Analys – hur kommer Alliansen att samla ihop sig och agera inför budgetpropositionen i höst?

Moderaterna vill nu fälla regeringens budget och därmed driva fram en regeringskris i mandatperiodens elfte timma. Detta efter att sedan decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 i princip ha lämnat walkover i regeringsfrågan. Centerpartiet och Liberalerna säger nej men har lanserat egna förslag till hur Alliansen bör agera för att sätta käppar i hjulen för regeringens skattehöjarplaner.  Vem eller vilka kommer att vinna dragkampen inom Alliansen? Höstbudgeten läggs i september. Jag försöker i den här analysen reda ut vad som kan komma att hända och vad som är sannolikast.

Först vill jag understryka att det är ett tydligt tillfrisknande att allianspartierna nu övergivit DÖ och inser det orimliga att sitta på läktaren och se på när regeringen höjer skatter som det egentligen inte finns en majoritet för i riksdagen. DÖ fick egentligen helt absurda konsekvenser. I princip var Alliansens besked till Löfven, att vi släpper igenom regeringens budget under förutsättning att du har Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet med på tåget. Samtidigt omöjliggjorde man uppgörelser över blockgränsen. Det var knappast vad Alliansens väljare tänkt sig, att man skulle driva på för att maximera vänsterpartiets inflytande.

För Moderaterna och Ann Kinberg Batra var detta någon som blev allt omöjligare att försvara. Den interna oppositionen blev allt starkare. Därför var det förlösande när Kristdemokraterna på sin kongress beslöt sig för att slutligen begrava DÖ. Moderaterna och övriga allianspartier följde strax efter. DÖ:s tankeparadigm fortsatte dock att styra agerandet i riksdagen. Men Moderaternas förtroende i väljarkåren följde en vikande kurva och pressat av detta samt av Centerpartiets motsvarande uppgång beslöt sig moderatledningen för att försöka ändra på spelplanen.

Den 19 januari kallade Kinberg Batra till presskonferens och förkunnade att moderaterna nu vill att Alliansens ska lägga fram en gemensam budget i höst och med Sverigedemokraternas stöd driva igenom den i riksdagen. Samtidigt öppnade hon för att göra upp med Sd i enskilda sakfrågor. Kristdemokraternas linje var redan tidigare att man ville ha en gemensam budget. Däremot är man helt emot att förhandla med Sd, vilket dock inte betyder att man inte räknar in deras röster som ju behövs för att fälla regeringen.

Centerpartiets och Liberalernas svar på Kinberg Batras utspel var först att man stod fast vid sina tidigare linjer att allianspartierna skulle gå fram med egna budgetförslag. I praktiken innebär detta att vart och ett av Allianspartiernas och Sverigedemokraternas budgetförslag försvinner efterhand som riskdagens omröstning framskrider. Till sist landar processen i att regeringens och vänsterpartiets gemensamma förslag vinner. Detta förutsätter att ledamöterna följer konvenansen och bara röstar på sina egna partiers förslag och sedan avstår i omröstningarna när detta blivit utslaget. Men så blir det. Varför skulle man först avstå från att förhandla fram en gemensam budget, för att sedan ta till exempel moderaternas parti när väl avgörandet ska falla? (Det som ställde till den stora oredan 2014 var dock att Sd efter att det egna förslaget fallit valde att stödja Alliansens gemensamma förslag, som därmed fick större stöd än regeringens.)

Med det dröjde inte länge innan både Centerpartiet och Liberalerna kände sig tvingade att modifiera sina linjer. När nu moderaterna lämnat sin läktarplats blev stolarna väl obekväma.  Först ut var centerpartiets Per Åsling i en intervju i Dagens Industri den 22 mars. Han menar att Alliansen bör agera i riksdagen och lyfta ut ”skadliga skatteförslag” när ramarna för regeringens budgetförslag behandlas i riksdagen i november. I ett andra steg måste man då följaktligen också enas om vilka utgifter som ska strykas eller minskas. Om man får Sd:s stöd för detta kommer riksdagen att fatta beslut om en något modifierad budget.

Liberalerna å sin sida vill agera redan i vår genom att riksdagen tydliggör att vissa skattehöjningar vill man helt enkelt inte ha. Det skulle till exempel kunna ske genom ett initiativ i Finansutskottet som sedan resulterar i riksdagsuttalande och tillkännagivande till regeringen. Även här krävs givetvis stöd av Sd för att få en majoritet i riksdagen. Sedan hotar Jan Björklund med ett misstroendevotum mot finansministern om regeringen skulle välja att inte följa riksdagens uttalande.

Det som frågan främst handlar om, åtminstone för Liberalerna och Centerpartiet, är att få stopp på tre skattehöjningar som aviserats i vårbudgeten:

  • Gränsen för statlig inkomstskatt som sätts på en nivå där flera får höjda marginalskatter.
  • En ny flygskatt
  • Förändringar av de s.k. 3:12 – reglerna som innebär höjd skatt för företagare.

Alliansen är djup oeniga om hur processen bör se ut. Annie Lööf avvisar bestämt alla tankar på gemensam budget och har där stöd av Liberalerna. Anna Kinberg Batra är lika bestämd i sitt avvisande av Centerpartiets förslag som innebär att riksdagen går in och petar i en regeringsbudget. Men en sak är säker. Alliansen kan inte med bibehållen trovärdighet göra ingenting – man kan inte bara gå tillbaka till läktarplats. Därför kommer man sannolikt att enas kring någonting.

Första steget är att moderaterna lägger ned. Syftet med Anna Kinberg Batras utspel var heller aldrig att få igenom förslaget om en gemensam budget. Syftet var att dra uppmärksamheten från Centerpartiet, locka tillbaka en del allmänborgerliga väljare och kanske ta en del också från Sverigedemokraterna. Hennes utspel handlade om att hantera opinionssiffror och intern opposition. Givetvis kommer Anna Kinberg Batra att hävda att det egna förslaget varit bäst, men för att få en gemensam budget måste alla vara med och sedan konstaterar hon att de förutsättningarna inte finns.

Sedan går faktiskt Liberalernas och Centerpartiets förslag att kombinera. Man kan enas om ett riksdagsuttalande i vår och samtidigt hålla öppet för att agera i sambandet med att rambudgeten fastställs i november. Detta i fall regeringen väljer att strunta i vad riksdagen tillkännagivet. Både moderaterna och liberalerna ogillar allt som har med att manipulera den budgetordning riksdagens partier varit överens om ska gälla. Men här kan man nu skjuta över ansvaret på regeringen. Den kan välja om man vill följa riksdagen och få igenom sin budget ograverad eller riskera både budgetordningen och nederlag i sak.

Det finns naturligtvis en joker i hela den här processen. Stefan Löfven kommer inte att stillasittande se på om och när Alliansen samlar sig till ett gemensamt agerande. Det är sannolikt att regeringen då (om inte förr) kommer att bjuda in till budgetsamtal över blockgränsen.

Christer Hallerby