Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2017

Förändringarna i maj månads ”C2S poll of polls” är små, för att inte säga marginella, i förhållande till läget i april. Jag skrev i förra månadens krönika att vi nu sannolikt går in i ett lugnare skede efter de dramatiska förändringarna för främst M och C tidigare i vår. Så blev det också. Men en siffra rymmer en hel del dramatik. För första gången noteras Mp under fyra-procent spärren. Även om förändringen i förhållande till förra månaden är liten måste det vara mycket bekymmersamt för miljöpartisterna. Det såg ut som man planat ut strax över fyra procent efter det tidigare raset. Men nu frågar man sig, var ligger golvet egentligen?

Alliansen är nu återigen marginellt större än de röd/gröna. Men efter SD:s utspel tidigare i veckan kan man fråga sig om den tävlingen betyder något längre.  Paula Bieler klargjorde i SvT:s Agenda att det inte alls är säkert att man släpper fram Anna Kinberg Batra som statsminister om inte Sd aktivt får medverka i regeringsförhandlingarna. Så där sprack en illusion som inte minst Jan Björklund levt med ett tag.

Han har envetet hävdat att om Alliansen blir större än de röd/gröna så ska det bildas en Alliansregeringen. Detta utan att egentligen förklara den reella skillnaden mellan om Alliansen är några mandat större än de röd/gröna i förhållande till om man är något mandat mindre. På något avgörande sätt påverkar inte detta styrkeförhållandena i riksdagen. I bägge fallen skulle Alliansen bli en minoritetsregering som behöver stöd antingen från Sd eller från vänster för att få igenom sin politik. Då är det mer logiskt att som M och Kd hävdat, att förutsättningarna för en Allians-regering bör prövas i bägge fallen och då finns det egentligen ingen anledning att vänta till efter valet. Då räknade man självfallet med Sd:s passiva stöd, men det måste även Björklund gjort i sitt alternativ.

Men nu är allt detta historia. Sd har klargjort att man vill vara med och leka. Man kommer inte bara att agera nickedocka i ett statsministerval. Spelplanen har blivit helt förändrad. Jan Björklund kommenterade det nya läget direkt i Agenda. För första gången var han logisk rakt igenom och gick realistiskt igenom alternativen. För Liberalerna är förhandlingar med Sverigedemokraterna uteslutna. En Alliansregering är fortfarande förstahandsalternativet, men om detta inte går är han beredd att pröva en regeringsbildning över blockgränsen. För detta fick han skit i en del av högerpressen. Där lutar man sig hellre åt Sd än söker mer konstruktiva och hållbara lösningar.

Det är just det politiska spelet som dominerar mediabilden av Alliansen för närvarande. Politikens innehåll kommer helt i skymundan. Nu har leken ”vem tar vem” i framtida regeringsbildningar kompletterats med ”vem tar makten” i Moderaterna och Liberalerna. Moderaternas ledarkris accelererade i går när tunga kommunalpolitiker krävde hennes avgång. Jag ifrågasatte i min april-krönika om hon ens kommer att leda sitt parti i nästa val. Det blir allt mindre troligt. Det som möjligtvis räddar henne, är att de fotogallerier av möjliga ersättare som presenteras i tidningarna är föga upphetsande. Fast nu såg jag att tidigare försvarsministern Mikael Odenberg börjar dyka upp bland porträtten. Det kunde ju bli lite livat.

Idag gjorde Liberalerna ett försök att komma igenom med lite sakpolitik. Fokus låg på EU där nu partiet ställer sig bakom kommissionens förslag om en social pelare. Men Jan Björklunds presskonferens spolierades av att länsförbundet i Uppsala samtidigt gick ut med att han borde ersättas av Birgitta Ohlsson som partiledare. Det är en självklar demokratisk rättighet för ett länsförbund att nominera vem man vill till partiledare. Men tajmingen. Finns det överhuvudtaget någon internkommunikation att tala om i det partiet när man inte kan samordna sig bättre.

Alliansen kommer att dö sotdöden om inte sakfrågorna kommer fram. Man vann valet 2006 på ett genomtänkt och genomarbetat politiskt program. Men nu handlar det mest om personer och konstellationer, om förtroende och icke-förtroende. Möjligen med undantag för Centerpartiet som presterar en lång rad debattartiklar i olika ämnen och det ser ju också ut att betala sig.

Här hade jag tänkt sluta, men så kom också SCB med vårens partisympatiundersökning. Det är alltid intressant att jämföra min ”poll of poll” med SCB:s siffror. Inte för att SCB skulle vara ett rättesnöre. Den är lika mycket en opinionsundersökning som alla andra, men den har ett större urval än de enskilda mätningarna och enligt dem själva så anstränger man sig med nästan alla medel – telefon, webb – för att nå fram till de intervjupersoner som hamnat i det slumpmässiga urvalet. Det bör dock påpekas att trots detta så har man ett bortfall på 46,4 procent. Så här faller jämförelsen ut:

Skillnaderna är små. Huvudsakligen ligger de inom den så kallade felmarginalen. Men när det gäller de två partier där förändringstrenderna varit som starkast under våren, moderaterna och centern, är de lite större. Nedgången för Moderaterna och uppgången för Centern bekräftas och är dramatisk även i SCB:s mätning men siffrorna blir något mer modesta. Detta stämmer med min erfarenhet. SCB är något mera konservativt när det gäller att fånga trender och förändringar än de andra mätningarna. Vad som ligger närmast sanningen är svårt att veta. Men min kvalificerade gissning är att trenderna är lite starkare än vad SCB kommer fram till. Det finns fler rörliga väljare i bortfallet än i de man når fram till. Moderaterna har nog anledning att vara ännu lite mer bekymrade, och centerpartisterna har anledning att jubla lite mer.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i november 2016

Förändringarna sker i små steg men trenderna står sig. Centern fortsätter att förstärka sin ställning och vi kan notera en ny rekordnotering på 8,2 procent. Samtidigt fortsätter gapet mellan blocken att minska och är nu nere i 1,5 procentenheter till Alliansens fördel.

diagram-nov-16tabell-nov-16

 

En ny trend framträder nu också allt starkare och det är att Moderaterna försvagas. Man har sedan toppnoteringen i maj på 24,9 procent tappat några tiondelar i stort sett varje månad och är nu nere i 22,6 procent. Det är uppenbart att moderaterna har strategiproblem. Hur ska man profilera sig gentemot Sverigedemokraterna? Vilket är viktigast, det egna partiet eller ledarskapet inom Alliansen?

