Reflektioner efter regeringsbildningen

Vem såg den komma? Jan Björklund i spetsen för ett stödparti i riksdagen till en vänsterregering. Inte jag i alla fall och utfallet av regeringsförhandlingarna känns svårt att acceptera. Det som försonar är uppgörelsens klart liberala innehåll. Men det har skett till priset av att partiet hamnat i sin strategiskt svåraste position hittills under sin mer än hundraåriga historia. Det finns inget i den nuvarande ledningens tidigare agerande som stillar min oro för att detta kan komma att gå rent åt helvete.  

Björklund och flera andra i partiet gjorde stor sak av blockmatematiken, att Alliansen fick en röst mindre än de Rödgröna. Jag har i en tidigare blogg utvecklat varför jag inte tycker att detta utfall borde hindrat att en Alliansregering med alla fyra partierna prövats av talmannen (181124). Det hade inte inneburit ett brott mot vallöftet att inte förhandla med SD. Men däremot mot Björklunds tydliga besked till väljarna att om Alliansen blir mindre än de Rödgröna, så krävs en uppgörelse över blockgränsen. Å andra sidan borde detta löfte vägts mot alla de liberala kandidater och valarbetare som kampanjat för en ny regering och att Löfven skulle bytas ut. Det är många som idag känner sig som löftesbrytare. Jag träffade en häromdagen som sa att ”nu kommer aldrig vare sig min man eller mina föräldrar att rösta på mig fler gånger”.

Det har onekligen varit en komplicerad process – inte tu tal om annat. Det fanns knappast något realistiskt regeringsalternativ som med säkerhet skulle passerat riksdagen. Jag hade kunnat acceptera Löfven som statsminister om två villkor varit uppfyllda.

1. Att stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en full Alliansregering först prövats av riksdagen. Hade den gått igenom – bra, då hade vi i ett tidigt skede fått en ny regering som fått pröva sina möjligheter. Visst det fanns en risk för att den inte skulle bli särskilt långlivad. Men då hade man fått hantera situationen därifrån. Hade den blivit nedröstad så hade det inneburit ett tydligt besked till väljarna och visat på nödvändigheten av att pröva andra alternativ.

2. Om alternativet med en Alliansregering fallit kunde processen mycket väl landat på den koalition vi fått nu. Men Liberalerna och Centern borde tagit det fulla ansvaret och också gått in i regeringen. Argumenten för detta utvecklar jag i min förra blogg (190104).

Istället har liberalerna hamnat i ett nästan omöjligt läge. De första opinionsundersökningarna efter att Löfven släppts fram börjar nu komma. Det ser ut som att Liberalerna hamnar under fyra-procent spärren. Detta kan viftas bort med att ”det är naturligt med en reaktion” eller ”ja men nu har vi fyra år på oss att hämta tillbaka”. Men faktum är att sedan ”Lejonkungen – valet” 2002 har Folkpartiet/Liberalerna etablerat sig på ständigt lägre nivåer. Nivåer som visat sig bli långvariga och uthålliga. Under hela Björklund-eran fram till valet i september låg siffrorna i princip konstant mellan 4,5 och 5,5 procent. Nu ser det ut som stödet brutit igenom det tidigare golvet, risken är stor att en ny nivå etableras under fyra procent.

Kritiken mot att uppgörelsen bara handlar om utredningar ger jag dock inte mycket för. Det är så vi fattar beslut i Sverige. Något annat är inte möjligt. Grundlagen ställer krav på en beredningsprocess. Nya lagar ska vara välövervägda, prövade och alla berörda ska ha haft möjlighet att yttra sig. Men att styra den utredningsapparat man kommit överens om kräver kompetens och kapacitet. Något som inte finns i ett litet partis riksdagskansli. En sittande regering har miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc. Och motsatsen gäller när det går bra och de sakpolitiska resultaten lyfts fram, då är det ansvarig minister som tar åt sig äran.

Positionen som stödparti kommer att orsaka många problem och ge väldigt lite positivt tillbaka i form av väljarstöd. Positionen som oppositionsparti blir ännu besvärligare. Det finns många både till höger och vänster som kommer att fylla den rollen både spetsigare och med större legitimitet. Med en stor del av partiets politiska program i utredningskvarnen är man dessutom ganska passiviserat. Som stödparti hamnar man offside i många debatter, som riksdagens näst minsta oppositionsparti hamnar man långt ner på talarlistan med ett ganska ointressant budskap.

