Vinster i välfärden – Reepalus utredning blandar bort korten

Ilmar Reepalus utredande av vinster i välfärden utvecklar sig till ett intellektuellt, trovärdighetsmässigt och politiskt haveri. När just Reepalu fick uppdraget hade jag förhoppningen om att en trygg och kompetent gråsosse åtminstone skulle ge frågeställningarna en korrekt saklig belysning och att förslagen skulle bygga på en klok politisk avvägning.

Men genom att som nu senast damma av det gamla begreppet övervinster, som vi minns från löntagarfondsdebatten, så undrar jag om det inte framförallt är politisk konfrontation som han är ute efter. Har utredaren och utredningen kidnappats av socialdemokratiska partistrateger som anser sig behöva en stridsfråga i valrörelsen? För inte verkar det som utredaren jobbar med inriktningen att få ihop ett förslag som vare sig kan vinna saklig trovärdighet eller en majoritet i riksdagen.

Det underlag som Reepalu främst verkar bygga sitt förslag på kommer från Joachim Landström, lektor vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala Universitet. Det har läckt ut till media den senaste veckan och jag har läst både rapport och appendix med statistiskt underlag. Det är ett märkligt aktstycke. Det verkar som om lektorn haft mycket bristfällig koll på den bransch som han analyserar. Inte heller verkar han haft intresse av, eller tid, att tränga bakom siffrorna i det statistiska underlaget.

Men inte ens Landströms rapport ger något stöd för hur Reepalu nu väljer att beskriva förhållendana i den bransch han är satt att utreda. I söndagens Agenda (160904) talar Reepalu om att det kommer att bli ett avkastningstak åtminstone under 10 procent.

Reportern ställer då frågan:

– Vad är det ni ser i själva verket, vad kan de här koncernerna ta ut i avkastning om vi jämför med de här 10 procenten?

Reepalu svarar:

– Vi kan ju se att om vi tittar på sektorn, för de vi har tittat på, så ligger det fyra till fem gånger så högt. Det ligger mellan 40 och 50 procent. Det är inte rimligt att så mycket av våra skattepengar ska gå till ett fåtal kapitalägare.

Jag vill inte gärna bidra till att förgrova den politiska debatten med att anklaga Reepalu för att ljuga, men det enda alternativet är att han inte förstått eller missförstått något, att han inte ens kan ta till sig enkla statistiska uppgifter. Det är väldigt få ägare av eller ledningar i välfärdsföretag, som känner igen sig i Reepalus verklighetsbeskrivning. Vårdföretagarna uppger att den genomsnittliga utdelningen i branschen var 3,3 procent år 2014.

Även om Reepalu skulle kunna ge något enstaka exempel på det han säger, så ger han ju sken av att det är detta som gäller generellt i branschen. Som utredare har man ju en huvuduppgift att presentera fakta på ett korrekt sätt. Uppträder man i TV bör man försöka vara något av en folkbildare. Reepalu agerar tvärtom. Han gör allt vad han kan för att människor ska ha en så skev bild av verkligheten som möjligt.

Jag hoppas att andra forskare, analytiker och grävande journalister nu också sätter tänderna i Landströms rapporter – för där finns mycket som man kan vara tveksam till. Jag ska här bara ge några exempel.

Landström skriver: ”Analysen i rapporten bygger på att marknaden för välfärdsföretagen är en kvasimarknad där priset på tjänsten sätts av staten och det enda företagen kan göra på kort sikt för att öka sin vinst är att reducera sina kostnader.” Detta är en sanning som kräver stor modifikation. En del av välfärdstjänsterna regleras förvisso i valfrihetssystem, där en förutbestämd ”peng” reglerar prisnivån. Det gäller till exempel primärvården och skolan. Det är riktigt att den typen av marknader har speciella förutsättningar som är väl värda att analyseras. Men många välfärdstjänster upphandlas av kommuner och landsting och här råder priskonkurrens. Det leder fullständigt fel att utgå från att hela välfärdsmarknaden är en kvasimarknad.

