Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

Analys – hur kommer Alliansen att samla ihop sig och agera inför budgetpropositionen i höst?

Moderaterna vill nu fälla regeringens budget och därmed driva fram en regeringskris i mandatperiodens elfte timma. Detta efter att sedan decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 i princip ha lämnat walkover i regeringsfrågan. Centerpartiet och Liberalerna säger nej men har lanserat egna förslag till hur Alliansen bör agera för att sätta käppar i hjulen för regeringens skattehöjarplaner.  Vem eller vilka kommer att vinna dragkampen inom Alliansen? Höstbudgeten läggs i september. Jag försöker i den här analysen reda ut vad som kan komma att hända och vad som är sannolikast.

Först vill jag understryka att det är ett tydligt tillfrisknande att allianspartierna nu övergivit DÖ och inser det orimliga att sitta på läktaren och se på när regeringen höjer skatter som det egentligen inte finns en majoritet för i riksdagen. DÖ fick egentligen helt absurda konsekvenser. I princip var Alliansens besked till Löfven, att vi släpper igenom regeringens budget under förutsättning att du har Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet med på tåget. Samtidigt omöjliggjorde man uppgörelser över blockgränsen. Det var knappast vad Alliansens väljare tänkt sig, att man skulle driva på för att maximera vänsterpartiets inflytande.

För Moderaterna och Ann Kinberg Batra var detta någon som blev allt omöjligare att försvara. Den interna oppositionen blev allt starkare. Därför var det förlösande när Kristdemokraterna på sin kongress beslöt sig för att slutligen begrava DÖ. Moderaterna och övriga allianspartier följde strax efter. DÖ:s tankeparadigm fortsatte dock att styra agerandet i riksdagen. Men Moderaternas förtroende i väljarkåren följde en vikande kurva och pressat av detta samt av Centerpartiets motsvarande uppgång beslöt sig moderatledningen för att försöka ändra på spelplanen.

Den 19 januari kallade Kinberg Batra till presskonferens och förkunnade att moderaterna nu vill att Alliansens ska lägga fram en gemensam budget i höst och med Sverigedemokraternas stöd driva igenom den i riksdagen. Samtidigt öppnade hon för att göra upp med Sd i enskilda sakfrågor. Kristdemokraternas linje var redan tidigare att man ville ha en gemensam budget. Däremot är man helt emot att förhandla med Sd, vilket dock inte betyder att man inte räknar in deras röster som ju behövs för att fälla regeringen.

Centerpartiets och Liberalernas svar på Kinberg Batras utspel var först att man stod fast vid sina tidigare linjer att allianspartierna skulle gå fram med egna budgetförslag. I praktiken innebär detta att vart och ett av Allianspartiernas och Sverigedemokraternas budgetförslag försvinner efterhand som riskdagens omröstning framskrider. Till sist landar processen i att regeringens och vänsterpartiets gemensamma förslag vinner. Detta förutsätter att ledamöterna följer konvenansen och bara röstar på sina egna partiers förslag och sedan avstår i omröstningarna när detta blivit utslaget. Men så blir det. Varför skulle man först avstå från att förhandla fram en gemensam budget, för att sedan ta till exempel moderaternas parti när väl avgörandet ska falla? (Det som ställde till den stora oredan 2014 var dock att Sd efter att det egna förslaget fallit valde att stödja Alliansens gemensamma förslag, som därmed fick större stöd än regeringens.)

Med det dröjde inte länge innan både Centerpartiet och Liberalerna kände sig tvingade att modifiera sina linjer. När nu moderaterna lämnat sin läktarplats blev stolarna väl obekväma.  Först ut var centerpartiets Per Åsling i en intervju i Dagens Industri den 22 mars. Han menar att Alliansen bör agera i riksdagen och lyfta ut ”skadliga skatteförslag” när ramarna för regeringens budgetförslag behandlas i riksdagen i november. I ett andra steg måste man då följaktligen också enas om vilka utgifter som ska strykas eller minskas. Om man får Sd:s stöd för detta kommer riksdagen att fatta beslut om en något modifierad budget.

Liberalerna å sin sida vill agera redan i vår genom att riksdagen tydliggör att vissa skattehöjningar vill man helt enkelt inte ha. Det skulle till exempel kunna ske genom ett initiativ i Finansutskottet som sedan resulterar i riksdagsuttalande och tillkännagivande till regeringen. Även här krävs givetvis stöd av Sd för att få en majoritet i riksdagen. Sedan hotar Jan Björklund med ett misstroendevotum mot finansministern om regeringen skulle välja att inte följa riksdagens uttalande.

Det som frågan främst handlar om, åtminstone för Liberalerna och Centerpartiet, är att få stopp på tre skattehöjningar som aviserats i vårbudgeten:

  • Gränsen för statlig inkomstskatt som sätts på en nivå där flera får höjda marginalskatter.
  • En ny flygskatt
  • Förändringar av de s.k. 3:12 – reglerna som innebär höjd skatt för företagare.

Alliansen är djup oeniga om hur processen bör se ut. Annie Lööf avvisar bestämt alla tankar på gemensam budget och har där stöd av Liberalerna. Anna Kinberg Batra är lika bestämd i sitt avvisande av Centerpartiets förslag som innebär att riksdagen går in och petar i en regeringsbudget. Men en sak är säker. Alliansen kan inte med bibehållen trovärdighet göra ingenting – man kan inte bara gå tillbaka till läktarplats. Därför kommer man sannolikt att enas kring någonting.