Liberalerna hankar sig fram och Kristdemokraterna tycks ha parkerat sig en bra bit under fyra-procent nivån. Det är Annie Lööf som är framgångsrikast inom Alliansen just nu. Förmår Centerpartiet hålla sig kvar på den här nivån (och kanske ytterligare förstärka den), så är det slagläge i nästa valrörelse. Dynamiken mellan henne och Stefan Löfven talar till Lööfs fördel. Vi såg i förra valrörelsen hur adrenalinet kan rusa hos statsministern när Lööf provocerar. Vid sidan om en fräsch Annie Lööf framstår också Anna Kinberg Batra som blek och Jan Björklund som cirkulärt återvunnen.

Socialdemokraterna verkar fast förankrade på 25-procent nivån, men trots detta närmar sig de röd/gröna tillsammans Alliansen. Tiondel för tiondel tar man in på försprånget, men fördelningen mellan partierna skiftar lite månad för månad.

Miljöpartiet har naturligtvis en nyckelroll i sammanhanget. Jag har tidigare under hösten dragit slutsatsen att man fått stopp på den nedåtgående trend partiet varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Den slutsatsen bekräftas också av denna månads resultat. Samtidigt lever partiet farligt. Jag påpekade förra månaden att en förklaring till Miljöpartiets unikt långa utförslöpa var att den fick energi av ständigt nya negativa händelser.  Nu kom en ny sådan den 25 november när åtta tidigare ledare för partiet gick till storms under rubriken ”Mp har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”. Den visar att Miljöpartiets interna uppgörelse långt ifrån är över och det kan bli kostsamt för partiet. Att en trend stoppat upp innebär inte att den inte kan få fart igen när ny energi tillförs.

Till sist Sverigedemokraterna. Partiet rusade med drygt tre procentenheter till totalt 25% i Sentios mätning som presenterades i nättidningen NyheterIdag den 22 november. Det finns ingenting som tyder på en sådan utveckling i de andra mätningarna. I det sammanvägda resultatet ligger man på ungefär samma nivå som de senast månaderna. Sentios mätning och det faktum att den i hög grad ignorerades av etablerade media fick konspirationsteorierna att flöda på nätet. Men faktum är att vi sett sådana här rusningar förr i Sentio, förra hösten noterades Sd också som största parti i november.

Konspirationsteorierna om etablissemangets pk – mätningar fick nu också näring från de etablerade opinionsinstitutens missar i det amerikanska presidentvalet. Utan tvekan har det blivit svårare att mäta den politiska opinionen och det är inte omöjligt att de andra instituten fortfarande underskattar Sverigedemokraterna. Men det finns inga händelser att relatera till eller rationella skäl till att Sd skulle gått kraftigt framåt under november. Men låt oss hålla frågan öppen tills vi får se utfallet av nästa månads mätningar. Opinionsmätningarna under det amerikanska presidentvalet tänker jag återkomma till i en kommande blogg.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

Reflektioner över revolutionen i USA

Det känns som en baksmälla. När natten sakta övergår i dag och det står klart att Donald Trump blir USA:s 45:e president. Tre skärmar har rullat hela natten CNN, SvT och ESPN. Jag har vridit upp och ned ljudet på den som verkat intressantast. Men nu känns de timsgamla analyserna ofräscha, de spetsiga kommentarerna uddlösa, de slagkraftiga argumenten platta och opinionsmätningarna malätna. Jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet, stänger ute världen.

Vaknar med tanken att aldrig har liberalismen haft en tuffare utmaning. Detta är inte en revolution för att det demokratiska systemet kastats över ända. Nej, det är inte hotat och det har bestått utmaningen att leverera folkets röst. För detta är en revolution där ”vanligt folk” samlat sig i en massrörelse och gjort uppror mot etablissemang, kulturelit, politisk korrekthet, globalisering, kosmopolitism och urbanitet. Det är en revolution där de vanliga förlorarna har besegrat de vanliga vinnarna. Snacka om revansch.

Outsidern Donald Trump – utan erfarenhet vare sig från administration, politik eller militär – han besegrade först 16 politiska proffs i det republikanska primärvalet och sedan den kanske mest erfarna presidentkandidat som demokraterna någonsin nominerat.  Det amerikanska partisystemet är i spillror. USA brukar sägas vara en meritokrati. Nu blev istället erfarenhet, kompetens och kunskap en belastning. Gapet i värderingar och verklighetsuppfattning var för stort mellan styrande och styrda.  En ”The American self-made man” som artikulerade vad många tyckte och kände, blev istället framgångskonceptet som lyftes fram av en protestvåg utan motstycke.

De som röstade på Trump gjorde det därför:

– att de vill köra sina bränsleslukande bilar utan hinder från sådant akademiskt trams som växthuseffekten eller globalt tjafs som Parisöverenskommelsen och framförallt utan höjda skatter eller andra restriktioner,

– att de inte vill betala vare sig för andras sjukvård eller ett korrumperat politiskt system med vidhängande administration,

– att de inte vill veta av några som helst inskränkningar i rätten att skydda sig själva, sina nära och kära och sin egendom (i ett land där politik och rättssystem inte kan ta hand om slöddret måste man ha rätt att bära skjutvapen och använda dem när det behövs),

– att illegala invandrare som både är kriminella och tar jobben från vanligt folk inte slängs ut ur landet (det är ett system som hålls under armarna bara för att akademiker ska få hjälp med barnpassning och städning och för att skrupellösa företagare ska kunna hålla nere lönekostnaderna),

– att import av allt från billigt kinesiskt stål till europeiska och japanska bilar ska tillåtas förstöra amerikanska jobb (eliten låter inte bara detta fortgå utan vill dessutom vidga frihandeln till nya länder och områden),

– att eliten bryr sig mer om att hjälpa och skydda muslimer i utlandet är vanligt folk i USA.

