Reflektioner efter regeringsbildningen

Vem såg den komma? Jan Björklund i spetsen för ett stödparti i riksdagen till en vänsterregering. Inte jag i alla fall och utfallet av regeringsförhandlingarna känns svårt att acceptera. Det som försonar är uppgörelsens klart liberala innehåll. Men det har skett till priset av att partiet hamnat i sin strategiskt svåraste position hittills under sin mer än hundraåriga historia. Det finns inget i den nuvarande ledningens tidigare agerande som stillar min oro för att detta kan komma att gå rent åt helvete.  

Björklund och flera andra i partiet gjorde stor sak av blockmatematiken, att Alliansen fick en röst mindre än de Rödgröna. Jag har i en tidigare blogg utvecklat varför jag inte tycker att detta utfall borde hindrat att en Alliansregering med alla fyra partierna prövats av talmannen (181124). Det hade inte inneburit ett brott mot vallöftet att inte förhandla med SD. Men däremot mot Björklunds tydliga besked till väljarna att om Alliansen blir mindre än de Rödgröna, så krävs en uppgörelse över blockgränsen. Å andra sidan borde detta löfte vägts mot alla de liberala kandidater och valarbetare som kampanjat för en ny regering och att Löfven skulle bytas ut. Det är många som idag känner sig som löftesbrytare. Jag träffade en häromdagen som sa att ”nu kommer aldrig vare sig min man eller mina föräldrar att rösta på mig fler gånger”.

Det har onekligen varit en komplicerad process – inte tu tal om annat. Det fanns knappast något realistiskt regeringsalternativ som med säkerhet skulle passerat riksdagen. Jag hade kunnat acceptera Löfven som statsminister om två villkor varit uppfyllda.

1. Att stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en full Alliansregering först prövats av riksdagen. Hade den gått igenom – bra, då hade vi i ett tidigt skede fått en ny regering som fått pröva sina möjligheter. Visst det fanns en risk för att den inte skulle bli särskilt långlivad. Men då hade man fått hantera situationen därifrån. Hade den blivit nedröstad så hade det inneburit ett tydligt besked till väljarna och visat på nödvändigheten av att pröva andra alternativ.

2. Om alternativet med en Alliansregering fallit kunde processen mycket väl landat på den koalition vi fått nu. Men Liberalerna och Centern borde tagit det fulla ansvaret och också gått in i regeringen. Argumenten för detta utvecklar jag i min förra blogg (190104).

Istället har liberalerna hamnat i ett nästan omöjligt läge. De första opinionsundersökningarna efter att Löfven släppts fram börjar nu komma. Det ser ut som att Liberalerna hamnar under fyra-procent spärren. Detta kan viftas bort med att ”det är naturligt med en reaktion” eller ”ja men nu har vi fyra år på oss att hämta tillbaka”. Men faktum är att sedan ”Lejonkungen – valet” 2002 har Folkpartiet/Liberalerna etablerat sig på ständigt lägre nivåer. Nivåer som visat sig bli långvariga och uthålliga. Under hela Björklund-eran fram till valet i september låg siffrorna i princip konstant mellan 4,5 och 5,5 procent. Nu ser det ut som stödet brutit igenom det tidigare golvet, risken är stor att en ny nivå etableras under fyra procent.

Kritiken mot att uppgörelsen bara handlar om utredningar ger jag dock inte mycket för. Det är så vi fattar beslut i Sverige. Något annat är inte möjligt. Grundlagen ställer krav på en beredningsprocess. Nya lagar ska vara välövervägda, prövade och alla berörda ska ha haft möjlighet att yttra sig. Men att styra den utredningsapparat man kommit överens om kräver kompetens och kapacitet. Något som inte finns i ett litet partis riksdagskansli. En sittande regering har miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc. Och motsatsen gäller när det går bra och de sakpolitiska resultaten lyfts fram, då är det ansvarig minister som tar åt sig äran.

Positionen som stödparti kommer att orsaka många problem och ge väldigt lite positivt tillbaka i form av väljarstöd. Positionen som oppositionsparti blir ännu besvärligare. Det finns många både till höger och vänster som kommer att fylla den rollen både spetsigare och med större legitimitet. Med en stor del av partiets politiska program i utredningskvarnen är man dessutom ganska passiviserat. Som stödparti hamnar man offside i många debatter, som riksdagens näst minsta oppositionsparti hamnar man långt ner på talarlistan med ett ganska ointressant budskap.

Jag ger gärna Björklund och övriga förhandlare ”cred” för att ha förhandlat fram en förvånande stark liberal uppgörelse. Men jag är rädd för paradoxen att den mandatperiod det genomförs mest liberal politik på årtionden också blir den mandatperiod Liberalerna gör ett rejält magplask i väljaropinionen.  Det strategiska läget är ganska hopplöst. Det blir inte bättre av att jag helt saknar förtroende för att den nuvarande ledningens strategiska förmåga att vända det till något positivt. Men detta kanske det går att göra något åt – eller?

Christer Hallerby

Släppa fram eller gå in

Hittills har diskussionerna om Liberalernas alternativ i regeringsförhandlingarna främst handlat om vilken statsministerkandidat man ska stödja eller inte stödja. Men minst lika viktigt är valet om man själv också ska gå in i en regering eller nöja sig med att släppa fram en viss statsministerkandidat. En del, inte minst de som förespråkar en M/KD regering, anser att Liberalerna bör förbli i opposition. Jag har också hört en och annan röst som menar att om vi ska släppa fram Löfven bör det vara i spetsen för en ren socialdemokratisk minoritetsregering.