Första steget är att moderaterna lägger ned. Syftet med Anna Kinberg Batras utspel var heller aldrig att få igenom förslaget om en gemensam budget. Syftet var att dra uppmärksamheten från Centerpartiet, locka tillbaka en del allmänborgerliga väljare och kanske ta en del också från Sverigedemokraterna. Hennes utspel handlade om att hantera opinionssiffror och intern opposition. Givetvis kommer Anna Kinberg Batra att hävda att det egna förslaget varit bäst, men för att få en gemensam budget måste alla vara med och sedan konstaterar hon att de förutsättningarna inte finns.

Sedan går faktiskt Liberalernas och Centerpartiets förslag att kombinera. Man kan enas om ett riksdagsuttalande i vår och samtidigt hålla öppet för att agera i sambandet med att rambudgeten fastställs i november. Detta i fall regeringen väljer att strunta i vad riksdagen tillkännagivet. Både moderaterna och liberalerna ogillar allt som har med att manipulera den budgetordning riksdagens partier varit överens om ska gälla. Men här kan man nu skjuta över ansvaret på regeringen. Den kan välja om man vill följa riksdagen och få igenom sin budget ograverad eller riskera både budgetordningen och nederlag i sak.

Det finns naturligtvis en joker i hela den här processen. Stefan Löfven kommer inte att stillasittande se på om och när Alliansen samlar sig till ett gemensamt agerande. Det är sannolikt att regeringen då (om inte förr) kommer att bjuda in till budgetsamtal över blockgränsen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i oktober 2016

Väljarna verkar just nu sitta still i båten. Gapet mellan blocken ökar något och är nu 2,5 procent till Alliansens fördel. Men bakom de till synes stabila siffrorna kan man dock göra en del intressanta iakttagelser. Särskilt gäller det Centerpartiet som haft en positiv utveckling ett tag nu och i oktober når upp till en rekordnivå.diagram-okt-16            tabell-okt-16

Centerpartiet når i oktober sitt högsta stöd på väldigt länge – 7,9 procent. Jag har ingen sådan hög notering överhuvudtaget i min ”poll of polls” som jag började göra i augusti 2009. När jag går igenom andra mätningar så får man gå tillbaka till första halvan av 1990-talet för att se motsvarande eller högre nivåer. Det finns dock ett stort MEN. I valet 2006 blev resultatet just precis 7,9 procent.  Men man överträffande då de flesta institutens prognoser. Så man kan i alla fall säga att det ett sorts opinionsmätningsrekord för 2000 – talet – för ”poll of polls”.

Även Ekot och SIFO:s Svensk Väljaropinion noterar en historiskt hög siffra för Centerpartiet – 8,1 procent. Vi hamnar lite olika genom att vi viktar de ingående mätningarna på lite olika sätt. Jag multiplicerar till exempel med en kvalitetsfaktor baserat på hur bra instituten presterat i de senaste valen.

Det kan dessutom bli mera. Centerpartiet är inne i en uppåtgående trend. Den ser hyfsat stabil ut, inga stora hack i kurvan utan en succesiv ökning med någon tiondel i taget sedan början på året. Det ska bli intressant att följa fortsättningen. Det handlar om hur mycket energi och kraft det är i trenden och om partiledningen förmår tillföra ny energi. Det är i alla fall läge för att höja aktivitetsnivån. Synas mera. Nyfikenheten på partiet finns där.

I min september-analys gjorde jag fyra antaganden om den fortsatta opinionsutvecklingen, så en kort uppföljning av dessa kan vara på sin plats.

Jag noterade att gapet mellan blocken minskade och var beredd att hålla en slant på att de rödgröna skulle passera Alliansen före årets slut. Det antagandet får inget stöd i siffrorna för oktober där gapet ökar något igen. Men den lite längre trenden pekar fortfarande på att gapet minskar. Jag sänker dock insatsen något.

Jag noterade att Sverigedemokraterna fått stopp på den negativa trend man varit inne i sedan migrationsöverenskommelsen. Det får nu anses bekräftat att det inte längre finns någon som helst energi i den trenden längre. Vi kan notera att Sd förlorade knappt 2 procentenheter på överenskommelsen. Nu är det en ny giv för partiet. De övriga, särskilt moderaterna, kan konstatera att det inte räcker med en mer restriktiv migrationspolitik för att ta tillbaka Sd:s väljare.

Jag noterade att Miljöpartiet fått stopp på den negativa trend man varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Nu tappar partiet något i förhållande till september. Men inte så mycket så att det påverkar min slutsats. Det intressanta är dock att Mp:s nedåtgående trend fick energi av ständigt nya negativa händelser förknippade med partiet. Det krävs nog lugn i partiet och harmoni i regeringen för att man ska vara kvar på sin nuvarande platå.

Jag noterade att Liberalernas krisvecka inte behövde ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt men att vi behövde avvakta oktober för att få detta bekräftat. En bekräftelse som också kom i och med uppgången från 4,9 till 5,5 procent.

Christer Hallerby