Dags för en ny internationell flyktingordning

Det internationella regelverk som styr flyktingpolitiken har spelat ut sin roll och blivit i det närmaste obsolet. Det gäller både FN:s flyktingkonvention och EU:s Dublinförordning. Kartan måste ritas om.

Det sätt som Europa har hanterat Syrienkrisen saknar all mänsklig anständighet och är inte värdigt ett demokratiskt rättssamhälle. Det handlar om människor som flyr för sitt liv; från krig, bomber och Kalasjnikovs; från hem som förvandlats till ruiner. Vi kommer i årtionden att påminnas med bilder hur Europa mött flyktingarna med stängsel, tårgas och vattenkanoner. USA har inte varit så särskilt mycket bättre. Dit har endast en liten rännil av flyktingströmmen kunnat ta sig.

Däremot är jag långt ifrån säker på att flera andra flyktingar av olika nationaliteter som hakat på har samma behov av skydd. Jag har till exempel länge varit fundersam över om Sverige verkligen ska ta emot afghanska barn, som familjer skickar iväg för att de ska få ett bättre liv och familjen ett ankare i Europa. Svensk asylpolitik har under de senaste decennierna steg för steg blivit allt humanare och skälen att få stanna har successivt vidgats. Humanitet är respektingivande och beundransvärt. Frågan är dock om maximal humanitet alltid är klokast politik.

Det är Genevekonventionen – FN:s flyktingkonvention – som är grundbulten i det internationella regelverk som världens stater har att förhålla sig till. Den konventionen kom till i en annan tid – i början på 1950-talet. Då som nu var det framförallt Europa som stod i fokus. Erfarenheterna från de båda världskrigen var naturligtvis formativa. Men framförallt hade Järnridån sänkt sig och delat Europa. Perspektivet var inte gränser som stängdes för flyktingar att komma in. Istället var det gränser som hindrade medborgare från att komma ut. De typiska flyktingarna i 1950- och 60 talets Europa var oliktänkande och oppositionella som med risk för livet lyckats fly från diktatur och förtryck.

Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen har nyligen sagt att reglerna i flyktingkonventionen måste justeras. Jag håller med, men tror inte att det räcker med justeringar. Det krävs en grundlig omprövning av hela regelverket. Framförallt de delar som innebär att man måste ta sig till ett visst lands gränskontroll eller in på territoriet för att kunna söka asyl. Vi måste få stopp på de drivkrafter som får människor att ge sig ut på våghalsiga resor – t.ex. i bristfälliga farkoster över Medelhavet. Det kan vara rimligare med en ordning där asyl regelmässigt söks i förväg. Ett system där UNHCR ges en mer tydligt definierad roll. Idag handlar det inte om att forcera en Berlinmur. Ofta har flyktingarna full frihet att lämna sina hemländer eller så har de redan tagit sig in i ett grannland och vidare innan det är dags för etappen till det hägrande Europa.

Om FN:s regler och roll får allt mindre betydelse genom att allt fler stater struntar i dem, så har EU:s samarbete på området drabbats av ett direkt haveri. Det är inget unikt att kräva en rekonstruktion av Schengen- samarbetet och en omprövning av Dublinförordningen. Det gör många idag. EU – parlamentet antog till exempel för ett par veckor sedan en resolution om ett mer centraliserat asylmottagande. Det är dock tveksamt om EU-regeringarna överhuvudtaget har vilja och förmåga att samla ihop sina disparata agendor.

Om utgångspunkten fortfarande är fri rörlighet i ett gränslöst Europa så är det många aktörer som måste börja slakta heliga kor. Det gäller inte minst de svenska politiska partierna. Jag har blivit alltmer övertygad om att ska Schengen överleva så måste vi också ha en gemensam asyllagstiftning inom EU. Det räcker inte med ett fördelningssystem kombinerat med en ordning  á la Dublin som reglerar var en asylansökan ska handläggas. Det krävs en överstatlig lagstiftning, så att frågor om asyl och uppehållstillstånd bedöms utifrån samma regelverk i alla medlemsländer. Det innebär att det också behövs en gemensam rättsprocess där EU-domstolen eller annat övergripande organ blir högsta prejudicerande instans.