Bägge har fel. Det är i stort sett alltid att föredra att ingå i en regering än att agera stödparti i riksdagen, för det är just den senare rollen man tar på sig om man väljer att släppa fram en statsminister utan att själv gå in i regeringen. Det finns två renodlade roller för ett riksdagsparti, att ingå i en regering eller att agera i opposition. Att vara med, men ändå stå utanför är mycket sällan en vinnarposition.

De argument som jag hört för att stå utanför är bland annat:

  • Socialdemokraterna maler alltid ner sina samarbetspartners, se hur det gått för Miljöpartiet det gångna mandatperioden.
  • En Alliansregering blir för rätt många beslut beroende av SD. Det är bättre att låta M och KD ta den skiten än att smittas av SD-bacillen själv.
  • Liberalerna är så sargade och slitna att man behöver en tid i opposition för att hämta styrka och förnya sig. Regeringsarbetet skulle ta allt för mycket fokus från det nödvändiga partiarbetet.
  • Liberalerna måste byta partiledare. Går vi in i en regering kommer Jan Björklund att bita sig kvar.

Inget av dessa argument har särskilt stark bärighet. Det är uppenbart att Liberalerna (eller för den delen Centern) inte kommer att vare sig stödja eller släppa fram en ny regering, utan långtgående försäkringar om den politik som den ska föra. Men en framförhandlad politisk plattform räcker inte som garanti för att den politiken också genomförs. Det finns miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc.

En regering fattar tusentals beslut varje år. Det är den som tillsätter utredningar, skriver direktiven till utredningarna, tar hand om resultaten och skriver propositioner. Det är de interna processerna i regeringskansliet som formar politiken. Att följa och göra avtryck på dessa processer från riksdagen kräver kapacitet och kompetens som ett riksdagsparti inte har tillgång till, allra minst ett väldigt litet sådant som Liberalerna.

Nedmanglingen av Miljöpartiet var en nödvändig konsekvens av majoritetsförhållanden i riksdagen den gångna mandatperioden. Det har inte funnits en majoritet för MP:s förslag, lika lite som det fanns en sådan för V:s krav på att förbjuda vinster i välfärden. En regering kan inte i längden lägga propositioner som fälls i riksdagen, och varför skulle S medverka till detta när det i många fall också skulle vara tvärtemot den egna uppfattningen.

Istället bör vi se på de norska erfarenheterna. Efter valet 2013 bildade Høyre och Fremskrittspartiet en minoritetsregering. Venstre (och Kristelig Folkeparti) valde att stå utanför men att ändå ingå i regeringsunderlaget och släppa fram Høyres Erna Sohlberg som statsminister mot att man fick ett väsentligt inflytande över främst miljöpolitiken. Venstre lyckades också bra, man fick igenom flera tunga förslag. Men det var regeringen och den sittande miljöministern som fick all ”credit”. Valet 2017 blev en besvikelse för Venstre och erfarenheterna av att stå utanför gjorde att man nu valde att gå in i regeringen istället.

När det gäller de interna problemen och de opinionsmässiga tillkortakommandena handlar det i hög grad om dåliga strategival i avgörande frågor under en lång följd av år (jag har skrivit om detta i tidigare bloggar). Dessa kan man varken kompensera eller rätta till genom att ta fel beslut i ytterligare ett viktigt strategiskt vägval. Och partiledare har kommit och gått både i tider då Folkpartiet suttit i regering eller varit ett oppositionsparti.

Jag håller helt med Karin Karlsbro när hon skriver på Aftonbladet (4/1):

”Antingen är man med och styr. Eller så står man utanför och blir styrd…. Ett parti är ingen tankesmedja. Det är en organisation med syfte att samla stöd för politiskt inflytande. Inte bara när det är enkelt. Utan i synnerhet när det är svårt. En oppositionsroll i dagens läge skulle göra Liberalerna till riksdagens minst inflytelserika och ett av Europas mest ointressanta Liberala partier.”

Sedan har jag en annan uppfattning än Karin om förutsättningarna för en Alliansregering. Men nu handlar det om att göra rätt i det skede av processen vi befinner oss just nu. Jag skrev i min förra blogg att Liberalerna och Centern borde ha medverkat till att stödet för en Alliansregering hade prövats tidigt i regeringsbildningsprocessen samt att jag anser att Alliansen fortfarande är bästa alternativet. Men att en blocköverskridande regering med S skulle kunna vara ett acceptabelt andrahandsalternativ om Alliansen inte skulle få tillräckligt med stöd i en statsministeromröstning. Jag skulle helst också vilja att det är stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en fulltalig Allians som prövas i den tredje omröstningen, men inser att det är svårt att backa bandet. Om nu Liberalerna (och Centern för det är de som bestämmer) beslutar sig för att stödja Löfven (passivt eller aktivt), så får man inte göra det och samtidigt ta beslutet att själv stå utanför. Det skulle bli ett strategiskt dubbelfel.

Christer Hallerby

Ola Ullsten – minnen av en politiker som saknade tur.

Ola Ullsten är död. Det känns sorgligt. De år som formade mig som politiker sammanföll i hög grad med Olas mest inflytelserika tid som partiledare och statsminister. Han var en politisk förebild inte minst i utrikes- och biståndspolitiken men också i det som jag skulle vilja kalla konstruktiv parlamentarism.