När Landström utifrån sin definition av ett rimligt resultat beräknar vad han kallar för övervinster klumpar han ihop företag i valfrihetssystem med företag som upphandlas. I den senare kategorin finns till exempel äldreomsorg och annat omsorgsboende – bland annat HVB-hem. Där finns också stora delar av vuxenutbildningen. Min misstanke är att huvuddelen av Landströms framräknade övervinster inte görs på de kvasimarknader som han anser motiverar en vinstreglering utan på konkurrensutsatta marknader. I så fall faller hela den teoretiska grundvalen för hans förslag.

Enligt Landströms beräkningar har välfärdsföretagen under perioden 2005 – 2013 genererat en övervinst på sammanlagt 20,3 miljarder kronor. Den totala undervinsten för samma period är 5,4 miljarder kronor. Jag stärks i mina misstankar att något är fel när jag upptäcker att företag med mellan 0 och 4 anställda står för 7,4 miljarder av Landströms övervinster. Knappast de stora koncerner som Reepalu älskar att skjuta prick på.

Media har nu börjat göra det som redan Landström borde gjort, nämligen sätta kött och blod på företagarna bakom statistiken. Svenska Dagbladet skriver i dag på ledarplats om en specialistläkare i Linköping, som startat eget. Han har gått in med ett relativt litet eget kapital men lånat en hel del till utrustning. Han har anställt två personer men har själv en lön som är hälften av hans tidigare sjukhuslön. Resultatet blir en kraftig övervinst när rörelseresultatet sätts i relation till det egna kapitalet. Om han skulle redovisa ett rörelseresultat på 25 000 kronor så motsvarar det 50 procents avkastning i Landströms modell. Det är alltså här Reepalu har sina superkapitalister. Till saken hör att enligt den nationella databasen har Östergötland har inget valfrihetssystem för specialistläkare.

Igår läste jag på Facebook om en stafettläkare, som kan tjäna upp till 90 000 kronor i veckan. Han har eget företag men behöver just nu inte pengarna, så han låter dem stå kvar utan att ta ut någon egen lön. Det blir hiskeliga avkastningssiffror på rörelsekapitalet – säkert flera hundra procent. Hur många sådana finns registrerade i kategorin hälso- och sjukvård och därmed med i Landströms siffror? Stafettläkare kan man ha många synpunkter på, men något valfrihetssystem omfattas de inte av.

Man skulle kunna överföra Landströms resonemang om övervinster till andra branscher. Vi kan ta mitt eget konsultföretag som exempel. Nu finns det inget sådant förslag och jag medger att parallellen haltar men som tankeexperiment blir det ändå belysande. Jag har av olika skäl de två senaste åren inte tagit ut någon lön. Det innebär att jag trots måttliga intäkter, enligt Landströms definition gjort kraftiga övervinster. Jag skulle fått betala in en stor del av mina totala intäkter på ett övervinstkonto. Om jag inte senast efter sex år återför dem till rörelsen så ska de konfiskeras av staten och överföras till Allmänna Arvsfonden. Rörelsen består i princip av mig själv, en förmånsbil och några datorer. Gissa vad jag skulle göra. Säkert återföra pengarna, ta ut en överlön, skaffa en lite dyrare bil och köpa fler datorer. Men tjänsterna då – skulle kvaliteten bli bättre och skulle de bli billigare? Nej, absolut inte, några sådana samband finns inte.

Ett annat problem med Landströms förslag är att det krånglar till det. Utredaren ger själv flera exempel på att förslaget införs så måste man kompensera för än det ena och än det andra. Kompensera betyder i det här sammanhanget nya reglar. Till exempel står det i utredningen att modellen kommer att ha skadliga effekter eftersom den minskar drivkrafterna att öka utbudet och öka innovationstakten. I en artikel i Dagens Industri skriver han att modellen därför måste ha ett tillägg för värdeskapande investeringar. Först ska vi alltså reglera vinsterna och sedan ska vi reglera för regleringens negativa effekter.

Det här håller inte. Reepalu är alldeles för bristfällig som utredare och Landströms material har alltför många brister som underlag.

Christer Hallerby