Donald Trump är en utmaning för varje liberal. Han är visserligen för ett fritt näringsliv. Men värderingarna är snarare kapitalistiska än marknadsliberala. Inhemska företag ska skyddas. Utländsk konkurrens är skadlig och ska begränsas.  När kapitalistiska intressen kopplas ihop med folkligt motstånd mot förändringar får vi stelnande strukturer och stagnation.

Men debatten är svår att ta. Precis som när det gäller Sverigedemokraterna här hemma klarar politikerna inte av den. Helst undviker man den helt. Obehagliga konfrontationer med väljare som ändå inte kommer att rösta på en, det är ingen bra dag på jobbet. Det känns smutsigt att nedlåta sig till verbalt tjafs med populister och chauvinister – med människor som ändå inte förstår. I Sverige var det länge en etablerad strategi i flera politiska partier (inte minst Liberalerna) att inte alls debattera med Sverigedemokraterna. Den dåliga ursäkten var att man inte ville hjälpa dem med uppmärksamhet.

I USA har undvikandet av konfrontationer med väljare som tänker annorlunda verkligen upphöjts till konst. Många valdistrikt har snickrats till så att de ska ge behändiga och ständiga majoriteter åt antingen demokrater eller republikaner. Fenomenet har ett speciellt namn ”gerrymandering” efter den guvernör Gerry som på 1700-talet fixade till en valkrets i Massachusetts som ansågs se ut som en salamander.  Man lägger också helst valmöten på platser där stödet känns, syns och kan visas upp i TV.

Länge har åsikterna i folkdjupet kunnat avfärdas som okunskap, brist på bildning, fördomar och populism. Det har heller inte funnits så många politiska företrädare som lyfte fram dem i debatten. Det har också varit sällsynt med mediala plattformar som kunnat fungera som megafoner. Men ibland går korken ur. Det hände i många länder i Europa på 1930 – talet. Det händer i både USA och Europa nu.

Liberalismen behöver en ny upplysningstid för att bryta dagens destruktiva utveckling. För att lyckas krävs först och främst mod, skicklighet och framförallt vilja hos etablerade politiker och partier. Det räcker dock inte. Det brister också när det gäller verktyg, metoder och processer för att på ett bra sätt kunna ge sig in i det här jobbet. Det är dags att ta av finkostymen och gullandet med de som nästan tycker som vi. Istället på med blåstället, ut i undervegetation och konfrontera de enkla lösningarna. Det gäller på nätet och det gäller IRL. Agitatorn måste väckas till liv igen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i oktober 2016

Väljarna verkar just nu sitta still i båten. Gapet mellan blocken ökar något och är nu 2,5 procent till Alliansens fördel. Men bakom de till synes stabila siffrorna kan man dock göra en del intressanta iakttagelser. Särskilt gäller det Centerpartiet som haft en positiv utveckling ett tag nu och i oktober når upp till en rekordnivå.diagram-okt-16            tabell-okt-16

Centerpartiet når i oktober sitt högsta stöd på väldigt länge – 7,9 procent. Jag har ingen sådan hög notering överhuvudtaget i min ”poll of polls” som jag började göra i augusti 2009. När jag går igenom andra mätningar så får man gå tillbaka till första halvan av 1990-talet för att se motsvarande eller högre nivåer. Det finns dock ett stort MEN. I valet 2006 blev resultatet just precis 7,9 procent.  Men man överträffande då de flesta institutens prognoser. Så man kan i alla fall säga att det ett sorts opinionsmätningsrekord för 2000 – talet – för ”poll of polls”.

Även Ekot och SIFO:s Svensk Väljaropinion noterar en historiskt hög siffra för Centerpartiet – 8,1 procent. Vi hamnar lite olika genom att vi viktar de ingående mätningarna på lite olika sätt. Jag multiplicerar till exempel med en kvalitetsfaktor baserat på hur bra instituten presterat i de senaste valen.

Det kan dessutom bli mera. Centerpartiet är inne i en uppåtgående trend. Den ser hyfsat stabil ut, inga stora hack i kurvan utan en succesiv ökning med någon tiondel i taget sedan början på året. Det ska bli intressant att följa fortsättningen. Det handlar om hur mycket energi och kraft det är i trenden och om partiledningen förmår tillföra ny energi. Det är i alla fall läge för att höja aktivitetsnivån. Synas mera. Nyfikenheten på partiet finns där.

I min september-analys gjorde jag fyra antaganden om den fortsatta opinionsutvecklingen, så en kort uppföljning av dessa kan vara på sin plats.

Jag noterade att gapet mellan blocken minskade och var beredd att hålla en slant på att de rödgröna skulle passera Alliansen före årets slut. Det antagandet får inget stöd i siffrorna för oktober där gapet ökar något igen. Men den lite längre trenden pekar fortfarande på att gapet minskar. Jag sänker dock insatsen något.

Jag noterade att Sverigedemokraterna fått stopp på den negativa trend man varit inne i sedan migrationsöverenskommelsen. Det får nu anses bekräftat att det inte längre finns någon som helst energi i den trenden längre. Vi kan notera att Sd förlorade knappt 2 procentenheter på överenskommelsen. Nu är det en ny giv för partiet. De övriga, särskilt moderaterna, kan konstatera att det inte räcker med en mer restriktiv migrationspolitik för att ta tillbaka Sd:s väljare.

Jag noterade att Miljöpartiet fått stopp på den negativa trend man varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Nu tappar partiet något i förhållande till september. Men inte så mycket så att det påverkar min slutsats. Det intressanta är dock att Mp:s nedåtgående trend fick energi av ständigt nya negativa händelser förknippade med partiet. Det krävs nog lugn i partiet och harmoni i regeringen för att man ska vara kvar på sin nuvarande platå.

