Reflektioner över revolutionen i USA

Det känns som en baksmälla. När natten sakta övergår i dag och det står klart att Donald Trump blir USA:s 45:e president. Tre skärmar har rullat hela natten CNN, SvT och ESPN. Jag har vridit upp och ned ljudet på den som verkat intressantast. Men nu känns de timsgamla analyserna ofräscha, de spetsiga kommentarerna uddlösa, de slagkraftiga argumenten platta och opinionsmätningarna malätna. Jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet, stänger ute världen.

Vaknar med tanken att aldrig har liberalismen haft en tuffare utmaning. Detta är inte en revolution för att det demokratiska systemet kastats över ända. Nej, det är inte hotat och det har bestått utmaningen att leverera folkets röst. För detta är en revolution där ”vanligt folk” samlat sig i en massrörelse och gjort uppror mot etablissemang, kulturelit, politisk korrekthet, globalisering, kosmopolitism och urbanitet. Det är en revolution där de vanliga förlorarna har besegrat de vanliga vinnarna. Snacka om revansch.

Outsidern Donald Trump – utan erfarenhet vare sig från administration, politik eller militär – han besegrade först 16 politiska proffs i det republikanska primärvalet och sedan den kanske mest erfarna presidentkandidat som demokraterna någonsin nominerat.  Det amerikanska partisystemet är i spillror. USA brukar sägas vara en meritokrati. Nu blev istället erfarenhet, kompetens och kunskap en belastning. Gapet i värderingar och verklighetsuppfattning var för stort mellan styrande och styrda.  En ”The American self-made man” som artikulerade vad många tyckte och kände, blev istället framgångskonceptet som lyftes fram av en protestvåg utan motstycke.

De som röstade på Trump gjorde det därför:

– att de vill köra sina bränsleslukande bilar utan hinder från sådant akademiskt trams som växthuseffekten eller globalt tjafs som Parisöverenskommelsen och framförallt utan höjda skatter eller andra restriktioner,

– att de inte vill betala vare sig för andras sjukvård eller ett korrumperat politiskt system med vidhängande administration,

– att de inte vill veta av några som helst inskränkningar i rätten att skydda sig själva, sina nära och kära och sin egendom (i ett land där politik och rättssystem inte kan ta hand om slöddret måste man ha rätt att bära skjutvapen och använda dem när det behövs),

– att illegala invandrare som både är kriminella och tar jobben från vanligt folk inte slängs ut ur landet (det är ett system som hålls under armarna bara för att akademiker ska få hjälp med barnpassning och städning och för att skrupellösa företagare ska kunna hålla nere lönekostnaderna),

– att import av allt från billigt kinesiskt stål till europeiska och japanska bilar ska tillåtas förstöra amerikanska jobb (eliten låter inte bara detta fortgå utan vill dessutom vidga frihandeln till nya länder och områden),

– att eliten bryr sig mer om att hjälpa och skydda muslimer i utlandet är vanligt folk i USA.

Donald Trump är en utmaning för varje liberal. Han är visserligen för ett fritt näringsliv. Men värderingarna är snarare kapitalistiska än marknadsliberala. Inhemska företag ska skyddas. Utländsk konkurrens är skadlig och ska begränsas.  När kapitalistiska intressen kopplas ihop med folkligt motstånd mot förändringar får vi stelnande strukturer och stagnation.

Men debatten är svår att ta. Precis som när det gäller Sverigedemokraterna här hemma klarar politikerna inte av den. Helst undviker man den helt. Obehagliga konfrontationer med väljare som ändå inte kommer att rösta på en, det är ingen bra dag på jobbet. Det känns smutsigt att nedlåta sig till verbalt tjafs med populister och chauvinister – med människor som ändå inte förstår. I Sverige var det länge en etablerad strategi i flera politiska partier (inte minst Liberalerna) att inte alls debattera med Sverigedemokraterna. Den dåliga ursäkten var att man inte ville hjälpa dem med uppmärksamhet.

I USA har undvikandet av konfrontationer med väljare som tänker annorlunda verkligen upphöjts till konst. Många valdistrikt har snickrats till så att de ska ge behändiga och ständiga majoriteter åt antingen demokrater eller republikaner. Fenomenet har ett speciellt namn ”gerrymandering” efter den guvernör Gerry som på 1700-talet fixade till en valkrets i Massachusetts som ansågs se ut som en salamander.  Man lägger också helst valmöten på platser där stödet känns, syns och kan visas upp i TV.

Länge har åsikterna i folkdjupet kunnat avfärdas som okunskap, brist på bildning, fördomar och populism. Det har heller inte funnits så många politiska företrädare som lyfte fram dem i debatten. Det har också varit sällsynt med mediala plattformar som kunnat fungera som megafoner. Men ibland går korken ur. Det hände i många länder i Europa på 1930 – talet. Det händer i både USA och Europa nu.

Liberalismen behöver en ny upplysningstid för att bryta dagens destruktiva utveckling. För att lyckas krävs först och främst mod, skicklighet och framförallt vilja hos etablerade politiker och partier. Det räcker dock inte. Det brister också när det gäller verktyg, metoder och processer för att på ett bra sätt kunna ge sig in i det här jobbet. Det är dags att ta av finkostymen och gullandet med de som nästan tycker som vi. Istället på med blåstället, ut i undervegetation och konfrontera de enkla lösningarna. Det gäller på nätet och det gäller IRL. Agitatorn måste väckas till liv igen.

Christer Hallerby