Väljaropinionen i november 2016

Förändringarna sker i små steg men trenderna står sig. Centern fortsätter att förstärka sin ställning och vi kan notera en ny rekordnotering på 8,2 procent. Samtidigt fortsätter gapet mellan blocken att minska och är nu nere i 1,5 procentenheter till Alliansens fördel.

diagram-nov-16tabell-nov-16

 

En ny trend framträder nu också allt starkare och det är att Moderaterna försvagas. Man har sedan toppnoteringen i maj på 24,9 procent tappat några tiondelar i stort sett varje månad och är nu nere i 22,6 procent. Det är uppenbart att moderaterna har strategiproblem. Hur ska man profilera sig gentemot Sverigedemokraterna? Vilket är viktigast, det egna partiet eller ledarskapet inom Alliansen?

Liberalerna hankar sig fram och Kristdemokraterna tycks ha parkerat sig en bra bit under fyra-procent nivån. Det är Annie Lööf som är framgångsrikast inom Alliansen just nu. Förmår Centerpartiet hålla sig kvar på den här nivån (och kanske ytterligare förstärka den), så är det slagläge i nästa valrörelse. Dynamiken mellan henne och Stefan Löfven talar till Lööfs fördel. Vi såg i förra valrörelsen hur adrenalinet kan rusa hos statsministern när Lööf provocerar. Vid sidan om en fräsch Annie Lööf framstår också Anna Kinberg Batra som blek och Jan Björklund som cirkulärt återvunnen.

Socialdemokraterna verkar fast förankrade på 25-procent nivån, men trots detta närmar sig de röd/gröna tillsammans Alliansen. Tiondel för tiondel tar man in på försprånget, men fördelningen mellan partierna skiftar lite månad för månad.

Miljöpartiet har naturligtvis en nyckelroll i sammanhanget. Jag har tidigare under hösten dragit slutsatsen att man fått stopp på den nedåtgående trend partiet varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Den slutsatsen bekräftas också av denna månads resultat. Samtidigt lever partiet farligt. Jag påpekade förra månaden att en förklaring till Miljöpartiets unikt långa utförslöpa var att den fick energi av ständigt nya negativa händelser.  Nu kom en ny sådan den 25 november när åtta tidigare ledare för partiet gick till storms under rubriken ”Mp har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”. Den visar att Miljöpartiets interna uppgörelse långt ifrån är över och det kan bli kostsamt för partiet. Att en trend stoppat upp innebär inte att den inte kan få fart igen när ny energi tillförs.

Till sist Sverigedemokraterna. Partiet rusade med drygt tre procentenheter till totalt 25% i Sentios mätning som presenterades i nättidningen NyheterIdag den 22 november. Det finns ingenting som tyder på en sådan utveckling i de andra mätningarna. I det sammanvägda resultatet ligger man på ungefär samma nivå som de senast månaderna. Sentios mätning och det faktum att den i hög grad ignorerades av etablerade media fick konspirationsteorierna att flöda på nätet. Men faktum är att vi sett sådana här rusningar förr i Sentio, förra hösten noterades Sd också som största parti i november.

Konspirationsteorierna om etablissemangets pk – mätningar fick nu också näring från de etablerade opinionsinstitutens missar i det amerikanska presidentvalet. Utan tvekan har det blivit svårare att mäta den politiska opinionen och det är inte omöjligt att de andra instituten fortfarande underskattar Sverigedemokraterna. Men det finns inga händelser att relatera till eller rationella skäl till att Sd skulle gått kraftigt framåt under november. Men låt oss hålla frågan öppen tills vi får se utfallet av nästa månads mätningar. Opinionsmätningarna under det amerikanska presidentvalet tänker jag återkomma till i en kommande blogg.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

Reflektioner över revolutionen i USA

Det känns som en baksmälla. När natten sakta övergår i dag och det står klart att Donald Trump blir USA:s 45:e president. Tre skärmar har rullat hela natten CNN, SvT och ESPN. Jag har vridit upp och ned ljudet på den som verkat intressantast. Men nu känns de timsgamla analyserna ofräscha, de spetsiga kommentarerna uddlösa, de slagkraftiga argumenten platta och opinionsmätningarna malätna. Jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet, stänger ute världen.

Vaknar med tanken att aldrig har liberalismen haft en tuffare utmaning. Detta är inte en revolution för att det demokratiska systemet kastats över ända. Nej, det är inte hotat och det har bestått utmaningen att leverera folkets röst. För detta är en revolution där ”vanligt folk” samlat sig i en massrörelse och gjort uppror mot etablissemang, kulturelit, politisk korrekthet, globalisering, kosmopolitism och urbanitet. Det är en revolution där de vanliga förlorarna har besegrat de vanliga vinnarna. Snacka om revansch.

