Historien ger Nyamko Sabuni rätt

Insikten om hur rätt Nyamko Sabuni hade börjar sprida sig. I början på juni kom SvT m.fl. med nyheten att antalet könsstympade kvinnor i Sverige ökar kraftigt och troligen är mångdubbelt fler än vad som uppskattats hittills. Några dagar senare kom nyheten att trycket på den nationella stödtelefonen för hedersvåld ökar kraftigt och att experterna bedömer att det som kommer fram bara är toppen på ett isberg.

Visst kan de här problemen ha ökat med den kraftiga flyktinginvandringen på senare tid men huvudsakligen handlar det om en situation vi haft i flera år. När Nyamko Sabuni som minister och chef för Integrations- och jämställdhetsdepartement (2006 – 2010) uppmärksammade unga (och för den delen också äldre) kvinnors situation i flera av våra invandrartäta förortsområden så var skepsisen utbredd, förnekelse alternativet för många som borde veta bättre och ifrågasättandet norm.

Nyamko Sabuni hade redan innan hon blev minister föreslagit obligatoriska gyn-undersökningar i skolan för att kartlägga och motverka problemen med kvinnlig omskärelse. Som minister drev hon under hårt motstånd fram en lagstiftning mot hedersvåld. Hon uppmärksammade problemen med unga killar som agerade poliser när kvinnor bröt mot de normer för klädsel, uppförande och umgänge som rådde i området där de bodde. Hon startade arbetet mot våldsbejakande extremism.

Det var min uppgift att som statssekreterare i Integrations- och jämställdhetsdepartement driva de processer som skulle omsätta Nyamkos tankar och insikter till praktiska åtgärder, lagar och regler. Jag minns det motstånd vi mötte, ibland segdraget formellt för att begrava förslag och undvika åtgärder, ibland mer oförblommerat på tidningarnas kultur- och debattsidor eller i TV:s debattprogram.

Jag minns alla de docenter och doktorer som hävdade att våra utredningar och kartläggningar inte var tillräckligt forskningsbaserade och därför inte kunde ligga till grund för åtgärder; alla de politiska med- och motståndare som menade att vårt prat bara gynnade Sverigedemokraterna; alla de kulturjournalister som förlöjligade analyser och förslag; alla de jurister (inte minst så kallade höga i justitiedepartementet) som menade att befintlig lagstiftning mer än väl räckte för att hantera de problem vi trodde fanns; alla de kulturrelativister till vänster som menade att vi inte kunde pådyvla nytillkomna svenskar västerländska värderingar; alla de partiledare i Alliansen (inklusive vår egen) som tyckte att Integrations- och jämställdhetsdepartementet mest var ett ”pain in the arse” och därför efter valet 2010 beslöt att stänga butiken och flytta Nyamko till en underordnad roll i utbildningsdepartementet.

Nyamko sa i en intervju härförleden att historien kommer att ge henne rätt. Det tror jag vi är många som är övertygade om. Hoppas bara att ökade insikter och mer kunskap innebär att fler också vågar vidta aktiva åtgärder. Att fler politiker, myndigheter och kommunala förvaltningar vågar lämna sin bekväma plats på läktaren och ursäkter i stil med ”vi vet för lite”, ”det är för besvärligt”, ”vi har inte tillräckliga resurser”, ”det är för farligt”, ”vi måste ha respekt för att människor är olika” etc.

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Opinionskrönika juni 2017

Förändringarna i maj månads ”C2S poll of polls” är små, för att inte säga marginella, i förhållande till läget i april. Jag skrev i förra månadens krönika att vi nu sannolikt går in i ett lugnare skede efter de dramatiska förändringarna för främst M och C tidigare i vår. Så blev det också. Men en siffra rymmer en hel del dramatik. För första gången noteras Mp under fyra-procent spärren. Även om förändringen i förhållande till förra månaden är liten måste det vara mycket bekymmersamt för miljöpartisterna. Det såg ut som man planat ut strax över fyra procent efter det tidigare raset. Men nu frågar man sig, var ligger golvet egentligen?

Alliansen är nu återigen marginellt större än de röd/gröna. Men efter SD:s utspel tidigare i veckan kan man fråga sig om den tävlingen betyder något längre.  Paula Bieler klargjorde i SvT:s Agenda att det inte alls är säkert att man släpper fram Anna Kinberg Batra som statsminister om inte Sd aktivt får medverka i regeringsförhandlingarna. Så där sprack en illusion som inte minst Jan Björklund levt med ett tag.

Han har envetet hävdat att om Alliansen blir större än de röd/gröna så ska det bildas en Alliansregeringen. Detta utan att egentligen förklara den reella skillnaden mellan om Alliansen är några mandat större än de röd/gröna i förhållande till om man är något mandat mindre. På något avgörande sätt påverkar inte detta styrkeförhållandena i riksdagen. I bägge fallen skulle Alliansen bli en minoritetsregering som behöver stöd antingen från Sd eller från vänster för att få igenom sin politik. Då är det mer logiskt att som M och Kd hävdat, att förutsättningarna för en Allians-regering bör prövas i bägge fallen och då finns det egentligen ingen anledning att vänta till efter valet. Då räknade man självfallet med Sd:s passiva stöd, men det måste även Björklund gjort i sitt alternativ.

Men nu är allt detta historia. Sd har klargjort att man vill vara med och leka. Man kommer inte bara att agera nickedocka i ett statsministerval. Spelplanen har blivit helt förändrad. Jan Björklund kommenterade det nya läget direkt i Agenda. För första gången var han logisk rakt igenom och gick realistiskt igenom alternativen. För Liberalerna är förhandlingar med Sverigedemokraterna uteslutna. En Alliansregering är fortfarande förstahandsalternativet, men om detta inte går är han beredd att pröva en regeringsbildning över blockgränsen. För detta fick han skit i en del av högerpressen. Där lutar man sig hellre åt Sd än söker mer konstruktiva och hållbara lösningar.

