sannolikast.

Först vill jag understryka att det är ett tydligt tillfrisknande att allianspartierna nu övergivit DÖ och inser det orimliga att sitta på läktaren och se på när regeringen höjer skatter som det egentligen inte finns en majoritet för i riksdagen. DÖ fick egentligen helt absurda konsekvenser. I princip var Alliansens besked till Löfven, att vi släpper igenom regeringens budget under förutsättning att du har Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet med på tåget. Samtidigt omöjliggjorde man uppgörelser över blockgränsen. Det var knappast vad Alliansens väljare tänkt sig, att man skulle driva på för att maximera vänsterpartiets inflytande.

För Moderaterna och Ann Kinberg Batra var detta någon som blev allt omöjligare att försvara. Den interna oppositionen blev allt starkare. Därför var det förlösande när Kristdemokraterna på sin kongress beslöt sig för att slutligen begrava DÖ. Moderaterna och övriga allianspartier följde strax efter. DÖ:s tankeparadigm fortsatte dock att styra agerandet i riksdagen. Men Moderaternas förtroende i väljarkåren följde en vikande kurva och pressat av detta samt av Centerpartiets motsvarande uppgång beslöt sig moderatledningen för att försöka ändra på spelplanen.

Den 19 januari kallade Kinberg Batra till presskonferens och förkunnade att moderaterna nu vill att Alliansens ska lägga fram en gemensam budget i höst och med Sverigedemokraternas stöd driva igenom den i riksdagen. Samtidigt öppnade hon för att göra upp med Sd i enskilda sakfrågor. Kristdemokraternas linje var redan tidigare att man ville ha en gemensam budget. Däremot är man helt emot att förhandla med Sd, vilket dock inte betyder att man inte räknar in deras röster som ju behövs för att fälla regeringen.

Centerpartiets och Liberalernas svar på Kinberg Batras utspel var först att man stod fast vid sina tidigare linjer att allianspartierna skulle gå fram med egna budgetförslag. I praktiken innebär detta att vart och ett av Allianspartiernas och Sverigedemokraternas budgetförslag försvinner efterhand som riskdagens omröstning framskrider. Till sist landar processen i att regeringens och vänsterpartiets gemensamma förslag vinner. Detta förutsätter att ledamöterna följer konvenansen och bara röstar på sina egna partiers förslag och sedan avstår i omröstningarna när detta blivit utslaget. Men så blir det. Varför skulle man först avstå från att förhandla fram en gemensam budget, för att sedan ta till exempel moderaternas parti när väl avgörandet ska falla? (Det som ställde till den stora oredan 2014 var dock att Sd efter att det egna förslaget fallit valde att stödja Alliansens gemensamma förslag, som därmed fick större stöd än regeringens.)

Med det dröjde inte länge innan både Centerpartiet och Liberalerna kände sig tvingade att modifiera sina linjer. När nu moderaterna lämnat sin läktarplats blev stolarna väl obekväma.  Först ut var centerpartiets Per Åsling i en intervju i Dagens Industri den 22 mars. Han menar att Alliansen bör agera i riksdagen och lyfta ut ”skadliga skatteförslag” när ramarna för regeringens budgetförslag behandlas i riksdagen i november. I ett andra steg måste man då följaktligen också enas om vilka utgifter som ska strykas eller minskas. Om man får Sd:s stöd för detta kommer riksdagen att fatta beslut om en något modifierad budget.

Liberalerna å sin sida vill agera redan i vår genom att riksdagen tydliggör att vissa skattehöjningar vill man helt enkelt inte ha. Det skulle till exempel kunna ske genom ett initiativ i Finansutskottet som sedan resulterar i riksdagsuttalande och tillkännagivande till regeringen. Även här krävs givetvis stöd av Sd för att få en majoritet i riksdagen. Sedan hotar Jan Björklund med ett misstroendevotum mot finansministern om regeringen skulle välja att inte följa riksdagens uttalande.

Det som frågan främst handlar om, åtminstone för Liberalerna och Centerpartiet, är att få stopp på tre skattehöjningar som aviserats i vårbudgeten:

  • Gränsen för statlig inkomstskatt som sätts på en nivå där flera får höjda marginalskatter.
  • En ny flygskatt
  • Förändringar av de s.k. 3:12 – reglerna som innebär höjd skatt för företagare.