Outsidern Donald Trump – utan erfarenhet vare sig från administration, politik eller militär – han besegrade först 16 politiska proffs i det republikanska primärvalet och sedan den kanske mest erfarna presidentkandidat som demokraterna någonsin nominerat.  Det amerikanska partisystemet är i spillror. USA brukar sägas vara en meritokrati. Nu blev istället erfarenhet, kompetens och kunskap en belastning. Gapet i värderingar och verklighetsuppfattning var för stort mellan styrande och styrda.  En ”The American self-made man” som artikulerade vad många tyckte och kände, blev istället framgångskonceptet som lyftes fram av en protestvåg utan motstycke.

De som röstade på Trump gjorde det därför:

– att de vill köra sina bränsleslukande bilar utan hinder från sådant akademiskt trams som växthuseffekten eller globalt tjafs som Parisöverenskommelsen och framförallt utan höjda skatter eller andra restriktioner,

– att de inte vill betala vare sig för andras sjukvård eller ett korrumperat politiskt system med vidhängande administration,

– att de inte vill veta av några som helst inskränkningar i rätten att skydda sig själva, sina nära och kära och sin egendom (i ett land där politik och rättssystem inte kan ta hand om slöddret måste man ha rätt att bära skjutvapen och använda dem när det behövs),

– att illegala invandrare som både är kriminella och tar jobben från vanligt folk inte slängs ut ur landet (det är ett system som hålls under armarna bara för att akademiker ska få hjälp med barnpassning och städning och för att skrupellösa företagare ska kunna hålla nere lönekostnaderna),

– att import av allt från billigt kinesiskt stål till europeiska och japanska bilar ska tillåtas förstöra amerikanska jobb (eliten låter inte bara detta fortgå utan vill dessutom vidga frihandeln till nya länder och områden),

– att eliten bryr sig mer om att hjälpa och skydda muslimer i utlandet är vanligt folk i USA.

Donald Trump är en utmaning för varje liberal. Han är visserligen för ett fritt näringsliv. Men värderingarna är snarare kapitalistiska än marknadsliberala. Inhemska företag ska skyddas. Utländsk konkurrens är skadlig och ska begränsas.  När kapitalistiska intressen kopplas ihop med folkligt motstånd mot förändringar får vi stelnande strukturer och stagnation.

Men debatten är svår att ta. Precis som när det gäller Sverigedemokraterna här hemma klarar politikerna inte av den. Helst undviker man den helt. Obehagliga konfrontationer med väljare som ändå inte kommer att rösta på en, det är ingen bra dag på jobbet. Det känns smutsigt att nedlåta sig till verbalt tjafs med populister och chauvinister – med människor som ändå inte förstår. I Sverige var det länge en etablerad strategi i flera politiska partier (inte minst Liberalerna) att inte alls debattera med Sverigedemokraterna. Den dåliga ursäkten var att man inte ville hjälpa dem med uppmärksamhet.

I USA har undvikandet av konfrontationer med väljare som tänker annorlunda verkligen upphöjts till konst. Många valdistrikt har snickrats till så att de ska ge behändiga och ständiga majoriteter åt antingen demokrater eller republikaner. Fenomenet har ett speciellt namn ”gerrymandering” efter den guvernör Gerry som på 1700-talet fixade till en valkrets i Massachusetts som ansågs se ut som en salamander.  Man lägger också helst valmöten på platser där stödet känns, syns och kan visas upp i TV.

Länge har åsikterna i folkdjupet kunnat avfärdas som okunskap, brist på bildning, fördomar och populism. Det har heller inte funnits så många politiska företrädare som lyfte fram dem i debatten. Det har också varit sällsynt med mediala plattformar som kunnat fungera som megafoner. Men ibland går korken ur. Det hände i många länder i Europa på 1930 – talet. Det händer i både USA och Europa nu.

Liberalismen behöver en ny upplysningstid för att bryta dagens destruktiva utveckling. För att lyckas krävs först och främst mod, skicklighet och framförallt vilja hos etablerade politiker och partier. Det räcker dock inte. Det brister också när det gäller verktyg, metoder och processer för att på ett bra sätt kunna ge sig in i det här jobbet. Det är dags att ta av finkostymen och gullandet med de som nästan tycker som vi. Istället på med blåstället, ut i undervegetation och konfrontera de enkla lösningarna. Det gäller på nätet och det gäller IRL. Agitatorn måste väckas till liv igen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i oktober 2016

Väljarna verkar just nu sitta still i båten. Gapet mellan blocken ökar något och är nu 2,5 procent till Alliansens fördel. Men bakom de till synes stabila siffrorna kan man dock göra en del intressanta iakttagelser. Särskilt gäller det Centerpartiet som haft en positiv utveckling ett tag nu och i oktober når upp till en rekordnivå.diagram-okt-16            tabell-okt-16