Jag noterade att Liberalernas krisvecka inte behövde ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt men att vi behövde avvakta oktober för att få detta bekräftat. En bekräftelse som också kom i och med uppgången från 4,9 till 5,5 procent.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i september 2016

Ytligt sett var utvecklingen i väljaropinionen under september relativt odramatiskt. Tittar vi bara på siffrorna och jämför med föregående månad så handlar det om några tiondelar här och där, fram eller tillbaka. Undantaget är moderaterna som tappar 1,1 procent. Men går vi under ytan och tittar på mer långvariga trender så finns det en hel intressant att reflektera över.

opinion-tabell-sept-16opinion-sept-16

Mest anmärkningsvärt är att gapet mellan blocken fortsätter att minska. Det är nu nere i 1,7 procent – fortfarande till Alliansens fördel. Men fortsätter den trendmässiga utvecklingen så har de röd/gröna passerat Alliansen före årsskiftet. Jag skulle nog vara beredd att hålla en slant – om än ganska liten – på att så också sker.

Två lite längre verkande nedåtgående trender kan ha nått botten. Det handlar om Miljöpartiets långa och Sverigedemokraternas lite kortare. Miljöpartiet har befunnit sig i ett opinionsmässigt ras sedan partiet toppade i samband med EU-valet i juni 2014 (jag skriver utförligt om detta i  http://bloggen.c2s.se/2016/09/valjaropinionen-augusti-2016/). För Sverigedemokraterna bröts en uppåtgående trend i och med migrationsöverenskommelsen och sedan dess har trenden varit ett flackt utförslut. Nu går bägge partier upp i september jämfört med föregående månad. Även sett över utvecklingen totalt sedan i somras tyder det mesta på att de respektive krafter som drivit den nedåtgående utvecklingen för de här partierna nu helt förlorat sin styrka.

Under perioden inträffade Liberalernas krisvecka. Ytligt sett har den inte haft någon effekt alls på väljarstödet. Det är också det normala, att den typen av korta episoder som snabbt blåser över inte får någon långvarig effekt på opinionsstödet.

Intressant notera är dock att två av de ingående mätningarna – Inizio och Yougov – som gjordes under och direkt efter krisveckan visar på ett ökat stöd för Liberalerna. Det handlar om små tal så några tvärsäkra statistiskt säkerställda slutsatser kan man inte dra. Men en teori skulle kunna vara att en kris som den Liberalerna gick igenom drar väljarnas uppmärksamhet till partiet. Krisen hade en tydlig ingrediens av personstrid, vilket kan ha inneburit att personer som tidigare tvekat att stödja partiet nu kände för att markera ett stöd antingen för Jan Björklund eller för Birgitta Ohlsson.

Detta innebär inte att upprepade kriser skulle vara ett framgångsrecept. Tvärtom så tror jag det skulle vara förödande i längden om Liberalernas ledning fortsätter att kriga inom sig. Men den enstaka krisveckan i september behöver inte ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt. Vi får dock vänta på oktober-mätningarna för att få ett slutligt besked om detta.

Christer Hallerby

Liberalernas krisvecka – funderingar och spekulationer från läktaren.

Det verkar som om liberalernas krympande inre krets stoppats ner i en tryckkokare. Under normala veckor står den och puttrar på. Locket sitter hårt fastspänt för att inte lyfta av det inre trycket. Men ibland fungerar det inte; frustration, gammalt groll, svikna förväntningar och tillkortakommanden får locket att skjuta upp i taket; luften fylls av känslor, svek och anklagelser. Efter ett tag stoppas allt ner igen. Man har kommit överens om ett förhållningssätt. Locket spänns fast. Tillbaka till status quo – ser på Wikipedia att det är ett latinskt uttryck som faktiskt betyder ”tillståndet man var i före kriget”.

Varför är det så och varför kommer det inte till ett avgörande? Mitt svar är en kombination av bristande ledarskap och att det inte finns någon egentlig utmanare. Jan Björklund gör långt ifrån allt rätt men har skaffat sig ett grepp om den inre apparaten och har de stora länsförbundens stöd.  Birgitta Ohlsson avstår från att utmana därför att hon aldrig skulle kunna bli partiledare utan en uppslitande strid. Oddsen för att hon ska vinna är dessutom inte tillräckligt goda för att våga ta risken och dessutom skulle det parti hon fick ta över ledningen för vara än mer sargat och konfliktfyllt än idag.

Krisveckan får Björklund ta på sig det mesta av ansvaret för. Den var en direkt följd av hans bristfälliga politiska handlag och hans sätt att leda.

Händelseutvecklingen inleddes med att Björklund tyckte att regeringen borde bjuda in även Sverigedemokraterna på sina möten med oppositionen. Relationen eller icke-relationen till Sverigedemokraterna är en fråga full av sprängstoff – för Liberalerna och för Alliansen. Den kommer att vålla många konflikter framöver. Men att gå ut och ha synpunkter på vem regeringen ska inbjuda för samtal var helt onödigt, inget som Björklund behövde eller borde uttalat sig om.

Nästa händelse var artikeln om religiösa friskolor. Den debatten är onekligen intressant. Det finns goda argument både för och emot. Men det var svårt att i DN – debatt artikeln hitta några nya argument, som man inte vägt in vid tidigare ställningstaganden. Till exempel som när Jan Björklund som utbildningsminister hävdade att gällande regelverk var så långt man kunde gå med hänsyn till Europakonventionen.

Men viktigast är inte heller här det sakliga innehållet, utan processen. Det är alldeles riktigt, som Björklund hävdat att förnyelse ibland är smärtsamt. Det ingår då att man måste ompröva tidigare ställningstaganden, tidigare politik. Men varför måste detta ske i form av ”statements” från partiledningen och varför måste partiledaren själv öppet ta ställning så tidigt i processen?

