Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2017

Förändringarna i maj månads ”C2S poll of polls” är små, för att inte säga marginella, i förhållande till läget i april. Jag skrev i förra månadens krönika att vi nu sannolikt går in i ett lugnare skede efter de dramatiska förändringarna för främst M och C tidigare i vår. Så blev det också. Men en siffra rymmer en hel del dramatik. För första gången noteras Mp under fyra-procent spärren. Även om förändringen i förhållande till förra månaden är liten måste det vara mycket bekymmersamt för miljöpartisterna. Det såg ut som man planat ut strax över fyra procent efter det tidigare raset. Men nu frågar man sig, var ligger golvet egentligen?

Alliansen är nu återigen marginellt större än de röd/gröna. Men efter SD:s utspel tidigare i veckan kan man fråga sig om den tävlingen betyder något längre.  Paula Bieler klargjorde i SvT:s Agenda att det inte alls är säkert att man släpper fram Anna Kinberg Batra som statsminister om inte Sd aktivt får medverka i regeringsförhandlingarna. Så där sprack en illusion som inte minst Jan Björklund levt med ett tag.

Han har envetet hävdat att om Alliansen blir större än de röd/gröna så ska det bildas en Alliansregeringen. Detta utan att egentligen förklara den reella skillnaden mellan om Alliansen är några mandat större än de röd/gröna i förhållande till om man är något mandat mindre. På något avgörande sätt påverkar inte detta styrkeförhållandena i riksdagen. I bägge fallen skulle Alliansen bli en minoritetsregering som behöver stöd antingen från Sd eller från vänster för att få igenom sin politik. Då är det mer logiskt att som M och Kd hävdat, att förutsättningarna för en Allians-regering bör prövas i bägge fallen och då finns det egentligen ingen anledning att vänta till efter valet. Då räknade man självfallet med Sd:s passiva stöd, men det måste även Björklund gjort i sitt alternativ.

Men nu är allt detta historia. Sd har klargjort att man vill vara med och leka. Man kommer inte bara att agera nickedocka i ett statsministerval. Spelplanen har blivit helt förändrad. Jan Björklund kommenterade det nya läget direkt i Agenda. För första gången var han logisk rakt igenom och gick realistiskt igenom alternativen. För Liberalerna är förhandlingar med Sverigedemokraterna uteslutna. En Alliansregering är fortfarande förstahandsalternativet, men om detta inte går är han beredd att pröva en regeringsbildning över blockgränsen. För detta fick han skit i en del av högerpressen. Där lutar man sig hellre åt Sd än söker mer konstruktiva och hållbara lösningar.

Det är just det politiska spelet som dominerar mediabilden av Alliansen för närvarande. Politikens innehåll kommer helt i skymundan. Nu har leken ”vem tar vem” i framtida regeringsbildningar kompletterats med ”vem tar makten” i Moderaterna och Liberalerna. Moderaternas ledarkris accelererade i går när tunga kommunalpolitiker krävde hennes avgång. Jag ifrågasatte i min april-krönika om hon ens kommer att leda sitt parti i nästa val. Det blir allt mindre troligt. Det som möjligtvis räddar henne, är att de fotogallerier av möjliga ersättare som presenteras i tidningarna är föga upphetsande. Fast nu såg jag att tidigare försvarsministern Mikael Odenberg börjar dyka upp bland porträtten. Det kunde ju bli lite livat.

Idag gjorde Liberalerna ett försök att komma igenom med lite sakpolitik. Fokus låg på EU där nu partiet ställer sig bakom kommissionens förslag om en social pelare. Men Jan Björklunds presskonferens spolierades av att länsförbundet i Uppsala samtidigt gick ut med att han borde ersättas av Birgitta Ohlsson som partiledare. Det är en självklar demokratisk rättighet för ett länsförbund att nominera vem man vill till partiledare. Men tajmingen. Finns det överhuvudtaget någon internkommunikation att tala om i det partiet när man inte kan samordna sig bättre.