Alliansen är djup oeniga om hur processen bör se ut. Annie Lööf avvisar bestämt alla tankar på gemensam budget och har där stöd av Liberalerna. Anna Kinberg Batra är lika bestämd i sitt avvisande av Centerpartiets förslag som innebär att riksdagen går in och petar i en regeringsbudget. Men en sak är säker. Alliansen kan inte med bibehållen trovärdighet göra ingenting – man kan inte bara gå tillbaka till läktarplats. Därför kommer man sannolikt att enas kring någonting.

Första steget är att moderaterna lägger ned. Syftet med Anna Kinberg Batras utspel var heller aldrig att få igenom förslaget om en gemensam budget. Syftet var att dra uppmärksamheten från Centerpartiet, locka tillbaka en del allmänborgerliga väljare och kanske ta en del också från Sverigedemokraterna. Hennes utspel handlade om att hantera opinionssiffror och intern opposition. Givetvis kommer Anna Kinberg Batra att hävda att det egna förslaget varit bäst, men för att få en gemensam budget måste alla vara med och sedan konstaterar hon att de förutsättningarna inte finns.

Sedan går faktiskt Liberalernas och Centerpartiets förslag att kombinera. Man kan enas om ett riksdagsuttalande i vår och samtidigt hålla öppet för att agera i sambandet med att rambudgeten fastställs i november. Detta i fall regeringen väljer att strunta i vad riksdagen tillkännagivet. Både moderaterna och liberalerna ogillar allt som har med att manipulera den budgetordning riksdagens partier varit överens om ska gälla. Men här kan man nu skjuta över ansvaret på regeringen. Den kan välja om man vill följa riksdagen och få igenom sin budget ograverad eller riskera både budgetordningen och nederlag i sak.

Det finns naturligtvis en joker i hela den här processen. Stefan Löfven kommer inte att stillasittande se på om och när Alliansen samlar sig till ett gemensamt agerande. Det är sannolikt att regeringen då (om inte förr) kommer att bjuda in till budgetsamtal över blockgränsen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i september 2016

Ytligt sett var utvecklingen i väljaropinionen under september relativt odramatiskt. Tittar vi bara på siffrorna och jämför med föregående månad så handlar det om några tiondelar här och där, fram eller tillbaka. Undantaget är moderaterna som tappar 1,1 procent. Men går vi under ytan och tittar på mer långvariga trender så finns det en hel intressant att reflektera över.

opinion-tabell-sept-16opinion-sept-16

Mest anmärkningsvärt är att gapet mellan blocken fortsätter att minska. Det är nu nere i 1,7 procent – fortfarande till Alliansens fördel. Men fortsätter den trendmässiga utvecklingen så har de röd/gröna passerat Alliansen före årsskiftet. Jag skulle nog vara beredd att hålla en slant – om än ganska liten – på att så också sker.

Två lite längre verkande nedåtgående trender kan ha nått botten. Det handlar om Miljöpartiets långa och Sverigedemokraternas lite kortare. Miljöpartiet har befunnit sig i ett opinionsmässigt ras sedan partiet toppade i samband med EU-valet i juni 2014 (jag skriver utförligt om detta i  http://bloggen.c2s.se/2016/09/valjaropinionen-augusti-2016/). För Sverigedemokraterna bröts en uppåtgående trend i och med migrationsöverenskommelsen och sedan dess har trenden varit ett flackt utförslut. Nu går bägge partier upp i september jämfört med föregående månad. Även sett över utvecklingen totalt sedan i somras tyder det mesta på att de respektive krafter som drivit den nedåtgående utvecklingen för de här partierna nu helt förlorat sin styrka.

Under perioden inträffade Liberalernas krisvecka. Ytligt sett har den inte haft någon effekt alls på väljarstödet. Det är också det normala, att den typen av korta episoder som snabbt blåser över inte får någon långvarig effekt på opinionsstödet.

Intressant notera är dock att två av de ingående mätningarna – Inizio och Yougov – som gjordes under och direkt efter krisveckan visar på ett ökat stöd för Liberalerna. Det handlar om små tal så några tvärsäkra statistiskt säkerställda slutsatser kan man inte dra. Men en teori skulle kunna vara att en kris som den Liberalerna gick igenom drar väljarnas uppmärksamhet till partiet. Krisen hade en tydlig ingrediens av personstrid, vilket kan ha inneburit att personer som tidigare tvekat att stödja partiet nu kände för att markera ett stöd antingen för Jan Björklund eller för Birgitta Ohlsson.