Jag mötte Ola i många olika sammanhang. Bland annat i partistyrelsen där jag som förbundsordförande i ungdomsförbundet hade en plats. Jag uppfattade en viktig del av mitt uppdrag som att vara radikalare än moderpartiet och driva på politiken åt vänster. När jag på ett landsmöte gjort ett av mina vanliga förutsägbara inlägg med kritik av samarbetet med moderaterna och Gösta Bohman, kom Ola i pausen vandrande fram till mig genom bänkraderna på Folkets Hus. Budskapet var något irriterat – glöm inte att vi grunden tycker samma sak men jag måste ta andra hänsyn och det tycker jag du borde ha en bättre förståelse för. Bara några månader senare visade det sig också att han hade andra planer. Den borgerliga trepartiregeringen sprack och Ola kunde med socialdemokraternas passiva stöd ställa sig i spetsen för en ren folkpartiministär.

När jag sedan avgick som förbundsordförande 1979 fick jag min första anställning i Regeringskansliet (de skulle med åren bli många fler). Min främsta uppgift var att som sakkunnig i statsrådsberedningen skriva tal åt statsministern. Det gick väl så där. Ola var inte alltid så precis i sina direktiv och när jag ställde fördjupande frågor så blev jag mest irriterat bortviftad. Sedan när jag visade upp mina alster, så blev första kommentaren nästan undantagslöst, har Hans sett det här? Hans det var Hans Bergström, den talskrivare som det var tänkt att jag skulle avlasta och möjligen ersätta. Han hade en förmåga att både tänka och skriva som Ola ville utan några tydliga ramar. Precis som han tidigare gjort för Gunnar Helén och Per Ahlmark. Det blev dock några lärorika och spännande månader i statsrådsberedningen, som la en bra grund för min fortsatta professionella utveckling. Ett och annat tal blev det till slut också. Efter valet i september fick folkpartisterna tåga ut ur statsrådsberedningen och lämna plats för Torbjörn Fälldins återkomst.

Om Ola var omvittnat sur och tvär på jobbet, i alla fall när han tvingades ägna sig åt sådant han tyckte var mindre intressant, så visade han en helt annan sida i mindre privata sammanhang.  Det var mycket trevligare att diskutera det politiska läget till exempel när vi stod och stekte hamburgare till partiledningen i hans lilla kök i lägenheten på Östermalm. Då var han öppen, social, trevlig, intellektuell och diskussionsvillig. Han delade med sig av sina djupa kunskaper och goda analysförmåga över både svensk och internationell politik samt inte minst liberal ideologi. Det är egentligen också från sådana sammanhang jag har mina två bästa minnen av Ola.

Det första var under valrörelsen 1976, innan Ola blivit partiledare. Vi åkte runt på en kortare valturné i Östergötland. Vi avverkade flera torgmöten, jag som utfrågare och Ola som intervjuobjekt. Sedan också några peppande ord till lokala folkpartister. Allt flöt på bra. Ola var en kompetent och rutinerad politiker. Dessutom slagfärdig och det blev en bra dynamik mellan oss på torgmötena. Men i bilen mellan stoppen gick konversationen trögt. Ola var spänd och lite uttråkad. Det märktes att valkampanjandet inte var det roligaste han visste i livet, utan mer en plikt och nödvändighet för att utöva politik i praktiken. Men på kvällen levde han upp och bjöd på sig själv. På puben över en öl hade vi trevligt och diskussioner som betydde mycket för mig.

Det andra minnet är från flera år senare. Jag skulle i början på 1990-talet som statssekreterare leda en svensk delegation på besök i Albanien. Ola var då som ambassadör i Italien sidoackrediterad för Albanien och skulle ingå i delegationen. Innan vi åkte hade han svårt att acceptera att jag som statssekreterare och jämförelsevis junior och inte han som ambassadör och f.d. stats- och utrikesminister var den som skulle gå först genom dörren vid möten på de albanska ministerierna. Hur det nu än var med prestigen så fann vi oss bägge snart i de roller som det formella protokollet påbjöd. Vi hade en utomordentligt intressant vecka, inte minst i norr på gränsen till det då stängda Kosovo. Vi korsade landet på längden och tvären i UNDP:s vita jeepar. Den då så aktuella storalbanska frågan stod i centrum. Men mest intressanta och trevliga var de kvällar vi inte hade formella middagar, utan kunde sitta på torget i Tirana och ta en drink och bara prata.

Ola Ullsten var dock inte en politiker med tur. Till en början ledde han med stor framgång regeringsarbetet i folkpartiregeringen. Partiet nådde nya höga höjder i opinionsmätningarna. Han var på väg att lösa knutarna i den mest struliga politiska frågan under efterkrigstiden, kärnkraftsfrågan.  Han hade genom skickliga förhandlingar med bland andra Olof Palme fått socialdemokraterna att ställa sig bakom en regeringsproposition om energipolitiken och därmed säkrat en riksdagsmajoritet. Men precis när den propositionen kom från trycket, då inträffar Three Mile Island. Den stora kärnkraftsolyckan utanför Harrisburg. På Three Mile Island skadades inget utanför anläggningen, vare sig människor eller natur. Men i Sverige vingklipptes en fram till dess framgångsrik statsminister. Socialdemokraterna fick intern panik och svängde. Vi fick folkomröstningen om kärnkraften. Ullsten, regeringen och Folkpartiet maldes ned till historiskt låga förtroendenivåer.