Alliansen kommer att dö sotdöden om inte sakfrågorna kommer fram. Man vann valet 2006 på ett genomtänkt och genomarbetat politiskt program. Men nu handlar det mest om personer och konstellationer, om förtroende och icke-förtroende. Möjligen med undantag för Centerpartiet som presterar en lång rad debattartiklar i olika ämnen och det ser ju också ut att betala sig.

Här hade jag tänkt sluta, men så kom också SCB med vårens partisympatiundersökning. Det är alltid intressant att jämföra min ”poll of poll” med SCB:s siffror. Inte för att SCB skulle vara ett rättesnöre. Den är lika mycket en opinionsundersökning som alla andra, men den har ett större urval än de enskilda mätningarna och enligt dem själva så anstränger man sig med nästan alla medel – telefon, webb – för att nå fram till de intervjupersoner som hamnat i det slumpmässiga urvalet. Det bör dock påpekas att trots detta så har man ett bortfall på 46,4 procent. Så här faller jämförelsen ut:

Skillnaderna är små. Huvudsakligen ligger de inom den så kallade felmarginalen. Men när det gäller de två partier där förändringstrenderna varit som starkast under våren, moderaterna och centern, är de lite större. Nedgången för Moderaterna och uppgången för Centern bekräftas och är dramatisk även i SCB:s mätning men siffrorna blir något mer modesta. Detta stämmer med min erfarenhet. SCB är något mera konservativt när det gäller att fånga trender och förändringar än de andra mätningarna. Vad som ligger närmast sanningen är svårt att veta. Men min kvalificerade gissning är att trenderna är lite starkare än vad SCB kommer fram till. Det finns fler rörliga väljare i bortfallet än i de man når fram till. Moderaterna har nog anledning att vara ännu lite mer bekymrade, och centerpartisterna har anledning att jubla lite mer.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2017

I april blev de röd/gröna återigen större än Alliansen. Ända sedan november 2015 har Alliansen varit största block. Störst fördel hade man i maj 2016 då gapet var 4,0 procentenheter. Nu leder de röd/gröna med 0,6. Det är framförallt Socialdemokraternas återhämtning som ligger bakom. Hanteringen av terrordådet i Stockholm gynnade troligen Stefan Löfven. Välförtjänt för han fyllde väl ut statsministerämbetets kostym. Men viktigare för socialdemokraternas siffror är att det sedan några månader tillbaka också finns en underliggande uppåtgående trend. Det är dock fortfarande en bra bit kvar innan man når upp till siffror jämförbara med valresultatet.

Miljöpartiet har ett klart mindre stöd i opinionen än vid valet 2014. Det verkar dock som man nu stabiliserar sig runt 4 procent. En del mätningar har indikerat ännu lägre nivåer än så. I SIFO:s ordinarie mätning som gjordes i början på april var man nere på 3,2 procent. Men i den extramätning som gjordes senare i månaden (och därför ingår i underlaget till månadens poll of polls) var man tillbaka på en högre nivå (5,0%). Siffrorna indikerar dock att det är svajigt och miljöpartisterna får nog förbereda sig på en jobbig valrörelse. Det är svårt att se vad som skulle kunna ge partiet en hävstång uppåt igen. Gustav Fridolin är både stukad och blek. Isabella Lövin är inte och kommer knappast att bli en kampanjpolitiker.

På allianssidan har vi haft en period av stor dramatik. Moderaternas utförslöpa fortsatte även under april. Stödet är nu nere under 17 procent. Vi får gå tillbaka till valrörelsen 2002 och Bo Lundgrens katastrofval för att hitta motsvarande nivåer. I det valet nådde man drygt 15 procent. Men historiskt var detta en tillfällig nivå. Man får gå tillbaka till 1970-talet för att hitta mer permanenta perioder under 17 procent. Men i valet 1979 fick man 20 procent och i alla val därefter, utom just 2002, har man överträffat detta. Toppnoteringen nådde Fredrik Reinfeldt 2010 med 30 procent.