Detta innebär inte att upprepade kriser skulle vara ett framgångsrecept. Tvärtom så tror jag det skulle vara förödande i längden om Liberalernas ledning fortsätter att kriga inom sig. Men den enstaka krisveckan i september behöver inte ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt. Vi får dock vänta på oktober-mätningarna för att få ett slutligt besked om detta.

Christer Hallerby

Liberalernas krisvecka – funderingar och spekulationer från läktaren.

Det verkar som om liberalernas krympande inre krets stoppats ner i en tryckkokare. Under normala veckor står den och puttrar på. Locket sitter hårt fastspänt för att inte lyfta av det inre trycket. Men ibland fungerar det inte; frustration, gammalt groll, svikna förväntningar och tillkortakommanden får locket att skjuta upp i taket; luften fylls av känslor, svek och anklagelser. Efter ett tag stoppas allt ner igen. Man har kommit överens om ett förhållningssätt. Locket spänns fast. Tillbaka till status quo – ser på Wikipedia att det är ett latinskt uttryck som faktiskt betyder ”tillståndet man var i före kriget”.

Varför är det så och varför kommer det inte till ett avgörande? Mitt svar är en kombination av bristande ledarskap och att det inte finns någon egentlig utmanare. Jan Björklund gör långt ifrån allt rätt men har skaffat sig ett grepp om den inre apparaten och har de stora länsförbundens stöd.  Birgitta Ohlsson avstår från att utmana därför att hon aldrig skulle kunna bli partiledare utan en uppslitande strid. Oddsen för att hon ska vinna är dessutom inte tillräckligt goda för att våga ta risken och dessutom skulle det parti hon fick ta över ledningen för vara än mer sargat och konfliktfyllt än idag.

Krisveckan får Björklund ta på sig det mesta av ansvaret för. Den var en direkt följd av hans bristfälliga politiska handlag och hans sätt att leda.

Händelseutvecklingen inleddes med att Björklund tyckte att regeringen borde bjuda in även Sverigedemokraterna på sina möten med oppositionen. Relationen eller icke-relationen till Sverigedemokraterna är en fråga full av sprängstoff – för Liberalerna och för Alliansen. Den kommer att vålla många konflikter framöver. Men att gå ut och ha synpunkter på vem regeringen ska inbjuda för samtal var helt onödigt, inget som Björklund behövde eller borde uttalat sig om.

Nästa händelse var artikeln om religiösa friskolor. Den debatten är onekligen intressant. Det finns goda argument både för och emot. Men det var svårt att i DN – debatt artikeln hitta några nya argument, som man inte vägt in vid tidigare ställningstaganden. Till exempel som när Jan Björklund som utbildningsminister hävdade att gällande regelverk var så långt man kunde gå med hänsyn till Europakonventionen.

Men viktigast är inte heller här det sakliga innehållet, utan processen. Det är alldeles riktigt, som Björklund hävdat att förnyelse ibland är smärtsamt. Det ingår då att man måste ompröva tidigare ställningstaganden, tidigare politik. Men varför måste detta ske i form av ”statements” från partiledningen och varför måste partiledaren själv öppet ta ställning så tidigt i processen?

När man nu har ett stort antal arbetsgrupper igång för att forma en ny politik, varför inte låta arbetsgrupperna själva stå för förslagen? Tillåta en fri och öppen debatt där de nya förslagen prövas av både experter och medlemmar. Partiledaren behöver egentligen inte själv ta ställning förrän partistyrelsen ska behandla de förslag som ska läggas fram på landsmötet. När Björklund gång på gång går in tidigt så handlar det om att låsa fast en ståndpunkt innan debatten ens tillåtits komma igång. Det är en ledarstil som provocerar och bäddar för interna kriser.

Nu går det inte alltid att ha en genomgripande demokratisk process och invänta landsmötesbeslut innan en åsikt ska formas. Ofta krävs snabba ageranden och snabba beslut. Men frågan om religiösa friskolor hör inte dit. Känner Jan Björklund att han kan uppträda som fri debattör, så borde han ge andra personer i partiledning och partistyrelse samma utrymme.

Förutom frågetecken för partiledarens agerande  i de två sakfrågor som var grunden till krisen så finns det också ett frågetecken för hur den utlöstes. Det var Anna Starbrink som tryckte på avtryckaren och snabbt fick eldunderstöd av Tina Acketoft i en frustrerad attack på Birgitta Ohlson. De skulle möjligen kunna ursäktas med att livet i tryckkokaren inte är så lätt. Det behöver pysas lite ibland. Men var det verkligen ett uttryck för spontan frustration? Det skulle vara intressant att ha varit ”flugan på väggen” och hört vilka som pratade med varandra innan Starbrink tog kontakt med Dagens Eko för det verkar osannolikt att det helt skulle varit hennes eget initiativ. Att Acketoft och gruppledaren Christer Nylander var i kontakt med varandra under den aktuella kvällen, har av den senare bekräftats i media.