När man nu har ett stort antal arbetsgrupper igång för att forma en ny politik, varför inte låta arbetsgrupperna själva stå för förslagen? Tillåta en fri och öppen debatt där de nya förslagen prövas av både experter och medlemmar. Partiledaren behöver egentligen inte själv ta ställning förrän partistyrelsen ska behandla de förslag som ska läggas fram på landsmötet. När Björklund gång på gång går in tidigt så handlar det om att låsa fast en ståndpunkt innan debatten ens tillåtits komma igång. Det är en ledarstil som provocerar och bäddar för interna kriser.

Nu går det inte alltid att ha en genomgripande demokratisk process och invänta landsmötesbeslut innan en åsikt ska formas. Ofta krävs snabba ageranden och snabba beslut. Men frågan om religiösa friskolor hör inte dit. Känner Jan Björklund att han kan uppträda som fri debattör, så borde han ge andra personer i partiledning och partistyrelse samma utrymme.

Förutom frågetecken för partiledarens agerande  i de två sakfrågor som var grunden till krisen så finns det också ett frågetecken för hur den utlöstes. Det var Anna Starbrink som tryckte på avtryckaren och snabbt fick eldunderstöd av Tina Acketoft i en frustrerad attack på Birgitta Ohlson. De skulle möjligen kunna ursäktas med att livet i tryckkokaren inte är så lätt. Det behöver pysas lite ibland. Men var det verkligen ett uttryck för spontan frustration? Det skulle vara intressant att ha varit ”flugan på väggen” och hört vilka som pratade med varandra innan Starbrink tog kontakt med Dagens Eko för det verkar osannolikt att det helt skulle varit hennes eget initiativ. Att Acketoft och gruppledaren Christer Nylander var i kontakt med varandra under den aktuella kvällen, har av den senare bekräftats i media.

Men visst Birgitta Ohlsson är inte utan skuld. Mycket av övertrycket i kokaren står hon för. Kollegor som kanske i grunden har samma inställning som Ohlsson, men som arbetar och sliter för att få fram jämkningar och kompromisser känner sig svikna av henne när hon ställer sig utanför när alla andra rättar in sig i ledet. En politiker som står för sin åsikt och inte kompromissar med sina ideal väcker respekt och beundran. Därför har Birgitta Ohlsson en stor supporterskara bland gräsrötter och andra politiskt intresserade. Men det är svår statsmannakonst att ständigt ta sig parlamentariska friheter och samtidigt behålla goda relationer till kollegorna. Där har Birgitta Ohlsson inte lyckats.

Ett annat problem är att många inte riktigt känner Birgitta Ohlsson. Vad står hon för när hon inte rör sig på hemmaplan, när hon inte uttalar sig om feminism, integritets- och demokratifrågor. Per Kraulis ställde i en debattartikel i Expressen (160916) frågan ”Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?”

Kraulis svarar själv: ”De frågor som hon går i gång på är de i en viss mening ”enkla” liberala frågorna, där den liberala ideologin kan tillämpas med full kraft. Där man kan stå på den bildliga barrikaden och kämpa med glöd i hjärtat. Där man är helt och hållet säker på sin sak. Där man kan säga: ”Fuck verkligheten! Detta är vad jag tror på!”

Jag tycker kanske inte att detta är en riktigt rättvis kritik av Birgitta Ohlsson. Man kan i ett svar till Kraulis hävda att när det gäller till exempel ekonomi, arbetsmarknad eller energi så har hon ställt upp på partiets linje och inte känt behov av att profilera en egen politik. Hon är och har varit en både engagerad och passionerad EU – anhängare. Men onekligen är misstroendet mot Ohlsson i partiet utbrett, särskilt i de strukturer som har makt och inflytande. Det beror dock inte i första hand på hennes åsikter utan på hennes sätt att driva politik.

Nu går livet i tryckkokaren vidare. Det återstår att se om det ”förhållningssätt” man kommit överens om räcker för att det inte ska pysa över igen. Någon partiledarstrid mellan Björklund och Ohlsson blir det sannolikt inte. Det finns en potential för att utveckla ledarskapet i partiet. Frågan är om Björklund kan balansera sina brister och hålla missnöjet stången eller om en tredje person får ta över och köra valrörelsen 2018.

Christer Hallerby

Vinster i välfärden – Reepalus utredning blandar bort korten

Ilmar Reepalus utredande av vinster i välfärden utvecklar sig till ett intellektuellt, trovärdighetsmässigt och politiskt haveri. När just Reepalu fick uppdraget hade jag förhoppningen om att en trygg och kompetent gråsosse åtminstone skulle ge frågeställningarna en korrekt saklig belysning och att förslagen skulle bygga på en klok politisk avvägning.

Men genom att som nu senast damma av det gamla begreppet övervinster, som vi minns från löntagarfondsdebatten, så undrar jag om det inte framförallt är politisk konfrontation som han är ute efter. Har utredaren och utredningen kidnappats av socialdemokratiska partistrateger som anser sig behöva en stridsfråga i valrörelsen? För inte verkar det som utredaren jobbar med inriktningen att få ihop ett förslag som vare sig kan vinna saklig trovärdighet eller en majoritet i riksdagen.

Det underlag som Reepalu främst verkar bygga sitt förslag på kommer från Joachim Landström, lektor vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala Universitet. Det har läckt ut till media den senaste veckan och jag har läst både rapport och appendix med statistiskt underlag. Det är ett märkligt aktstycke. Det verkar som om lektorn haft mycket bristfällig koll på den bransch som han analyserar. Inte heller verkar han haft intresse av, eller tid, att tränga bakom siffrorna i det statistiska underlaget.

Men inte ens Landströms rapport ger något stöd för hur Reepalu nu väljer att beskriva förhållendana i den bransch han är satt att utreda. I söndagens Agenda (160904) talar Reepalu om att det kommer att bli ett avkastningstak åtminstone under 10 procent.

