Reflektioner efter regeringsbildningen

Vem såg den komma? Jan Björklund i spetsen för ett stödparti i riksdagen till en vänsterregering. Inte jag i alla fall och utfallet av regeringsförhandlingarna känns svårt att acceptera. Det som försonar är uppgörelsens klart liberala innehåll. Men det har skett till priset av att partiet hamnat i sin strategiskt svåraste position hittills under sin mer än hundraåriga historia. Det finns inget i den nuvarande ledningens tidigare agerande som stillar min oro för att detta kan komma att gå rent åt helvete.  

Björklund och flera andra i partiet gjorde stor sak av blockmatematiken, att Alliansen fick en röst mindre än de Rödgröna. Jag har i en tidigare blogg utvecklat varför jag inte tycker att detta utfall borde hindrat att en Alliansregering med alla fyra partierna prövats av talmannen (181124). Det hade inte inneburit ett brott mot vallöftet att inte förhandla med SD. Men däremot mot Björklunds tydliga besked till väljarna att om Alliansen blir mindre än de Rödgröna, så krävs en uppgörelse över blockgränsen. Å andra sidan borde detta löfte vägts mot alla de liberala kandidater och valarbetare som kampanjat för en ny regering och att Löfven skulle bytas ut. Det är många som idag känner sig som löftesbrytare. Jag träffade en häromdagen som sa att ”nu kommer aldrig vare sig min man eller mina föräldrar att rösta på mig fler gånger”.

Det har onekligen varit en komplicerad process – inte tu tal om annat. Det fanns knappast något realistiskt regeringsalternativ som med säkerhet skulle passerat riksdagen. Jag hade kunnat acceptera Löfven som statsminister om två villkor varit uppfyllda.

1. Att stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en full Alliansregering först prövats av riksdagen. Hade den gått igenom – bra, då hade vi i ett tidigt skede fått en ny regering som fått pröva sina möjligheter. Visst det fanns en risk för att den inte skulle bli särskilt långlivad. Men då hade man fått hantera situationen därifrån. Hade den blivit nedröstad så hade det inneburit ett tydligt besked till väljarna och visat på nödvändigheten av att pröva andra alternativ.

2. Om alternativet med en Alliansregering fallit kunde processen mycket väl landat på den koalition vi fått nu. Men Liberalerna och Centern borde tagit det fulla ansvaret och också gått in i regeringen. Argumenten för detta utvecklar jag i min förra blogg (190104).

Istället har liberalerna hamnat i ett nästan omöjligt läge. De första opinionsundersökningarna efter att Löfven släppts fram börjar nu komma. Det ser ut som att Liberalerna hamnar under fyra-procent spärren. Detta kan viftas bort med att ”det är naturligt med en reaktion” eller ”ja men nu har vi fyra år på oss att hämta tillbaka”. Men faktum är att sedan ”Lejonkungen – valet” 2002 har Folkpartiet/Liberalerna etablerat sig på ständigt lägre nivåer. Nivåer som visat sig bli långvariga och uthålliga. Under hela Björklund-eran fram till valet i september låg siffrorna i princip konstant mellan 4,5 och 5,5 procent. Nu ser det ut som stödet brutit igenom det tidigare golvet, risken är stor att en ny nivå etableras under fyra procent.

Kritiken mot att uppgörelsen bara handlar om utredningar ger jag dock inte mycket för. Det är så vi fattar beslut i Sverige. Något annat är inte möjligt. Grundlagen ställer krav på en beredningsprocess. Nya lagar ska vara välövervägda, prövade och alla berörda ska ha haft möjlighet att yttra sig. Men att styra den utredningsapparat man kommit överens om kräver kompetens och kapacitet. Något som inte finns i ett litet partis riksdagskansli. En sittande regering har miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc. Och motsatsen gäller när det går bra och de sakpolitiska resultaten lyfts fram, då är det ansvarig minister som tar åt sig äran.