Den brittiske premiärministern Harold Macmillan fick en gång frågan av en journalist vad det är som gör att regeringar fallerar. ”Events, dear boy, events”, blev svaret. Three Mile Island och dess betydelse för en svensk liberal politiker är väl om något en bekräftelse på att Macmillan gjort en intressant iakttagelse. Man ska väl aldrig fråga sig ”om inte om inträffat”. Men jag kan inte låta bli att fundera på, om inte Three Mile Island inträffat hur hade den svenska politiska historien utvecklats och vad hade vi skrivit om Ola Ullsten idag?

Christer Hallerby

Opinionskrönika – januari 2018

Det har varit ett turbulent opinionsår 2017, särskilt med moderaternas berg- och dalbana. Men nu ser det ut ungefär som för ett år sedan Ordningen återställd. Det mesta går den nye moderatledaren Ulf Kristerssons väg just nu. Han har tagit tillbaka de 5 procentenheter som Anna Kinberg Batra förlorade och Alliansen är åter större än de rödgröna. Glappet är exakt detsamma som i december i fjol 0,9% till Alliansens fördel.

Mest oroande för Alliansen är att Kd är stabilt parkerade under riksdagsspärren. Samtidigt som Mp ser ut att ha kravlat sig över. Men det kan mycket väl bli ett val i september där en stor del av dramatiken kommer att handla om spärrgränsen. Det enda som ser ut att kunna rädda Kd är tillräckligt många kamrat fyraprocent röstande moderater. Mp har två språkrör som väcker föga entusiasm. Partiet behöver ny energi annars är risken stor att det manglas ner i valrörelsen. Det kan också bli så att vi får ett tredje parti som sällar sig till nagelbitarskaran – nämligen Liberalerna. De håller sig dock fortfarande inom det jag kallar för det liberala röret (4,5 – 5,8%). Fem procent denna månad gör att man undvek det jag befarade förra månaden, ett genombrott nedåt. Men skakigt är det och det verkar till och med som förväntningarna på att Jan Björklund ska vända trenden är ganska nollställda. Jag möter ständigt uppgivna liberaler.

Socialdemokraterna är nog ganska nöjda, även om den smygande förstärkning som jag noterade i min novemberkrönika verkar kommit av sig. Då vann man nya tiondelar för varje månad. Nu har man tappat två mätningar i rad. Men 27,4 procent är ändå en hyfsad notering sett över hela mandatperioden. En dryg procent högre än för ett år sedan. Det är dock fortfarande en bit kvar till valresultatet på 31 procent. Men med högkonjunkturen i ryggen och en av de sista återstående minorna i regeringspolitiken avklarad efter senaste migrationsöverenskommelsen kan statsministern gripa sig an valrörelsen med viss tillförsikt. Nu kan vi nog utgå från att regeringen överlever fram till valet även om det kan strula till sig en del när migrationen ska genom riksdagen och höghastighetstågen förhandlas i regeringskansliet.

Sverigedemokraterna hamnade i en nedåtgående trend till följd av att Kristersson tog tillbaka en del väljare. Det flödet verkar dock ha stannat av och det måste nog till nya grepp från Kristerssons och Moderaternas sida för att riva upp läckaget igen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2017

Det svänger snabbt ibland. Med Ulf Kristersson som partiledare har moderaterna tagit tillbaka de fem procentenheter man förlorade efter Anna-Kinberg Batras samarbetsinvit till Sd i våras. Det är framförallt Sverigedemokraterna och Centern som fått betala.

I november månads ”C2S – poll of polls” är fortfarande de röd/gröna som är största block. Men trenden är att avståndet till Alliansen krymper. Nu är det nere på 0,6 procentenheter.

Centern verkar stå emot moderaternas frammarsch ganska bra. Man har ett tapp på drygt två procentenheter i förhållande till sin högsta siffra som kom i maj – 10,2% nu jämfört med 12,6% då. Men när det gäller ledarskapet i Alliansen och rollen som statsministerkandidat så är det klar fördel för Kristersson nu. Det är bara att växa in i kostymen, vilket han tycks ha alla förutsättningar för att klara. Men det ska bli mycket intressant att följa hur dynamiken mellan Kristersson och Lööf utvecklas. Centerns aptit har växt efter vårens framgångar och Lööf kommer knappast att acceptera en biroll i det fortsatt spelet.

Sverigedemokraterna är tydligt frustrerade. Det såg ut som en dörr hade öppnats in till moderaternas förhandlingsbord. Kristersson har i och för sig inte slagit igen dörren med en smäll utan mer försynt skjutit till den så att det nu knappast finns mer än en liten glipa kvar. Det fick Åkesson att markera på partiets Landsdagar i helgen. Ingen kan räkna in Sd:s röster. Partiet kan mycket väl fälla en Alliansbudget om man inte förankrat den med Sd först. För övrigt så ser han Stefan Löfven som en mer naturlig samarbetspartner än Annie Lööf.

Men Åkessons drömkonstellation är Sd+M+Kd och det är ett litet memento att de partierna har stöd från 41,7% av väljarna. Det gör det till ett större block än både de röd/gröna och Alliansen. En sådan regering är absolut inte nära förestående. Det är många spärrar som måste lösas upp innan det blir aktuellt. Och erfarenheterna från Batras utspel i våras som resulterade i en rutschkana utför för moderaterna gör Kristersson extra försiktig för den typen av experiment. Men det är intressant för den politiska dynamiken att de tre partierna längst till höger idag har ett så brett stöd.