Anna Kinberg Batra verkar byta strategi så ofta att det ser att vara en taktik att byta strategi. Ena månaden tar hon avstånd från Reinfeldt, distanserar sig från Alliansen och närmare sig Sd. Ett par månader senare gör hon en egen Reinfeldtare vid presentationen av partiets motion med anledning av vårbudgeten. Hon hälsar välkommen till Sveriges arbetarparti och lägger fram förslag om ett nytt jobbskatteavdrag. Visst, det är inte så att de två utspelen är motstridiga. Men de väcker frågor både om hur den nuvarande moderatledningen ser på sin nära historia och hur bra man är på att förnya sin politik. Jobbskatteavdragen var en gång en fräsch idé som gjorde det möjligt för Alliansen att sänka skatten, nu är det mest gammal skåpmat. Dessutom samlar inte nya jobbskatteavdrag längre Alliansen, snarare bidrar de till ökad splittring.

Är det så att vi håller på att se ett skifte, att Kinberg Batra är på väg att lämna över Alliansens ledartröja till Annie Lööf. Centerns uppgångstrend håller i och för sig på att mattas av. Vi får se om den kan få ny energi någonstans eller om det är slut på uppgången för den här gången. I vilket fall som helst har Annie Lööf etablerat sig på en ny nivå i svensk politik. Fler och fler ser henne som alternativet till Stefan Löfven som statsminister. Till och med flera moderatväljare enligt en mätning från IPSOS förra veckan.

Det kan vara så att vi nu går in i ett lugnare skede, att de opinionstrender som varit starka ett tag mattas av.  Men det stora frågetecknet i svensk politik är Alliansen. I första hand hur den ska hantera höstens budgetmotion (se tidigare blogg nedan) men på längre sikt är naturligtvis frågan om man överhuvudtaget kommer att ha kraft och förmåga att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ i nästa års val.

Christer Hallerby

Analys – hur kommer Alliansen att samla ihop sig och agera inför budgetpropositionen i höst?

Moderaterna vill nu fälla regeringens budget och därmed driva fram en regeringskris i mandatperiodens elfte timma. Detta efter att sedan decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 i princip ha lämnat walkover i regeringsfrågan. Centerpartiet och Liberalerna säger nej men har lanserat egna förslag till hur Alliansen bör agera för att sätta käppar i hjulen för regeringens skattehöjarplaner.  Vem eller vilka kommer att vinna dragkampen inom Alliansen? Höstbudgeten läggs i september. Jag försöker i den här analysen reda ut vad som kan komma att hända och vad som är sannolikast.

Först vill jag understryka att det är ett tydligt tillfrisknande att allianspartierna nu övergivit DÖ och inser det orimliga att sitta på läktaren och se på när regeringen höjer skatter som det egentligen inte finns en majoritet för i riksdagen. DÖ fick egentligen helt absurda konsekvenser. I princip var Alliansens besked till Löfven, att vi släpper igenom regeringens budget under förutsättning att du har Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet med på tåget. Samtidigt omöjliggjorde man uppgörelser över blockgränsen. Det var knappast vad Alliansens väljare tänkt sig, att man skulle driva på för att maximera vänsterpartiets inflytande.

För Moderaterna och Ann Kinberg Batra var detta någon som blev allt omöjligare att försvara. Den interna oppositionen blev allt starkare. Därför var det förlösande när Kristdemokraterna på sin kongress beslöt sig för att slutligen begrava DÖ. Moderaterna och övriga allianspartier följde strax efter. DÖ:s tankeparadigm fortsatte dock att styra agerandet i riksdagen. Men Moderaternas förtroende i väljarkåren följde en vikande kurva och pressat av detta samt av Centerpartiets motsvarande uppgång beslöt sig moderatledningen för att försöka ändra på spelplanen.