Positionen som stödparti kommer att orsaka många problem och ge väldigt lite positivt tillbaka i form av väljarstöd. Positionen som oppositionsparti blir ännu besvärligare. Det finns många både till höger och vänster som kommer att fylla den rollen både spetsigare och med större legitimitet. Med en stor del av partiets politiska program i utredningskvarnen är man dessutom ganska passiviserat. Som stödparti hamnar man offside i många debatter, som riksdagens näst minsta oppositionsparti hamnar man långt ner på talarlistan med ett ganska ointressant budskap.

Jag ger gärna Björklund och övriga förhandlare ”cred” för att ha förhandlat fram en förvånande stark liberal uppgörelse. Men jag är rädd för paradoxen att den mandatperiod det genomförs mest liberal politik på årtionden också blir den mandatperiod Liberalerna gör ett rejält magplask i väljaropinionen.  Det strategiska läget är ganska hopplöst. Det blir inte bättre av att jag helt saknar förtroende för att den nuvarande ledningens strategiska förmåga att vända det till något positivt. Men detta kanske det går att göra något åt – eller?

Christer Hallerby

Problemet Jan Björklund

Inledning
Under Jan Björklunds tid som partiledare har Folkpartiet/Liberalerna tappat i både politisk bredd och djup. Partiet har i det närmaste blivit en enmansprocession med ett fåtal profilfrågor – för att inte säga käpphästar. Enligt min mening är han ändå på det kommande landsmötet ett bättre val än vad Birgitta Ohlsson skulle blivit. Det säger en hel del om djupet i Liberalernas kris.

Även om nu Björklund ser ut att ohotad gå mot ett förnyat mandat på partiets landsmöte om ett par veckor, så bör inte partiet okritiskt anpassa sig till hans ledarskap. Det har hittills lämnat en hel del i övrigt att önska och det är djupt oroande att partiledningen i sin kommunikationsstrategi skriver att man ska utgå från just hans starka sidor och förstärka dem i hela partiet. Det finns inget i hur han agerat hittills som ger förtroende för en sådan strategi. Tvärtom är det Björklund som måste anpassa sig efter vad Liberalerna behöver och de utmaningar liberalismen i Sverige står inför. Framförallt måste han börja se och inse vilka dessa är.

Idag är liberalernas skyltfönster mot väljarna framförallt några fristående paket – sakpolitiska paket. Det är till exempel skola, försvar, skatter, lägre ingångslöner. Och det finns ett missförstånd i att ju färre sådana man profilerar inför väljarna ju spetsigare blir man. Det finns väldigt lite i budskapet har dessa frågor hänger ihop. Men liberalismens utmaningar är framförallt ideologiska och det kräver en sammanhängande berättelse om vilken framtid liberalerna erbjuder och hur alternativen ser ut. Björklund kan vara ideologisk. Det har han visat i ett och annat Almedalstal. Nu är det dags att bygga en sådan profil också gentemot väljarna – även om det kanske inte är Björklunds strakaste sida.

Björklunds historia
Tillskansar man sig ledarskapet i ett parti på det sätt som Björklund gjorde när han tvingade bort Lars Leijonborg 2007, så tar man på sig ett väldigt stort ansvar. Man måste ha något nytt att erbjuda. Det kan var nya strategiska vägval och/eller politisk förnyelse och nytändning. Björklund hade inget sådant i bagaget. Han är möjligen en några snäpp bättre talare och debattör än sin företrädare men han brister i annat som Leijonborg var bättre på. Leijonborg hade en politisk bredd som få andra, djupgående insikter och kunskaper i politiska sakfrågor som gjorde att han aldrig fastnade i sin fackministerroll. Leijonborg hade också en förmåga att lyfta fram andra företrädare omkring sig, att både stötta och coacha. Partiet hade flera profilerade talespersoner aktiva i den politiska debatten under Leijonborgs tid som partiledare. Idag är Björklund nästan ensam herre på täppan.

Med Björklund som partiledare smalnades partiet av i alla avseenden. Man blev skolpartiet och endast några få nära medarbetare kände att de hade Björklunds förtroende och intresse. Övriga sattes åt sidan och började droppa av – en efter en. Makten centraliserades. Knappast något beslut kunde tas utan att Björklund involverades. Förpackning blev viktigare än innehåll. Vässade argument blev viktigare än vass analys. Inför valet 2010 gjordes en storsatsning på att profilera partiet i skolfrågorna med Jan Björklund som partiledare och ansvarigt statsråd.