Jag ger gärna Björklund och övriga förhandlare ”cred” för att ha förhandlat fram en förvånande stark liberal uppgörelse. Men jag är rädd för paradoxen att den mandatperiod det genomförs mest liberal politik på årtionden också blir den mandatperiod Liberalerna gör ett rejält magplask i väljaropinionen.  Det strategiska läget är ganska hopplöst. Det blir inte bättre av att jag helt saknar förtroende för att den nuvarande ledningens strategiska förmåga att vända det till något positivt. Men detta kanske det går att göra något åt – eller?

Christer Hallerby

Släppa fram eller gå in

Hittills har diskussionerna om Liberalernas alternativ i regeringsförhandlingarna främst handlat om vilken statsministerkandidat man ska stödja eller inte stödja. Men minst lika viktigt är valet om man själv också ska gå in i en regering eller nöja sig med att släppa fram en viss statsministerkandidat. En del, inte minst de som förespråkar en M/KD regering, anser att Liberalerna bör förbli i opposition. Jag har också hört en och annan röst som menar att om vi ska släppa fram Löfven bör det vara i spetsen för en ren socialdemokratisk minoritetsregering.

Bägge har fel. Det är i stort sett alltid att föredra att ingå i en regering än att agera stödparti i riksdagen, för det är just den senare rollen man tar på sig om man väljer att släppa fram en statsminister utan att själv gå in i regeringen. Det finns två renodlade roller för ett riksdagsparti, att ingå i en regering eller att agera i opposition. Att vara med, men ändå stå utanför är mycket sällan en vinnarposition.

De argument som jag hört för att stå utanför är bland annat:

  • Socialdemokraterna maler alltid ner sina samarbetspartners, se hur det gått för Miljöpartiet det gångna mandatperioden.
  • En Alliansregering blir för rätt många beslut beroende av SD. Det är bättre att låta M och KD ta den skiten än att smittas av SD-bacillen själv.
  • Liberalerna är så sargade och slitna att man behöver en tid i opposition för att hämta styrka och förnya sig. Regeringsarbetet skulle ta allt för mycket fokus från det nödvändiga partiarbetet.
  • Liberalerna måste byta partiledare. Går vi in i en regering kommer Jan Björklund att bita sig kvar.

Inget av dessa argument har särskilt stark bärighet. Det är uppenbart att Liberalerna (eller för den delen Centern) inte kommer att vare sig stödja eller släppa fram en ny regering, utan långtgående försäkringar om den politik som den ska föra. Men en framförhandlad politisk plattform räcker inte som garanti för att den politiken också genomförs. Det finns miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc.

En regering fattar tusentals beslut varje år. Det är den som tillsätter utredningar, skriver direktiven till utredningarna, tar hand om resultaten och skriver propositioner. Det är de interna processerna i regeringskansliet som formar politiken. Att följa och göra avtryck på dessa processer från riksdagen kräver kapacitet och kompetens som ett riksdagsparti inte har tillgång till, allra minst ett väldigt litet sådant som Liberalerna.

Nedmanglingen av Miljöpartiet var en nödvändig konsekvens av majoritetsförhållanden i riksdagen den gångna mandatperioden. Det har inte funnits en majoritet för MP:s förslag, lika lite som det fanns en sådan för V:s krav på att förbjuda vinster i välfärden. En regering kan inte i längden lägga propositioner som fälls i riksdagen, och varför skulle S medverka till detta när det i många fall också skulle vara tvärtemot den egna uppfattningen.

Istället bör vi se på de norska erfarenheterna. Efter valet 2013 bildade Høyre och Fremskrittspartiet en minoritetsregering. Venstre (och Kristelig Folkeparti) valde att stå utanför men att ändå ingå i regeringsunderlaget och släppa fram Høyres Erna Sohlberg som statsminister mot att man fick ett väsentligt inflytande över främst miljöpolitiken. Venstre lyckades också bra, man fick igenom flera tunga förslag. Men det var regeringen och den sittande miljöministern som fick all ”credit”. Valet 2017 blev en besvikelse för Venstre och erfarenheterna av att stå utanför gjorde att man nu valde att gå in i regeringen istället.