Reportern ställer då frågan:

– Vad är det ni ser i själva verket, vad kan de här koncernerna ta ut i avkastning om vi jämför med de här 10 procenten?

Reepalu svarar:

– Vi kan ju se att om vi tittar på sektorn, för de vi har tittat på, så ligger det fyra till fem gånger så högt. Det ligger mellan 40 och 50 procent. Det är inte rimligt att så mycket av våra skattepengar ska gå till ett fåtal kapitalägare.

Jag vill inte gärna bidra till att förgrova den politiska debatten med att anklaga Reepalu för att ljuga, men det enda alternativet är att han inte förstått eller missförstått något, att han inte ens kan ta till sig enkla statistiska uppgifter. Det är väldigt få ägare av eller ledningar i välfärdsföretag, som känner igen sig i Reepalus verklighetsbeskrivning. Vårdföretagarna uppger att den genomsnittliga utdelningen i branschen var 3,3 procent år 2014.

Även om Reepalu skulle kunna ge något enstaka exempel på det han säger, så ger han ju sken av att det är detta som gäller generellt i branschen. Som utredare har man ju en huvuduppgift att presentera fakta på ett korrekt sätt. Uppträder man i TV bör man försöka vara något av en folkbildare. Reepalu agerar tvärtom. Han gör allt vad han kan för att människor ska ha en så skev bild av verkligheten som möjligt.

Jag hoppas att andra forskare, analytiker och grävande journalister nu också sätter tänderna i Landströms rapporter – för där finns mycket som man kan vara tveksam till. Jag ska här bara ge några exempel.

Landström skriver: ”Analysen i rapporten bygger på att marknaden för välfärdsföretagen är en kvasimarknad där priset på tjänsten sätts av staten och det enda företagen kan göra på kort sikt för att öka sin vinst är att reducera sina kostnader.” Detta är en sanning som kräver stor modifikation. En del av välfärdstjänsterna regleras förvisso i valfrihetssystem, där en förutbestämd ”peng” reglerar prisnivån. Det gäller till exempel primärvården och skolan. Det är riktigt att den typen av marknader har speciella förutsättningar som är väl värda att analyseras. Men många välfärdstjänster upphandlas av kommuner och landsting och här råder priskonkurrens. Det leder fullständigt fel att utgå från att hela välfärdsmarknaden är en kvasimarknad.

När Landström utifrån sin definition av ett rimligt resultat beräknar vad han kallar för övervinster klumpar han ihop företag i valfrihetssystem med företag som upphandlas. I den senare kategorin finns till exempel äldreomsorg och annat omsorgsboende – bland annat HVB-hem. Där finns också stora delar av vuxenutbildningen. Min misstanke är att huvuddelen av Landströms framräknade övervinster inte görs på de kvasimarknader som han anser motiverar en vinstreglering utan på konkurrensutsatta marknader. I så fall faller hela den teoretiska grundvalen för hans förslag.

Enligt Landströms beräkningar har välfärdsföretagen under perioden 2005 – 2013 genererat en övervinst på sammanlagt 20,3 miljarder kronor. Den totala undervinsten för samma period är 5,4 miljarder kronor. Jag stärks i mina misstankar att något är fel när jag upptäcker att företag med mellan 0 och 4 anställda står för 7,4 miljarder av Landströms övervinster. Knappast de stora koncerner som Reepalu älskar att skjuta prick på.

Media har nu börjat göra det som redan Landström borde gjort, nämligen sätta kött och blod på företagarna bakom statistiken. Svenska Dagbladet skriver i dag på ledarplats om en specialistläkare i Linköping, som startat eget. Han har gått in med ett relativt litet eget kapital men lånat en hel del till utrustning. Han har anställt två personer men har själv en lön som är hälften av hans tidigare sjukhuslön. Resultatet blir en kraftig övervinst när rörelseresultatet sätts i relation till det egna kapitalet. Om han skulle redovisa ett rörelseresultat på 25 000 kronor så motsvarar det 50 procents avkastning i Landströms modell. Det är alltså här Reepalu har sina superkapitalister. Till saken hör att enligt den nationella databasen har Östergötland har inget valfrihetssystem för specialistläkare.

Igår läste jag på Facebook om en stafettläkare, som kan tjäna upp till 90 000 kronor i veckan. Han har eget företag men behöver just nu inte pengarna, så han låter dem stå kvar utan att ta ut någon egen lön. Det blir hiskeliga avkastningssiffror på rörelsekapitalet – säkert flera hundra procent. Hur många sådana finns registrerade i kategorin hälso- och sjukvård och därmed med i Landströms siffror? Stafettläkare kan man ha många synpunkter på, men något valfrihetssystem omfattas de inte av.

Man skulle kunna överföra Landströms resonemang om övervinster till andra branscher. Vi kan ta mitt eget konsultföretag som exempel. Nu finns det inget sådant förslag och jag medger att parallellen haltar men som tankeexperiment blir det ändå belysande. Jag har av olika skäl de två senaste åren inte tagit ut någon lön. Det innebär att jag trots måttliga intäkter, enligt Landströms definition gjort kraftiga övervinster. Jag skulle fått betala in en stor del av mina totala intäkter på ett övervinstkonto. Om jag inte senast efter sex år återför dem till rörelsen så ska de konfiskeras av staten och överföras till Allmänna Arvsfonden. Rörelsen består i princip av mig själv, en förmånsbil och några datorer. Gissa vad jag skulle göra. Säkert återföra pengarna, ta ut en överlön, skaffa en lite dyrare bil och köpa fler datorer. Men tjänsterna då – skulle kvaliteten bli bättre och skulle de bli billigare? Nej, absolut inte, några sådana samband finns inte.

Ett annat problem med Landströms förslag är att det krånglar till det. Utredaren ger själv flera exempel på att förslaget införs så måste man kompensera för än det ena och än det andra. Kompensera betyder i det här sammanhanget nya reglar. Till exempel står det i utredningen att modellen kommer att ha skadliga effekter eftersom den minskar drivkrafterna att öka utbudet och öka innovationstakten. I en artikel i Dagens Industri skriver han att modellen därför måste ha ett tillägg för värdeskapande investeringar. Först ska vi alltså reglera vinsterna och sedan ska vi reglera för regleringens negativa effekter.