Det är just det politiska spelet som dominerar mediabilden av Alliansen för närvarande. Politikens innehåll kommer helt i skymundan. Nu har leken ”vem tar vem” i framtida regeringsbildningar kompletterats med ”vem tar makten” i Moderaterna och Liberalerna. Moderaternas ledarkris accelererade i går när tunga kommunalpolitiker krävde hennes avgång. Jag ifrågasatte i min april-krönika om hon ens kommer att leda sitt parti i nästa val. Det blir allt mindre troligt. Det som möjligtvis räddar henne, är att de fotogallerier av möjliga ersättare som presenteras i tidningarna är föga upphetsande. Fast nu såg jag att tidigare försvarsministern Mikael Odenberg börjar dyka upp bland porträtten. Det kunde ju bli lite livat.

Idag gjorde Liberalerna ett försök att komma igenom med lite sakpolitik. Fokus låg på EU där nu partiet ställer sig bakom kommissionens förslag om en social pelare. Men Jan Björklunds presskonferens spolierades av att länsförbundet i Uppsala samtidigt gick ut med att han borde ersättas av Birgitta Ohlsson som partiledare. Det är en självklar demokratisk rättighet för ett länsförbund att nominera vem man vill till partiledare. Men tajmingen. Finns det överhuvudtaget någon internkommunikation att tala om i det partiet när man inte kan samordna sig bättre.

Alliansen kommer att dö sotdöden om inte sakfrågorna kommer fram. Man vann valet 2006 på ett genomtänkt och genomarbetat politiskt program. Men nu handlar det mest om personer och konstellationer, om förtroende och icke-förtroende. Möjligen med undantag för Centerpartiet som presterar en lång rad debattartiklar i olika ämnen och det ser ju också ut att betala sig.

Här hade jag tänkt sluta, men så kom också SCB med vårens partisympatiundersökning. Det är alltid intressant att jämföra min ”poll of poll” med SCB:s siffror. Inte för att SCB skulle vara ett rättesnöre. Den är lika mycket en opinionsundersökning som alla andra, men den har ett större urval än de enskilda mätningarna och enligt dem själva så anstränger man sig med nästan alla medel – telefon, webb – för att nå fram till de intervjupersoner som hamnat i det slumpmässiga urvalet. Det bör dock påpekas att trots detta så har man ett bortfall på 46,4 procent. Så här faller jämförelsen ut:

Skillnaderna är små. Huvudsakligen ligger de inom den så kallade felmarginalen. Men när det gäller de två partier där förändringstrenderna varit som starkast under våren, moderaterna och centern, är de lite större. Nedgången för Moderaterna och uppgången för Centern bekräftas och är dramatisk även i SCB:s mätning men siffrorna blir något mer modesta. Detta stämmer med min erfarenhet. SCB är något mera konservativt när det gäller att fånga trender och förändringar än de andra mätningarna. Vad som ligger närmast sanningen är svårt att veta. Men min kvalificerade gissning är att trenderna är lite starkare än vad SCB kommer fram till. Det finns fler rörliga väljare i bortfallet än i de man når fram till. Moderaterna har nog anledning att vara ännu lite mer bekymrade, och centerpartisterna har anledning att jubla lite mer.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Etableringsreformen – blev integrationen bättre?

Jag var som statssekreterare hos integrationsminister Nyamko Sabuni ansvarig för att ta fram etableringsreformen 2010 som i grunden förändrade integrationspolitiken i Sverige. Vår medarbetare Catharina Bildt, som var sakkunnig på departementet, har i Samhällsvetarpodden utvecklat sin syn på hur Arbetsförmedlingen lyckats med det uppdrag man fick att genomföra reformen efter att riksdagen antagit regeringens proposition. Lyssna gärna. Catharina levererar en kompetent och nyanserad analys, https://soundcloud.com/akademikerforbundetssr/etableringsreform

Jag har med anledning av detta uppmanats att reflektera över om etableringsreformen blev som vi tänkt. Egentligen känner jag mig inte riktigt mogen för ett sådant bokslut. Jag håller på att skriva om integrationsfrågorna och känner att mina tankar är i en utvecklingsprocess. Dessutom har jag en del kunskapsluckor om vad som hänt de senaste åren. Jag håller på att läsa i kapp men är inte riktigt framme än.

Men med detta sagt bidrar jag gärna med nedanstående preliminära och något spontana reflektioner:

  • Reformen har inte lett till en radikal förbättring av integrationen i Sverige. Den har heller inte gjort det sämre. Men en bättre strategi hade varit att steg för steg med mindre omfattande reformer utveckla det tidigare systemet. Det är alltid riskabelt med stora systemskiften.Jag tror att arbetslinjen kunnat stärkas också med ett utökat ansvar för arbetsförmedlingen – eller ännu hellre fristående lotsar – men med bibehållet kommunalt huvudansvar. Det var för mycket socialt omhändertagande tidigare, för lite krav på medverkan och prestation i etableringsinsatser. Men som Catharina påpekar i podden avvecklades nu det sociala stödet nästan helt. Samtidigt tappades också kopplingen till den Kommunala Vuxenutbildningen (se nedan).
  • Men med detta sagt så var vi medvetna om att allt inte blir rätt från början. Det är väl få stora reformer i Sverige där det byggts in så mycket utvärdering och uppföljning. Vi insåg att vi inte löst alla problem i och med propositionen. Det var viktigt att med erfarenheter och nya insikter kunna utveckla systemet.
  • Det var fel att lägga huvudansvaret på Arbetsförmedlingen. Det var dock ett oavvisligt krav från moderaterna för att de överhuvudtaget skulle gå med på en reform.
  • Jag tror fortfarande att LOTS – systemet var rätt tänkt. Men genomförandet blev katastrofalt.
  • Arbetslinjen blev för strikt. Det är fel tänkt att det ska gå att klara sig på svensk arbetsmarknad utan att ha studier i nivå med grundskolan bakom sig – ens i enkla jobb.
  • Betydligt fler i etableringsuppdraget borde hänvisats till den kommunala vuxenutbildningen. Istället har Af upphandlat flera kurser på grundläggande nivå och byggt upp ett parallellt system. Om detta har jag skrivit i Dagens Samhälle. Finns också ett svar från Håkan Sörman och min kontrareplik. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kommuner-smiter-undan-viktig-integrationsfraga-10996.
  • Etableringsreformen var inte dimensionerad för det höga flyktingmottagandet som vi fick 2013 – 2015. Det fanns egentligen ingen chans för Af att fylla på med kompetenta etableringshandläggare i den utsträckning som behövdes. Både av rekryteringsskäl och att anslagen inte hängde med. Som det också sägs i podden ökade antalet inskrivna per handläggare kraftigt. Å andra sidan hade inget annat system klarat denna anstormning så mycket bättre – allra minst det gamla med kommunerna som ansvariga. Detta måste man ta hänsyn till när effekterna utvärderas.
  • Glappet mellan ersättningssystemen – asylersättningen och etableringsersättningen gjorde mig oerhört frustrerad. Ersättningen så länge man är asylsökande betalas ut varje månad i förskott medan vi var väldigt angelägna om att etableringsersättningen skulle betalas ut i efterskott baserad på närvaro i de etableringsaktiviteter som bestämts – precis som lön. Resultatet blev ett glapp där kommunerna ibland blivit tvungna att gå in med försörjningsstöd. Att vi inte lyckades lösa glappet höll på att stjälpa hela reformen. Men med år av utredande, prestige, förhandlande mm som lagts ner på en reform gick det bara inte att lägga ned och säga ”det bidde inget”. Jag tycker nog det trots allt var rätt att i det skedet lägga fram propositionen men jag hade också förhoppningen om att det så småningom skulle gå att hitta en vettig lösning på den i sammanhanget lilla skitfrågan.
  • Etableringsreformen bygger på ett system med permanenta uppehållstillstånd. Efter att individen fått sitt uppehållstillstånd skrivs hen in i etableringsuppdraget, som är två år och syftar till en etablering i Sverige – i jobb eller i studiemedelsberättigad utbildning. Personer med tillfälliga uppehållstillstånd har helt andra drivkrafter – man måste hålla flera dörrar öppna, blir mer splittrade etc. Man kan också fundera på om det är rimligt att lägga ner så stora etableringskostnader på personer, som det är tänkt ska återvända till sina hemländer om ett par år. Om min syn på permanenta respektive tillfälliga uppehållstillstånd har jag skrivit i en tidigare blogg, http://bloggen.c2s.se/2016/03/lagforslaget-om-tillfalliga-uppehallstillstand-ar-riktigt-dalig-politik/

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Liberalernas position inför valet 2018 borde vara som huvudmotståndare till Sverigedemokraternas nationalism och högerpopulism.

Det finns tydliga lärdomar för svenska liberaler att dra av de senaste valen i Europa – i Nederländerna och i Frankrike. Inte minst för det liberala parti som tagit namnet Liberalerna.

I bägge länderna var det liberalismen som till slut stod som framgångsrik huvudmotståndare till nationalism och högerpopulism. I Nederländerna gick visserligen liberala VVD med regeringschefen Mark Rutte i spetsen något tillbaka men förblev största parti. Samtidigt gick dock vänsterliberala D66 kraftigt framåt. I Frankrike spelade de traditionella partierna en marginell roll när presidentvalet gick in i ett avgörande skede. Marine Le Pens framgång är anmärkningsvärd, men än mer anmärkningsvärt är att hon stoppades av en kandidat med ett klart socialliberalt budskap. Inskränkt nationalism där problem ska hanteras med stängda gränser och protektionism stod mot öppenhet, tolerans och framtidsoptimism.

Det är uppenbart att en tolerant och öppen liberalism är nationalismens och högerpopulismen reella huvudmotståndare. Men den positionen verkar Liberalerna i Sverige helst vilja undvika. Skälet kan vara att man har en partiledare som känner sig mer bekväm med att framföra andra budskap.

Liberalerna presenterade i februari sin kommunikationsstrategi inför valet 2018. (Intressant för övrigt att ett så viktigt styrdokument ligger öppet på webben för alla att ta del av.) Dokumentet har sina förtjänster, men också sina brister. På en punkt är man tydlig. Det är partiledarens starka sidor som man ska förstärka i hela partiet.

Strategin ska kompletteras med konkreta valbudskap längre fram. Partiets vårbudget ger dock en indikation om vad det kan komma att handla om. Poliser, militärer, lägre ingångslöner får nu komplettera den vanliga skolan. Ett budskap som mest verkar anpassat till just vad partiledaren gillar och känner sig bekväm med att prata om.

Det jag bland annat saknar i strategin är en positioneringsanalys. Vilken position har man och vilken ska eftersträvas i förhållande till konkurrenterna – de andra partierna? En sådan analys skulle troligen pekat på helt andra huvudfrågeställningar än de man nu kommit fram till. Efter en lång period av triangulering och utslätning av politiska meningsskiljaktigheter är det dags att lyfta fram det som är unikt. Var kan liberalismen verkligen göra skillnad i dagens Sverige?