Centerpartiet når i oktober sitt högsta stöd på väldigt länge – 7,9 procent. Jag har ingen sådan hög notering överhuvudtaget i min ”poll of polls” som jag började göra i augusti 2009. När jag går igenom andra mätningar så får man gå tillbaka till första halvan av 1990-talet för att se motsvarande eller högre nivåer. Det finns dock ett stort MEN. I valet 2006 blev resultatet just precis 7,9 procent.  Men man överträffande då de flesta institutens prognoser. Så man kan i alla fall säga att det ett sorts opinionsmätningsrekord för 2000 – talet – för ”poll of polls”.

Även Ekot och SIFO:s Svensk Väljaropinion noterar en historiskt hög siffra för Centerpartiet – 8,1 procent. Vi hamnar lite olika genom att vi viktar de ingående mätningarna på lite olika sätt. Jag multiplicerar till exempel med en kvalitetsfaktor baserat på hur bra instituten presterat i de senaste valen.

Det kan dessutom bli mera. Centerpartiet är inne i en uppåtgående trend. Den ser hyfsat stabil ut, inga stora hack i kurvan utan en succesiv ökning med någon tiondel i taget sedan början på året. Det ska bli intressant att följa fortsättningen. Det handlar om hur mycket energi och kraft det är i trenden och om partiledningen förmår tillföra ny energi. Det är i alla fall läge för att höja aktivitetsnivån. Synas mera. Nyfikenheten på partiet finns där.

I min september-analys gjorde jag fyra antaganden om den fortsatta opinionsutvecklingen, så en kort uppföljning av dessa kan vara på sin plats.

Jag noterade att gapet mellan blocken minskade och var beredd att hålla en slant på att de rödgröna skulle passera Alliansen före årets slut. Det antagandet får inget stöd i siffrorna för oktober där gapet ökar något igen. Men den lite längre trenden pekar fortfarande på att gapet minskar. Jag sänker dock insatsen något.

Jag noterade att Sverigedemokraterna fått stopp på den negativa trend man varit inne i sedan migrationsöverenskommelsen. Det får nu anses bekräftat att det inte längre finns någon som helst energi i den trenden längre. Vi kan notera att Sd förlorade knappt 2 procentenheter på överenskommelsen. Nu är det en ny giv för partiet. De övriga, särskilt moderaterna, kan konstatera att det inte räcker med en mer restriktiv migrationspolitik för att ta tillbaka Sd:s väljare.

Jag noterade att Miljöpartiet fått stopp på den negativa trend man varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Nu tappar partiet något i förhållande till september. Men inte så mycket så att det påverkar min slutsats. Det intressanta är dock att Mp:s nedåtgående trend fick energi av ständigt nya negativa händelser förknippade med partiet. Det krävs nog lugn i partiet och harmoni i regeringen för att man ska vara kvar på sin nuvarande platå.

Jag noterade att Liberalernas krisvecka inte behövde ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt men att vi behövde avvakta oktober för att få detta bekräftat. En bekräftelse som också kom i och med uppgången från 4,9 till 5,5 procent.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i september 2016

Ytligt sett var utvecklingen i väljaropinionen under september relativt odramatiskt. Tittar vi bara på siffrorna och jämför med föregående månad så handlar det om några tiondelar här och där, fram eller tillbaka. Undantaget är moderaterna som tappar 1,1 procent. Men går vi under ytan och tittar på mer långvariga trender så finns det en hel intressant att reflektera över.

opinion-tabell-sept-16opinion-sept-16

Mest anmärkningsvärt är att gapet mellan blocken fortsätter att minska. Det är nu nere i 1,7 procent – fortfarande till Alliansens fördel. Men fortsätter den trendmässiga utvecklingen så har de röd/gröna passerat Alliansen före årsskiftet. Jag skulle nog vara beredd att hålla en slant – om än ganska liten – på att så också sker.

Två lite längre verkande nedåtgående trender kan ha nått botten. Det handlar om Miljöpartiets långa och Sverigedemokraternas lite kortare. Miljöpartiet har befunnit sig i ett opinionsmässigt ras sedan partiet toppade i samband med EU-valet i juni 2014 (jag skriver utförligt om detta i  http://bloggen.c2s.se/2016/09/valjaropinionen-augusti-2016/). För Sverigedemokraterna bröts en uppåtgående trend i och med migrationsöverenskommelsen och sedan dess har trenden varit ett flackt utförslut. Nu går bägge partier upp i september jämfört med föregående månad. Även sett över utvecklingen totalt sedan i somras tyder det mesta på att de respektive krafter som drivit den nedåtgående utvecklingen för de här partierna nu helt förlorat sin styrka.