Det här håller inte. Reepalu är alldeles för bristfällig som utredare och Landströms material har alltför många brister som underlag.

Christer Hallerby

Delningsekonomin – hip revolution eller kejsarens nya kläder?

Att dela eller inte dela – är det en avgörande fråga för framtiden?  Liberala politiker har de senaste veckorna skådat framtiden i det som ibland kallas för delningsekonomin och ibland för den kollaborativa ekonomin. För egen del är jag böjd att se fenomenet som en ganska logisk strukturomvandling i vår alldeles vanliga ekonomi, där digitaliseringen driver fram nya idéer och affärsmodeller, som innebär att vi bättre kan hushålla med våra gemensamma resurser.

Men visst, utvecklingen aktualiserar en del viktiga frågor: Blir det svårare att ta ut skatt om mer ”köp och sälj” förmedlas via så kallade delningstjänster? Är skattebaserna och därmed välfärdssamhället i fara? Är regleringar som vi funnit rimliga i ekonomin fram tills nu ett hinder för tillväxten av delningstjänster och därför bör ändras?

Innan jag börjar resonera kring de här frågorna vill jag klargöra min uppfattning att allt som nu kallas för delningstjänster vare sig är nytänk eller särskilt revolutionerande. Det är viktigt att inte falla i farstun för multinationella företag som argumenterar för att just deras spännande koncept måste få slippa de skatter och regleringar som gäller för deras konkurrenter. Uber PoP är ett sådant exempel. Men det finns också exempel på innovativa idéer där regelverket behöver justeras för att inte framstå som så dumt att människor helt enkelt struntar i det.

I det som brukar kallas för delningsekonomin gör vi tjänster åt varandra eller äger saker gemensamt. Det har vi gjort  i alla tider och något som är bra och sunt när det handlar om närmaste grannarna och familjen. I Norge kan man utlysa en dugnad.  Då är det närmast en plikt för familj, grannar och vänner att komma och hjälpa till med att till exempel måla huset eller bygga staket. Den myndighetsperson som skulle vilja förbjuda detta skulle väl närmast bli lynchad. Men när det här skalas upp och olika internetplattformar mäklar tjänster till en betydligt vidare krets – ja över hela världen – är det dags att börja problematisera frågan.

Om allt fler av de tjänster som vi producerar hamnar utanför det som redovisas för skattemyndigheterna så eroderas skattebasen och det skulle på sikt bli ett hot mot välfärdsstaten. Man kan också fråga sig om det är rimligt att företagare som levererar varor och tjänster i den vanliga ekonomin utsätts för konkurrens av aktörer som driver samma typ av verksamhet i gynnsammare former i en parallell delningsekonomi.

Nu tror jag inte vi kommer att få se den utvecklingen. Vi kommer att ställa samma krav på aktörerna i det som vi idag kallar för delningsekonomin när det gäller redovisning och skatt som vi gör för andra företag. Det är fullt rimligt och dessutom möjligt att kontrollera. Det mesta av det som förmedlas i ”den nya” delningsekonomin idag är registrerat. Varje transaktion finns någonstans att hämta i digital form.

Men delningsekonomin ställer en del frågor på sin spets. Vad är rimligt att släppa igenom som tjänster och gentjänster mellan privatpersoner och vad är näringsverksamhet? När ska privatpersoner betala skatt och när måste de rapportera att de köpt en tjänst av en annan privatperson? Det kommer inte räcka att säga att när pengar är inblandande så är det fråga om en tjänst som ska redovisas för skattemyndigheterna. Verkligheten är mer komplicerad än så. Var går då gränsen, eller hur ser gränslandet ut, mellan en sund delningsekonomi och marknaden för varor och tjänster? Låt oss ta persontransporter som ett exempel.

Om två personer delar bil, kör varannan vecka, till och från jobbet, så ser nog ingen något otillbörligt i detta utan tvärtom ser man det som vettig och sund resursanvändning. Vi skulle nog även tycka det är en rimlig lösning om den ena personen kör hela tiden och den andra betalar sin del av bensin och slitage. Vi skulle nog låta det passera även om föraren har möjlighet att dra av resorna i deklarationen.

Det är heller inga konstigheter om några kompisar delar bil till ett evenemang – en fotbollsmatch och alla bidrar till bilkostnaden. Inte heller om någon på jobbet får höra att man ska köra bil Stockholm – Malmö om några dagar och frågar om sonen kan få följa med till Lund där han pluggar. Knappast någon skulle heller reagera om sonen ifråga betalar för tjänsten. Om sonen åker med flera gånger under ett år och betalar sammanlagt mer än 999 kronor så ska föraren enligt regelverket betala skatt och sonen lämna kontrolluppgift. Men de reglerna följs nog bara av riktiga ”göra rätt för sig – nördar” och får nog sägas ingå i en gråzon som allmänt tolereras idag.

Skjutsgruppen

Men hur ska man se på möjligheten att skala upp allt det här med en plattform på internet? Där man kan vända sig till betydligt fler för att samåka kontinuerligt till jobbet eller vid ett evenemang. Där man kan annonsera, att jag ska åka till Malmö på torsdag – finns det någon som vill dela på kostnaden och följa med? Det är precis det som den ideella föreningen skjutsgruppen.nu har gjort. En sajt där man fixar samåkning i stor skala. Jag påstår att detta är ett av de bästa exemplen vi har på delningsekonomi i Sverige. Visst kan en del taxi- och transportföretag tycka att det handlar om otillbörlig konkurrens och visst kan det förekomma personer som utnyttjar tjänsten till att tjäna svarta pengar. Men huvudsakligen handlar det om att dela, att utnyttja befintliga resurser bättre. Samma sak gäller för alla de bilpooler som nu börjar dyka upp – både kommersiella och ideella. Alla behöver inte bil, åtminstone inte hela tiden. Delningsekonomin möjliggör ett effektivare resursutnyttjande.