Den 19 januari kallade Kinberg Batra till presskonferens och förkunnade att moderaterna nu vill att Alliansens ska lägga fram en gemensam budget i höst och med Sverigedemokraternas stöd driva igenom den i riksdagen. Samtidigt öppnade hon för att göra upp med Sd i enskilda sakfrågor. Kristdemokraternas linje var redan tidigare att man ville ha en gemensam budget. Däremot är man helt emot att förhandla med Sd, vilket dock inte betyder att man inte räknar in deras röster som ju behövs för att fälla regeringen.

Centerpartiets och Liberalernas svar på Kinberg Batras utspel var först att man stod fast vid sina tidigare linjer att allianspartierna skulle gå fram med egna budgetförslag. I praktiken innebär detta att vart och ett av Allianspartiernas och Sverigedemokraternas budgetförslag försvinner efterhand som riskdagens omröstning framskrider. Till sist landar processen i att regeringens och vänsterpartiets gemensamma förslag vinner. Detta förutsätter att ledamöterna följer konvenansen och bara röstar på sina egna partiers förslag och sedan avstår i omröstningarna när detta blivit utslaget. Men så blir det. Varför skulle man först avstå från att förhandla fram en gemensam budget, för att sedan ta till exempel moderaternas parti när väl avgörandet ska falla? (Det som ställde till den stora oredan 2014 var dock att Sd efter att det egna förslaget fallit valde att stödja Alliansens gemensamma förslag, som därmed fick större stöd än regeringens.)

Med det dröjde inte länge innan både Centerpartiet och Liberalerna kände sig tvingade att modifiera sina linjer. När nu moderaterna lämnat sin läktarplats blev stolarna väl obekväma.  Först ut var centerpartiets Per Åsling i en intervju i Dagens Industri den 22 mars. Han menar att Alliansen bör agera i riksdagen och lyfta ut ”skadliga skatteförslag” när ramarna för regeringens budgetförslag behandlas i riksdagen i november. I ett andra steg måste man då följaktligen också enas om vilka utgifter som ska strykas eller minskas. Om man får Sd:s stöd för detta kommer riksdagen att fatta beslut om en något modifierad budget.

Liberalerna å sin sida vill agera redan i vår genom att riksdagen tydliggör att vissa skattehöjningar vill man helt enkelt inte ha. Det skulle till exempel kunna ske genom ett initiativ i Finansutskottet som sedan resulterar i riksdagsuttalande och tillkännagivande till regeringen. Även här krävs givetvis stöd av Sd för att få en majoritet i riksdagen. Sedan hotar Jan Björklund med ett misstroendevotum mot finansministern om regeringen skulle välja att inte följa riksdagens uttalande.

Det som frågan främst handlar om, åtminstone för Liberalerna och Centerpartiet, är att få stopp på tre skattehöjningar som aviserats i vårbudgeten:

  • Gränsen för statlig inkomstskatt som sätts på en nivå där flera får höjda marginalskatter.
  • En ny flygskatt
  • Förändringar av de s.k. 3:12 – reglerna som innebär höjd skatt för företagare.

Alliansen är djup oeniga om hur processen bör se ut. Annie Lööf avvisar bestämt alla tankar på gemensam budget och har där stöd av Liberalerna. Anna Kinberg Batra är lika bestämd i sitt avvisande av Centerpartiets förslag som innebär att riksdagen går in och petar i en regeringsbudget. Men en sak är säker. Alliansen kan inte med bibehållen trovärdighet göra ingenting – man kan inte bara gå tillbaka till läktarplats. Därför kommer man sannolikt att enas kring någonting.

Första steget är att moderaterna lägger ned. Syftet med Anna Kinberg Batras utspel var heller aldrig att få igenom förslaget om en gemensam budget. Syftet var att dra uppmärksamheten från Centerpartiet, locka tillbaka en del allmänborgerliga väljare och kanske ta en del också från Sverigedemokraterna. Hennes utspel handlade om att hantera opinionssiffror och intern opposition. Givetvis kommer Anna Kinberg Batra att hävda att det egna förslaget varit bäst, men för att få en gemensam budget måste alla vara med och sedan konstaterar hon att de förutsättningarna inte finns.