Men visst Birgitta Ohlsson är inte utan skuld. Mycket av övertrycket i kokaren står hon för. Kollegor som kanske i grunden har samma inställning som Ohlsson, men som arbetar och sliter för att få fram jämkningar och kompromisser känner sig svikna av henne när hon ställer sig utanför när alla andra rättar in sig i ledet. En politiker som står för sin åsikt och inte kompromissar med sina ideal väcker respekt och beundran. Därför har Birgitta Ohlsson en stor supporterskara bland gräsrötter och andra politiskt intresserade. Men det är svår statsmannakonst att ständigt ta sig parlamentariska friheter och samtidigt behålla goda relationer till kollegorna. Där har Birgitta Ohlsson inte lyckats.

Ett annat problem är att många inte riktigt känner Birgitta Ohlsson. Vad står hon för när hon inte rör sig på hemmaplan, när hon inte uttalar sig om feminism, integritets- och demokratifrågor. Per Kraulis ställde i en debattartikel i Expressen (160916) frågan ”Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?”

Kraulis svarar själv: ”De frågor som hon går i gång på är de i en viss mening ”enkla” liberala frågorna, där den liberala ideologin kan tillämpas med full kraft. Där man kan stå på den bildliga barrikaden och kämpa med glöd i hjärtat. Där man är helt och hållet säker på sin sak. Där man kan säga: ”Fuck verkligheten! Detta är vad jag tror på!”

Jag tycker kanske inte att detta är en riktigt rättvis kritik av Birgitta Ohlsson. Man kan i ett svar till Kraulis hävda att när det gäller till exempel ekonomi, arbetsmarknad eller energi så har hon ställt upp på partiets linje och inte känt behov av att profilera en egen politik. Hon är och har varit en både engagerad och passionerad EU – anhängare. Men onekligen är misstroendet mot Ohlsson i partiet utbrett, särskilt i de strukturer som har makt och inflytande. Det beror dock inte i första hand på hennes åsikter utan på hennes sätt att driva politik.

Nu går livet i tryckkokaren vidare. Det återstår att se om det ”förhållningssätt” man kommit överens om räcker för att det inte ska pysa över igen. Någon partiledarstrid mellan Björklund och Ohlsson blir det sannolikt inte. Det finns en potential för att utveckla ledarskapet i partiet. Frågan är om Björklund kan balansera sina brister och hålla missnöjet stången eller om en tredje person får ta över och köra valrörelsen 2018.

Christer Hallerby

Liberal energipolitik – rätt att stå utanför energiöverenskommelsen!

Det var utmärkt att Liberalerna valde att lämna energiöverläggningarna och därmed inte ställa sig bakom den slutliga överenskommelsen.

Det finns dock de som försökt övertyga mig om att det var ett stort taktiskt misstag. Nu när äntligen kärnkraften räddas, så väljer Liberalerna att stå utanför. Vilka märkliga signaler sänder inte det till väljarna. Men mitt svar är att det inte handlar om kärnkraften. Jag har aldrig varit vare sig kärnkraftsvän eller vindkraftsmotståndare. Det har inte heller Liberalerna, vilket blir tydligt om man går bakom partiledarens retorik och till grunddokumenten.

Jag gillar teknik och är fascinerad av både kärnkraft och vindkraft. Investerade för övrigt i ett av folkpartivännen Bengt Simmingskölds (senare grundaren av Eolus) första vindkraftverk redan på 1980-talet. Jag tycker också el är en utmärkt energibärare. Vi kan kanske effektivisera en del elanvändning men framförallt behöver vi mer el – inte minst i transportsektorn. Elbilar kommer att komma i allt större utsträckning. Höghastighetståg som förbinder Sveriges storstäder är en utmärkt lösning – där tycker jag Liberalerna ska sluta vela.

Men grundläggande är att vi i Sverige får en fungerande elmarknad där aktörerna och inte politikerna bestämmer hur elkraften ska produceras. Det innebär att styrmedel som snedvrider konkurrensen mellan olika energislag måste bort, så länge det inte handlar om att avgiftsbelägga miljöfarliga utsläpp. Det är bra att energiöverenskommelsen innebär att effektskatten, den särskilda straffskatten på kärnkraft nu kommer att avvecklas. Men lika dåligt är det att elcertifikatsystemet förlängs till 2030 och med ytterligare hela 18 TWh.