Under perioden inträffade Liberalernas krisvecka. Ytligt sett har den inte haft någon effekt alls på väljarstödet. Det är också det normala, att den typen av korta episoder som snabbt blåser över inte får någon långvarig effekt på opinionsstödet.

Intressant notera är dock att två av de ingående mätningarna – Inizio och Yougov – som gjordes under och direkt efter krisveckan visar på ett ökat stöd för Liberalerna. Det handlar om små tal så några tvärsäkra statistiskt säkerställda slutsatser kan man inte dra. Men en teori skulle kunna vara att en kris som den Liberalerna gick igenom drar väljarnas uppmärksamhet till partiet. Krisen hade en tydlig ingrediens av personstrid, vilket kan ha inneburit att personer som tidigare tvekat att stödja partiet nu kände för att markera ett stöd antingen för Jan Björklund eller för Birgitta Ohlsson.

Detta innebär inte att upprepade kriser skulle vara ett framgångsrecept. Tvärtom så tror jag det skulle vara förödande i längden om Liberalernas ledning fortsätter att kriga inom sig. Men den enstaka krisveckan i september behöver inte ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt. Vi får dock vänta på oktober-mätningarna för att få ett slutligt besked om detta.

Christer Hallerby

Väljaropinionen augusti 2016

Det är inga dramatiska förändringar som skett i väljaropinionen över sommaren. Alliansen har fortfarande runt tre procents övertag över de rödgröna. Men för enskilda partier finns det ändå några anmärkningsvärda resultat att peka på.

Väljaropinionen aug 16

Läget för partierna

Centern och Vänsterpartiet är just nu vinnare inom respektive block. Bägge noterar i augusti sina hösta siffror hittills under mandatperioden. Mest anmärkningsvärt är dock att Miljöpartiet nu ligger under fyraprocent-spärren. Partiets genomklappning är den starkaste och tydligaste trenden i svensk politik på senare år vid sidan av Sverigedemokraternas genombrott. I Juni 2014 strax före EU – valet nådde man sin opinionsmässiga topp på drygt 12 procent, sedan dess har det gått utför.

Moderaterna vann ett par procentenheter på opinionsutvecklingen efter migrationsöverenskommelsen och tycks befästa en nivå på drygt 24 procent. Det har varit stabilt sedan februari. Socialdemokraterna behåller positionen som största parti och är också stabila kring 25 procent. Sd verkar även de, efter vändningen nedåt i samband med överenskommelsen, nått en stabil nivå på drygt 18 procent – fortfarande klart mycket högre än valresultatet.

Sommaren ser inte ut att ha varit bra för Jan Björklund, från 5,6 procent i maj till 4,8 i augusti. Å andra sidan har Liberalerna det senaste året hela tiden pendlat inom intervallet 4,8 – 5,8. Först när vi får ett resultat som bryter igenom – uppåt eller nedåt – finns en indikation på att något intressant är på väg att hända med Liberalernas siffror.

Särskilt om Miljöpartiet

Förtroendet för Miljöpartiet byggdes i hög grad upp av de tidigare språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. När de i maj 2011 lämnade över till Åsa Romson och Gustav Fridolin låg partiet stabilt kring nio procent. Sedan låg man länge kvar på denna nivå även efter skiftet av språkrör för att ta ett skutt upp under EU-valrörelsen. Men när de nya språkrören första gången prövades på allvar i inrikespolitiken i valrörelsen 2014 kom genomklappningen. Valresultatet stannade på 6,9 procent – en tillbakagång även i förhållande till de 7,3 procent Wetterstrand och Eriksson nådde 2010. Sedan regeringsskiftet har besvikelser och brustna förväntningar spätt på den nedåtgående trenden. Och nu landar man alltså på 3,9 procent. Frågan är om partiet nu nått botten eller om trenden nedåt kommer att fortsätta.

Om hur trender skapas och förstärks

Vad är det egentligen som orsakar rörelser i väljaropinionen, vad det är som sätter igång mer långsiktiga förändringstrender? Vi vet att valrörelser gör det. Det är då politikerna blir riktigt synliga och prövade av allmänheten. Vissa ändrar sina preferenser, osäkra tar ställning och en del ska rösta för första gången. Ofta är det så att partier som vinner stöd under en valrörelse fortsätter att gå upp också under en period efter valet. Och vice versa, har det gått dåligt i valet så fortsätter nedgången även efter valet.