De två liberala mittenpartierna samlar ihop 14,9 procent. Det gör att oppositionspartierna tillsammans drar 56,6%. Självklart kan de här partierna inte en gång till lämna över makten till socialdemokraterna att regera med vänsterpartiets stöd. Det var anmärkningsvärt och märkligt att det kunde ske 2014. Det blir än mer anmärkningsvärt om det skulle ske en andra gång. Om inget väldigt dramatiskt inträffar de närmast månaderna kommer vi att få en ny regering efter valet. Frågan är bara hur den kommer att se ut. De spekulationerna ämnar jag dock återkomma till i en kommande krönika.

För oss som sett fram mot en liberal revansch ser förhoppningarna ut att grusas med Kristersson. Liberala framgångar i Frankrike, Nederländerna och Tyskland kommer knappast att följas av en liberal framgångsvåg i Sverige. Visst Centern kan komma att gå starkt förstärkta ur nästa val.  Men trots uppgången räcker den nuvarande nivån inte till för att skaka om i den struktur som nu gäller. Detta särskilt som det liberala parti som tagit sig namnet Liberalerna står och stampar.

Liberalerna har just avslutat ett föga inspirerande Landsmöte som knappast kommer att göra något avtryck i opinionen. Istället finns det finns oroande tecken i opinionsutvecklingen. Jag skrev i min oktoberkrönika om det ”liberal röret”. Under den här mandatperioden har Liberalernas opinionssiffror fluktuerat mellan 4,5 – 5,8 procent. Sedan några månader tillbaka är trenden att man närmar sig botten på det intervallet – den här månaden ligger man på 4,7 procent. Man har varit där förr och det verkliga larmet vill jag inte dra igång förrän man prövat det nedre motståndet. Vi får se om man återigen studsar uppåt eller om man nu bryter igenom och börjar närma sig fyra-procent spärren.

Christer Hallerby

Problemet Jan Björklund

Inledning
Under Jan Björklunds tid som partiledare har Folkpartiet/Liberalerna tappat i både politisk bredd och djup. Partiet har i det närmaste blivit en enmansprocession med ett fåtal profilfrågor – för att inte säga käpphästar. Enligt min mening är han ändå på det kommande landsmötet ett bättre val än vad Birgitta Ohlsson skulle blivit. Det säger en hel del om djupet i Liberalernas kris.

Även om nu Björklund ser ut att ohotad gå mot ett förnyat mandat på partiets landsmöte om ett par veckor, så bör inte partiet okritiskt anpassa sig till hans ledarskap. Det har hittills lämnat en hel del i övrigt att önska och det är djupt oroande att partiledningen i sin kommunikationsstrategi skriver att man ska utgå från just hans starka sidor och förstärka dem i hela partiet. Det finns inget i hur han agerat hittills som ger förtroende för en sådan strategi. Tvärtom är det Björklund som måste anpassa sig efter vad Liberalerna behöver och de utmaningar liberalismen i Sverige står inför. Framförallt måste han börja se och inse vilka dessa är.

Idag är liberalernas skyltfönster mot väljarna framförallt några fristående paket – sakpolitiska paket. Det är till exempel skola, försvar, skatter, lägre ingångslöner. Och det finns ett missförstånd i att ju färre sådana man profilerar inför väljarna ju spetsigare blir man. Det finns väldigt lite i budskapet har dessa frågor hänger ihop. Men liberalismens utmaningar är framförallt ideologiska och det kräver en sammanhängande berättelse om vilken framtid liberalerna erbjuder och hur alternativen ser ut. Björklund kan vara ideologisk. Det har han visat i ett och annat Almedalstal. Nu är det dags att bygga en sådan profil också gentemot väljarna – även om det kanske inte är Björklunds strakaste sida.

Björklunds historia
Tillskansar man sig ledarskapet i ett parti på det sätt som Björklund gjorde när han tvingade bort Lars Leijonborg 2007, så tar man på sig ett väldigt stort ansvar. Man måste ha något nytt att erbjuda. Det kan var nya strategiska vägval och/eller politisk förnyelse och nytändning. Björklund hade inget sådant i bagaget. Han är möjligen en några snäpp bättre talare och debattör än sin företrädare men han brister i annat som Leijonborg var bättre på. Leijonborg hade en politisk bredd som få andra, djupgående insikter och kunskaper i politiska sakfrågor som gjorde att han aldrig fastnade i sin fackministerroll. Leijonborg hade också en förmåga att lyfta fram andra företrädare omkring sig, att både stötta och coacha. Partiet hade flera profilerade talespersoner aktiva i den politiska debatten under Leijonborgs tid som partiledare. Idag är Björklund nästan ensam herre på täppan.

Med Björklund som partiledare smalnades partiet av i alla avseenden. Man blev skolpartiet och endast några få nära medarbetare kände att de hade Björklunds förtroende och intresse. Övriga sattes åt sidan och började droppa av – en efter en. Makten centraliserades. Knappast något beslut kunde tas utan att Björklund involverades. Förpackning blev viktigare än innehåll. Vässade argument blev viktigare än vass analys. Inför valet 2010 gjordes en storsatsning på att profilera partiet i skolfrågorna med Jan Björklund som partiledare och ansvarigt statsråd.