Men hur ska man överhuvudtaget få igång en förändringsprocess av de internationella regelverken? Det är svårt därför att de flesta länder helst gör ingenting alls och de internationella organen är handlingsförlamade.  Men Sverige skulle i alla fall kunna försöka ta en del initiativ. En bra början skulle vara att den svenska regeringen tar fram en internationell flyktingpolitisk strategi med en tydlig målbild om var man vill komma. Den kan presenteras i en skrivelse för riksdagen, debatteras där och sedan införlivas i EU- och utrikespolitiken.

Christer Hallerby

EU måste hantera högt flyktingtryck under decennier

Nordeuropa stänger sina gränser. Men flyktingtrycket mot Sydeuropa visar inga tendenser till att minska. Det har varit vinter men hittills i år har nära 100 000 flyktingar kommit över Medelhavet. De allra flesta till Grekland. Medan EU förhandlar så byggs det upp en bubbla som snart kommer att brista. EU måste naturligtvis först och främst hantera den akuta krisen med Syrienflyktingarna. Men det måste också till långsiktigt hållbara lösningar. Alla drivkrafter tyder på att Europa och EU kommer att behöva kunna hantera ett högt flyktingtryck under decennier framöver.

Världens befolkning ökar kraftigt. De närmaste femton åren blir vi ytterligare en miljard människor på jorden. FN:s befolkningsprognos, som reviderades i höstas, innebär dramatisk läsning.

På 1970- och 80 talen stod befolkningstillväxten i centrum för debatten. Rom-klubben och andra välrenommerade institutioner presenterade i det närmaste apokalyptiska scenarier om vad vi hade att vänta oss i framtiden. Men i takt med att prognoserna dämpades och kurvorna inte längre pekade rakt upp i himlen, så minskade intresset och fokus i debatten flyttades till andra områden. Men det innebär inte att frågan blivit oväsentlig. Tvärtom så är befolkningsutvecklingen en viktig drivkraft bakom mycket av det som sker på den globala arenan idag. Det gäller inte minst de två just nu allra hetaste politiska frågorna, klimatet och migrationen.

Även om tillväxttakten (den procentuella förändringen) i befolkningsökningen nu nått toppen och börjat minska, så är vi inne i en period där de absoluta talen för hur många fler vi blir för varje år är extremt höga. Vi är idag 7,3 miljarder människor på jorden. Det är mer än en miljard fler än vi var vid sekelskiftet 2000 och om ytterligare 15 år har vi växt med 1 miljard till. Vid nästa sekelskifte beräknas vi nå 11,2 miljarder.

Ett av skälen till att befolkningsfrågan inte längre skapar rubriker är att historien visat att vi kan hantera den. I Kina med 1,3 miljarder invånare har man fått till en enastående ekonomisk tillväxt och en kraftigt växande medelklass. Även i Indien med 1,2 miljarder invånare har fattigdomen minskat samtidigt som befolkningen växt. Där har vi dessutom en fungerande demokrati. Urbaniseringen har varit dramatisk men är det något mänskligheten visat så är det förmågan att samlas fler och fler i ständigt växande jättestäder.

De scenarier som gjorts för det framtida klimatet och som till exempel klimatmötet i Paris byggde på inkluderar självfallet FN:s befolkningsprognos. De visar att med politisk vilja och kraftfull styrning går utvecklingen att hantera. Det finns heller inte något omedelbart samband mellan befolkningstillväxt och migration. Det kraftiga flyktingtryck Europa upplever nu kommer inte från de folkrikaste länderna. Det är främst krig och misär som driver människor på flykt.

Men detta innebär inte att vi kan och bör lägga befolkningsfrågorna till handlingarna. FN:s befolkningsprognos ger underlag att bedöma var vi kan förutse problem i framtiden. Snabb befolkningstillväxt tillsammans med dålig ekonomisk utveckling innebär att det skapas regionala krutdurkar av adrenalinstinna, frustrerade, arbetslösa unga män. Vi har under 2000 – talet sett den utvecklingen i Nordafrika och Mellersta Östern.

Därför är det särskilt oroande att hälften av den befolkningsökning FN prognostiserar fram till 2100 kommer att ske i Afrika. Befolkningen beräknas öka med upp till fem gånger dagens nivå i länder som Angola, Burundi, Kongo, Malawi, Mali, Niger, Somalia, Uganda, Tanzania och Zambia. Flera av de här länderna upplever redan stora inre motsättningar, terrorhot etc. Mycket talar för att det bara blir värre.