Liberalernas (i alla fall det tidigare Folkpartiets) kräftgång i Sverige och misslyckade regeringsperioder i Tyskland och Storbritannien som ledde till förödande valnederlag för de liberala partierna där, har fått oss att se en liberalism på nedgång i Europa. EU:s minskade förtroende, flyktingkris, stängda gränser, Brexit, Trumps valseger har förstärkt bilden av en liberalism på defensiven och som snabbt tappar terräng. Men faktum är att liberala partier går framåt i flera länder i Europa. Vi ser en intressant renässans för vänsterliberala idéer, titta på i D 66 i Nederländerna, Radikale Venstre i Danmark eller nu på Macron i Frankrike.

Den liberalism som växer; den är grön; den har ett socialt engagemang; den är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är.

Det är precis där jag också vill se Liberalerna positionerade i svensk politik. När Jimmy Åkesson, som i helgen, går till attack mot det han kallar vänsterliberala etablissemanget och hur det förstört Sverige, så vill jag att Liberalerna står just där – tar emot slagen och slår tillbaka. Åkesson försöker nu kopiera Trump och Le Pen genom att peka på en elit med naiva idéer som står emot folket. En elit som undergräver svensk kultur och svenska värderingar, som säljer ut nationens skäl.  Jag känner mig så in i märgen träffad. Jag är stolt över mina liberala värderingar – både de marknadsliberala och de vänsterliberala.

Visst det kanske finns en del i bagaget där Sverigedemokraterna haft mera rätt och Liberalerna en del fel. Liberalerna hade skygglappar och vägrade för länge att diskutera volymer i asylpolitiken. Men för Sverigedemokraterna har alltid en asylsökande varit en asylsökande för mycket. Den nationalistiska ideologin är påtaglig när man diskuterar värderingar, kulturarv, öppna gränser, internationellt samarbete, EU:s fyra friheter mm.  Jag har länge förfäktat att Liberalerna ska ta en skarpare debatt mot Sverigedemokraterna. Det finns en position i svensk politik, där man likt Macron i Frankrike, kommer i konflikt med högerpopulismen på ett helt annat sätt än idag.

Men inte i någon av de fyra huvudfrågeställningarna (militär, polis, löner och skola) kommer man i konfrontation med Jimmy Åkesson och Sverigedemokraternas grundläggande värderingar. Hade jag inte vetat bättre, att frågorna valts utifrån Björklunds förmåga, så hade jag trott det varit ett allvarligt försök att helt lägga sig i skuggan för Sverigedemokraternas retorik – att ducka och fegt dra sig undan istället för att stå upp, ta emot slagen och slå tillbaka.

Men med den positionering Liberalerna nu är på väg att ta är risken stor att allt fler väljare finner partiet ointressant.  Det är synd för samtidigt har man nu världens chans att ta en huvudroll.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Opinionskrönika maj 2017

I april blev de röd/gröna återigen större än Alliansen. Ända sedan november 2015 har Alliansen varit största block. Störst fördel hade man i maj 2016 då gapet var 4,0 procentenheter. Nu leder de röd/gröna med 0,6. Det är framförallt Socialdemokraternas återhämtning som ligger bakom. Hanteringen av terrordådet i Stockholm gynnade troligen Stefan Löfven. Välförtjänt för han fyllde väl ut statsministerämbetets kostym. Men viktigare för socialdemokraternas siffror är att det sedan några månader tillbaka också finns en underliggande uppåtgående trend. Det är dock fortfarande en bra bit kvar innan man når upp till siffror jämförbara med valresultatet.

Miljöpartiet har ett klart mindre stöd i opinionen än vid valet 2014. Det verkar dock som man nu stabiliserar sig runt 4 procent. En del mätningar har indikerat ännu lägre nivåer än så. I SIFO:s ordinarie mätning som gjordes i början på april var man nere på 3,2 procent. Men i den extramätning som gjordes senare i månaden (och därför ingår i underlaget till månadens poll of polls) var man tillbaka på en högre nivå (5,0%). Siffrorna indikerar dock att det är svajigt och miljöpartisterna får nog förbereda sig på en jobbig valrörelse. Det är svårt att se vad som skulle kunna ge partiet en hävstång uppåt igen. Gustav Fridolin är både stukad och blek. Isabella Lövin är inte och kommer knappast att bli en kampanjpolitiker.

På allianssidan har vi haft en period av stor dramatik. Moderaternas utförslöpa fortsatte även under april. Stödet är nu nere under 17 procent. Vi får gå tillbaka till valrörelsen 2002 och Bo Lundgrens katastrofval för att hitta motsvarande nivåer. I det valet nådde man drygt 15 procent. Men historiskt var detta en tillfällig nivå. Man får gå tillbaka till 1970-talet för att hitta mer permanenta perioder under 17 procent. Men i valet 1979 fick man 20 procent och i alla val därefter, utom just 2002, har man överträffat detta. Toppnoteringen nådde Fredrik Reinfeldt 2010 med 30 procent.

Anna Kinberg Batra verkar byta strategi så ofta att det ser att vara en taktik att byta strategi. Ena månaden tar hon avstånd från Reinfeldt, distanserar sig från Alliansen och närmare sig Sd. Ett par månader senare gör hon en egen Reinfeldtare vid presentationen av partiets motion med anledning av vårbudgeten. Hon hälsar välkommen till Sveriges arbetarparti och lägger fram förslag om ett nytt jobbskatteavdrag. Visst, det är inte så att de två utspelen är motstridiga. Men de väcker frågor både om hur den nuvarande moderatledningen ser på sin nära historia och hur bra man är på att förnya sin politik. Jobbskatteavdragen var en gång en fräsch idé som gjorde det möjligt för Alliansen att sänka skatten, nu är det mest gammal skåpmat. Dessutom samlar inte nya jobbskatteavdrag längre Alliansen, snarare bidrar de till ökad splittring.