Valresultatet 2010 blev lite av en chock. Sämre än Leijonborg 2006 och det tredje sämsta för partiet någonsin. Det var ju inte så det var tänkt när Björklund tvingade bort Leijonborg. En bättre debattör och en spetsigare mer profilerad politik skulle vinna procentandelar – inte förlora tiondelar. Nu skulle det höga väljarförtroende man hade i skolfrågorna ha skördats. Problemet var att detta var ett feltänk. Väljarna kanske inte vill ha en diversehandlare, men inte heller en fackhandlare, utan ett varuhus med många kvalitetsprodukter och särskilt då en kostymering som matchar och hänger ihop. Naturligtvis blev valanalysgruppens slutsats att partiet trots allt gjort en bra valrörelse. Något annat kan man inte vänta sig i ett parti där den interna debatten strypts och makten mer och mer koncentreras till en person.

Efter valet 2010 blev en trängd Björklund, en rädd Björklund. Han fortsatte att fatta tveksamma strategiska beslut. Skolpolitiskt fanns det en plan. Men räddhågsenhet, avvaktande hållning och låg profil kom att känneteckna flera andra politikområden. Det gällde särskilt integrationspolitiken där Folkpartiet länge haft en tydlig agenda. Efter valet blev strategin att profilen skulle tonas ned. Nyamko Sabuni fick silkessnöret som departementschef och flyttades bort från integrationsfrågorna till en mer undanskymd roll som statsråd i utbildningsdepartementet under Björklund. Hon stod ut ett tag men lämnade ganska snart politiken. Programarbetet som bedrevs under mandatperioden 2010 – 2014 blev inget lyft. Men så länge det pågick kunde man ju hävda att man jobbade med politikutveckling och förnyelse. När det blev dags för valrörelse så blev budskapet lika smalt och andefattigt som tidigare med profilfrågorna ”mer betyg” och ”ytterligare en pappamånad”.

Sverigedemokraterna fick hela mandatperioden för valet 2010 bedriva sin propaganda i stort sett oemotsagda av Alliansen. Strategin var att de skulle ignoreras. De skulle inte ges uppmärksamhet genom att man uppmärksammade dem. Strategins effektivitet vederlades tydligt av valresultatet. Efter intåget i riksdagen skulle Sverigedemokraterna fortsatt isoleras. Reinfelddoktrinen att största block skulle styra oavsett om man hade majoritet eller inte manifesterades först i regeringsbildningen och sedan i den hemska decemberöverenskommelsen där Liberalerna tillsammans med övriga allianspartier abdikerade från makten och såg till att istället vänsterpartiet fick ett avgörande inflytande över regeringspolitiken.

Den här mandatperioden har Liberalernas politiska profil breddadats en del. De frågor där man synts mest är försvaret, polisen och lägre ingångslöner. Men väljarna har inte övertygats om att det gör partiet mer behövt. Något har saknats. De här frågorna ger inte svaret på varför ett liberalt/socialliberalt alternativ behövs i svenska politik idag.

Birgitta Ohlsson
Trots allt detta anser jag alltså att Björklund är ett bättre val som partiledare än vad Birgitta Ohlsson skulle varit. Det beror helt enkelt på att Birgitta Ohlsson försökte göra en ”Björklund”. När hon deklarerade sin kandidatur så gjorde hon det inte med en annorlunda politik eller med andra strategiska vägval än de som förespråkades av Björklund. Tvärtom så underströk hon hur enig hon var med Björklund när det gällde partiets linje och politiska vägval. Möjligen skulle det bli en annan framtoning och en annan betoning av politiken med henne i ledningen. Alltså – ”jag kan göra samma sak som du fast bättre”. Samma argument som Björklund använt mot Leijonborg. Det ledde inte till framgång då och jag tror inte det lett till större framgång nu.

Dessutom skulle ett val av Ohlsson kunnat leda till en svårhanterlig konfliktnivå i partiet. Hon har varit väldigt bra på att bygga upp en egen supporterskara, inte minst genom att uppmuntra och peppa unga medlemmar. Dessa var naturligtvis djupt besvikna när hon tvingades kasta in handduken. Men samtidigt har hon också ”bränt många broar” inte minst till sina riksdags- och partistyrelsekollegor. Det var flera av dessa och flera länsförbund som för sitt liv inte ville ha henne som partiledare. På det sättet bygger man inte ett ledarskap och följderna kunde blivit svårhanterliga.

Problemet Jan Björklund
Slutsatsen är att det just nu inte finns något bättre alternativ som partiledare än Jan Björklund. Tyvärr så finns det ingen annan som lyfts fram eller själv stigit fram. Det innebär också att partiet från nu och fram åtminstone till valdagen kommer att sluta upp kring Jan Björlund. Jag borde kanske stämma in i den kören som nybliven medlem (ursprungligen gick jag med 1969 men har tagit ett par års paus).

Det som ändå provocerar mig till att lyfta Jan Björklund som ett problem är partiets kommunikationsstrategi inför valet. Det är förvisso sant det som står, att partiledaren är en bärande del av partiets varumärke. Men när man också hävdar att hela partiets strategi ska utgå från Björklunds starka sidor, då menar jag att man hamnar snett. Liberalerna behöver inte mer Jan Björklund, man behöver mindre. I stort sett så har partiet under Björklunds tid i varje avgörande strategiskt vägval tagit fel beslut. Politiskt har det talats om förnyelse och nytänkande men det mesta har rullat på i gamla hjulspår. Lite karikerat är politik enligt Björklund en auktion – mer eller mindre, fler eller färre. Mer pengar till försvaret än någon annan. Fler poliser än någon annan. Lägre ingångslöner än vad andra föreslår.