Sedan går faktiskt Liberalernas och Centerpartiets förslag att kombinera. Man kan enas om ett riksdagsuttalande i vår och samtidigt hålla öppet för att agera i sambandet med att rambudgeten fastställs i november. Detta i fall regeringen väljer att strunta i vad riksdagen tillkännagivet. Både moderaterna och liberalerna ogillar allt som har med att manipulera den budgetordning riksdagens partier varit överens om ska gälla. Men här kan man nu skjuta över ansvaret på regeringen. Den kan välja om man vill följa riksdagen och få igenom sin budget ograverad eller riskera både budgetordningen och nederlag i sak.

Det finns naturligtvis en joker i hela den här processen. Stefan Löfven kommer inte att stillasittande se på om och när Alliansen samlar sig till ett gemensamt agerande. Det är sannolikt att regeringen då (om inte förr) kommer att bjuda in till budgetsamtal över blockgränsen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2017

Två saker sticker ut mer än någonting annat i väljaropinionens utveckling under mars 2017. Centern fantastiskt positiva trend fortsätter. För sjätte månaden i rad överträffar man föregående månads notering. Man har gått från ett stöd på 7,5 procent i september till 12,5 procent i mars. En ökning med 5 procentenheter. Moderaternas tapp under samma period är minst lika dramatiskt – från 24,9 procent i maj till 17,1 procent i mars. En minskning med nära 8 procentenheter.

Intressant är också att gapet mellan blocken fortsätter minska och det är nu nere i 0,3 procentenheter. Men detta beror inte på att de rödgröna vinner något på turbulensen inom Alliansen. Istället sker det en viss överströmning från främst moderaterna till Sd. Efter en period av relativt stillastående, så verkar Sd nu börja växa igen. Det är en utveckling som tog fart efter Anna Kinberg Batras (AKB) utspel den 19 januari att man är beredda att fälla regeringen före valet med stöd av just Sd.

Det var säkert internt tryck som fick AKB att gå ut med detta besked. Men avsikten var att visa upp en mer offensiv strategi och därmed kunna peka finger åt de mer fega allianskamraterna i Centerpartiet och Liberalerna, samtidigt som man hoppades ta sympatisörer även från Sd. Men svaret från väljarna kom omgående och var skoningslöst. Efter en längre och svackare utförslöpa visade sig vägvalet leda till ett stup. Vinnare blev istället just C och Sd. Fortsätter den här utvecklingen har moderatledaren gått från att ha strategiska bryderier till att stå inför en nästan olöslig strategisk utmaning. Kommer hon ens att leda partiet i nästa val?

Vi får se om jag underskattar AKB. En som vet hur det känns att vara underskattad är Annie Lööf. Jag stämde själv delvis in i kören när Lööf valdes genom att skriva att ”hon och Centerpartiet passar inte som hand i handske precis”. Men jag skrev samtidigt att just den miss-matchen gjorde Annie Lööf och Centerpartiet till svensk politiks största och mest spännande osäkerhet. Och jag måste säga att hon förtjänar beundran för sitt sätt att ta sig an den utmanande uppgiften. De verktyg hon använt sig av har främst handlat om politikens innehåll och politisk strategi, i motsats till det andra liberala partiet där utanverket med symboler, format och taktik varit mest framträdande.