Men det är svårt att renodla en utveckling som startas i en valrörelse från händelser som sker efter ett val. För att det ska bli riktigt starka rörelser krävs flera samverkande faktorer. För Miljöpartiet är det säkert så att många väljare började bli skeptiska redan under valrörelsen men ändå valde att lägga sin röst på partiet. De stärktes i sina tvivel när de sedan såg och upplevde att Fridolin och Romson hade svårt att leverera som statsråd. I takt med de politiska misslyckandena lämnade fler och fler partiet. Det är svårt att bryta en negativ trend, ännu svårare blir det när väljarnas intryck hela tiden förstärks av nya händelser. På motsvarande sätt, fast tvärtom, la Sverigedemokraterna grunden för sin uppgång i valrörelsen. Alla som ansåg Sd:s bild av en misslyckad integrations- och migrationspolitik som riktig, var inte beredda att redan då lägga sin röst på partiet. När flyktingkrisen sedan rullades upp och bilden av kaos i Europa blev skarpare blev fler beredda att aktivt ta steget att också stödja Sd som parti.

Om vi säkert kan säga att valrörelser utlöser nya trender i opinionen, så är det svårare att definiera trendskapande händelser under mandatperioderna. Sedan valet 2014 går det endast att identifiera en sådan händelse. Det är den migrationspolitiska överenskommelsen i oktober 2015. Den var positiv för moderaterna och vänsterpartiet som båda stärkt sin ställning. Den var positiv för socialdemokraterna som fick stopp på raset i opinionen. Möjligen kan också en del av Centerpartiets uppgång förklaras med partiets ställningstaganden i samband med överenskommelsen, även om de opinionsmässiga effekterna i så fall var något fördröjda i förhållande till utvecklingen i övriga partier. Vidare satte överenskommelsen stopp för Sverigedemokraternas uppåtgående trend och spädde säkert på Miljöpartiets nedgång.

Valet 2018

Det är nu mindre än två år kvar till valet. Om ingen ny större trendskapande händelse inträffar är det mycket som tyder på att det kommer att se ut ungefär som idag när valrörelsen drar igång efter sommaren 2018. Men vi har några trender som fortfarande lever. Där vi har en del kraft kvar från förra valrörelsen och från migrationsöverenskommelsen. Miljöpartiets nedgång är ännu inte bruten. Centerpartiet och Vänsterpartiet stärker sina siffror om än i maklig takt.

Christer Hallerby

 

 

Väljaropinionen maj 2016

Gapet mellan blocken är 4 procent i Alliansens favör. Det är en svängning med 8 procent i förhållande till valet 2014. Samtidigt har M ryckt fram och är nu jämstarka med S.

Väljaropinionen maj 16

De trender som grundlades i och med Migrationsöverenskommelsen i oktober förra året har nu definitivt mattats av. Förändringarna för M, S, och Sd har de senaste två månaderna varit marginella och partierna verkar nu ha etablerat sig på sina nya nivåer. För Sd handlar det trots nedgången sedan överenskommelsen om en nivå som är 6 procentenheter högre än valresultatet. För S handlar det om en nivå som istället är 6 procentenheter lägre. Men å andra sidan innebar överenskommelsen att man fick stopp på raset och siffrorna har de senaste månaderna trots all turbulens i regeringen varit stabila. M ligger ett par procentenheter över sitt valresultat.

Den positiva trenden fortsätter dock för V och majsiffran ligger på 8 procent.

För Mp var maj en turbulent månad. Mehmet Kaplan tvingades lämna regeringen i april. Det följdes av att Åsa Romson under maj fick kasta in handsken både som miljömister och språkrör. Partiets majsiffra landade på 4,2 procent. Den negativa trenden sedan oktober fortsätter således. Men Mp:s kräftgång ska ses i ett längre perspektiv än så. Trenden har egentligen varit negativ ända sedan toppnoteringen på drygt 12 procent i maj 2014 strax för EU-valet. EU-valet gick ju strålande för partiet. Men därefter gjorde man en katastrofal valrörelse med resultatet 6,2 procent. Nu i maj har man alltså tappat två procentenheter ytterligare och ligger farligt nära spärren.

Miljöpartiets kongress valde Isabella Lövin som nytt språkrör efter Åsa Romson. Det ska bli intressant att se hur hon utvecklas i den rollen och hur dynamiken med Gustaf Fridolin kommer att fungera. Men något omedelbart recept mot kräftgången innebär det knappast. Lövin gjorde offentlig debut som språkrör i SVT:s partiledardebatt den 5 maj. Hon gjorde en habil men knappast särskilt färgstark insats. Det är väl det intryck hon gör även generellt. Hon är säkert professionell och duglig i sin roll som statsråd men är inte en politiker som sticker ut särskilt mycket. Vi får se om det blir någon ändring på det. Att vara partiledare/språkrör är ett väldigt speciellt jobb. Det går knappast att bedöma en persons talang och kapacitet innan hen fått genomföra en valrörelse.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i april 2016