Förnyelse och ideologi behövs
Det är dags att bredda ledningen. Utnyttja Björklunds styrkor som talare och debattör, men fler måste kliva fram och ta ansvar.  Det är dags att vädra ut och öppna upp den politiska diskussionen. Det är dags för en verklig förnyelse.

Liberalismen har aldrig efter andra världskriget varit så ifrågasatt och så utmanad som idag. Då menar jag att det krävs en ideologisk dialog med väljarna. Det är en svårare diskussion att ta än att förklara varför det behövs mer pengar till försvaret och fler poliser. Men den måste tas och då i stark polemik mot dem som utmanar mest. Jag har i en tidigare blogg skrivit att den liberalism som har förutsättningar att få ett växande stöd är grön; har ett socialt engagemang; är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är. Då måste man också positionera sig som Sverigedemokraternas huvudmotståndare i svensk politik.

Men det handlar om mer än så. Den amerikanske statsvetaren och historikern Mark Lilla skriver i sin senaste bok ”The once and future liberal”, om den djupa kris som liberalismen i USA befinner sig i. Nu har vi inte riktigt samma situation här i Sverige som i USA. Lilla beskriver hur Demokraterna har förirrat sig in i det identitetspolitiska träsket. Där är inte Liberalerna i Sverige utan här gäller det mer för politiska rörelser längre vänsterut. Men det går att dra lärdomar även i Sverige av Lillas analys av varför amerikansk liberalism hamnat där man hamnat och om vägen ut ur träsket.

Lilla skriver: ”Liberaler tar upp många frågor när man går till val: Värderingar, engagemang och förslag i politiska sakfrågor. Vad de inte för fram är en bild av hur vårt gemsamma liv blir med en liberal politik. I tävlingen om den mest attraktiva framtidsbilden har liberalerna abdikerat.” Jag ber om överseende om min översättning inte ger Lilla full rättvisa, men han understryker senare flera gånger att Demokraterna helt misslyckats med att formulera en liberal framtidsvision.

Där är vi i Sverige också. Det finns två starka framtidsberättelser att formulera. Den ena var Sverige skulle hamna utan liberalism, och kontrasten vad den liberala framtidsvisionen innebär för Sveriges medborgare.

Christer Hallerby

Liberalernas budgetmotion ökar klyftorna

Nedanstående text publicerades först som en debattartikel i det liberala nyhetsmagasinet NU – nummer 44 2017.

Jag har läst Alliansens budgetmotioner. Liberalernas sticker ut på ett anmärkningsvärt sätt. Den har en fördelningspolitisk profil som mer än något annat parti gynnar dem som tjänar mest pengar – och allra mest får de med allra högst inkomster.

Jag har samtidigt noterat att Liberalernas nationella företrädare allt oftare talar om behovet att minska klyftorna i samhället. Till exempel sa Jan Björklund i Almedalen ”för att klassresorna ska bli fler så måste klyftorna minska och jämlikheten öka”. Visst kan klyftor handla om andra saker än pengar, till exempel rätten till bra skolor eller möjligheten att få ett jobb. Men de allra flesta människor förknippar begrepp som jämlikhet och klyftor med ekonomiska möjligheter. Det är att begära en hel del av valarbetarna, att de ska argumentera för en politik som sägs minska klyftorna samtidigt som den ger höginkomsttagarna (och endast dem) tiotusentals kronor i sänkt skatt.

Moderaterna insåg för länge sedan att skattereformer som ensidigt gynnar höginkomsttagarna inte är en valvinnare. Istället utformades jobbskatteavdragen som sedan också gjorde det möjligt för Alliansregeringen att driva en skattepolitik som kraftigt sänkte skattetrycket och inkomstskatterna både för vanligt folk och för höginkomsttagare.

Men det är inte bara av taktiska skäl som man kan ifrågasätta Liberalernas prioriteringar.

Orsaken till den fördelningspolitiska profilen är naturligtvis att man vill få bort värnskatten, men också att brytpunkten för att de som ska betala statlig inkomstskatt föreslås flyttas från dagens 36 000 upp till 41 000 kronor.  Vi skulle alltså få ett system med i princip platt skatt upp till 41 000 kronor och därefter ett progressivt stigande statsskatt upp till en högsta marginalskatt på 50 procent.

Liberalerna har ett historiskt bagage med sig. I den skattereform som gjordes 1988 tillsammans med Socialdemokraterna fick Folkpartiet igenom en högsta marginalskatt på 50 procent. En stor framgång för partiet med parollen ”det måste löna sig att arbeta”. Men som ett led i Göran Perssons sanering efter 1990-tals krisen bröt Socialdemokraterna överenskommelsen 1995 och införde en så kallad värnskatt med 5 extra procent på höga inkomster. Liberalerna har allt sedan dess krävt dess avskaffande.

Men sedan 1995 har det hänt en hel del. Då låg skattetrycket på nästan 50 procent, 2016 var det nere i 44 procent. År 1995 hade vi förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt. De två förstnämnda är idag avskaffade och fastighetsskatten ersatt med en för de alla flesta lägre avgift. År 1995 beskattades människor i Sverige på ett exempellöst sätt, tumskruvarna drogs åt särskilt för människor med höga inkomster och förmögenheter. Nu är det bättre – luften går att andas igen.