Jag ser gärna mer vindkraft när det finns aktörer som vill investera på marknadens villkor. Men det är orimligt att skattebetalarna eller elkunderna genom straffavgifter ska stå för fiolerna. Priset på elmarknaden sätts oberoende av produktionskostnaden. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan som bestämmer var priset hamnar varje ögonblick. Mer subventionerad vindkraft pressar priset nedåt och kärnkraften tappar då i konkurrenskraft. Jag är inte säker på att överenskommelsen i längden räddar kärnkraften, det är nog snarare tvärtom. Då kommer vi också att få problem på sikt eftersom vi behöver el även när det inte blåser. Möjligen räddar finnarnas nya kärnkraftverk oss under en period.

Visst, elcertifikatsystemet har varit väldigt framgångsrikt. Ett av de mera effektiva inslagen i den svenska energipolitiken – om man nu anser det överordnat allt annat att få fram så många vindkraftverk som möjligt. Med en annan politik där marknaden fått bestämma och politikerna inte tagit ställning för eller mot olika energislag, så hade det sett väldigt annorlunda ut. Kanske hade vi haft en eller två nya moderna mycket säkra kärnkraftreaktorer i Forsmark och Oskarshamn och ett stort antal tusen färre vindkraftverk. Det är inte något som jag skulle sett som särskilt problematiskt – tvärtom.

Jag uppfattar Liberalernas ställningstagande som att det vare sig är för kärnkraft eller mot vindkraft. Jag uppfattar det som att man tagit ställning för elmarknaden. Det är en utmärkt politisk positionering att agera från i framtiden och därmed också ett taktisk riktig ställningstagande i det korta perspektivet.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i april 2016

Fortfarande står sig de trender som etablerades i och med migrationsöverenskommelsen i oktober förra året. En positiv utveckling för Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet medan det är negativt för Sverigedemokraterna. Den avtagande styrkan är dock påtaglig, S står kvar på 25,3%. Medan förändringarna för M och V nu handlar om enstaka tiondelar. Sd tappar för femte månaden i följd och är nu nere på 18,8%. Den mest anmärkningsvärda förändringen i övrigt är att C återhämtar sig något från föregående månads tapp och ligger nu på 6,7% Alliansen är fortfarande största blocket och gapet till de rödgröna är 2%

Poll of polls april 16

Under perioden hamnade miljöpartiet i en kris som började rullas upp den 14:e då det avslöjades att bostadsminister Mehmet Kaplan ätit middag i olämpligt sällskap. Efter en miserabel krishantering tvingades han avgå några dagar senare den 18:e.  Sedan kom händelserna slag i slag, krishanteringen blev inte bättre och bägge språkrören gick till slut ut och sa att de ställer sina platser till förfogande på stämma i maj även om de själva avser kandidera igen.  Det är väl ganska troligt att dessa händelser kommer att prägla opinionsutvecklingen åtminstone den närmaste tiden och åtminstone för miljöpartiet. Men aprilsiffrorna har inte berörts på något uppenbart sätt. Miljöpartiets kris skulle också kunna smitta av sig på regeringen totalt och då även drabba S. I så fall kan det bli en större dynamik i siffrorna totalt genom att krisen ersätter eller kompletterar migrationsöverenskommelsen även som långsiktig trendpåverkare.

Ett parti som också skulle behöva krishantering är Liberalerna, inte för att det är något ras i opinionen eller för att ledningen gjort bort sig. Utan för att det är så påtagligt händelsefattigt. Siffrorna är märkvärdigt stabila månad efter månad – rör sig mellan 4,9 och 5,8 procent. Ledningen tycks anse att framgångsreceptet ligger i stabilitet och förutsägbarhet. Gamla käpphästar upprepas i det oändliga. När det som istället skulle behövas är överraskningar, något som får väljaropinionen att höja på ögonbrynen.

Ett typiskt exempel var presentationen av den ekonomiska vårmotionen. Det Jan Björklund fokuserade på var försvaret av Gotland och fler poliser. Den del av det liberala arvet som främst lyfts fram är nattväktarstaten – medan både marknadsliberalen och socialliberalen får gå till texterna för att hitta något att glädjas åt.

Christer Hallerby