Fortfarande står sig de trender som etablerades i och med migrationsöverenskommelsen i oktober förra året. En positiv utveckling för Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet medan det är negativt för Sverigedemokraterna. Den avtagande styrkan är dock påtaglig, S står kvar på 25,3%. Medan förändringarna för M och V nu handlar om enstaka tiondelar. Sd tappar för femte månaden i följd och är nu nere på 18,8%. Den mest anmärkningsvärda förändringen i övrigt är att C återhämtar sig något från föregående månads tapp och ligger nu på 6,7% Alliansen är fortfarande största blocket och gapet till de rödgröna är 2%

Poll of polls april 16

Under perioden hamnade miljöpartiet i en kris som började rullas upp den 14:e då det avslöjades att bostadsminister Mehmet Kaplan ätit middag i olämpligt sällskap. Efter en miserabel krishantering tvingades han avgå några dagar senare den 18:e.  Sedan kom händelserna slag i slag, krishanteringen blev inte bättre och bägge språkrören gick till slut ut och sa att de ställer sina platser till förfogande på stämma i maj även om de själva avser kandidera igen.  Det är väl ganska troligt att dessa händelser kommer att prägla opinionsutvecklingen åtminstone den närmaste tiden och åtminstone för miljöpartiet. Men aprilsiffrorna har inte berörts på något uppenbart sätt. Miljöpartiets kris skulle också kunna smitta av sig på regeringen totalt och då även drabba S. I så fall kan det bli en större dynamik i siffrorna totalt genom att krisen ersätter eller kompletterar migrationsöverenskommelsen även som långsiktig trendpåverkare.

Ett parti som också skulle behöva krishantering är Liberalerna, inte för att det är något ras i opinionen eller för att ledningen gjort bort sig. Utan för att det är så påtagligt händelsefattigt. Siffrorna är märkvärdigt stabila månad efter månad – rör sig mellan 4,9 och 5,8 procent. Ledningen tycks anse att framgångsreceptet ligger i stabilitet och förutsägbarhet. Gamla käpphästar upprepas i det oändliga. När det som istället skulle behövas är överraskningar, något som får väljaropinionen att höja på ögonbrynen.

Ett typiskt exempel var presentationen av den ekonomiska vårmotionen. Det Jan Björklund fokuserade på var försvaret av Gotland och fler poliser. Den del av det liberala arvet som främst lyfts fram är nattväktarstaten – medan både marknadsliberalen och socialliberalen får gå till texterna för att hitta något att glädjas åt.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i mars 2016

Det är fortfarande migrationsöverenskommelsen som präglar utvecklingen i väljaropinionen. Trenderna står sig även i mars. Socialdemokraterna, Moderaterna och i någon mån vänsterpartiet stärker sin ställning medan Sverigedemokraterna försvagas. Det är inga stora förändringar men trenderna är tydliga.

poll of polls mars

Alliansens fyra partisekreterare presenterade, vad som närmast kan förklaras som en avsiktsförklaring på DN-debatt den 30 mars.  Man ska gå till val på ett gemensamt valmanifest och gemensamt söka väljarnas förtroende även i valet 2018. Mot den bakgrunden kan det vara intressant notera, att efter den utomordentligt svåra opinionsperiod som regeringen gått igenom, så är gapet till alliansens fördel i mars-sammanställningen endast 1 procent – och trenden är just nu till den sittande regeringens fördel.

Trots att decemberöverenskommelsen är död så är uppenbart Alliansens strategi att försöka bli något större än de röd-gröna och genom den praxis som gäller sedan 2010 utgår man från att socialdemokraterna då ska släppa fram en Alliansregering. Det finns flera risker med en sådan strategi. Den första uppenbara är att man inte alls blir större än de röd-gröna och då har man i princip bundit sig för att släppa fram ett vänsteralternativ, kanske en socialdemokratisk minoritetsregering. Den andra är att regeringsbildningen inte alls går som man tänker sig.

Det som gjorde Alliansen så framgångsrik under perioden 2006 – 2010 var förvisso att man hade ett gemensamt program klart redan före valet, men också att man hade ett majoritetsunderlag i riksdagen att regera på. Idag är opinionsläget ett annat. För att Alliansen ska få majoritet i valet 2018 så krävs att man både strategiskt och politiskt ”lyfter sig själv i håret”. Den Alliansens Münchhausen som skulle kunna åstadkomma detta är dock knappast skönjbar för närvarande. Ett rimligt antagande är att partisekreterarnas utspel som vanligt kortsiktigt stärker det största partiet moderaterna, medan de tre mindre partierna får betala något. På länge sikt – tja, låt oss hoppas på Münchhausen*.