Är det så att vi håller på att se ett skifte, att Kinberg Batra är på väg att lämna över Alliansens ledartröja till Annie Lööf. Centerns uppgångstrend håller i och för sig på att mattas av. Vi får se om den kan få ny energi någonstans eller om det är slut på uppgången för den här gången. I vilket fall som helst har Annie Lööf etablerat sig på en ny nivå i svensk politik. Fler och fler ser henne som alternativet till Stefan Löfven som statsminister. Till och med flera moderatväljare enligt en mätning från IPSOS förra veckan.

Det kan vara så att vi nu går in i ett lugnare skede, att de opinionstrender som varit starka ett tag mattas av.  Men det stora frågetecknet i svensk politik är Alliansen. I första hand hur den ska hantera höstens budgetmotion (se tidigare blogg nedan) men på längre sikt är naturligtvis frågan om man överhuvudtaget kommer att ha kraft och förmåga att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ i nästa års val.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Analys – hur kommer Alliansen att samla ihop sig och agera inför budgetpropositionen i höst?

Moderaterna vill nu fälla regeringens budget och därmed driva fram en regeringskris i mandatperiodens elfte timma. Detta efter att sedan decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 i princip ha lämnat walkover i regeringsfrågan. Centerpartiet och Liberalerna säger nej men har lanserat egna förslag till hur Alliansen bör agera för att sätta käppar i hjulen för regeringens skattehöjarplaner.  Vem eller vilka kommer att vinna dragkampen inom Alliansen? Höstbudgeten läggs i september. Jag försöker i den här analysen reda ut vad som kan komma att hända och vad som är sannolikast.

Först vill jag understryka att det är ett tydligt tillfrisknande att allianspartierna nu övergivit DÖ och inser det orimliga att sitta på läktaren och se på när regeringen höjer skatter som det egentligen inte finns en majoritet för i riksdagen. DÖ fick egentligen helt absurda konsekvenser. I princip var Alliansens besked till Löfven, att vi släpper igenom regeringens budget under förutsättning att du har Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet med på tåget. Samtidigt omöjliggjorde man uppgörelser över blockgränsen. Det var knappast vad Alliansens väljare tänkt sig, att man skulle driva på för att maximera vänsterpartiets inflytande.

För Moderaterna och Ann Kinberg Batra var detta någon som blev allt omöjligare att försvara. Den interna oppositionen blev allt starkare. Därför var det förlösande när Kristdemokraterna på sin kongress beslöt sig för att slutligen begrava DÖ. Moderaterna och övriga allianspartier följde strax efter. DÖ:s tankeparadigm fortsatte dock att styra agerandet i riksdagen. Men Moderaternas förtroende i väljarkåren följde en vikande kurva och pressat av detta samt av Centerpartiets motsvarande uppgång beslöt sig moderatledningen för att försöka ändra på spelplanen.

Den 19 januari kallade Kinberg Batra till presskonferens och förkunnade att moderaterna nu vill att Alliansens ska lägga fram en gemensam budget i höst och med Sverigedemokraternas stöd driva igenom den i riksdagen. Samtidigt öppnade hon för att göra upp med Sd i enskilda sakfrågor. Kristdemokraternas linje var redan tidigare att man ville ha en gemensam budget. Däremot är man helt emot att förhandla med Sd, vilket dock inte betyder att man inte räknar in deras röster som ju behövs för att fälla regeringen.

Centerpartiets och Liberalernas svar på Kinberg Batras utspel var först att man stod fast vid sina tidigare linjer att allianspartierna skulle gå fram med egna budgetförslag. I praktiken innebär detta att vart och ett av Allianspartiernas och Sverigedemokraternas budgetförslag försvinner efterhand som riskdagens omröstning framskrider. Till sist landar processen i att regeringens och vänsterpartiets gemensamma förslag vinner. Detta förutsätter att ledamöterna följer konvenansen och bara röstar på sina egna partiers förslag och sedan avstår i omröstningarna när detta blivit utslaget. Men så blir det. Varför skulle man först avstå från att förhandla fram en gemensam budget, för att sedan ta till exempel moderaternas parti när väl avgörandet ska falla? (Det som ställde till den stora oredan 2014 var dock att Sd efter att det egna förslaget fallit valde att stödja Alliansens gemensamma förslag, som därmed fick större stöd än regeringens.)

Med det dröjde inte länge innan både Centerpartiet och Liberalerna kände sig tvingade att modifiera sina linjer. När nu moderaterna lämnat sin läktarplats blev stolarna väl obekväma.  Först ut var centerpartiets Per Åsling i en intervju i Dagens Industri den 22 mars. Han menar att Alliansen bör agera i riksdagen och lyfta ut ”skadliga skatteförslag” när ramarna för regeringens budgetförslag behandlas i riksdagen i november. I ett andra steg måste man då följaktligen också enas om vilka utgifter som ska strykas eller minskas. Om man får Sd:s stöd för detta kommer riksdagen att fatta beslut om en något modifierad budget.

Liberalerna å sin sida vill agera redan i vår genom att riksdagen tydliggör att vissa skattehöjningar vill man helt enkelt inte ha. Det skulle till exempel kunna ske genom ett initiativ i Finansutskottet som sedan resulterar i riksdagsuttalande och tillkännagivande till regeringen. Även här krävs givetvis stöd av Sd för att få en majoritet i riksdagen. Sedan hotar Jan Björklund med ett misstroendevotum mot finansministern om regeringen skulle välja att inte följa riksdagens uttalande.