När det gäller de interna problemen och de opinionsmässiga tillkortakommandena handlar det i hög grad om dåliga strategival i avgörande frågor under en lång följd av år (jag har skrivit om detta i tidigare bloggar). Dessa kan man varken kompensera eller rätta till genom att ta fel beslut i ytterligare ett viktigt strategiskt vägval. Och partiledare har kommit och gått både i tider då Folkpartiet suttit i regering eller varit ett oppositionsparti.

Jag håller helt med Karin Karlsbro när hon skriver på Aftonbladet (4/1):

”Antingen är man med och styr. Eller så står man utanför och blir styrd…. Ett parti är ingen tankesmedja. Det är en organisation med syfte att samla stöd för politiskt inflytande. Inte bara när det är enkelt. Utan i synnerhet när det är svårt. En oppositionsroll i dagens läge skulle göra Liberalerna till riksdagens minst inflytelserika och ett av Europas mest ointressanta Liberala partier.”

Sedan har jag en annan uppfattning än Karin om förutsättningarna för en Alliansregering. Men nu handlar det om att göra rätt i det skede av processen vi befinner oss just nu. Jag skrev i min förra blogg att Liberalerna och Centern borde ha medverkat till att stödet för en Alliansregering hade prövats tidigt i regeringsbildningsprocessen samt att jag anser att Alliansen fortfarande är bästa alternativet. Men att en blocköverskridande regering med S skulle kunna vara ett acceptabelt andrahandsalternativ om Alliansen inte skulle få tillräckligt med stöd i en statsministeromröstning. Jag skulle helst också vilja att det är stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en fulltalig Allians som prövas i den tredje omröstningen, men inser att det är svårt att backa bandet. Om nu Liberalerna (och Centern för det är de som bestämmer) beslutar sig för att stödja Löfven (passivt eller aktivt), så får man inte göra det och samtidigt ta beslutet att själv stå utanför. Det skulle bli ett strategiskt dubbelfel.

Christer Hallerby

Om Liberalerna och processen att bilda regering

Jag får dagligen och stundligen frågan om vad jag tycker om Liberalernas agerande och hur de bör agera i regeringsbildningsprocessen. Jag gillar raka svar men har nu svårt att leverera ett sådant. Jag prövar tålamodet på dem som lyssnar med mina långa och vindliga resonemang. Men här kommer ett skriftligt svar så koncist som jag bara kan.

Redan angreppssättet i svaret är ett övervägande. Ska jag beskriva hur jag tycker man borde agerat från början eller vad man bör göra nu givet hur korten hittills är spelade? Det som är mest irriterande i den här diskussionen är alla som har ett givet svar från början och som sedan är helt blockerade inför resonemanget att det kan ha öppnat sig nya möjligheter. Det är som pokerspelaren som har en strategi innan leken delas och inte bryr sig om hur medspelarna spelar sina kort. Då måste strategin innehålla ett antal röda linjer för att inte riskera att det går helt åt helvete.

Jag väljer här att svara på bägge frågorna, hur jag tycker man borde gjort för att längre fram i texten övergå till frågan vad man bör göra nu.

Min grundläggande uppfattning är att talmannen tidigt i den här processen borde fått pröva stödet för en alliansregering med alla fyra partierna i riksdagen. Jag har full förståelse för att både Liberalerna och Centern avvisat detta mot bakgrund av landsmötesbeslut och på vad de lovade väljarna i valrörelsen. Men jag tycker att denna inställning bygger på felaktiga premisser. Det är inte så avgörande, som Björklund och Lööf hävdat, att Alliansen fått ett mandat mindre än de röd/gröna än ett mandat mer. Jag utvecklar förutsättningarna att regera som något mindre block längre ner.

Ett kontrafaktiskt händelseförlopp
Om vi utgår från det kontrafaktiska resonemanget att Björklund och Lööf inte redan i valrörelsen uteslutit alla tankar på att regera som mindre block, så hade stödet för en Alliansregering med fyra partier och med Ulf Kristersson som statsministerkandidat kunnat prövats för flera veckor sedan. Antingen hade vi då fått en ny regering på plats tidigt i processen eller så hade det framstått som väldigt tydligt att Sd inte är beredda att stödja en sådan regering.