Annie Lööfs partiledarskap har inte varit utan problem. Hon tvingades till exempel avbryta en semester för att åka hem och styra upp ett programarbete som var på väg att spåra ur. Till en början var opinionen också ganska svårflörtad. Det var först i förra valrörelsen som väljarna fick en chans att bekanta sig med henne. Jag tror att det hela vände vid ett mycket speciellt tillfälle. Det är svårt att bevisa betydelsen av en enskild händelse för en opinionsutveckling som sker långt senare. Men när Annie Lööf i TV:s partiledardebatt den 11 september 2014, lämnar sin plats för att räcka över en bunt papper till Stefan Löfven, så tappar denne balansen och börjar vifta och prata okontrollerat. Det som Lööf försökte överlämna var väl en föga uppseendeväckande rapport från Energimyndigheten – men just då hände något med dynamiken i svensk politik. Annie Lööf växte när hon fick Löfven att framstå som en okontrollerad gubbe som inte kan hantera att sägas emot av en ung kvinna. Det självförtroende Lööf fick i det ögonblicket har betytt en hel del för den fortsatta utvecklingen. Den nuvarande trenden kommer väl inte att leda ända upp i himmelen, men fortsättningen blir intressant.

Inte minst gäller detta dynamiken inom Alliansen. Centerpartiets framgångar är på väg att förändra hela den politiska kartan. För första gången på mycket länge är Centerpartiet och Liberalerna tillsammans större än Moderaterna. Samtidigt ligger Kristdemokraterna väl förankrade under spärren. Med det nuvarande opinionsläget ökar också sannolikheten för att man kommer att förbli där. Med ett minskande moderatstöd kommer det att finns färre ”kamrat fyra-procent röster” att hämta. Det blir allt mer tveksamt om Alliansen kommer att överleva nästa val.

Svensk politik hade behövt nya samarbetslösningar redan den här mandatperioden. Nu kan väljarna tvinga fram ett ”nytänkande” efter det att de sagt sitt i valet om drygt ett år.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Sverigedemokraterna växer (ej säker)
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i september 2016

Ytligt sett var utvecklingen i väljaropinionen under september relativt odramatiskt. Tittar vi bara på siffrorna och jämför med föregående månad så handlar det om några tiondelar här och där, fram eller tillbaka. Undantaget är moderaterna som tappar 1,1 procent. Men går vi under ytan och tittar på mer långvariga trender så finns det en hel intressant att reflektera över.

opinion-tabell-sept-16opinion-sept-16

Mest anmärkningsvärt är att gapet mellan blocken fortsätter att minska. Det är nu nere i 1,7 procent – fortfarande till Alliansens fördel. Men fortsätter den trendmässiga utvecklingen så har de röd/gröna passerat Alliansen före årsskiftet. Jag skulle nog vara beredd att hålla en slant – om än ganska liten – på att så också sker.

Två lite längre verkande nedåtgående trender kan ha nått botten. Det handlar om Miljöpartiets långa och Sverigedemokraternas lite kortare. Miljöpartiet har befunnit sig i ett opinionsmässigt ras sedan partiet toppade i samband med EU-valet i juni 2014 (jag skriver utförligt om detta i  http://bloggen.c2s.se/2016/09/valjaropinionen-augusti-2016/). För Sverigedemokraterna bröts en uppåtgående trend i och med migrationsöverenskommelsen och sedan dess har trenden varit ett flackt utförslut. Nu går bägge partier upp i september jämfört med föregående månad. Även sett över utvecklingen totalt sedan i somras tyder det mesta på att de respektive krafter som drivit den nedåtgående utvecklingen för de här partierna nu helt förlorat sin styrka.

Under perioden inträffade Liberalernas krisvecka. Ytligt sett har den inte haft någon effekt alls på väljarstödet. Det är också det normala, att den typen av korta episoder som snabbt blåser över inte får någon långvarig effekt på opinionsstödet.

Intressant notera är dock att två av de ingående mätningarna – Inizio och Yougov – som gjordes under och direkt efter krisveckan visar på ett ökat stöd för Liberalerna. Det handlar om små tal så några tvärsäkra statistiskt säkerställda slutsatser kan man inte dra. Men en teori skulle kunna vara att en kris som den Liberalerna gick igenom drar väljarnas uppmärksamhet till partiet. Krisen hade en tydlig ingrediens av personstrid, vilket kan ha inneburit att personer som tidigare tvekat att stödja partiet nu kände för att markera ett stöd antingen för Jan Björklund eller för Birgitta Ohlsson.