Ett annat anmärkningsvärt resultat i mars-sammanställning är att opinionstrenden, redan innan utspelet, viker nedåt för de två mittenpartierna L och C – både för partierna enskilt och för partierna tillsammans. För Centern kan det möjligen bero på att den tilltagande anonymiteten under Annie Lööfs bortavaro till slut tog ut sin rätt. Att hon nu är tillbaka kan ge en välbehövlig energikick.

Vad det är som ska ge Liberalerna ny energi är dock svårare att se. Under perioden har man fokuserat opinionsbildningen på lägstalönerna. Förslaget om lagreglering i det fall inte parterna tog sitt ansvar provocerade både facket och statsministern. Till slut fick man också en smäll på fingrarna av Moderaterna – då dog debatten. Lägre ingångslöner är en omvänd plånboksfråga. Det finns inga tydliga vinnare men en hel del potentiella förlorare. Jag säger inte att förslaget var eller är fel i sak. Men att låta denna enda fråga under en längre period helt dominera opinionsbildningen tyder på att man prioriterar andra saker än väljarstödet.

Christer Hallerby

*Baron Münchhausen (1720 – 1791) är känd för sina många anekdoter. I en av dem berättar han hur han gick ner sig i ett träsk och räddades genom att lyfta sig själv i håret.

Väljaropinionen i februari – tre vinnare och en förlorare på migrationsreformerna

Man skulle kunna tro att en så genomgripande förändring i politiken som omläggningen av migrationspolitiken skulle skaka om väljaropinionen mer än vad den faktiskt gjort. Men februari månads poll of polls visar på ett relativt stabilt läge.

poll off polls feb 16

Jag vågar ändå drista mig till att peka ut tre tydliga vinnare på den drastiska politikförändringen. Först och främst Socialdemokraterna som verkar ha fått stopp på raset. Jag tycker också att de börjar återvinna en del av självförtroendet i sitt agerande. Det ökar sannolikheten för det scenario som jag drog upp i min förra analys. En regering Löfven kommer att sitta kvar fram till valet 2018 – med eller utan miljöpartiet.http://bloggen.c2s.se/2016/02/lofvens-alternativ-nar-opinionen-rasar/

Moderaterna tycks stärka sin ställning och kan möjligen ha anträtt en positiv trend uppåt. Det har under en tid funnits ett stark internt tryck på en omläggningen av migrationspolitiken. Med Reinfelt borta så försvann topplocket och det började pysa lite här och var. Med verklighetens och Socialdemokraternas hjälp har man på kort tid gått från ”öppna hjärtan” till ”stäng gränsen” och det med anständigheten i behåll. Man kan nu på allvar utmana på den planhalva som dominerats av Sverigedemokraterna. Även Vänsterpartiet stärker sin ställning. Det är ganska naturligt att några radikala socialdemokrater och ledsna miljöpartister går vänsterut när de egna partierna sviker idealen.

För Sverigedemokraterna är den kraftiga uppgångstrend som man befunnit sig i sedan valet definitivt bruten. Den stora frågan är nu om man stabiliserar sig kring 20 procent eller om man påbörjat en nedåtgående trend. Det beror i hög grad på hur väljarna nu kommer bedöma partiet. Kommer man att belöna dem för att de fått rätt till sist, att man var föregångare och de som hela tiden hävdat en lösning som övriga partier nu tvingats inse var helt nödvändig? Eller kommer de att förlora väljare på att de inte är unika längre? Risken är stor att existensen som en frågeparti nu förvandlas från en styrka till en svaghet.

För egen del tror jag att den orationella väljarkåren är rationell i åtminstone ett avseende. Man väljar parti efter vad man tror att ett parti kan åstadkomma i framtiden inte efter vad det tyckt eller gjort tidigare. Genom att Sverigedemokraterna i och med den nya migrationspolitiken blivit mindre särskiljande än tidigare, så kommer rimligen stödet att minska. Det ska bli intressant att se vad partiet tar till för strategier för att motverka en sådan utveckling.