Uber

Men hur var det då med Uber PoP? Jo här var affärsmodellen helt annorlunda. Här handlade det inte om att dela. Här handlade det otvetydigt om köp och sälj av tjänster. Det visar inte minst alla de domstolsutslag som föregick Ubers beslut att ge upp och lägga ned tjänsten. Förarna loggade in när man gick i tjänst och väntade passivt på beställningar. Det handlade inte om några i förväg överenskomna resor. Man väntade på beställningar på appen från människor i närheten som ville åka från A till B. Föraren själv hade ingen anknytning vare sig till A eller B – inga på förhand bestämda planer vare sig att resa från eller till någon bestämd plats. När kunden var levererad till B, så anmälde föraren sig ledig för nästa körning. Detta har inget med delningsekonomi att göra. Normalt kallas det för taxi-verksamhet och när föraren vare sig betalar skatt eller avgifter så är det svart-taxi.

Uber är inte liktydigt med Uber-PoP. Man har många fler tjänster – en del även i Sverige. Uber är ett stort internationellt mycket innovativt och kreativt företag. De utmanar gamla ingrodda taximonopol och alltför reglerade marknader på många håll i världen. Det är gränsöverskridande och utmanande. På ett par håll håller man på att sudda ut gränsen mellan taxi och linjetrafik. Många befintliga företag måste revidera sina affärsmodeller när de utmanas av Uber. Men detta har väldigt lite med delningsekonomi att göra. I Stockholm driver Uber taxiverksamhet i både premium- och lyxsegmentet. Men på en redan avreglerad marknad tog man med Uber-PoP ut svängarna för mycket. Det är utmärkt att man till slut insåg detta själva.

airbnb

Ett annat stort företag som mer rättvisande kan betecknas som delningsekonomi är Airbnb. Det är idag världens största förmedlare av rum till turister och besökare. Dess börsvärde har passerat Hiltons, vilket visar vilka värden som det ligger i att växla upp delningsekonomin med en global digital plattform.

För några månader sedan var jag på väg att hyra ett hus i Norge via tjänsten. Nu blev det inte så. Den ensamstående mamman hyrde bara ut varannan vecka. De veckor hon hade sonen ville hon själv bo i huset. Övriga veckor flyttade hon ut till vänner och bekanta. Hon tog 3500 per vecka. Nu vet jag inte om hon lyckas hyra ut alla möjliga veckor. I så fall blir inkomsten drygt 90 000 på ett år.

I Sverige har vi ett schablonavdrag på 40 000 per år vid uthyrning av privatbostad. Relativt generöst och anpassat till delningsekonomin, även om tanken på det höga avdraget inte var hotellboende utan att få fram fler permanentbostäder. Det finns dock personer som drar in betydligt högre belopp än så per år genom att hyra ut sina innerstadslägenheter i Stockholm och Malmö. De borde betala skatt. Och Skatteverket borde se till att få in uppgifter på alla transaktioner som gäller Sverige. Allt som förmedlas via Airbnb finns sparat digitalt. Därmed skulle den här delen av delningsekonomin också bli en del av den vanliga ekonomin.

EatWith

Ett annat intressant företag är EatWith. Här får man möjlighet att gå ut och äta, hemma hos folk. Man kan på sajten boka plats till middag hemma i människors kök eller vardagsrum. Det är inte några dåliga erbjudanden heller. Ofta lyxmiddagar till facila priser. Spännande alternativ till en restaurangmiddag, inte minst om man är ute och resor och vill träffa nya människor. Så kallade hemmakrogar håller på att bli ett intressant fenomen också i Stockholm.

Jag läste för ett tag sedan om en person i en stor europeisk stad som hade tolv platser kring ett stort runt bord där hon serverar middagar fem kvällar i veckan. Ofta var det fullsatt med besökande från världens alla hörn. Härlig stämning, fantastisk mat och fina viner. Men också en icke obetydlig inkomst för värden. Jag misstänker att många av de hemmakrogar vi har i Stockholm vare sig betalar skatt eller sociala avgifter, ännu mindre har några hälsoinspektörer varit på besök och jagat kryp och bakterier. De flesta av oss rycker nog på axlarna åt det där.

Mest handlar det ju om kul initiativ, spännande, god mat och stimulerande sällskap. Efteråt ger både värd och gäster varandra betyg på sajten så man vet vem man gästar alternativt vilka man får hem nästa gång. Men om man tänker efter, är det delningsekonomi? Vad är det i så fall som delas – visst gemenskap och sällskap, men det är inte ekonomi. I övrigt köper man precis samma tjänst som på en vanlig restaurang – mat, vin och lokal. Självklart borde samma regler gälla som för en vanlig restaurang. Självklart borde myndigheterna granska utbudet när det nu håller på att få att öka i omfattning. Inte minst med tanke på alla näringsidkande krogägare som får känna av konkurrensen. Är detta nästa Uber-PoP? Jag känner mig lite som en glädjedödare när jag ställer den frågan.

Slutsats: Det som kallas för delningsekonomin handlar inte alltid om att dela. Det finns strålande undantag som Skjutsgruppen (och det finns fler sådana exempel) men huvudsakligen är det gamla vanliga tjänster som erbjuds i ny förpackning. Ibland jättespännande koncept men huvudsakligen är drivkrafterna de gamla vanliga – att tjäna pengar, att undgå skatter och avgifter samt slippa hålla sig till dyra och krångliga regler. Gränsdragningsproblemen är inte värre än att de går att lösa. Vi kommer inte att behöva leva med en vanlig marknad för varor och tjänster och en parallell delningsekonomi i framtiden. Men gränsen mellan vad som ska betraktas som en privat sfär där vi delar och hjälper varandra och vad som ska betraktas som näringsverksamhet (där bland annat moms ska betalas) måste tydliggöras av politiker och myndigheter.

Christer Hallerby