Detta innebär inte att upprepade kriser skulle vara ett framgångsrecept. Tvärtom så tror jag det skulle vara förödande i längden om Liberalernas ledning fortsätter att kriga inom sig. Men den enstaka krisveckan i september behöver inte ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt. Vi får dock vänta på oktober-mätningarna för att få ett slutligt besked om detta.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i mars 2016

Det är fortfarande migrationsöverenskommelsen som präglar utvecklingen i väljaropinionen. Trenderna står sig även i mars. Socialdemokraterna, Moderaterna och i någon mån vänsterpartiet stärker sin ställning medan Sverigedemokraterna försvagas. Det är inga stora förändringar men trenderna är tydliga.

poll of polls mars

Alliansens fyra partisekreterare presenterade, vad som närmast kan förklaras som en avsiktsförklaring på DN-debatt den 30 mars.  Man ska gå till val på ett gemensamt valmanifest och gemensamt söka väljarnas förtroende även i valet 2018. Mot den bakgrunden kan det vara intressant notera, att efter den utomordentligt svåra opinionsperiod som regeringen gått igenom, så är gapet till alliansens fördel i mars-sammanställningen endast 1 procent – och trenden är just nu till den sittande regeringens fördel.

Trots att decemberöverenskommelsen är död så är uppenbart Alliansens strategi att försöka bli något större än de röd-gröna och genom den praxis som gäller sedan 2010 utgår man från att socialdemokraterna då ska släppa fram en Alliansregering. Det finns flera risker med en sådan strategi. Den första uppenbara är att man inte alls blir större än de röd-gröna och då har man i princip bundit sig för att släppa fram ett vänsteralternativ, kanske en socialdemokratisk minoritetsregering. Den andra är att regeringsbildningen inte alls går som man tänker sig.

Det som gjorde Alliansen så framgångsrik under perioden 2006 – 2010 var förvisso att man hade ett gemensamt program klart redan före valet, men också att man hade ett majoritetsunderlag i riksdagen att regera på. Idag är opinionsläget ett annat. För att Alliansen ska få majoritet i valet 2018 så krävs att man både strategiskt och politiskt ”lyfter sig själv i håret”. Den Alliansens Münchhausen som skulle kunna åstadkomma detta är dock knappast skönjbar för närvarande. Ett rimligt antagande är att partisekreterarnas utspel som vanligt kortsiktigt stärker det största partiet moderaterna, medan de tre mindre partierna får betala något. På länge sikt – tja, låt oss hoppas på Münchhausen*.

Ett annat anmärkningsvärt resultat i mars-sammanställning är att opinionstrenden, redan innan utspelet, viker nedåt för de två mittenpartierna L och C – både för partierna enskilt och för partierna tillsammans. För Centern kan det möjligen bero på att den tilltagande anonymiteten under Annie Lööfs bortavaro till slut tog ut sin rätt. Att hon nu är tillbaka kan ge en välbehövlig energikick.

Vad det är som ska ge Liberalerna ny energi är dock svårare att se. Under perioden har man fokuserat opinionsbildningen på lägstalönerna. Förslaget om lagreglering i det fall inte parterna tog sitt ansvar provocerade både facket och statsministern. Till slut fick man också en smäll på fingrarna av Moderaterna – då dog debatten. Lägre ingångslöner är en omvänd plånboksfråga. Det finns inga tydliga vinnare men en hel del potentiella förlorare. Jag säger inte att förslaget var eller är fel i sak. Men att låta denna enda fråga under en längre period helt dominera opinionsbildningen tyder på att man prioriterar andra saker än väljarstödet.

Christer Hallerby

*Baron Münchhausen (1720 – 1791) är känd för sina många anekdoter. I en av dem berättar han hur han gick ner sig i ett träsk och räddades genom att lyfta sig själv i håret.