Valresultatet 2010 blev lite av en chock. Sämre än Leijonborg 2006 och det tredje sämsta för partiet någonsin. Det var ju inte så det var tänkt när Björklund tvingade bort Leijonborg. En bättre debattör och en spetsigare mer profilerad politik skulle vinna procentandelar – inte förlora tiondelar. Nu skulle det höga väljarförtroende man hade i skolfrågorna ha skördats. Problemet var att detta var ett feltänk. Väljarna kanske inte vill ha en diversehandlare, men inte heller en fackhandlare, utan ett varuhus med många kvalitetsprodukter och särskilt då en kostymering som matchar och hänger ihop. Naturligtvis blev valanalysgruppens slutsats att partiet trots allt gjort en bra valrörelse. Något annat kan man inte vänta sig i ett parti där den interna debatten strypts och makten mer och mer koncentreras till en person.

Efter valet 2010 blev en trängd Björklund, en rädd Björklund. Han fortsatte att fatta tveksamma strategiska beslut. Skolpolitiskt fanns det en plan. Men räddhågsenhet, avvaktande hållning och låg profil kom att känneteckna flera andra politikområden. Det gällde särskilt integrationspolitiken där Folkpartiet länge haft en tydlig agenda. Efter valet blev strategin att profilen skulle tonas ned. Nyamko Sabuni fick silkessnöret som departementschef och flyttades bort från integrationsfrågorna till en mer undanskymd roll som statsråd i utbildningsdepartementet under Björklund. Hon stod ut ett tag men lämnade ganska snart politiken. Programarbetet som bedrevs under mandatperioden 2010 – 2014 blev inget lyft. Men så länge det pågick kunde man ju hävda att man jobbade med politikutveckling och förnyelse. När det blev dags för valrörelse så blev budskapet lika smalt och andefattigt som tidigare med profilfrågorna ”mer betyg” och ”ytterligare en pappamånad”.

Sverigedemokraterna fick hela mandatperioden för valet 2010 bedriva sin propaganda i stort sett oemotsagda av Alliansen. Strategin var att de skulle ignoreras. De skulle inte ges uppmärksamhet genom att man uppmärksammade dem. Strategins effektivitet vederlades tydligt av valresultatet. Efter intåget i riksdagen skulle Sverigedemokraterna fortsatt isoleras. Reinfelddoktrinen att största block skulle styra oavsett om man hade majoritet eller inte manifesterades först i regeringsbildningen och sedan i den hemska decemberöverenskommelsen där Liberalerna tillsammans med övriga allianspartier abdikerade från makten och såg till att istället vänsterpartiet fick ett avgörande inflytande över regeringspolitiken.

Den här mandatperioden har Liberalernas politiska profil breddadats en del. De frågor där man synts mest är försvaret, polisen och lägre ingångslöner. Men väljarna har inte övertygats om att det gör partiet mer behövt. Något har saknats. De här frågorna ger inte svaret på varför ett liberalt/socialliberalt alternativ behövs i svenska politik idag.

Birgitta Ohlsson
Trots allt detta anser jag alltså att Björklund är ett bättre val som partiledare än vad Birgitta Ohlsson skulle varit. Det beror helt enkelt på att Birgitta Ohlsson försökte göra en ”Björklund”. När hon deklarerade sin kandidatur så gjorde hon det inte med en annorlunda politik eller med andra strategiska vägval än de som förespråkades av Björklund. Tvärtom så underströk hon hur enig hon var med Björklund när det gällde partiets linje och politiska vägval. Möjligen skulle det bli en annan framtoning och en annan betoning av politiken med henne i ledningen. Alltså – ”jag kan göra samma sak som du fast bättre”. Samma argument som Björklund använt mot Leijonborg. Det ledde inte till framgång då och jag tror inte det lett till större framgång nu.