Jag skulle föredragit att värnskatten stod först på listan, att inkomstskatten reformerades innan förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatterna togs bort. Det hade varit bättre för vår ekonomi. Nu blev det inte så och då bör Liberalerna också anpassa sig efter förändrade förutsättningar. Jag menar nu inte att en inkomstskattereform skulle vara felaktig, tvärtom så är argumenten för att justera brytpunkten och ta bort värnskatten starka. Men det bör i så fall göras som ett led i en större skattereform, där de som gynnas också får vara med och betala. Det är inte rimligt att ett socialliberalt parti lägger 17 miljarder i skattesänkningar som ensidigt gynnar de som tjänar mest.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

Kartlägg de opolitiska tjänstemännen i regeringskansliet – hur de har agerat i fallet Transportstyrelsen.

Hur hanterade regeringskansliets opolitiska tjänstemän informationen om att generaldirektören Maria Ågrens beslutat om avsteg från gällande lagstiftning? Idag ligger fokus helt på hur centrala statsråd och statssekreterare hanterat informationen och framförallt hur och i vilken utsträckning de informerat varandra. Men regeringen borde avkrävas en mer fullständig redovisning av hur informationsflödet gått i hela regeringskansliet.

Säpos förundersökningsprotokoll erbjuder en fascinerande läsning av naivitet och godtrogenhet hos höga tjänstemän inom Transportstyrelsen inkluderat generaldirektören. Men det är också tydligt att många visste precis vad det handlade om. Några försökte verkligen göra något, som internrevisorn. Andra såg till att friskriva sig genom att se till att besluten fattades så högt upp som möjligt. Mest frapperande är de stora bristerna i den ursprungliga upphandlingen. Inte minst därför att ansvariga tjänstemän uppenbarligen inte visste vad de handlade upp. Det var en skrämmande okunnighet om vilka registeruppgifter man förfogade över och genom upphandlingen outsourcade. En tjänsteman beskrev problemet som att man inte visste vad som var hemligt, eftersom även det var hemligt (sic).

Säpos förundersökning handlar om tre beslut som generaldirektören tagit under perioden maj – aug 2015. De finns med i förundersökningsmaterialet och alla tre har en rubrik som inleds med ”Beslut om avsteg från gällande lagstiftning……” Rubriken är stor och tydlig. Den går inte att vare sig missa eller missförstå. Maria Ågrens förklaring till att hon trots allt skrev under, var att hon trodde sig ha det utrymmet. Att de lagar det gällde skulle ge möjlighet till sådana avsteg. Hon trodde således att besluta om avsteg från gällande lagstiftning inte var olagligt. Hon är inte själv jurist. Trots detta konsulterade hon inte sin chefsjurist för att diskutera denna tolkning, utan förlitade sig på de tjänstemän som hanterade ärendet. Maria Ågren talar dock troligen sanning men har varit oförlåtligt naiv och slarvig, vilket hon också fått ta konsekvenserna av.

Maria Ågren börjar inse allvaret när Säpo i ett brev i november rekommenderar Transportstyrelsen att vidta omedelbara säkerhetsskyddande åtgärder. Men hela vidden av problematiken förstod hon inte förrän hon träffade Säpo den 1 februari 2016. Då insåg hon att hon också måste informera regeringskansliet. Vid det här laget måste hon rimligen ha insett det olagliga i att göra avsteg från lagen. Därför är det extra intressant hur regeringskansliets tjänstemän hanterade den informationen.

I protokollet står inte vare sig när regeringskansliet informerades, under vilka former informationen överlämnades eller vilka som var mottagarna. I protokollet står att MÅ pratat med tjänstemän på departementet. Det handlar om tjänstemän i plural, alltså kan man dra slutsatsen att informationen getts på ett möte i departementet och rimligen har det inte skett så långt efter mötet med Säpo – alltså troligen i februari 2016.

Regeringens version har varit att statsrådet Anna Johansson varit ovetande. Informationen ska ha stannat hos hennes statssekreterare Erik Bromander (som ju lägligt nog redan tidigare fått sparken av andra skäl). Det står dock inget i förhörsprotokollet om att statssekreteraren närvarat på mötet med Maria Ågren. Med största sannolikhet handlar det om ett möte med opolitiska departementstjänstemän. De frågor jag ställer mig är hur dessa tjänstemännen hanterat informationen, förutom att delge statssekreteraren. Konstitutionsutskottet bör i sin granskning klarlägga vilka tjänstemän som var närvarade på detta möte och hur de hanterade informationen från Maria Ågren. För mig är det helt otroligt att inte åtminstone ansvarig enhetschef och departementets högsta juridiska tjänsteman, expeditionschefen, snabb fick tillgång till informationen (om de inte rent av deltog på mötet). Lika otroligt är att de inte snabbt utredde de faktiska förhållandena. Detta leder mig fram till nästa fråga, kunde expeditionschefen verkligen acceptera att statssekreteraren inte informerade statsrådet om att det begicks lagbrott som hotade rikets säkerhet i en av våra myndigheter. Detta verkar helt orimligt, expeditionschefen är ju ansvarig för att allt i departementet sker lagenligt.

KU måste absolut i sin granskning inte bara titta på de politiska ledningarnas agerande. Man måste också klarlägga hur informationen har hanterats av regeringens opolitiska tjänstemän – inte minst av alla de höga jurister som det kryllar av i regeringskansliet. Först när detta är gjort går det att rätt bedöma vad som är sant och vad som är falskt om när och hur de politiska ledningarna informerades samt om och hur de agerade.

Christer Hallerby