Även om regeringsalternativet avvisats så hade det ur liberal synvinkel funnits klara fördelar med en sådan omröstning jämfört med hur processen utvecklats nu. Ulf Kristersson hade fått gå in i kaklet med sitt huvudalternativ, en Alliansregering med alla fyra partierna. Alternativet med en mindre Alliansregering M+Kd hade framstått i all sin orimlighet och förmodligen aldrig prövats. Det hade redan från början varit tydligt vilken högervingregering detta alternativ är, helt beroende som den skulle bli av stöd från Jimmy Åkesson. Det är en av märkligheterna i den liberala diskussionen hur flera framträdande liberaler drev linjen att en sådan regering skulle släppas fram. Jag kan inte alls förstå logiken i att säga ja till en mindre minoritetsregering som balanserar mellan SD å ena sidan och L/C å den andra, innan man överhuvudtaget prövat stödet för en större minoritetsregering bestående av hela Alliansen med helt andra förutsättningar att skapa uppgörelser över blockgränsen. En minoritetsregering måste ha sin förankring i mittfältet av politiken, inte i någon av flyglarna.

Förutsättningarna för Alliansen att regera
Om det då hade gått vägen, att Sd till slut valt att lägga ned sina röster och släppt fram en Alliansregering, hade det då varit så omöjligt att regera som inte minst Jan Björklund hävdar. Jag ska här försöka granska betydelsen av detta enda mandat som skiljer Alliansens 143 från de rödgrönas 144.

Det är framförallt budgetomröstningen som de två partiledarna anser som problematisk. Om vi gör ett scenario med en Alliansregering utifrån det valresultat som gäller så kommer vi förutom regeringens förslag till budget ha partimotioner från S, MP, V och SD. Det är inte på något sätt rimligt anta att de röd/gröna kommer att fortsätta sitt budgetsamarbete också i opposition.

I en första omröstning slås MP:s förslag ut. Sannolikt lägger man då ner sina röster i nästa omröstning. Oavsett om man gör detta eller väljer att stödja S så är det V:s förslag som röstas bort i andra omgången.

I den tredje omröstningen lägger troligen både MP och V ned sina röster. De skulle teoretiskt kunna lägga sina röster på S förslag. Detta spelar ingen roll, SD:s budgetalternativ är det som nu slås ut.

I fjärde omröstningen står då alliansens förslag mot S förslag. Alliansen har 143 Mandat och om S nu får stöd av både MP och V så når det alternativet 144 mandat. I det fall SD då väljer att lägga ned så vinner S budget.

Visst kan detta hända. Men mera troligt är att partierna som kutym är i riksdagen väljer att lägga ned sina röster när deras egna alternativ fallit. Det är knappast troligt att MP fortsätter vara en del av ett röd/grönt block även i opposition. Men inte heller detta gör någon större skillnad. Om Alliansens 143 mandat står mot S 100 så är det ändå SD som fäller avgörandet. Deras 62 mandat kan avgöra så att det blir S budget som vinner.

Alltså i alla lägen i detta scenario så är det SD som kommer att ha det slutliga avgörandet.

Om vi i ett annat scenario istället svänger om så att det är Alliansen som skulle fått ett mandat mer. Omröstningsprocessen ger samma utfall som i det första scenariot. I slutomgången står en Alliansbudget med stöd av 144 mandat mot ett S förslag med stöd från 99 mandat. Med stöd från MP och V så kan detta alternativ nå 143 mandat. Det är den här lilla skillnaden som Björlund och Lööf hänger upp sig på. Till skillnad från det första scenariot vinner nu regeringens förslag om SD väljer att lägga ned sina röster. Men SD har ändå avgörandet i sin hand. Väljer man att med sina 62 mandat stödja S budgetförslag så förlorar regeringen.

Alltså även i detta scenario så är det SD som i alla lägen kommer att ha det slutliga avgörandet.

Förutsättningarna för en Alliansregering är alltså i stort sett desamma oavsett om man är ett mandat större eller ett mandat mindre än de röd/gröna. Visst kan man göra en skillnad av att det i det första scenariot kan krävas SD:s aktiva stöd för att få igenom en budget. Men detta förutsätter i så fall att de röd/gröna fortsätter sitt budgetsamarbete, vilket knappast är troligt.

I stort sett alla realistiska regeringsalternativ är minoritetsregeringar. En sådan riskerar alltid att fällas under mandatperioden. Möjligen kan man säga att en Alliansregering är mer sårbar än en blocköverskridande minoritet med t.ex. C/L/S/Mp. Med 167 mandat skulle ett sådant alternativ stå sig starkare i budgetomröstningen. Men sårbarhet ska inte bara bedömas efter de yttre fienderna. Vi har tidigare i Sverige sett hur regeringar också kan gå sönder efter inre slitningar. Med det parlamentariska läge vi har måste vi vara beredda på regeringskriser under mandatperioden oavsett hur regeringssammansättningen blir, men då brukar det också öppna sig nya möjligheter.