Det som frågan främst handlar om, åtminstone för Liberalerna och Centerpartiet, är att få stopp på tre skattehöjningar som aviserats i vårbudgeten:

  • Gränsen för statlig inkomstskatt som sätts på en nivå där flera får höjda marginalskatter.
  • En ny flygskatt
  • Förändringar av de s.k. 3:12 – reglerna som innebär höjd skatt för företagare.

Alliansen är djup oeniga om hur processen bör se ut. Annie Lööf avvisar bestämt alla tankar på gemensam budget och har där stöd av Liberalerna. Anna Kinberg Batra är lika bestämd i sitt avvisande av Centerpartiets förslag som innebär att riksdagen går in och petar i en regeringsbudget. Men en sak är säker. Alliansen kan inte med bibehållen trovärdighet göra ingenting – man kan inte bara gå tillbaka till läktarplats. Därför kommer man sannolikt att enas kring någonting.

Första steget är att moderaterna lägger ned. Syftet med Anna Kinberg Batras utspel var heller aldrig att få igenom förslaget om en gemensam budget. Syftet var att dra uppmärksamheten från Centerpartiet, locka tillbaka en del allmänborgerliga väljare och kanske ta en del också från Sverigedemokraterna. Hennes utspel handlade om att hantera opinionssiffror och intern opposition. Givetvis kommer Anna Kinberg Batra att hävda att det egna förslaget varit bäst, men för att få en gemensam budget måste alla vara med och sedan konstaterar hon att de förutsättningarna inte finns.

Sedan går faktiskt Liberalernas och Centerpartiets förslag att kombinera. Man kan enas om ett riksdagsuttalande i vår och samtidigt hålla öppet för att agera i sambandet med att rambudgeten fastställs i november. Detta i fall regeringen väljer att strunta i vad riksdagen tillkännagivet. Både moderaterna och liberalerna ogillar allt som har med att manipulera den budgetordning riksdagens partier varit överens om ska gälla. Men här kan man nu skjuta över ansvaret på regeringen. Den kan välja om man vill följa riksdagen och få igenom sin budget ograverad eller riskera både budgetordningen och nederlag i sak.

Det finns naturligtvis en joker i hela den här processen. Stefan Löfven kommer inte att stillasittande se på om och när Alliansen samlar sig till ett gemensamt agerande. Det är sannolikt att regeringen då (om inte förr) kommer att bjuda in till budgetsamtal över blockgränsen.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Opinionskrönika april 2017

Två saker sticker ut mer än någonting annat i väljaropinionens utveckling under mars 2017. Centern fantastiskt positiva trend fortsätter. För sjätte månaden i rad överträffar man föregående månads notering. Man har gått från ett stöd på 7,5 procent i september till 12,5 procent i mars. En ökning med 5 procentenheter. Moderaternas tapp under samma period är minst lika dramatiskt – från 24,9 procent i maj till 17,1 procent i mars. En minskning med nära 8 procentenheter.

Intressant är också att gapet mellan blocken fortsätter minska och det är nu nere i 0,3 procentenheter. Men detta beror inte på att de rödgröna vinner något på turbulensen inom Alliansen. Istället sker det en viss överströmning från främst moderaterna till Sd. Efter en period av relativt stillastående, så verkar Sd nu börja växa igen. Det är en utveckling som tog fart efter Anna Kinberg Batras (AKB) utspel den 19 januari att man är beredda att fälla regeringen före valet med stöd av just Sd.

Det var säkert internt tryck som fick AKB att gå ut med detta besked. Men avsikten var att visa upp en mer offensiv strategi och därmed kunna peka finger åt de mer fega allianskamraterna i Centerpartiet och Liberalerna, samtidigt som man hoppades ta sympatisörer även från Sd. Men svaret från väljarna kom omgående och var skoningslöst. Efter en längre och svackare utförslöpa visade sig vägvalet leda till ett stup. Vinnare blev istället just C och Sd. Fortsätter den här utvecklingen har moderatledaren gått från att ha strategiska bryderier till att stå inför en nästan olöslig strategisk utmaning. Kommer hon ens att leda partiet i nästa val?

Vi får se om jag underskattar AKB. En som vet hur det känns att vara underskattad är Annie Lööf. Jag stämde själv delvis in i kören när Lööf valdes genom att skriva att ”hon och Centerpartiet passar inte som hand i handske precis”. Men jag skrev samtidigt att just den miss-matchen gjorde Annie Lööf och Centerpartiet till svensk politiks största och mest spännande osäkerhet. Och jag måste säga att hon förtjänar beundran för sitt sätt att ta sig an den utmanande uppgiften. De verktyg hon använt sig av har främst handlat om politikens innehåll och politisk strategi, i motsats till det andra liberala partiet där utanverket med symboler, format och taktik varit mest framträdande.

Annie Lööfs partiledarskap har inte varit utan problem. Hon tvingades till exempel avbryta en semester för att åka hem och styra upp ett programarbete som var på väg att spåra ur. Till en början var opinionen också ganska svårflörtad. Det var först i förra valrörelsen som väljarna fick en chans att bekanta sig med henne. Jag tror att det hela vände vid ett mycket speciellt tillfälle. Det är svårt att bevisa betydelsen av en enskild händelse för en opinionsutveckling som sker långt senare. Men när Annie Lööf i TV:s partiledardebatt den 11 september 2014, lämnar sin plats för att räcka över en bunt papper till Stefan Löfven, så tappar denne balansen och börjar vifta och prata okontrollerat. Det som Lööf försökte överlämna var väl en föga uppseendeväckande rapport från Energimyndigheten – men just då hände något med dynamiken i svensk politik. Annie Lööf växte när hon fick Löfven att framstå som en okontrollerad gubbe som inte kan hantera att sägas emot av en ung kvinna. Det självförtroende Lööf fick i det ögonblicket har betytt en hel del för den fortsatta utvecklingen. Den nuvarande trenden kommer väl inte att leda ända upp i himmelen, men fortsättningen blir intressant.