Dessutom skulle ett val av Ohlsson kunnat leda till en svårhanterlig konfliktnivå i partiet. Hon har varit väldigt bra på att bygga upp en egen supporterskara, inte minst genom att uppmuntra och peppa unga medlemmar. Dessa var naturligtvis djupt besvikna när hon tvingades kasta in handduken. Men samtidigt har hon också ”bränt många broar” inte minst till sina riksdags- och partistyrelsekollegor. Det var flera av dessa och flera länsförbund som för sitt liv inte ville ha henne som partiledare. På det sättet bygger man inte ett ledarskap och följderna kunde blivit svårhanterliga.

Problemet Jan Björklund
Slutsatsen är att det just nu inte finns något bättre alternativ som partiledare än Jan Björklund. Tyvärr så finns det ingen annan som lyfts fram eller själv stigit fram. Det innebär också att partiet från nu och fram åtminstone till valdagen kommer att sluta upp kring Jan Björlund. Jag borde kanske stämma in i den kören som nybliven medlem (ursprungligen gick jag med 1969 men har tagit ett par års paus).

Det som ändå provocerar mig till att lyfta Jan Björklund som ett problem är partiets kommunikationsstrategi inför valet. Det är förvisso sant det som står, att partiledaren är en bärande del av partiets varumärke. Men när man också hävdar att hela partiets strategi ska utgå från Björklunds starka sidor, då menar jag att man hamnar snett. Liberalerna behöver inte mer Jan Björklund, man behöver mindre. I stort sett så har partiet under Björklunds tid i varje avgörande strategiskt vägval tagit fel beslut. Politiskt har det talats om förnyelse och nytänkande men det mesta har rullat på i gamla hjulspår. Lite karikerat är politik enligt Björklund en auktion – mer eller mindre, fler eller färre. Mer pengar till försvaret än någon annan. Fler poliser än någon annan. Lägre ingångslöner än vad andra föreslår.

Förnyelse och ideologi behövs
Det är dags att bredda ledningen. Utnyttja Björklunds styrkor som talare och debattör, men fler måste kliva fram och ta ansvar.  Det är dags att vädra ut och öppna upp den politiska diskussionen. Det är dags för en verklig förnyelse.

Liberalismen har aldrig efter andra världskriget varit så ifrågasatt och så utmanad som idag. Då menar jag att det krävs en ideologisk dialog med väljarna. Det är en svårare diskussion att ta än att förklara varför det behövs mer pengar till försvaret och fler poliser. Men den måste tas och då i stark polemik mot dem som utmanar mest. Jag har i en tidigare blogg skrivit att den liberalism som har förutsättningar att få ett växande stöd är grön; har ett socialt engagemang; är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är. Då måste man också positionera sig som Sverigedemokraternas huvudmotståndare i svensk politik.

Men det handlar om mer än så. Den amerikanske statsvetaren och historikern Mark Lilla skriver i sin senaste bok ”The once and future liberal”, om den djupa kris som liberalismen i USA befinner sig i. Nu har vi inte riktigt samma situation här i Sverige som i USA. Lilla beskriver hur Demokraterna har förirrat sig in i det identitetspolitiska träsket. Där är inte Liberalerna i Sverige utan här gäller det mer för politiska rörelser längre vänsterut. Men det går att dra lärdomar även i Sverige av Lillas analys av varför amerikansk liberalism hamnat där man hamnat och om vägen ut ur träsket.

Lilla skriver: ”Liberaler tar upp många frågor när man går till val: Värderingar, engagemang och förslag i politiska sakfrågor. Vad de inte för fram är en bild av hur vårt gemsamma liv blir med en liberal politik. I tävlingen om den mest attraktiva framtidsbilden har liberalerna abdikerat.” Jag ber om överseende om min översättning inte ger Lilla full rättvisa, men han understryker senare flera gånger att Demokraterna helt misslyckats med att formulera en liberal framtidsvision.

Där är vi i Sverige också. Det finns två starka framtidsberättelser att formulera. Den ena var Sverige skulle hamna utan liberalism, och kontrasten vad den liberala framtidsvisionen innebär för Sveriges medborgare.

Christer Hallerby