Nuläget
När jag skriver detta så har talmannen precis meddelat att det kommer att bli en omröstning i riksdagen med Stefan Löfven som statsministerkandidat.  Han kommer nu att sondera olika alternativ, framförallt knyts nu förhoppningar om att det ska ha öppnats nya möjligheter att få med Centern och Liberalerna. Troligen är arbetsinriktningen en regering med S/L/C/Mp. Kanske en regering S/L/C.

Enligt media så ska C och L ha möten under helgen för att diskutera de nya förutsättningarna som gäller efter Annie Lööfs sonderingsuppdrag. Uppenbarligen är nu hennes och Björklunds tidigare huvudalternativ Alliansen+Mp avfört från listan över möjliga regeringar. Jag är inte i alla lägen motståndare till en regering över blockgränsen, inte heller med S. Jag står inte bakom Skåneliberalernas beslut förra helgen att dra en absolut röd linje här. Det är helt orimligt, som några av dem som står bakom detta beslut gjorde i en debattartikel i Dagens Industri, rada upp beslut som fattades av regeringen under förra mandatperioden som argument för att S är helt omöjliga att samarbeta med. Det var en mandatperiod där S och Mp av decemberöverenskommelsen tvingades i gapet på Vänsterpartiet. Det är politiken framåt som måste prövas. Och det kan som sagt finnas skäl att i en realförhandling syna Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Men först, menar jag, att stödet för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister måste prövas av riksdagen. Inte förrän detta alternativ fallit bör det bli aktuellt med realförhandlingar med Löfven. Det kommer i och för sig att ge intryck av ett väldigt vingelpettrande om Lööf och Björklund nu skulle ge ett sådant besked till talmannen när det redan är bestämt att nästa person som ska prövas i riksdagen är Stefan Löfven. Men helt naturligt om de beslutande organen i Liberalerna ger sin partiledning det raka beskedet att nu är det faktiskt dags att pröva alternativet med en full Alliansregering och att Centerpartiet därefter anpassar sig.

Mina argument för detta är i sammandrag:
För det första, i dagens politiska landskap så är en sammanhållen Allians den kraft som ger bäst förutsättningar för en liberal samhällsutveckling.
För det andra måste vi nu börja kompromissa med vallöften för att överhuvudtaget komma framåt. Varför då inte göra det med den regering som trots allt var huvudalternativet i valet för både Liberalerna och Centern.
För det tredje har vi en statsministerkandidat och allianskollega i Ulf Kristersson som är fullt villig att pröva det alternativet och ta de risker som är förknippade med detta.
För det fjärde så räknas SD:s röster vare sig vi vill det eller ej. Väljer de att sänka alliansalternativet så vet vi det för fortsättningen och kan gå vidare med andra alternativ.
För det femte så håller jag inte med Jan Björklund om att förutsättningarna för Alliansen att regera som mindre block är helt omöjliga. I linje med mitt kontrafaktiska resonemang ovan så tycker jag skillnaden inte är så stor i förhållande till om man varit det större blocket. Visst denna regering riskerar falla under mandatperioden, precis som andra alternativ. I så fall är det ny spelplan och då får vi ta oss vidare där.
För det sjätte när Jan Björklund säger att han söker ett regeringsalternativ som är hållbart hela mandatperioden så kan han inte bara värdera den ”yttre” hållbarheten utan även ta hänsyn till den ”inre”.  Socialdemokraterna i Sverige är ett parti i kris. Detta även om man inte lika oförblommerat redovisar sitt inre liv i medierna som Liberalerna. Socialdemokratin i hela Europa är i kris. Vi vet väldigt lite om partiets framtida vägval. Just nu finns en tendens till att det är vänsterkrafterna som styr. Trianguleringens tid är över. En ”alltför” liberal regeringsdeklaration kan snabbt rycka undan mattan även för Löfven.

Till sist: En koalitionsregering med S är ingen katastrof som till varje pris måste stoppas. Det kan mycket väl bli en regering med en tydlig liberal agenda. Men den bör bli aktuell först när vi helt kan avföra en Alliansregering på fyra partier från processen. Det kan vi inte förrän det alternativet prövats skarpt i riksdagen.

Christer Hallerby