Inte minst gäller detta dynamiken inom Alliansen. Centerpartiets framgångar är på väg att förändra hela den politiska kartan. För första gången på mycket länge är Centerpartiet och Liberalerna tillsammans större än Moderaterna. Samtidigt ligger Kristdemokraterna väl förankrade under spärren. Med det nuvarande opinionsläget ökar också sannolikheten för att man kommer att förbli där. Med ett minskande moderatstöd kommer det att finns färre ”kamrat fyra-procent röster” att hämta. Det blir allt mer tveksamt om Alliansen kommer att överleva nästa val.

Svensk politik hade behövt nya samarbetslösningar redan den här mandatperioden. Nu kan väljarna tvinga fram ett ”nytänkande” efter det att de sagt sitt i valet om drygt ett år.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Sverigedemokraterna växer (ej säker)
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Väljaropinionen i december 2016

Avståndet mellan blocken fortsätter att krympa. Skillnaden var i december endast 0,9 procent till Alliansens fördel. I maj var glappet som störst med ett övertag för Alliansen på 4 procentenheter. Det har sedan successivt minskat. Mitt tips från en tidigare blogg att de röd/gröna skulle bli större än Alliansen före årsskiftet slog inte riktigt in – bara nästan. Men trenden står sig.

Även övriga trender står sig. Stödet för centerpartiet förstärks, medan Moderaterna fortsätter försvagas.  Centern slår återigen rekord för detta sekel – nu når man upp till 8,9 procent – en ökning med 0,7 jämfört med föregående månad och med 2,8 sedan i maj då den nuvarande trendmässiga uppgången började. Moderaternas siffra är anmärkningsvärd, man ligger nu 2 procentenheter under valresultatet. Hur länge dröjer det innan Anna Kinberg Batra får krisstämpeln på sig? I alla fall så borde hennes smekmånad som partiledare vara över nu och handlingsutrymmet kommer att minska om inte den nedåtgående trenden snart bryts.

Ser vi utanför de tydligaste trenderna så är det socialdemokraternas siffra som sticker ut. Med 26,1% når man sin högsta notering på länge. Vi får se om det är en hållbar utveckling. I så fall kan det vara början på en uppåtgående trend som vi kan skönja nu.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.
FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Väljaropinionen i november 2016

Förändringarna sker i små steg men trenderna står sig. Centern fortsätter att förstärka sin ställning och vi kan notera en ny rekordnotering på 8,2 procent. Samtidigt fortsätter gapet mellan blocken att minska och är nu nere i 1,5 procentenheter till Alliansens fördel.

diagram-nov-16tabell-nov-16

 

En ny trend framträder nu också allt starkare och det är att Moderaterna försvagas. Man har sedan toppnoteringen i maj på 24,9 procent tappat några tiondelar i stort sett varje månad och är nu nere i 22,6 procent. Det är uppenbart att moderaterna har strategiproblem. Hur ska man profilera sig gentemot Sverigedemokraterna? Vilket är viktigast, det egna partiet eller ledarskapet inom Alliansen?

Liberalerna hankar sig fram och Kristdemokraterna tycks ha parkerat sig en bra bit under fyra-procent nivån. Det är Annie Lööf som är framgångsrikast inom Alliansen just nu. Förmår Centerpartiet hålla sig kvar på den här nivån (och kanske ytterligare förstärka den), så är det slagläge i nästa valrörelse. Dynamiken mellan henne och Stefan Löfven talar till Lööfs fördel. Vi såg i förra valrörelsen hur adrenalinet kan rusa hos statsministern när Lööf provocerar. Vid sidan om en fräsch Annie Lööf framstår också Anna Kinberg Batra som blek och Jan Björklund som cirkulärt återvunnen.

Socialdemokraterna verkar fast förankrade på 25-procent nivån, men trots detta närmar sig de röd/gröna tillsammans Alliansen. Tiondel för tiondel tar man in på försprånget, men fördelningen mellan partierna skiftar lite månad för månad.

Miljöpartiet har naturligtvis en nyckelroll i sammanhanget. Jag har tidigare under hösten dragit slutsatsen att man fått stopp på den nedåtgående trend partiet varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Den slutsatsen bekräftas också av denna månads resultat. Samtidigt lever partiet farligt. Jag påpekade förra månaden att en förklaring till Miljöpartiets unikt långa utförslöpa var att den fick energi av ständigt nya negativa händelser.  Nu kom en ny sådan den 25 november när åtta tidigare ledare för partiet gick till storms under rubriken ”Mp har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”. Den visar att Miljöpartiets interna uppgörelse långt ifrån är över och det kan bli kostsamt för partiet. Att en trend stoppat upp innebär inte att den inte kan få fart igen när ny energi tillförs.

Till sist Sverigedemokraterna. Partiet rusade med drygt tre procentenheter till totalt 25% i Sentios mätning som presenterades i nättidningen NyheterIdag den 22 november. Det finns ingenting som tyder på en sådan utveckling i de andra mätningarna. I det sammanvägda resultatet ligger man på ungefär samma nivå som de senast månaderna. Sentios mätning och det faktum att den i hög grad ignorerades av etablerade media fick konspirationsteorierna att flöda på nätet. Men faktum är att vi sett sådana här rusningar förr i Sentio, förra hösten noterades Sd också som största parti i november.

