Liberalernas krisvecka – funderingar och spekulationer från läktaren.

Det verkar som om liberalernas krympande inre krets stoppats ner i en tryckkokare. Under normala veckor står den och puttrar på. Locket sitter hårt fastspänt för att inte lyfta av det inre trycket. Men ibland fungerar det inte; frustration, gammalt groll, svikna förväntningar och tillkortakommanden får locket att skjuta upp i taket; luften fylls av känslor, svek och anklagelser. Efter ett tag stoppas allt ner igen. Man har kommit överens om ett förhållningssätt. Locket spänns fast. Tillbaka till status quo – ser på Wikipedia att det är ett latinskt uttryck som faktiskt betyder ”tillståndet man var i före kriget”.

Varför är det så och varför kommer det inte till ett avgörande? Mitt svar är en kombination av bristande ledarskap och att det inte finns någon egentlig utmanare. Jan Björklund gör långt ifrån allt rätt men har skaffat sig ett grepp om den inre apparaten och har de stora länsförbundens stöd.  Birgitta Ohlsson avstår från att utmana därför att hon aldrig skulle kunna bli partiledare utan en uppslitande strid. Oddsen för att hon ska vinna är dessutom inte tillräckligt goda för att våga ta risken och dessutom skulle det parti hon fick ta över ledningen för vara än mer sargat och konfliktfyllt än idag.

Krisveckan får Björklund ta på sig det mesta av ansvaret för. Den var en direkt följd av hans bristfälliga politiska handlag och hans sätt att leda.

Händelseutvecklingen inleddes med att Björklund tyckte att regeringen borde bjuda in även Sverigedemokraterna på sina möten med oppositionen. Relationen eller icke-relationen till Sverigedemokraterna är en fråga full av sprängstoff – för Liberalerna och för Alliansen. Den kommer att vålla många konflikter framöver. Men att gå ut och ha synpunkter på vem regeringen ska inbjuda för samtal var helt onödigt, inget som Björklund behövde eller borde uttalat sig om.

Nästa händelse var artikeln om religiösa friskolor. Den debatten är onekligen intressant. Det finns goda argument både för och emot. Men det var svårt att i DN – debatt artikeln hitta några nya argument, som man inte vägt in vid tidigare ställningstaganden. Till exempel som när Jan Björklund som utbildningsminister hävdade att gällande regelverk var så långt man kunde gå med hänsyn till Europakonventionen.

Men viktigast är inte heller här det sakliga innehållet, utan processen. Det är alldeles riktigt, som Björklund hävdat att förnyelse ibland är smärtsamt. Det ingår då att man måste ompröva tidigare ställningstaganden, tidigare politik. Men varför måste detta ske i form av ”statements” från partiledningen och varför måste partiledaren själv öppet ta ställning så tidigt i processen?

När man nu har ett stort antal arbetsgrupper igång för att forma en ny politik, varför inte låta arbetsgrupperna själva stå för förslagen? Tillåta en fri och öppen debatt där de nya förslagen prövas av både experter och medlemmar. Partiledaren behöver egentligen inte själv ta ställning förrän partistyrelsen ska behandla de förslag som ska läggas fram på landsmötet. När Björklund gång på gång går in tidigt så handlar det om att låsa fast en ståndpunkt innan debatten ens tillåtits komma igång. Det är en ledarstil som provocerar och bäddar för interna kriser.

Nu går det inte alltid att ha en genomgripande demokratisk process och invänta landsmötesbeslut innan en åsikt ska formas. Ofta krävs snabba ageranden och snabba beslut. Men frågan om religiösa friskolor hör inte dit. Känner Jan Björklund att han kan uppträda som fri debattör, så borde han ge andra personer i partiledning och partistyrelse samma utrymme.

Förutom frågetecken för partiledarens agerande  i de två sakfrågor som var grunden till krisen så finns det också ett frågetecken för hur den utlöstes. Det var Anna Starbrink som tryckte på avtryckaren och snabbt fick eldunderstöd av Tina Acketoft i en frustrerad attack på Birgitta Ohlson. De skulle möjligen kunna ursäktas med att livet i tryckkokaren inte är så lätt. Det behöver pysas lite ibland. Men var det verkligen ett uttryck för spontan frustration? Det skulle vara intressant att ha varit ”flugan på väggen” och hört vilka som pratade med varandra innan Starbrink tog kontakt med Dagens Eko för det verkar osannolikt att det helt skulle varit hennes eget initiativ. Att Acketoft och gruppledaren Christer Nylander var i kontakt med varandra under den aktuella kvällen, har av den senare bekräftats i media.

Men visst Birgitta Ohlsson är inte utan skuld. Mycket av övertrycket i kokaren står hon för. Kollegor som kanske i grunden har samma inställning som Ohlsson, men som arbetar och sliter för att få fram jämkningar och kompromisser känner sig svikna av henne när hon ställer sig utanför när alla andra rättar in sig i ledet. En politiker som står för sin åsikt och inte kompromissar med sina ideal väcker respekt och beundran. Därför har Birgitta Ohlsson en stor supporterskara bland gräsrötter och andra politiskt intresserade. Men det är svår statsmannakonst att ständigt ta sig parlamentariska friheter och samtidigt behålla goda relationer till kollegorna. Där har Birgitta Ohlsson inte lyckats.

Ett annat problem är att många inte riktigt känner Birgitta Ohlsson. Vad står hon för när hon inte rör sig på hemmaplan, när hon inte uttalar sig om feminism, integritets- och demokratifrågor. Per Kraulis ställde i en debattartikel i Expressen (160916) frågan ”Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?”

Kraulis svarar själv: ”De frågor som hon går i gång på är de i en viss mening ”enkla” liberala frågorna, där den liberala ideologin kan tillämpas med full kraft. Där man kan stå på den bildliga barrikaden och kämpa med glöd i hjärtat. Där man är helt och hållet säker på sin sak. Där man kan säga: ”Fuck verkligheten! Detta är vad jag tror på!”

Jag tycker kanske inte att detta är en riktigt rättvis kritik av Birgitta Ohlsson. Man kan i ett svar till Kraulis hävda att när det gäller till exempel ekonomi, arbetsmarknad eller energi så har hon ställt upp på partiets linje och inte känt behov av att profilera en egen politik. Hon är och har varit en både engagerad och passionerad EU – anhängare. Men onekligen är misstroendet mot Ohlsson i partiet utbrett, särskilt i de strukturer som har makt och inflytande. Det beror dock inte i första hand på hennes åsikter utan på hennes sätt att driva politik.

Nu går livet i tryckkokaren vidare. Det återstår att se om det ”förhållningssätt” man kommit överens om räcker för att det inte ska pysa över igen. Någon partiledarstrid mellan Björklund och Ohlsson blir det sannolikt inte. Det finns en potential för att utveckla ledarskapet i partiet. Frågan är om Björklund kan balansera sina brister och hålla missnöjet stången eller om en tredje person får ta över och köra valrörelsen 2018.

Christer Hallerby