Löfvens alternativ när opinionen rasar

Mer än en halv miljon väljare har övergett regeringspartierna sedan valet 2014. I SIFO:s senaste mätning fick socialdemokraterna sin lägsta siffra någonsin under mätningens 47-åriga historia. När mätningen presenterades skrev en av Sveriges bästa och mest insiktsfulla kommentatorer, Lena Melin i Aftonbladet, att vi nu har den mest förvirrade ledning för landet som hon upplevt.  Jag har svårt att tänka mig ett värre adjektiv för att beskriva en regerings prestationer. Och när det kommer från just Lena Melin, var så säker på att det biter.

poll of polls jan 16 - 2

Löfvens ställning blir alltmer utsatt i takt med att opinionen rasar. Möjligheterna att få sin politik genom riksdagen minskar. Decemberöverenskommelsen har fallit och trycket på oppositionen att göra något växer när regeringen driver igenom kontroversiella beslut med hjälp av budgeten. Den här veckan försvann till exempel den bortre parentesen i sjukförsäkringen, trots att den förändringen egentligen inte haft stöd av en majoritet i riksdagen. Oppositionen har valt att jobba med tillkännagivanden för att tydliggöra vad riksdagsmajoriteten har för uppfattning i enskilda sakfrågor. Nästa steg, för att tillfredsställa otåliga partiaktiva, blir att formellt väcka misstroendevotum mot enskilda statsråd som inte följer vad riksdagen uttalar.

Det kan snart bli riktigt tufft för Stefan Löfven. Vilka är då hans alternativ?

  • Nyval ligger nära till hands. Det var ju med hot om ett sådant han vann det ”chicken race” mot Alliansen, som ledde fram till decemberöverenskommelsen. Men med de opinionssiffror som gäller idag så är detta alternativ betydligt mindre attraktivt för bägge regeringspartierna. Man kommer att undvika nyval så länge det bara går.
  • En koalition mellan socialdemokraterna och moderaterna skulle ge goda förutsättningar för en stabil regeringspolitik. Det är i princip enda möjliga lösningen för att få till stånd en blocköverskridande majoritetsregering. Matematiken lägger hinder i vägen för andra konstellationer. Tills exempel är mittenpartierna numera så små att deras mandat inte räcker till. S och M ligger betydligt närmare varandra än den bild man får av den politiska retoriken och detta alternativ skulle onekligen vara det bästa för landet. Men i partierna frågar man sig sällan vad som är bäst för landet. Den fråga som dominerar  är vad som är bäst för det egna partiet. S behöver M som fiende och inom M frågar man sig alldeles säkert varför i all världen man skulle gå in och rädda S, nu när det ser ut att gå riktigt illa.
  • Bredda regeringen med vänsterpartiet skulle inte göra någon större skillnad, eftersom det fortfarande skulle handla om en minoritetsregering. Dessutom skulle vänsterprofilen stärkas, vilket jag tror partistrategerna skulle se som ett misstag. Löfven har också tidigare tydligt visat sin motvilja mot en sådan förändring.
  • Definitivt bryta med V. Detta förespråkades av flera socialdemokrater efter att den senaste SIFO-mätningen presenterats. Så länge Alliansen inte lägger ett samlat budgetförslag och partierna (utom sd) strikt håller sig till ordningen att endast rösta på sina egna förslag så skulle det kunna fungera. Men vinsten är tveksam. Man slipper möjligen några små marginella V-märkta utgifter i kommande budgetar men flera av de spänningar som finns mellan S och V finns även mellan S och Mp.
  • Lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Då skulle en talmansrunda med ny regeringsbildning vidta. Troligen skulle då talmannen i första hand testa två alternativ, en alliansregering och en renodlad socialdemokratisk regering. Frågan ligger då i ett första skede helt i Alliansens händer. Man kan välja att anta utmaningen, men då med stöd av Sd. En annan möjlighet är att S i detta läge ger Alliansen ett passivt stöd genom att lägga ned sina röster. Men det skulle för Löfven vara att både sälja smöret och tappa pengarna – svårt att förklara för väljarna. Det skulle i nästa skede göra det svårt för Alliansen att passivt acceptera en socialdemokratisk regering, vilket är en förutsättning för att en sådan ska komma till stånd.
  • En regeringsombildning där Mp helt sonika tågar ur och ersätts med socialdemokratiska ministrar. Den formella grunden för en sådan utveckling är tveksam, eftersom Löfvens uppdrag som regeringsbildare är att leda en S – Mp regering. Men om övriga riksdagspartier accepterar en sådan lösning och inte agerar i riskdagen, så borde den kunna vara ett realistiskt alternativ. Men möjligen finns här konstitutionella hinder som jag missar.

Den bristande attraktiviteten hos alternativen gör att jag tror att Löfvens inriktning just nu är att fortsätta hanka sig fram. Att överhuvudtaget inte ta några drastiska steg som riskerar regeringens existens. Det kommer säkert fungera ett tag. Det som i en nära framtid kan orsaka en förändring är antingen, att opinionen fortsätter rasa till nya bottennivåer för partiet, att det i riksdagen drivs igenom ett misstroendevotum mot ett enskilt statsråd eller att Mp helt enkelt får nog och tågar ut. Men jag tror faktiskt det mest sannolika är att regeringen Löfven fortsätter att regera på.