Konspirationsteorierna om etablissemangets pk – mätningar fick nu också näring från de etablerade opinionsinstitutens missar i det amerikanska presidentvalet. Utan tvekan har det blivit svårare att mäta den politiska opinionen och det är inte omöjligt att de andra instituten fortfarande underskattar Sverigedemokraterna. Men det finns inga händelser att relatera till eller rationella skäl till att Sd skulle gått kraftigt framåt under november. Men låt oss hålla frågan öppen tills vi får se utfallet av nästa månads mätningar. Opinionsmätningarna under det amerikanska presidentvalet tänker jag återkomma till i en kommande blogg.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Reflektioner över revolutionen i USA

Det känns som en baksmälla. När natten sakta övergår i dag och det står klart att Donald Trump blir USA:s 45:e president. Tre skärmar har rullat hela natten CNN, SvT och ESPN. Jag har vridit upp och ned ljudet på den som verkat intressantast. Men nu känns de timsgamla analyserna ofräscha, de spetsiga kommentarerna uddlösa, de slagkraftiga argumenten platta och opinionsmätningarna malätna. Jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet, stänger ute världen.

Vaknar med tanken att aldrig har liberalismen haft en tuffare utmaning. Detta är inte en revolution för att det demokratiska systemet kastats över ända. Nej, det är inte hotat och det har bestått utmaningen att leverera folkets röst. För detta är en revolution där ”vanligt folk” samlat sig i en massrörelse och gjort uppror mot etablissemang, kulturelit, politisk korrekthet, globalisering, kosmopolitism och urbanitet. Det är en revolution där de vanliga förlorarna har besegrat de vanliga vinnarna. Snacka om revansch.

Outsidern Donald Trump – utan erfarenhet vare sig från administration, politik eller militär – han besegrade först 16 politiska proffs i det republikanska primärvalet och sedan den kanske mest erfarna presidentkandidat som demokraterna någonsin nominerat.  Det amerikanska partisystemet är i spillror. USA brukar sägas vara en meritokrati. Nu blev istället erfarenhet, kompetens och kunskap en belastning. Gapet i värderingar och verklighetsuppfattning var för stort mellan styrande och styrda.  En ”The American self-made man” som artikulerade vad många tyckte och kände, blev istället framgångskonceptet som lyftes fram av en protestvåg utan motstycke.

De som röstade på Trump gjorde det därför:

– att de vill köra sina bränsleslukande bilar utan hinder från sådant akademiskt trams som växthuseffekten eller globalt tjafs som Parisöverenskommelsen och framförallt utan höjda skatter eller andra restriktioner,

– att de inte vill betala vare sig för andras sjukvård eller ett korrumperat politiskt system med vidhängande administration,

– att de inte vill veta av några som helst inskränkningar i rätten att skydda sig själva, sina nära och kära och sin egendom (i ett land där politik och rättssystem inte kan ta hand om slöddret måste man ha rätt att bära skjutvapen och använda dem när det behövs),

– att illegala invandrare som både är kriminella och tar jobben från vanligt folk inte slängs ut ur landet (det är ett system som hålls under armarna bara för att akademiker ska få hjälp med barnpassning och städning och för att skrupellösa företagare ska kunna hålla nere lönekostnaderna),

– att import av allt från billigt kinesiskt stål till europeiska och japanska bilar ska tillåtas förstöra amerikanska jobb (eliten låter inte bara detta fortgå utan vill dessutom vidga frihandeln till nya länder och områden),

– att eliten bryr sig mer om att hjälpa och skydda muslimer i utlandet är vanligt folk i USA.

Donald Trump är en utmaning för varje liberal. Han är visserligen för ett fritt näringsliv. Men värderingarna är snarare kapitalistiska än marknadsliberala. Inhemska företag ska skyddas. Utländsk konkurrens är skadlig och ska begränsas.  När kapitalistiska intressen kopplas ihop med folkligt motstånd mot förändringar får vi stelnande strukturer och stagnation.

Men debatten är svår att ta. Precis som när det gäller Sverigedemokraterna här hemma klarar politikerna inte av den. Helst undviker man den helt. Obehagliga konfrontationer med väljare som ändå inte kommer att rösta på en, det är ingen bra dag på jobbet. Det känns smutsigt att nedlåta sig till verbalt tjafs med populister och chauvinister – med människor som ändå inte förstår. I Sverige var det länge en etablerad strategi i flera politiska partier (inte minst Liberalerna) att inte alls debattera med Sverigedemokraterna. Den dåliga ursäkten var att man inte ville hjälpa dem med uppmärksamhet.

I USA har undvikandet av konfrontationer med väljare som tänker annorlunda verkligen upphöjts till konst. Många valdistrikt har snickrats till så att de ska ge behändiga och ständiga majoriteter åt antingen demokrater eller republikaner. Fenomenet har ett speciellt namn ”gerrymandering” efter den guvernör Gerry som på 1700-talet fixade till en valkrets i Massachusetts som ansågs se ut som en salamander.  Man lägger också helst valmöten på platser där stödet känns, syns och kan visas upp i TV.

Länge har åsikterna i folkdjupet kunnat avfärdas som okunskap, brist på bildning, fördomar och populism. Det har heller inte funnits så många politiska företrädare som lyfte fram dem i debatten. Det har också varit sällsynt med mediala plattformar som kunnat fungera som megafoner. Men ibland går korken ur. Det hände i många länder i Europa på 1930 – talet. Det händer i både USA och Europa nu.

Liberalismen behöver en ny upplysningstid för att bryta dagens destruktiva utveckling. För att lyckas krävs först och främst mod, skicklighet och framförallt vilja hos etablerade politiker och partier. Det räcker dock inte. Det brister också när det gäller verktyg, metoder och processer för att på ett bra sätt kunna ge sig in i det här jobbet. Det är dags att ta av finkostymen och gullandet med de som nästan tycker som vi. Istället på med blåstället, ut i undervegetation och konfrontera de enkla lösningarna. Det gäller på nätet och det gäller IRL. Agitatorn måste väckas till liv igen.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint